Har du fått ett meddelande om att ditt Facebookkonto anmälts?

Har du fått ett meddelande via Facebook Messenger om att ditt konto anmälts så många gånger att det kommer stängas av ”inom några timmar”? Så här kan det se ut:

Screen Shot 19-05-14 at 09-31-03

Det är inte på riktigt, det är rent lur. Facebook meddelar aldrig nerstängningsbeslut via Messenger. Fortsätt läsa

Ett fartyg sjunker och plötsligt är året 1912

Jag har fascinerat tittat på vilka gamla värderingar som lockas fram när ett fartyg sjunker. I DN på morgonen för olyckan kunde jag läsa om kaoset under evakuerandet av passagerare att:

”Han berättar att kvinnor och barn skulle få gå i livbåtarna först, men många män ville följa med sina familjer”.

Ja förmodligen hade de en kalender som det stod ”2012” på, medan rederiets egen skrev ”1912”. Dagen efter totar DN ihop lite bakgrund om fartyget, under den slagkraftiga rubriken ”Otursförföljt fartyg”. Där slås det fast att:

”Vid sjösättningen den 7 juli 2006 i just Civitavechhia lyckades man inte krossa den flaska champagne med vilket ett fartyg normalt ”döps”. Ett illavarslande tecken enligt gammal sjötradition”.

Champagne Mumm

Avgör fartygsöden

En uppgift som alltså anses så viktig att den placeras i en faktaruta. I övrig hade fartyget varit med om att kollidera med en kaj, det var allt.

Och idag skriver Aftonbladet om den allt mer hatade kaptenen om vad som upprör mest. Det är inte det faktum att hans befäl förde fartyget på grund och sedan fick det att sjunka och människor att dö, utan:

En man som nu blir kallad inkapabel – men framför allt feg, ryggradslös och helt utan ära.

Han var inte en gentleman utan ärolös. När jag lägger ihop de här tre texterna tonar bilden av ”mannen” fram som en som i krisläge kan skiljas från sin familj, i en värld där otur är en faktor att ta med i beräkningen och där män ska stå rakryggat på halvdäck, tillsammans får jag förmoda, sippandes på en konjak samtidigt som bandet spelar ”Närmare Gud till dig”. Kort sagt 1912, inte 2012.

Varför? Hur kan fartygsromatik och en hundra år gammal mansroll fortfarande spela in när en modern verksamhet kraschar och professionellt räddningsarbete ska genomföras?

Diskreta brandsläckare

I min jakt på julklappar sprang jag förbi det här gänget designade brandsläckare för dryga 1200 spänn på Åhléns. Här är det något som tänkt till ordentligt.

”Gud vad tråkiga brandsläckare är, bara röda hela tiden. Rött, rött rött”.

Kanske borde de tänkt ett varv till. Varför är brandsläckare alltid röda? En hint.

Man har drygt två minuter på sig att börja bekämpa en lägenhetsbrand. Det man vill hitta snabbt då är brandsläckaren. Då kommer de här ljushuvudena på den smarta idén att göra släckare i lägenheternas motsvarighet till camouflagefärg. Bra där.

Sjöstadsdag

Vi i Sjöstan har tydligen blivit så många att det räcker för lite lokalpatriotism. Därför är det idag ”Sjöstadsdagen”. Här har ni hugade programmet. Själv gillar jag mest punkt 3:

11.30 Stadsvandring som berättar om projektets gång, arkitektur och annat intressant.

Vandringen tar ca 1 timme och avslutas vid Envacs sopsugterminal på Textilgatan.

Vem vill inte toppa med en sopsugsterminal.

Som man ropar får man svar

Terrorskjutningarna och bombningarna i Norge gav nytt bränsle till den rätt gamla diskussionen om ”näthat”, särskilt som förövaren till profil och åsikt tycktes likna många av dem som gärna kommenterar på nätet. I dag bestämde sig Expressen för att plocka bort möjligheten att kommentera i realtid och inför förhandsmoderering. Och DN stänger kommentarsfunktionen tillfälligt för att bygga ett system med inloggat kommenterande. Jag tror mer på DN:s lösning än Expressens och jag tror de olika lösningarna avspeglar helt olika syn på vad kommenteringen ska vara bra för.

När Expressen öppnar kommentering igen, där varje kommentar först i hemlighet granskas och bedöms, kommer  förutsättningarna för dialog vara mycket sämre.

Det gör det såklart oerhört svårt för besökarna. Det kanske sitter fem-sex personer och kommenterar samtidigt, men de kommer inte se varandras kommentarer eftersom de inte dyker upp direkt. När man skrivit något så händer ingenting, kommentaren dyker upp någon gång i framtiden.

Det innebär att kommenteringen kommer bli ”enkelvägs”: tidning skriver artikel, folk kommenterar artikeln (till skillnad från att de tillsammans diskuterar den). Förmodligen bara en gång, eftersom det kommer ta ett tag innan det syns på sajten. Jag förstår varför Expressen är frustrerade över otrevliga, ohövligt, tramsiga, eller direkt lagvidriga kommentarer, men jag tror de väljer fel väg. Å andra sidan verkar det som om det här bara är första steget i en process, så vi får väl se.

När DN öppnar sin kommentering igen kommer det krävas att man loggar in. Använder man sitt Facebookonto (DN erbjuder flera alternativ) kommer man förmodligen diskutera under eget namn, med egen bild till. Det innebär flera saker. Registrerad kommentering på det här sättet möjliggör dels prenumerationer på kommentarer, så att man kan följa dem även långt fram i tiden. Varje gång någon svarar får man ett indikation på Facebook, eller ett epost. Samtidigt blir kommentarsmiljön bättre: med avatarer, bilder, till varje kommentar så minskar ”ansiktslösheten” för varje inlägg. Men DN tillåter också OpenID vilket innebär att man fortfarande kan vara helt anonym. Anonymitet, tror jag, är viktigt. Som Martin Aagård skriver:

I ett anonymt kommentarsfält kan misshandlade kvinnor lätta sitt hjärta, anställda som har synpunkter på sin arbetsplats dela med sig av sina erfarenheter och diskutera med andra i samma situation. Människor som blivit kränkta i mötet med Försäkringskassan, skolan, polisen och fastighetsägaren kan få berätta sin version … att vara anonym är ett skydd.

Jag har länge stört mig på att mediabolagen ofta bara ser två lägen: helt anonymt eller full IRL identitet. Det finns mellanlägen, alla som varit lite nätaktiva vet att man kan bygga upp en (eller flera) identitet som man är minst lika rädd om, som att fronta med sitt riktiga namn. Men som samtidigt säkerställer att man får vara just anonym. Att kräva att man får vara anonym är inte samma sak som att kräva att man får kommentera utan identitet.

DN får samtidigt möjlighet att blockera användare, att banna dem. Om Facebookkontot Christian Gillinger hela tiden postar off-topicinlägg går det att banna bort honom. Jag kan såklart i så fall skapa ett nytt Facebookkonto eller OpenID dito och börja om, men dels är det rätt jobbigt för mig, och dels kan DN enkelt åter trycka på den där ”Block User”-knappen i sitt modereringsverktyg.

DN får också möjligheten att kommunicera direkt och privat med sina besökare. Det betyder att de kan fördjupa den journalistiska nyttan med kommentarer. Skriver någon något bra kan man lyfta fram den, och vara säker på att det faktiskt är rätt person man lyfter fram. Får man mer information, eller nyhetstips, så vet man vem avsändaren är och kan lättare går vidare journalistiskt med materialet.

Men viktigast, det innebär att kommentarerna kan bli något mer än ett slött påhäng på varje artikel. Ofta fungerar ju kommentarsfälten så, som ett slags gratismaterial som mest ska vara där för att så har alla det, men utan någon direkt idé eller journalistisk ambition. ”Som man ropar får man svar” skrev jag som rubrik (snott från en kollega får jag väl tillägga för full disclosure) och jag tycker ofta det stämmer in på vad som syns i kommentarsfälten. Det är sällan artikeln indikerar vad som förväntas av läsaren, mer än deras allmänna reflektioner. Och då får man ju kommentarer efter det – som man ropar får man svar. Alla journalister vet vikten av vinkel i det som publiceras, men det är som om den kunskapen försvinner efter bylinen.

Att be om folks kommentarer, att be om deras tid och tankemöda, innebär ett ansvar att först själv lägga lite tid och ansträngning på att skapa förutsättningar för kommenteringen. Och där tycker jag vi journalister har misslyckats. Kanske blir det bättre nu?

Action för män, fluff för kvinnor. Så säljs Androidtelefoner.

Mobiltelefontillverkaren LG har upptäckt att de flesta som köper Androidtelefoner är killar (vilket undersökningar bekräftar, här tex och här ). Jobbigt, då kvinnor står för en stor del av den mobila marknaden. I en undersökning från december 2009 till exempel, står kvinnor för 55% av den mobila sociala mediertrafiken.

LG:s lösning är att göra speciell reklam för kvinnor. Så här tror de att de kommer att få kvinnor att köpa Androidlurar:

Två storögda kvinnor med söta pratbubblor i en rosa fluffvärld. Så här å andra sidan valde Verizon att marknadsföra sin telefon Droid förra året:

Coola robotar. Prestanda. Action. ”A phone that trades hair-do for can-do”. De här två reklamsnuttarna ser  ungefär ut som en genomsnittlig leksaksaffär, tjejerna får många färger, killarna får tuffa robotar.

Jämför man med Apples Iphonereklam:

Skillnaden är slående. Inga tuffa robotar och hårdvaruprestandaskryt, inga rosa pratbubblor och zoominstruktioner. Egentligen nämns knappt telefonen, fokus ligger istället på apparna. Vilket ger ett annat resultat i mätningarna. I AdMobs undersökning från i januari 2010 (pdf-länk), är 57% av Iphoneägarna män, 43% kvinnor. Motsvarande för Android i den undersökningen är 73% män, 27% kvinnor. Tittar man istället på vad folk tänker sig att köpa som nästa mobil så är bilden ungefär densamma. I en undersökning från i oktober förra året, visar det sig att 31% av kvinnorna helst vill ha en Iphone som nästa telefon och bara 22% en Android. I England visade en annan undersökning att bara 5% av kvinnorna kunde tänka sig en Androidlur som sin nästa telefon (mot 11,4 för män i samma åldersgrupp).

Belina Parmar från LadyGeek kommenterade det så här:

Android provides a perfect example of how not to market a platform to women, and so the Android experience has become irrelevant to more than half of the population

Jag tror inte LGs försök kommer förändra den bilden.

Läs också på LadyGeek.com.

Hur en klantig reporter blev #kkgate

Jag skrev igår om hur Katrineholms kommunchef la upp frågor han fått från ortens lokaltidning på sin blogg, vilket ledde till en livlig diskussion om reporterns rätt tafatt formulerade frågor.  Sedan dess har det hela uppgraderats från en reporters uppenbart misslyckade försök till granskning, till #kkgate. Jag kan tycka att det är lite otäckt, vilket jag återkommer till.

Det som hänt sedan igår är att Katrineholmskurien skrivit en indignerad ledare som andas, ja panik är väl det närmaste man kan komma. I korthet svarar de att Mattias Jönssons tilltag att lägga upp frågorna direkt på sin blogg är ett exempel på en härskarteknik och att kommentatorerna egentligen är mer intresserade av nya medier än av kommungranskning. Sen lyckas Joakim Jardenberg  få ut ytterligare ett mejl till kommunchefen från Katrineholmskuriren, där ytterligare en reporter kom med ett nytt gäng frågor. Mejlet kan väl sammanfattas i ”Vad i helvete la du upp våra frågor på nätet för? Du sabbar ju våran granskning”. Inte världens bästa idé och sen var cirkusen igång.

Malin Crona är väl den som sammanfattat det bäst på sin blogg. Hon lyckas också sammanfatta vilka frågor Katrineholmskuriren egentligen borde ha ställt.  Fredrik Wass manar till viss eftertanke och ungefär där skulle jag vilja ta vid.

Jag tycker inte att det taffliga försöket till granskning är särskilt förvånande. Jag kan tycka lite synd om Katrineholmskuriren och jag kan ha förståelse för deras reaktion.

Begreppet ”sociala medier” är fortfarande ungt, ”Twitter” och ”Facebook” har fortfarande en air av att mest handla om (unga) människor som berättar vad de äter till frukost och det är bara någon vecka sedan det gick ett moralpaniskt skalv om ”näthat” genom den svenska blogg- och medievärlden. Ibland känns det som om ”sociala medier” idag är där ”internet” var 1998.

Det är inte svårt att förstå vad som hände på Kurirens redaktion. De visste att kommunchefen pysslade med något såntdär modernt, som alltså förmodligen är trams eller åtminstone bortkastad tid och skrev ner några hyggligt ogenomtänkta frågor. De utgick från sina tidigare premisser att man drar iväg något som bara intervjuobjektet får se, och så är det bra med det. Funkar det så funkar det. Men här gav de sig in i en värld där de inte kan kartan.

De som å andra sidan har plåtkoll på kartan, de socialamedier-aktiva, som snabbt skapade hashtaggen #kkgate, reagerade egentligen inte på en enstaka reporters uppenbart misslyckade försök till granskning, utan på Den Stora Tidningen ifrån Gammelmedia som Kommer Här Och Tycker. Och Har Fel.

Varpå Kuriren, som nu plötsligt blev osäker och kände att den blev attackerad av en mobb av välformulerade och blixtsnabba proffsinternetskribenter, reagerade i panik och började hojta ”Härskartekniker”.

Båda sidorna utgick från att den andra satt på all makt och bägge sidor har också använt just begreppet ”härskarteknik” för att beskriva varandra.

Och i slutändan har ingen vunnit något. Kurirens reportrar och ledarskribenter är förmodligen ännu mer skeptiska till sociala medier än innan och de sociala medier-aktiva fick sin bild av förstockade gammelmedia bekräftad. Det var ungefär samma sak som när Malin Lernfelt på GP fick smisk för att hon inte hade pejl på att SJ fanns på Twitter. Där slutade det med att hon bestämde sig för att Twitter är en sandlåda. Och det kan väl aldrig ha varit meningen.

Jag älskar sociala medier i hela dess vidd, men det finns en poäng både hos Katrineholmskuriren och Malin Lernfelt. Jag tycker att det är jönsigt att kalla en tidnings okunniga fördomsfulla frågor till en kommunchef för #kkgate. Läser man flödet så får jag vibbar av högstadiets tuffa gäng, de som hade järnkoll och som var blixtsnabba att stenhårt hugga på alla misstag hos omgivningen.

Jag fick lite samma känsla förra året då jag följde backkanalen när Twitterskaparen Evan Williams höll sin keynote på SXSWi (här och läs hos Techchrunch här). Det finns en fin gräns mellan kritik och ren mobbning. Och det är lätt att dra iväg ett kort tweet och hålla med hur dum i huvudet någon är, utan att tänka på hur det kan uppfattas eller vad det kan leda till.

Det som har hänt, tror jag, är att sociala mediervärlden inte riktigt förstått vilken maktfaktor den blivit. Ett twitterdrev 2011 är inte att leka med och det är det som fick Katrineholmskuriren att reagera som den gjorde. Och vi som är aktiva i de sociala medierna måste förstå detta. Vi måste förstå att vår röst hörs, högt och att med det kommer ett visst ansvar. Att det inte längre handlar om en underdogposition där man kan hojta lite hur som helst eftersom den man hojtar mot är Den Stora Makten.

Eller i korthet: Vi som har koll på kartan har en förbannad plikt att göra vårt bästa att visa varför den nya världen är värd att intressera sig för.

För målet kan ju inte vara att ta några poänger om hur efter, hur fel och hur okunniga de där gamla journalisterna är som inte fattat att vi har Journalistik 3.0 nu och att andra regler gäller. Målet måste vara att tvärtom visa hur fantastiskt bra det kan bli om man ger sig ut i kommentarsfälten, på Facebooksidorna och i Twitterscape och deltar i konversationen.

Sverige inför rätta

Precis när man tror att Assange-affären inte kan bli märkligare, så blir den det. Nu har han lyckats vända ett vad jag trodde rätt okomplicerat utlämningsärende till en rättegång om Sverige. Eller om svenskt rättsväsende för att vara mer exakt.

Jag läser om hur svenska  jurister vittnar om påstådda svenska missförhållanden. Om hur Assange, eller hans försvar i varje fall, föreslår inför rätten att den svenska överåklagaren Marianne Ny, som alltså begärt Assange utelämnad, ska korsförhöras inför den engelska domstolen. Plötsligt verkar den åtalande åtalad.  Helt uppochner alltså.

Strategin är att måla ut Sverige som ett land helt utan rättsäkerhet och därför inte ett land till vilket man ska utelämna folk.

Som svensk ser man med häpnad på, och till min förvåning upptäcker jag att jag blir irriterad över att se  Sverige misstänkliggjort på det här viset. Jag märker hur lätt det är att slå sig för bröstet och tycka att engelsmän är tokiga. Sverige är minsann ingen bananrepublik, vi är tvärtom förmodligen lite bättre än alla andra. Eller åtminstone på topp-3 listan. Jag tittar tillbaks på hur det gick till när det  istället var Sverige som fick ett utlämningskrav. Svensken Calle Jonsson begärdes 2004 utlämnad till Grekland för att åtalas för mord. Även där pekades det mottagande landet ut som rättsosäkert:

Men familjen stannar i Sverige.

Deras försvarare går nu till hårt angrepp mot Greklands rättssystem.

– Jag som advokat förstår ingenting över huvud taget av hur det grekiska rättssystemet fungerar, säger familjens advokat Leif Silbersky.

Även svenska parlamentariker uttalade sig:

-Fallet med svenska Calle Jonsson visar på behovet av gemensamma minimiregler för rättssäkerheten inom EU, säger Lena Ek, europaparlamentariker (c), med anledning av en fråga som hon ställt till ministerrådet.

Och först underkände faktiskt  Sverige utlämningskravet, för att därefter godkänna det ett år senare.

Plötsligt blottläggs ytterligare en aspekt, som i blixtljus ser jag hur svag den europeiska integrationen är, hur lätt det är att misstänkliggöra ”de andra” oavsett om det är engelsmän, greker eller svenskar.

Vi är alla oss själv närmast.

2011 – en pessimistisk betraktelse.

2011 började med att Google sparkade sin VD (bokstavligen, ha!), Steve Jobs blev sjuk igen, Egypten stängde ner internet och idag nåddes jag av nyheten att Google som alltid nuförtiden försent,  kastar sig i checkinnandet. Checkins, eller geolokalisering kom till Sverige på lite bredare front för lite mer än ett år sedan med Gowalla och Foursquare.  Jag har skrivit flera inlägg och varit ett stort fan av hela idén. Jag är fortfarane mayor på 16 ställen men jag har sedan länge tröttnat. Jag trodde det kunde bli något, men i februari 2011 ser i princip alla check-intjänster likadana ut som de gjorde i februari 2010. Fourquare har helt gått in för att bli ett rabattkupongshäfte, Facebook har mer än ett år försent plankat startupsens funktionalitet rakt av utan att ens lite bidra själva och enda skälet till att någon bryr sig är att Facebook är så otroligt stort så man måste väl. Och idag hoppade alltså även Google på tåget.

Det kunde ha blivit så bra. Det kunde ha använts för att skapa nya kontexter för journalistik, ansatsen fanns tex när New York Times använde Foursquare för att berätta om en misstänkt bomb i New York. Det kunde ha använts för att koppla samman folk på främmande platser, för att skapa temporala aktiviteter, alltså knyta ihop människor med människor och människor med information inte bara geografiskt utan också tidsmässigt.

Google måste förövrigt vara decenniets (ja, visst det är ungt ännu) mest schitzofrena företag. Å ena sidan gick deras mobil-OS Android precis om giganten Nokia å andra sidan är de ständigt tvåa, eller trea-fyra på bollen där de borde ha vett att avstå helt (Google Buzz!). Å ena sidan är världen bästa på sök, å andra sidan har de en Appstore, Google Market, med en sökfunktion som hittar rätt ungefär lika ofta som en nackad höna. I varjefall,

Året fortsatte med att tidningarna drog igång en moralpanik om näthat och ett antal forskare skrev ytterligare en debattartikel om hur farliga dataspel är för barn, där till och med Siewert Öholm lyckades dra parallellen till 80-talets videovåldspanik. 2011 börjar det  bli come-il-faut bland framtidens internetleverantörer, mobiltelefonoperatörerna, att spärra tjänster de inte gillar, och idag, typ, tog ipnumren slut. Och övergången till Ipv6 går fortfarande sådär, samtidigt som alla tidningar glatt väljer att flytta över sina kunder till en plattform där någon annan bestämmer reglerna för vad som publiceras, allt för att komma runt nätets eviga gratisstämpel.

Inte har de lyckats massproducera rullbara eboksläsare heller. Och NASA lägger ner rymdfärjorna. Och Wikileaks är fortfarande en dokusåpa eftersom Julian Assange vägrar att sätta sig frivilligt på planet till Sverige för att bli förhörd. Eller ännu värre, bidrar till hela soppan med julens mest bisarra bildspel. Fan, till och med Hosni Mubarak förstod när det var dags att lämna sin plats till förfogande. Eller, vi får väl se i september när det alltså ska vara val i Egypten.

På plussidan – nästa månad får jag gratis internet.

Electronic Arts skjuter sig själva i foten.

När vi haft ytterligare en urtjatad diskussion om ”dataspelsvåld” (till och med Siwert Öholm var med!), där bland annat Orvar Säfström och Jonas Thente (tyvärr inte online)  stått för de vettigaste åsikterna , så kommer EA och presenterar det här tramset:

Inte bara en video, de har också slängt upp en sajt, yourmomhatesthis.com, och släppt bakom scenernaversionen. En kampanj som alltså riktar sig till unga killar som bor hemma fortfarande, för ett spel som riktar sig till vuxna. Byggd på den förlegade könsrollen att mamma står för uppfostrandet hemma.

Här kämpar man med att tydliggöra att alla spel inte vänder sig till barn och så kommer det största spelförlaget och skjuter sig i foten på det här sättet. Är de dumma i huvudet?

Det där knepiga andra ”världskriget”

Det är inte lätt att hålla reda på allt när man är politiker. Först Margareta Cederfelts magnifikt klavertrampande bloggrubrik (och man vill kanske tillägga att första meningen också gäller infödda politiker…) :



Nu hittade Jeroen Wolfers den här fantastiskt felformulerade posten från Per Westerberg på Facebook:


Det är inte lätt med citationstecken och versaler och annat. Och jäklar vad fort det sprids med sociala medier och internets och allt!