Den här posten är inte ogooglebar

Google ska enligt Vetenskapsradion Språket ha fått Språkrådet att ta bort ordet ”ogooglebar”, som definierades som ”går ej att hitta via en sökmotor”

– Det gör vi efter en lång mejlväxling med Googles jurister, som har försökt påverka vårt sätt att definiera ordet. Och det handlar ju inte om vår definition av ordet utan om det handlar om att vi har försökt beskriva hur språkbrukarna definierar ordet, och det har Google haft synpunkter på.

Det är inte första gången Google har synpunkter på hur ordet används. Redan 2006 var de irriterade på att ordet höll på att bli ett verb, ”att googla”. Anledningen var att Merriam-Webster’s Dictionary tagit med det, något bland andra Washington Post rapporterade om. Google skickade då sina advokater på tidningen. Som skrev om det: Läs mer

Samma regler för analogt som digitalt

Kulturskaparna hade seminarium om upphovsrätt i Almedalen. Jag fastnade särskilt för den här meningen:

”Enligt Christer Nylander kommer allt som kan digitaliseras att digitaliseras och då är det viktigt att reglerna är lika för det som är analogt och det som är digitalt. ”

Jag kan inte annat än hålla med. Jag har en liten lista med förändringar jag som konsument skulle vilja se:

* Sluta sälj digitala böcker som ”licenser”.
* Gör så att det går att sälja digitala böcker vidare.
* Gör så att det alltid går att låna ut digitala böcker till andra.
* Gör så att det kostar lika mycket för biblioteken att låna ut digitala böcker som det kostar dem att låna ut analoga.

* Sluta att låsa in tv-inspelningar på digitala tv-boxar. Jag vill inte behöva radera när hårddisken är full, eller bli av med filmer när jag byter box.

 

Hojta när det här är klart.

 

 

Nerladdning vs plastbit 1-2

Jag ägnade delar av våren åt att plöja igenom två boxar med den högkvalitativa och välbalanserade tv-serien The Unit i två dvd-boxar. När man har barn blir det att man tittar lite när man får tid och då passar man på att se tre-fyra avsnitt på en gång, därefter kan det bli paus någon vecka och sen får man ägna några minuter åt att leta rätt på var det egentligen var man var.

Det hade varit enkelt om det inte vore för antipiratjägarnas märkliga idé att se till att betalande kunder får reda på att de inte ska pirat-laddaner det de köpt och dessutom se till att det inte går att spola förbi. Sålunda inleds varje jävla DVD-skiva med det här dravlet:

Jag har lärt mig att hata den hånflinande killen som sitter på golvet. Varför sitter han på golvet? Får han inte sitta i soffan för de andra? I början av klippet har han en hel soffa för sig själv, i den andra sitter han som en annan hundvalp och tittar uppåt mot de andra. Vad är det för fel på honom? Och allvarligt, vem sitter och high-fivar till innehållet i en action film?

Klippet går inte att spola förbi. Varje gång jag återupptar mitt tittande måste jag först kolla igenom en minut av puckad propaganda för en handling, piratkopiering, som jag redan bevisat att jag inte gjort (eftersom en piratkopierad version hade startat med en gång). Och som sagt, jag kollar ryckvis och om det då är fel skiva, vilket det ofta är, så måste jag alltså genomlida hela klippet igen på nästa DVD.

Innehållet är dessutom i sin kärna självmotsägande. Budskapet är att om du kollar på riktiga DVD-skivor så kan du börja titta på en gång. Detta budskap, köp äkta så får du kolla direkt, framförs alltså genom att förhindra just det. Puckon. Dessutom så distanslöst. övertydligt, humorfritt och skolbokspropagandistiskt att jag inte förstår hur någon kan tro att det övertygar en endaste piratnerladdare att det är bättre att skaffa ”riktiga DVD”.

Här, å andra sidan, är en bra annons:

Digitalt vs digitalt ummm 1-0

Den strålande nya digitala verkligheten är fan inte lätt att förstå eller få grepp om. Jag har redan skrivit om datorspel som är lättare att skicka på plastskivor med flyg än att ladda ner digitalt, böcker som i fysiskt format utan problem får säljas världen över, men exakt samma böcker får inte skickas digitalt och datorspel som tar slut i digitalform, men går att få tag ändå, digitalt, men bara om man först kommer över en plastskiveversion. För att inte tala om det löjliga i att moderna digitala videoinspelare låser inne material som var lätt flyttbart med en vanlig analog VHS-bandspelare.

I går kväll var jag med om ännu en märklig upplevelse. Jag har nämligen köpt en Boxee Box. Det är en liten kantig dator gjord av Dlink och utrustad med den öppna programvaran Boxee. Jag förmodar att den kör någon version av Linux i botten. En liten mediaspelare helt enkelt för att spela upp allt ifrån Youtubevideos till egenrippade DVD-skivor. Den står placerad mitt under TVn, precis brevid min Teliabox – också den en liten dator som jag använder för att ta emot det som förut kallades kabel-TV. Telias box är gjort av Motorola och kör någotslags hemsnickrat system från Telia själva.

Två små nära nog exakt likadana apparater alltså med nästan samma funktioner. I Telias apparat kan jag titta på alla mina kabeltv-kanaler, men jag får inte titta på SVTplay eftersom Telia inte betalt ersättning för det till Copyswede. Det kan jag däremot på Dlinks apparat, trots att Dlink mig veterligen inte betalar någon ersättning till Copyswede. Det går enkelt via en tredjeparts applikation, Boxeeplay. Jag kan såklart också koppla in min PC till tvn och kolla på SVTplay den vägen, trots att jag själv inte betalar någon ersättning till Copyswede.

Och det är när de står placerade där brevid varandra under tvn som det blir så tydligt hur absurt det är. Samma typ av apparater och innehåll men helt olika regler. Digitalt är fan inte lätt att förstå.

Det går inte att ”låna” eböcker.

Varje gång jag lånar eböcker på Stadsbiblioteket, och det har blivit ett par gånger, har jag funderat kring att de väljer att kalla det ”låna”. Det man gör är ju egentligen att ladda ner en digital kopia. För att göra upplevelsen mer ”lån-lik”, så har biblioteket bara lagt in en spärr i varje bok som gör att den raderas när låneperioden har gått ut.

Pelle Snickars skriver om det på SvD idag:

Precis som fildelning handlar e-lån om kontroll, eller snarare brist på sådan. Nyligen aviserade HarperCollins att man nu inför en gräns på 26 lån för de e-böcker man licensierat till bibliotek. Sedan försvinner bokfilerna. Puts väck.

Han drar det till sin spets:

Om bibliotek en gång var bastioner mot glömskan kommer de framöver kanske att bli raderingscentraler av stora mått. Det vore förstås synd. Men än värre är att backa in i framtiden, och låtsas som om e-böcker inte är något bibliotek skall ägna sig åt. Det ska dom.

Rasmus Fleischer på Copyriot påpekar att bibliotekens val av sluten programvara med DRM-skydd gör att de hamnar i klorna på andra aktörer:

Genom att välja en viss standard gynnar biblioteken också vissa företag (och missgynnar fri mjukvara). Om man tycker att det är okej kanske det vore lika bra att biblioteken löper linan ut och låter Apple, Amazon, Adobe och de andra bidra till sin budget?

Det har också stört mig att bibliotekens lösning inte fungerar öppet – ska man, som jag tänker mig göra inom en snar framtid, köpa en läsplatta så är det ett helvete att få reda på om bibliotekets lösning fungerar (jag har skrivit om det här).

Det är intressant – ska biblioteken stödja något system så ska det såklart vara ett öppet system. Eller så ska de stödja alla, så att vi lånetagare inte tvingas välja läsmiljö utifrån de kommersiella hänsyn biblioteken har tvingats ta.

Men jag tycker hela nerladdningsdiskussionen känns daterad. Den fokuserar mycket på ”nerladdning” (alltså egentligen kopiering) av böcker, där man får ett arkiv på den egna datorn. Det är där hela chimären av ”lån” måste kläs i en upplevelse – så att det känns som när man lånar fysiska böcker. Men varför ska man ladda ner böckerna?

När uppkoppling eller inte blir en icke-fråga blir tillgång istället centralt. Och där försvinner hela raderingsproblematiken. Om biblioteken istället för att ”låna ut” en digital kopia, istället gav ”tillgång” till sitt arkiv, så behövs inga DRM-lösningar. De som har lånekort har alltid tillgång till bibliotekets kompletta arkiv. Kopiering behöver inte hanteras tidsmässigt, man har tillgång till den digitala kopian bara så länge som man håller uppkopplingen mot biblioteket vid liv. Stänger man läseplattan finns återigen bara en kopia hos biblioteket.

Det går också att göra helt öppet så att alla kan få access – genom webbläsaren exempelvis. Eller genom att göra egna klienter till de olika systemen – tänk Spotify. Där någonstans tycker jag diskussionen ska börja.

Världens äldsta exempel på piratkopierad film?

Jag är på Tekniska museet och hittade kanske världens äldsta exempel på en piratkopierad film (klicka för större bild). Det är i den korta stumfilmsdemon från Stockholmsutställningen 1897 där man tydligt ser att filmarna står i en biografsalong och filmar av vad som verkar vara en tidig västernfilm. Eftersom den här cammen visades för allmänheten så var spridningen antagligen omfattande. Jag förmodar att det är preskriberat nu, annars hade filmindustrin kunnat tjäna astronomiska summor på en stämning…

Har någon informerat Antipiratbyrån?

I förrgår blev jag utskrattad av Telia.

Min bostadsrättsförening har köpt upp en ”total-leverantör” av internet, bredbandstv och iptelefoni, Telia. Allt blir gratis, vilket är grejt och i förrgår hade vi stort informationsmöte i bostadsrättsföreningen där Telia skulle svara på frågor.

Bredbandet var inte så mycket att orda om, från 50 mbit/s nerströms är 40 mer än vad jag har nu. Och alltså gratis. Toppen, det spar vi nästan 300 spänn i månaden på.

Därefter presenterades bredbands-TVn. Vi byter alltså ut gamla kabel-Com Hem mot Telias bredbands-TV, vilket rent konkret innebär byte av box. Jag ställde en fråga och blev utskrattad – jag återkommer strax till det. I erbjudandet ingår en ”basbox”, dvs en låda som bara kan visa tv. Den som vill kan till detta köpa en inspelningsbar box med hårddisk i. Det skäl som anfördes var att man kunde pausa och säljaren sa att det innebar att man kunde sätta på inspelningen en kvart innan programmet började för att på så sätt spola förbi all reklam. ”Det var väl inte riktigt avsikten, men många älskar den här möjligheten”, sa Teliarepresentanten. Hon skröt också med att andra leverantörer hade det så krångligt med många boxar, men hos Telia är det enkelt och tryggt, det finns bara två. Också ett kreativt sätt att vända på något som en annan aktör kanske sett som något riktigt dåligt, att kunden inte får någon valmöjlighet.

Jag undrade om den inspelningsbox som man kan köpa till kan exportera det inspelade på något sätt: till DVD, USB-sticka, mediaspelare eller kanske till och med via den inbyggda nätanslutningen. Det var här jag blev utskrattad.  ”Haha, nej du, det tror jag nog inte går”.

Varför inte? Varför är det skoj att en kund vill kunna spara sina lagligt inspelade tv-program? Alldeles särskilt som vi precis alltså fått höra att det går att spola förbi all reklam – och därmed snuva kanalerna på de pengar som finansierar programmen.

Jag sitter nu på en Comhembox med samma bekymmer – det går att spela in men inte tanka ut. Utrymmet på den lilla skrämda 200gigs hårddisk som sitter i har med tiden blivit trängre och trängre när korttidinspelningar ska samsas med min samling av förra årets Live at the Apollo-standup och barnens filmer. Inspelningar som alltså nu går förlorade när vi måste byta box. Det går inte att spara det.

Förr, när vi hade VHS, kunde man byta kassett och varje kassett kostade rimligt med pengar. Man kunde ta med sig kassetter exempelvis till landet och titta i vilken annan VHS-bandspelare som helst. De gick att spara hur länge som helst och det var helt okej.

Nuförtiden har vi smartphones som man kan titta på film i, mediaspelare och Ipads. För att inte tala om billiga inspelningsbara DVD-skivor. Tillfällena man skulle vilja ha med sig sina lagligt inspelade tvprogram har ökat exponentiellt sedan 80-talets videorevolution.  Men nu ska inspelningarna plötsligt låsas till en enda plats, den box där man råkade spela in dem.

Till Comhem kunde den kunnige kunden själv köpa en Dreambox, som är en Linuxbaserad box där man kan göra precis vad man vill med det som spelas in. Min fråga nu blir, finns det något liknande till Telias ip-tv?

Att visa film för barn 2

För några månader sedan postade jag en bild som cirkulerar på nätet. Den är en illustration över hur folk som faktiskt köper film får en sämre produkt än de som laddar ner en olagligt gjord kopia. Och för något år sedan skrev jag om att barn inte har så mycket tålamod. Och eftersom jag idag är hemma med sjukt barn så sammanföll det här – lillan vill titta på Teletubbies och då hade jag lite tid över. Jag klockade därför den aktuella filmen, Teletubbies Igen, Igen och tog några skärmdumpar (ja, den är inrippad, men den ligger på en extern hårddisk, så hade jag köpt disken i april, så hade jag betalt till Copyswede för rätten att göra lagliga egna kopior).

Så här blev resultatet (klicka för större):

Det ska fan inte gå fort.

Från det att jag alltså beslutat mig för att spela filmen tills dess att den faktiskt börjar tog det en minut och tjugosex sekunder. Varav en minut var en helt irrelevant sekvens som inte går att spola förbi, om en säl som går på bio. Två menyval  var jag tvungen att göra, och för säkerhetsskull låg de med mer än en minuts mellanrum så man måste sitta kvar. Eller lära sin ett och ett halvåring att läsa. Frågan är om inte det hade gått fortare.

Alternativet är alltså att ladda ner den från Piratebay, och skippa fem av rutorna där uppe och få en film som faktiskt börjar när man klickar på play.

Svenska Dagbladet påstår att Twitter äger dina tweets

SvD toppar idag med rubriken ”Twitter äger dina uppgifter”. Så här skriver de:

Användaravtalet säger klart och tydligt att Twitter äger all information och material du producerar på sajten.

Genom att använda Twitter avsäger du dig alla rättigheter till allt innehåll som du lägger upp, skickar eller visar på Twitter.

Det är i korthet inte sant. Läser man avtalet står det tydligt:

You retain your rights to any Content you submit, post or display on or through the Services.

(…)

This license is you authorizing us to make your Tweets available to the rest of the world and to let others do the same. But what’s yours is yours – you own your content.

Svenska Dagbladet har helt enkelt missförstått den icke-exklusiva licens man ger Twitter att använda materialet. Men den licensen är nödvändig för att tjänsten ska fungera. Utan den hade Twitter inte kunnat mångfaldiga dina tweets världen över, alltså själva idén med hela tjänsten.

Jag har tidigare skrivit om rättigheter på Twitter och Facebook här (med ett längre resonemang om ”icke-exklusiv rätt”), här och här.

EDIT: Nu har de ändrat texten till att lyda ”har rätt till informationen” istället för ”äger”. Fast de skriver inte att de ändrat, vilket får alla som kommenterat på sidan, och folk som liksom jag bloggat, att framstå som i bästa fall märkliga. Ett klassiskt generalfel – låter man folk kommentera måste man alltid indikera om texten ändras. Eller skapa en ny text.

Å edit igen: Nu har de lagt till att uppgifterna ändrats.

”Fildelning slår hårt mot videobutiker”

I Kulturdelen i dagens DN, står det att att andelen svenskar som ägnar sig åt ”fildelning” har ökat från 17,6 procent till 20 procent från förra året. De har valt att intervjua en videobutiksinnehavare som får allt svårare att gå runt, eftersom allt färre hyr film.

Annat var det förr. Då upptog fortfarande hyllorna med film 80 procent av utrymmet. Men det var innan den illegala fildelningen introducerade kunderna för gratis nerladdning av film på nätet.

De två artiklarna blandar friskt begrepp och sätter likhetstecken mellan ”fildelning” och ”illegal fildelning” och utan analys drivs samma tes som alltid, att det är ”gratis” som är själva nyckelordet. Skälet till att folk inte går och hyr videofilm längre, är eftersom de kan få den gratis någon annanstans. Hade det inte varit ”gratis” att piratladda från Piratebay hade videobutikerna fortsatt täljt guld med smörkniv. Typ. Vilket ju är trams.

Det är inte ”gratis” som är huvudskälet till att folk avstår promenaden till videoaffären, det är tillgängligheten. Det här bevisar om något succén med Spotify – det är fullständigt legalt och folk älskar det. Valet mellan Spotify och CD-butiken är för de flesta förhållandevis enkelt och därför går det fortsatt dåligt för de breda musikaffärerna. Och det är också därför folk ändå köper CD-skivor hos bensinmackar – det handlar om tillgänglighet, inte ”gratis”.

Det här bekräftas också av Per Strömbäck från Netopia.se, en thinktank som förespråkar fortsatt stark upphovsrätt och kamp mot just piratkopieringen, i inlägget ”Ipred the gift that keeps on giving:

Slutsatsen är att den olagliga fildelningen minskade med 37 procent under lagens första sex månader, men att effekten därefter avtog. Skivförsäljningen ökade med 27 procent i sex månader, men försvann därefter. Den digitala försäljningen ökade med 48% och den effekten förstärktes efter sex månader. Om syftet med Ipred-lagen var bättre förutsättningar för lagliga digitala tjänster får man alltså konstatera att det varit mycket lyckat.

När det blir riskabelt att piratladda, minskar den illegala fildelningen. Samtidigt ökar försäljningen av fysiska skivor. Men när det kommer lagliga digitala alternativ sjunker den igen eftersom folk gillar tillgängligheten i den digitala distributionen.

Allt det här missar DN. Att det handlar om att folk inte vill gå ner till en butik för att hyra en plastskiva som man sedan måste lämna tillbaks. Att det handlar om det bekväma i att få den digitalt, direkt hem.

Inte ens rättighetsförsvararna, som Netopia, strävar efter att tvinga tillbaks kunderna till videobutikerna eller skivaffärerna. Deras mål med kampen mot den illegala fildelningen, är att ta bort just det ”illegala”. Det kommer inte rädda några videouthyrare.

En hel bransch är på väg att försvinna

säger videouthyraren i artikeln. Japp, det är nog en korrekt analys. Precis som skrivmaskinsbranschen försvann i början på 90-talet. Och det kommer ingen IPRED-lag i världen ändra på.

Tyvärr verkar inte DN ha lagt ut artikeln på nätet, så vill man läsa får man fixa papperskopia på sidan två i Kulturdelen.

EDIT: Rasmus Fleischer utvecklar sitt citat i artikeln, om att han gillar bokaffärer, men inte videoaffärer. Weird Science pekar på att DN förmodligen lurats av APB.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Polis begår upphovsrättsbrott

Det är snårigt det där med upphovsrätt. Det har polisen märkt när de skapade en databas med skoavtryck. En smart idé – kan man snabbt och enkelt knyta ett avtryck från en brottsplats till ett skomärke och också länka skomärken och avtryck till brottslingars tidigare brott så förenklar det såklart massor. Problemet är att polisen valde att googla fram bilder på skoavtryck och skomodeller. När de sedan sparade bilderna i databasen så presto – upphovsrättsbrott. Men polisen anser att lagen ger undantag för brottsbekämpning. Det står att:

”Upphovsrätten hindrar inte att ett verk används i rättsvårdens eller den allmänna säkerhetens intresse”

Men Jan Rosén, professor i civil- och immaterialrätt vid Stockholms universitet, håller inte med. Han tycker att det är skillnad på att använda verk i en utredning och en hel annan att i förebyggande syfte lagra stora mängder bilder i en databas.

Svenska Dagbladet skrev, så gjorde också Techdirt och här är Polisens pressmeddelande.

Utgivarbevis, bloggar och PUL

Få har väl missat storyn om Jesper som fotade ett par civilpoliser vid Hornstull och fick valet att antingen radera bilderna eller tas in för urinprov för hitte-på-knarkinnehav. Poliserna svarade med att polisanmäla Jesper och en av åtalspunkterna intresserade mig. Den handlar om misstänkt brott mot PUL, Personuppgiftslagen. I anmälan (som hittas i sin helhet på Jespers blogg) beskrivs vad poliserna ansåg vara ett brott mot lagen. I redogörelsen nämns att Jesper ska ha sagt att han skulle publicera bilderna på en sajt som har utgivarbevis. Och har man utgivarbevis finns ansvarig utgivare och då ska alltså publiceringen räknas som journalistiskt sådan, något som är tillåtet enligt PUL.  Anmälarna, alltså poliserna, menar att Jesper sedan publicerade den någon annanstans, på en blogg. Den har inte utgivarbevis, därför är det inte journalistik och därmed brott mot PUL.

Så långt anmälan.

På Wikipedia står det om PUL och journalistisk publicering:

Kravet är att materialet är avsett för publicering i grundlagsskyddad media.

Men såvitt jag förstår spelar det ingen roll om publiceringen sker på YGL-skyddad mediaplats, dvs sådan som har utgivarbevis och därmed en ansvarig utgivare.  Högsta Domstolen har prövat PUL (B 293-00 Riksåklagaren mot Börje Ramsbro). Börje Ramsbro startade en sida uteslutande för att kritisera Nordbanken, men den saknade utgivarbevis. För detta polisanmäldes han för brott mot PUL.

Han friades sedemera av Högsta Domstolen och på sidan 10 står det:

”Det syfte för webbsidan som angets på denna och som Börje Ramsbro utvecklat i målet måste mot den angivna bakgrunden anses ligga väl inom ramen för ett journalistiskt ändamål att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. I vad mån sedan webbsidan kan anses motsvara godtagbar standard enligt de kriterier som man brukar använda när man värderar etablerad journalistisk verksamhet saknar i sig betydelse för bedömningen”

Eller nerkokat, det spelar ingen roll om sajten har utgivarbevis eller inte. Åtminstone inte för PUL.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vem äger bilder man delar på Twitter?

Allt arbete med att tolka Facebooks regler fick mig nyfiken på vad som gällde för Twitter. Jag brukar dela bilder jag tar med min mobiltelefon med hjälp av ett program som heter Twidroid. Eftersom Twitter är helt textbaserat betyder det att mina bilder först hamnar på en annan sajt och därefter läggs en länk upp i mitt Twitterflöde.

Men vilka regler gäller? Jag var tvungen att testladda upp en bild för att se var den hamnade. Det visade sig att Twidroid använder Yfrog. Yfrog i sin tur använder vad det verkar ImageShack, åtminstone är det Imageshacks användaravtal som gömmer sig under Yfrogs Terms & Conditions:

Vad står det alltså i ImageShacks avtal? Först vad man inte får posta, pornografi, nakna kroppar, bilder man inte har upphovsrätt till osv. Sista raden är möjligen inte helt oproblematisk för företag som twittrar. Man får inte ladda upp:

Files intending to harass or spam, or promote anything for commercial profit.

Sen vad det gäller upphovsrätt är avtalet rätt klart:

All files are copyright to their respective owners. ImageShack directs full legal responsibility of files to their respective users. All other content copyright ImageShack. ImageShack is not responsible for the content any uploaded files, nor is it in affiliation with any entities that may be represented in the uploaded files.

Ägarna har all copyright, ImageShack är inte ansvariga för något. Glasklart.

En annan vanlig värdsajt för bilder till Twitter är Twitpic. De förbehåller sig rätten att visa och distribuera bilderna på Twitpic och ”anslutna sajter”:

Copyright

By uploading your photos to Twitpic you give Twitpic permission to use or distribute your photos on Twitpic.com or affiliated sites

All images uploaded are copyright © their respective owners

Man kan kanske undra vad ”anslutna sajter” är, men vill man vara snäll avses säkert förhållanden som Yfrog/ImageShack, alltså två sajter som samverkar. Det jag saknar är det Facebook har, en klausul om vad som händer om jag tar bort min bild. Får de trots det fortsätta att ”använda och sprida” mina bilder då?

En tredje vanlig bildvärdsajt för Twitter är Twitgoo. Deras avtal liknar det Facebook hade tidigare, det vill säga långt, detaljerat och inte helt lätt att följa:

Twitgoo does not claim any ownership rights in the text, files, images, photos, video, sounds, musical works, works of authorship, applications, or any other materials (collectively, ”Content”) that you post on or through the Twitgoo Services. By displaying or publishing (”posting”) any Content on or through the Twitgoo Services, you hereby grant to Twitgoo and other users a non-exclusive, fully paid and royalty-free, worldwide, limited license to use, modify, delete from, add to, publicly perform, publicly display, reproduce and translate such Content, including without limitation distributing part or all of the Site in any media formats through any media channels. Content will be publicly available, and Twitgoo and other Users may copy or display Content outside of the Twitgoo Services through the quick link feature or through any other display mechanisms.

De nöjer sig inte med att ge sig själva rätten att ”använda, ändra, ta bort från, lägga till, visa och reproducera” etc de bilder man lägger upp. De lägger även till ”other users”.

Såvitt jag kan begripa innebär det något i stil med public domain, alltså i princip helt fritt användande av vem som helst, vilket kanske inte alla är medvetna om.


Vem äger bilder och delat material som man postar på Facebook?

EDIT 26 november 2012: Eftersom det här inlägget sprids just nu vill jag bara skriva en kort rad om att Facebook egentligen inte gjort några ändringar sedan det skrevs när det gäller hur sajten hanterar upphovsrätt. Däremot är det inte längre bara 150 miljoner användare. Nu är det 1 miljard aktiva användare.  /C

Jag har alltid haft för mig att man i princip ger upp alla rättigheter när man postar bilder på Facebook. Jag tror det beror på att jag läste det på nätet någonstans runt 2007. Nu har jag ägnat några dagar åt att faktiskt ta reda på vad som gäller och jag blev förvånad hur enkelt avtalet ser ut. Och förhållandevis ofarligt.

Det kan inte vara lätt att formulera ett avtal som fungerar för 150 miljoner användare jorden över. Senast i februari i år blev folk arga när Facebook ändrade en paragraf vilket tycktes innebära att även om man raderade sitt konto så hade Facebook rätt att använda material från kontot, i all framtid. Och det känns ju lite olustigt som användare.

Problemet med juridiska texter är att de inte kan täcka allting. Skulle de göra det skulle de bli enorma, oöverskådliga och svårbegripliga. Å andra sidan, görs de korta och koncisa blir de samtidigt generella och knepigare att tolka.

Det här vet ju såklart Facebooks grundare om. När det stormade i februari skrev därför Mark Zuckerberg ett svar på kritiken ”On Facebook, People Own and Control Their Information” (läs det här).

I korthet säger han att det inte handlar om att de vill kunna använda materialet för alltid, utan att det har att göra med hur Facebook fungerar. Om man skickar ett meddelande till någon skapas två kopior, en hos avsändaren och en hos mottagaren. Om avsändaren sedan avslutar sitt konto, vill Facebook slippa ta bort det även hos mottagaren:

Our philosophy is that people own their information and control who they share it with. When a person shares information on Facebook, they first need to grant Facebook a license to use that information so that we can show it to the other people they’ve asked us to share it with. Without this license, we couldn’t help people share that information.

Avtalet har ändrats sedan februari förra året. I sin FAQ – Freqently asked questions – skriver Facebook numera:

Do I retain the copyright and other legal rights to material I upload to Facebook?
Yes, you retain the copyright to your content. When you upload your content, you grant us a license to use and display that content. For more information please visit our Terms of Use, which contain information about intellectual property, as well as your privileges and responsibilities as a Facebook user.

Lagar och avtal är alltså inte exakta, man måste tolka dem och ibland gissa vad de som skrivit dem egentligen är ute efter. Om man vill dela bilder och annat på Facebook, måste man därför bestämma sig för hur ond eller god man tror Facebook är.

Man får alltså fundera över vad man tror att Facebook menar med ”use and display”. En snäll tolkning är att det handlar om att de måste ha rätt att visa upp det på sajten på olika sätt, annars blir ju funktionen meningslös. Det är också i linje med vad Mark Zuckerberg skriver på sin blogg.

Läser man sedan deras Användarvillkor (”Terms of Use”) kan man läsa:

You own all of the content and information you post on Facebook, and you can control how it is shared through your privacy and application settings.

Vidare står det:

For content that is covered by intellectual property rights, like photos and videos (”IP content”), you specifically give us the following permission, subject to your privacy and application settings: you grant us a non-exclusive, transferable, sub-licensable, royalty-free, worldwide license to use any IP content that you post on or in connection with Facebook (”IP License”). This IP License ends when you delete your IP content or your account unless your content has been shared with others, and they have not deleted it.

Det innebär i princip att beroende på hur man ställer in sina sekretessinställningar så har Facebook rätt att använda fotona. Denna rätt upphör när man plockar bort bilderna (med undantag från delat material, precis som Zuckerberg skriver i sin blogg).

Men den betyder alltså inte att Facebook på något sätt tar över äganderätten till bilden. Det är det ”Non-exclusive” betyder. Hade det istället stått ”an exclusive… worldwide license to use all IP content” hade det inneburit att Facebook satt på alla rättigheter till bilden.

Det man kan vara orolig för är detta ”license to use”. Kan de ge bort mina bilder till annonsörer? Facebook skriver i sitt avtal:

We do not give your content or information to advertisers without your consent.

Kort och koncist.

Februariavtalet såg ut så här:

You hereby grant Facebook an irrevocable, perpetual, non-exclusive, transferable, fully paid, worldwide license (with the right to sublicense) to (a) use, copy, publish, stream, store, retain, publicly perform or display, transmit, scan, reformat, modify, edit, frame, translate, excerpt, adapt, create derivative works and distribute (through multiple tiers), any User Content you (i) Post on or in connection with the Facebook Service or the promotion thereof subject only to your privacy settings or (ii) enable a user to Post, including by offering a Share Link on your website and (b) to use your name, likeness and image for any purpose, including commercial or advertising, each of (a) and (b) on or in connection with the Facebook Service or the promotion thereof.

När det publicerades blev det alltså en webbävning. En Facebookgrupp skapades, såklart, med målet att få till stånd en ändring av Användarvillkoren. Någon gång under våren svarade Facebookmedarbetaren Barry Schnitt gruppen (läs hela brevet på gruppens sida):

We do need certain licenses in order to facilitate the sharing of your content through our service. That’s where the Terms of Use come in. The fact that you’ve raised the questions you have is proof that we haven’t done a good job explaining these licenses in the actual language of the document. In fact, as we were working to answer your questions, we realized the new version of the Terms might technically permit some of the hypothetical situations people have offered.
(…)
In the meantime, we’ve decided to revert to the old Terms as we work to address this.

De nya reglerna från februari 2009 blev alltså kortvariga och i augusti dök en ny version upp, rejält förkortad. Det är det avtalet som gäller idag. Jämför man med februariavtalet är det tydligare, kortare och de detaljerade avsnitten om att kunna ändra på, översätta, anpassa etc är borttagna.

Personligen tycker jag det är helt rimliga vilkor. Jag ger dem rätt att hantera bilder på Facebook, det är själva idén med hela Facebook. Om jag inte vill visa mina bilder kan jag ställa in mina säkerhetsinställningar så att de inte visas och då får Facebook enligt sitt avtal inte sprida bilderna. Och de kommer inte ge mitt material till annonsörer utan att fråga först.

Til syvende og sidst handlar det om hur ond/god man tror Facebook är. Hur viktigt är det att vara på Facebook och hur orolig är man för att bilderna ska användas på fel sätt.

CNET skrev om Facebook när reglerna ändrades i februari i år:
Facebook: Relax, we won’t sell your photos.

Efter fadäsen med februari-avtalet satte Facebook upp en särskild sida för diskussioner om Användarvillkoren. Den hittar du här. En intervju med Barry Schnitt publicerad på Sitepoint finns här.

Läs även andra bloggares åsikter om

Läs också vad som gäller på Twitter