Den här posten är inte ogooglebar

Google ska enligt Vetenskapsradion Språket ha fått Språkrådet att ta bort ordet ”ogooglebar”, som definierades som ”går ej att hitta via en sökmotor”

– Det gör vi efter en lång mejlväxling med Googles jurister, som har försökt påverka vårt sätt att definiera ordet. Och det handlar ju inte om vår definition av ordet utan om det handlar om att vi har försökt beskriva hur språkbrukarna definierar ordet, och det har Google haft synpunkter på.

Det är inte första gången Google har synpunkter på hur ordet används. Redan 2006 var de irriterade på att ordet höll på att bli ett verb, ”att googla”. Anledningen var att Merriam-Webster’s Dictionary tagit med det, något bland andra Washington Post rapporterade om. Google skickade då sina advokater på tidningen. Som skrev om det: Läs mer

Samma regler för analogt som digitalt

Kulturskaparna hade seminarium om upphovsrätt i Almedalen. Jag fastnade särskilt för den här meningen:

”Enligt Christer Nylander kommer allt som kan digitaliseras att digitaliseras och då är det viktigt att reglerna är lika för det som är analogt och det som är digitalt. ”

Jag kan inte annat än hålla med. Jag har en liten lista med förändringar jag som konsument skulle vilja se:

* Sluta sälj digitala böcker som ”licenser”.
* Gör så att det går att sälja digitala böcker vidare.
* Gör så att det alltid går att låna ut digitala böcker till andra.
* Gör så att det kostar lika mycket för biblioteken att låna ut digitala böcker som det kostar dem att låna ut analoga.

* Sluta att låsa in tv-inspelningar på digitala tv-boxar. Jag vill inte behöva radera när hårddisken är full, eller bli av med filmer när jag byter box.

 

Hojta när det här är klart.

 

 

Nerladdning vs plastbit 1-2

Jag ägnade delar av våren åt att plöja igenom två boxar med den högkvalitativa och välbalanserade tv-serien The Unit i två dvd-boxar. När man har barn blir det att man tittar lite när man får tid och då passar man på att se tre-fyra avsnitt på en gång, därefter kan det bli paus någon vecka och sen får man ägna några minuter åt att leta rätt på var det egentligen var man var.

Det hade varit enkelt om det inte vore för antipiratjägarnas märkliga idé att se till att betalande kunder får reda på att de inte ska pirat-laddaner det de köpt och dessutom se till att det inte går att spola förbi. Sålunda inleds varje jävla DVD-skiva med det här dravlet:

Jag har lärt mig att hata den hånflinande killen som sitter på golvet. Varför sitter han på golvet? Får han inte sitta i soffan för de andra? I början av klippet har han en hel soffa för sig själv, i den andra sitter han som en annan hundvalp och tittar uppåt mot de andra. Vad är det för fel på honom? Och allvarligt, vem sitter och high-fivar till innehållet i en action film?

Klippet går inte att spola förbi. Varje gång jag återupptar mitt tittande måste jag först kolla igenom en minut av puckad propaganda för en handling, piratkopiering, som jag redan bevisat att jag inte gjort (eftersom en piratkopierad version hade startat med en gång). Och som sagt, jag kollar ryckvis och om det då är fel skiva, vilket det ofta är, så måste jag alltså genomlida hela klippet igen på nästa DVD.

Innehållet är dessutom i sin kärna självmotsägande. Budskapet är att om du kollar på riktiga DVD-skivor så kan du börja titta på en gång. Detta budskap, köp äkta så får du kolla direkt, framförs alltså genom att förhindra just det. Puckon. Dessutom så distanslöst. övertydligt, humorfritt och skolbokspropagandistiskt att jag inte förstår hur någon kan tro att det övertygar en endaste piratnerladdare att det är bättre att skaffa ”riktiga DVD”.

Här, å andra sidan, är en bra annons:

Digitalt vs digitalt ummm 1-0

Den strålande nya digitala verkligheten är fan inte lätt att förstå eller få grepp om. Jag har redan skrivit om datorspel som är lättare att skicka på plastskivor med flyg än att ladda ner digitalt, böcker som i fysiskt format utan problem får säljas världen över, men exakt samma böcker får inte skickas digitalt och datorspel som tar slut i digitalform, men går att få tag ändå, digitalt, men bara om man först kommer över en plastskiveversion. För att inte tala om det löjliga i att moderna digitala videoinspelare låser inne material som var lätt flyttbart med en vanlig analog VHS-bandspelare.

I går kväll var jag med om ännu en märklig upplevelse. Jag har nämligen köpt en Boxee Box. Det är en liten kantig dator gjord av Dlink och utrustad med den öppna programvaran Boxee. Jag förmodar att den kör någon version av Linux i botten. En liten mediaspelare helt enkelt för att spela upp allt ifrån Youtubevideos till egenrippade DVD-skivor. Den står placerad mitt under TVn, precis brevid min Teliabox – också den en liten dator som jag använder för att ta emot det som förut kallades kabel-TV. Telias box är gjort av Motorola och kör någotslags hemsnickrat system från Telia själva.

Två små nära nog exakt likadana apparater alltså med nästan samma funktioner. I Telias apparat kan jag titta på alla mina kabeltv-kanaler, men jag får inte titta på SVTplay eftersom Telia inte betalt ersättning för det till Copyswede. Det kan jag däremot på Dlinks apparat, trots att Dlink mig veterligen inte betalar någon ersättning till Copyswede. Det går enkelt via en tredjeparts applikation, Boxeeplay. Jag kan såklart också koppla in min PC till tvn och kolla på SVTplay den vägen, trots att jag själv inte betalar någon ersättning till Copyswede.

Och det är när de står placerade där brevid varandra under tvn som det blir så tydligt hur absurt det är. Samma typ av apparater och innehåll men helt olika regler. Digitalt är fan inte lätt att förstå.

Det går inte att ”låna” eböcker.

Varje gång jag lånar eböcker på Stadsbiblioteket, och det har blivit ett par gånger, har jag funderat kring att de väljer att kalla det ”låna”. Det man gör är ju egentligen att ladda ner en digital kopia. För att göra upplevelsen mer ”lån-lik”, så har biblioteket bara lagt in en spärr i varje bok som gör att den raderas när låneperioden har gått ut.

Pelle Snickars skriver om det på SvD idag:

Precis som fildelning handlar e-lån om kontroll, eller snarare brist på sådan. Nyligen aviserade HarperCollins att man nu inför en gräns på 26 lån för de e-böcker man licensierat till bibliotek. Sedan försvinner bokfilerna. Puts väck.

Han drar det till sin spets:

Om bibliotek en gång var bastioner mot glömskan kommer de framöver kanske att bli raderingscentraler av stora mått. Det vore förstås synd. Men än värre är att backa in i framtiden, och låtsas som om e-böcker inte är något bibliotek skall ägna sig åt. Det ska dom.

Rasmus Fleischer på Copyriot påpekar att bibliotekens val av sluten programvara med DRM-skydd gör att de hamnar i klorna på andra aktörer:

Genom att välja en viss standard gynnar biblioteken också vissa företag (och missgynnar fri mjukvara). Om man tycker att det är okej kanske det vore lika bra att biblioteken löper linan ut och låter Apple, Amazon, Adobe och de andra bidra till sin budget?

Det har också stört mig att bibliotekens lösning inte fungerar öppet – ska man, som jag tänker mig göra inom en snar framtid, köpa en läsplatta så är det ett helvete att få reda på om bibliotekets lösning fungerar (jag har skrivit om det här).

Det är intressant – ska biblioteken stödja något system så ska det såklart vara ett öppet system. Eller så ska de stödja alla, så att vi lånetagare inte tvingas välja läsmiljö utifrån de kommersiella hänsyn biblioteken har tvingats ta.

Men jag tycker hela nerladdningsdiskussionen känns daterad. Den fokuserar mycket på ”nerladdning” (alltså egentligen kopiering) av böcker, där man får ett arkiv på den egna datorn. Det är där hela chimären av ”lån” måste kläs i en upplevelse – så att det känns som när man lånar fysiska böcker. Men varför ska man ladda ner böckerna?

När uppkoppling eller inte blir en icke-fråga blir tillgång istället centralt. Och där försvinner hela raderingsproblematiken. Om biblioteken istället för att ”låna ut” en digital kopia, istället gav ”tillgång” till sitt arkiv, så behövs inga DRM-lösningar. De som har lånekort har alltid tillgång till bibliotekets kompletta arkiv. Kopiering behöver inte hanteras tidsmässigt, man har tillgång till den digitala kopian bara så länge som man håller uppkopplingen mot biblioteket vid liv. Stänger man läseplattan finns återigen bara en kopia hos biblioteket.

Det går också att göra helt öppet så att alla kan få access – genom webbläsaren exempelvis. Eller genom att göra egna klienter till de olika systemen – tänk Spotify. Där någonstans tycker jag diskussionen ska börja.

Världens äldsta exempel på piratkopierad film?

Jag är på Tekniska museet och hittade kanske världens äldsta exempel på en piratkopierad film (klicka för större bild). Det är i den korta stumfilmsdemon från Stockholmsutställningen 1897 där man tydligt ser att filmarna står i en biografsalong och filmar av vad som verkar vara en tidig västernfilm. Eftersom den här cammen visades för allmänheten så var spridningen antagligen omfattande. Jag förmodar att det är preskriberat nu, annars hade filmindustrin kunnat tjäna astronomiska summor på en stämning…

Har någon informerat Antipiratbyrån?