HBO i Sverige. Spartanskt är bara förnamnet

15 november, 2012

Jag fick precis tillgång till HBO via mitt Telia-abonnemang. Just nu gratis i sex månader. Jag förstår varför, spartanskt är bara förnamnet. Inga omslag, inga bilder överhuvudtaget. Ingen text. Ingen information, bara en alfabetisk lista av titlar. Och inte särskilt många.

 

Jag hoppas att det blir mer, snabbt. Annars är det här ett sådant misslyckande att det är rent löjligt.


Magine vs Netflix

28 oktober, 2012

Jag har testat den nya tjänsten Magine ett tag. Magine har fått mycket positiva omdömen, med rätta. Det är en smart tjänst där senaste veckans TV finns inspelad så att man kan välja att se vad man vill från tablå, när man vill. Vill du kolla på ett program som gick mitt i natten förra veckan, så är det bara att göra det.  Gränssnittet är enkelt, det är bara att klicka i tablån, så startar programmet. Det går att kolla på datorn, i Ipaden eller i telefonen. Den har också stöd för Airplay så har man rätt apparater är det lätt att få upp bilden på stor-TVn. Väldigt smidigt.

Samtidigt har VOD, video on demand, kommit till Sverige på allvar. Jag skaffade omedelbart Netflix, mest eftersom jag fick tre månader gratis tack vare Spotifyprenumeration. Det är mer en vanlig videobutik, fast på nätet. Och för 79:- i månaden för fri tillgång så känns det rätt billigt.

Jag har funderat lite på de olika koncepten. Jag har märkt att jag tittar nästan varje kväll på något på Netflix, samtidigt som jag knappt öppnat Magine.

Jag tror det har med formatet att göra. Utbudet i Magine känns slumpmässigt, eftersom det bestäms av programläggarna i flera olika kanaler. De väljer själva vad som ska sändas och det gör det totala utbudet väldigt plottrigt. Tablån är ny varje vecka och därmed också utbudet och tjänsten har ingen som helst kontroll över det. Man vet aldrig vad man får.

Och jag inser att jag inte är en tablåkille. Jag vill inte se ett avsnitt av Community, jag kanske vill se fem. Och jag vill se säsong två, inte den som just nu sänds. Inspelningarna i Magine är dessutom rena inspelningar, det känns verkligen som video, utan möjlighet att ändra undertexter eller språk. Vilket åtminstone jag vant mig vid att få. Det är en väldigt analog upplevelse.

Det känns som om Magine är den perfekta tjänsten, lysande i sin enkelhet. Om den hade kommit för tio-femton år sedan. I skarven mellan VHS-spelaren och hårddiskinspelarna hade Magine varit grym. 2012 kollar jag inte på TV så längre inser jag. Film och TV-serier väljer jag själv vad jag vill se och jag vill inte vara begränsad till vad Sveriges tablåläggare valt just den här veckan. Även om jag kan se det som visades förra onsdagen och inte bara det som visas just nu.

Kvar finns de program som inte kommer dyka upp i en VOD-affär: nyheterna, svenska lekprogram, kanske. Men för mig räcker det inte, inte på långa vägar. Och som stressad småbarnpappa som ska natta ungar och lägga fram barnkläder och fylla diskmaskinen är kvällen för kort för att leta runt i en tablå efter något att kolla på. Då blir det Netflix varje gång.

Men Magine är fortfarande i beta-fas. Allt kan, som det heter, hända. Kanske lyckas de baka in alla kanalers Play-tjänster också?


Reklam på redaktionell plats

13 juli, 2012

Hittade den här tekniknyheten på Aftonbladet.se:

Under vinjetten ”Mobilnyheter” ligger rubriken ”Kolla in jämförelsen med 90-talets värstinglur”. Det är alltid kul att kolla hur snabbt tekniken gått, även om jag avskyr Aftonbladets ”Vi skriver medvetet vaga” – rubriker. Men länken leder inte till någon journalistisk jämförelse mellan nya och gamla mobiltelefoner, inte heller till några ”Mobilnyheter”. Den leder till en ren annons, i det här fallet från Mobilio som säljer mobiltelefoner:

Meningen är alltså att få läsaren att köpa en Galaxy III på en rätt traditionellt utformad kampanjsajt. Men upplänkad som en redaktionell text.

Det hela blir paradoxalt ännu lite fulare då Aftonbladet lite högre upp på Aftonbladet.se faktiskt märker upp annonser som är utformade som redaktionell text med just ordet ”ANNONS”:

Så brukar det ju se ut när tidningar och journalistiska webbsidor publicerar innehåll som är gjort så att det ska se ut som en vanlig artikel. Ni har säkert sett det i morgontidningar, invikta blad med lite annorlunda typsnitt, där det står ”Hela denna bilaga är en annons från <företagets namn>”. Meningen är att tydligt skilja det journalister skriver, från reklam.

Och när Aftonbladet.se alltså har ett par tre ”ANNONS”-märkta texter så  fås läsaren att tro att allt annat som ser redaktionellt skrivet ut är journalistik.

Fult.


Samma regler för analogt som digitalt

10 juli, 2012

Kulturskaparna hade seminarium om upphovsrätt i Almedalen. Jag fastnade särskilt för den här meningen:

”Enligt Christer Nylander kommer allt som kan digitaliseras att digitaliseras och då är det viktigt att reglerna är lika för det som är analogt och det som är digitalt. ”

Jag kan inte annat än hålla med. Jag har en liten lista med förändringar jag som konsument skulle vilja se:

* Sluta sälj digitala böcker som ”licenser”.
* Gör så att det går att sälja digitala böcker vidare.
* Gör så att det alltid går att låna ut digitala böcker till andra.
* Gör så att det kostar lika mycket för biblioteken att låna ut digitala böcker som det kostar dem att låna ut analoga.

* Sluta att låsa in tv-inspelningar på digitala tv-boxar. Jag vill inte behöva radera när hårddisken är full, eller bli av med filmer när jag byter box.

 

Hojta när det här är klart.

 

 


Varför kommenterar du inte?

10 juni, 2012

Jag ser artiklar rekommenderas och spridas i mitt Facebookflöde – ”Läs vad h*n skriver”, ”Mitt i prick!”, ”Måste läsas” står det. Texter om saker som jag ofta håller med om, jämställdhetfrågor, antirasism, att stå upp för de svaga och utsatta.

Men när jag tittar i kommentarsfälten istället så är det tyst från det hållet. Väldigt sällan, eller aldrig egentligen, ser jag någon som delat och hyllat en text också kommenterat den på plats. När jag flippar mellan mina två flikar, Facebook på ena och en artikels kommentarsfält på den andra, så är det som två världar, med helt olika åsikter i.

Det är särskilt tydligt när det gäller texter om invandring, eller något så, rimligtvis, okontroversiellt som jurydemografin för Cannesfestivalen, Den fick jag säkert tjugo-trettio delningar på Facebook, alla med varierande grad av medhåll.

Men går man in på artikeln verkar det istället som om hela världen tycker att författaren är en idiot. Ingen av dem som delade på Facebook valde att stödja författaren i kommentarsfältet till texten. Bara när jag tittar på bägge flikarna så får jag en annan bild. Två världar.

Jag ägnade några dagar att följa de delningar jag fått på Facebook för att se hur det såg ut i kommentarsfälten. Det såg ut ungefär så på de flesta. Av någon anledning undviker många av dem som delar att diskutera i anslutning till artikeln.

Jag kan gissa vad det beror på: åtminstone när det gäller kontroversiella frågor är det jobbigt att ta en diskussion. På Facebook omger man sig av sina vänner och där är risken mindre att det blir en hätsk debatt. Det är också sällan mediasajterna gjort något åt kommentarsfälten, för det mesta ligger de bara där som en parallellvärld (många har skrivit bra om det, nu senast Leo Vallentin på svt.se).

Men det är ett problem. Dels för att alla åsikter mår bra av att mötas av motargument.

Men också för att alla inte håller sig borta från kommentarsfälten. De invandrarkritiska, invandrarfientliga, de som stämplar ”kulturmarxist” på alla som ens andas en annan åsikt än att Sverige redan är lagom jämställt och att ”islam” är roten till allt ont, de har inte abdikerat, tvärtom. De tar kommentarsfälten på allvar. Och kommentarsfälten är ju en så mycket bättre plats att ta en diskussion på än i ett Facebookflöde. Kommentarsfältet är helt publikt, alla kan se det.

I Cannefestivalartikelns fall innebar det att det publikt verkade som om författaren Kristin Lundell var ensam om åsikten att det är dåligt för filmkulturen om en jury består av bara män. Trots massor av delningar med medhåll på Facebook.

För mig som tycker Lundell har en poäng är det såklart ett problem. Det är, ur min synvinkel, ett ännu större problem när texterna handlar om invandrare, rasism, eller någon annan av de demokratifrågor som man väl får säga präglar vår samtid. I kommentarsfälten har ena sidan lämnat walk-over. Men jag vet ju att de har den inte, den håller sig bara bakom vän-muren på Facebook. Internet blir segregerat och det blir därmed ett demokratiproblem.

Att läsa en artikel och sedan dela den på Facebook utan att visa det tydligt är också något av ett svek mot författaren. H*n ser inte nödvändigtvis varför du valde att dela den. En aldrig så kort kommentar hade gjort det tydligt.

Har jag fel?


Hur står det till med kontrollen i App Store?

28 mars, 2012

Jag har varit rätt kritisk mot Androids app-affär, Market (eller ”Google Play” som den heter numera), till förmån för Apples App Store. Men även solen har sina fläckar. När jag letade efter appar till min snart sjuåriga dotter dök den här upp (klicka för större bild):

Bli kär i lärandet ditt brev!

Det här är klassisk Android Market-svenska, alltså någon asiatisk app som blivit automatöversatt för att säljas globalt. Men där vet man ju att inga appar kollas och att man får ta allt för vad det är, i praktiken en hög självpublicerat material där man verkligen måste vara kritisk innan man köper.

App Store däremot skryter med sin säkerhet och hårda kontroll. Frågan är hur hård den egentligen är. Den här appen riktar sig till barn och under ”Språk” står det tydligt ”Svenska”. Vad värre är, det är en app som har som specifikt syfte att lära barn läsa och skriva. Då kan man liksom inte ha en text som avslutas med meningen ”Små lära sig alfabetet kombinerar lärande med kul!”.

Ett annat exempel, där det är själva App Store som verkar ha sovande redaktörer, är spelkategorierna.  Bland dem hittar man massor av spel i kategorin ”Åtgärd”. Åtgärdsspel alltså:

Ahh att få koppla av med lite hederlig "åtgärd"

Det är såklart en maskinöversättning av ordet ”Action”. Android Market-varning alltså. Ser sådär bra ut tycker jag.


South by Southwest, SXSW 2012, del 4, sista delen

23 mars, 2012

Ett sista spår från SXSW 2012 hänger ihop med det jag skrev i inlägg två, det sas en del om hur man anpassar webben till att fungera flera olika skärmstorlekar, inte bara den stationära datorns. Alltså ett sätt att istället för att göra olika….webb..ar? så gör man en enda sajt som sedan anpassar sig utifrån vilken typ av skärm besökaren har. Det brukar kallas responsiv design och är ett buzzword även utanför Austin. Jag är inte mycket till webbdesigner, eller kodare, så jag lämnar det med att konstatera att idén om flera olika webb…ar? tycks förlora mark.

I korthet var SXSW 2012 spretigare än någonsin, större än någonsin och trängre än någonsin.

Jag undrar också om den kanske håller på bli för stor för sitt eget bästa, själv fick jag ägna ett par timmar varje dag bara åt att försöka sätta ihop ett medvetet schema. Jag undrar om inte seminarierna riskerar att bli urvattnade när mer än dubbelt så många paneler ska försöka fylla samma mängd dagar.

Nästa år ändrar också speldelen, det som kallats ”Screenburn”, namn till ”SXSW Gaming” och möjligen innebär det att den på sikt bryts ur och får en alldeles egen festivaldel.

Ska jag dra några slutsatser så är det att den mobila, sociala webben har mognat och att Big Data kommer bli större och större. Det finns massor av (gratis) data därute och det gäller att hitta vettiga sätt att göra nya tjänster av den. För oss journalister innebär det att databasjournalistik kommer bli mer och mer intressant.

Personligen tar jag förutom kunskapen från seminarierna också med mig det spännande i att åka från hotellet på morgonen i plus fem graders värme och regn, och återvända i plus tjugosju och solsken.

Inte bara solsken på interwebs. Foto Karin Svanholm

Jag tar med mig vikten av att ha en barnvagn till sina puffror,

Att också getter behöver rastas då och då,

och att även en buss behöver en kapten.

¨

På bryggan

En fantastisk festival på det hela taget. Jag avslutar med en bild på framtidens annonssystem, ett system som fullständigt korrekt identifierar mig som ”young adult male”. Jag hoppas jag får se annonser om skateboards, ringsignaler, Lunarstorm och annat som vi ungdomar gillar.


%d bloggare gillar detta: