HBO i Sverige. Spartanskt är bara förnamnet

15 november, 2012

Jag fick precis tillgång till HBO via mitt Telia-abonnemang. Just nu gratis i sex månader. Jag förstår varför, spartanskt är bara förnamnet. Inga omslag, inga bilder överhuvudtaget. Ingen text. Ingen information, bara en alfabetisk lista av titlar. Och inte särskilt många.

 

Jag hoppas att det blir mer, snabbt. Annars är det här ett sådant misslyckande att det är rent löjligt.

Annonser

Magine vs Netflix

28 oktober, 2012

Jag har testat den nya tjänsten Magine ett tag. Magine har fått mycket positiva omdömen, med rätta. Det är en smart tjänst där senaste veckans TV finns inspelad så att man kan välja att se vad man vill från tablå, när man vill. Vill du kolla på ett program som gick mitt i natten förra veckan, så är det bara att göra det.  Gränssnittet är enkelt, det är bara att klicka i tablån, så startar programmet. Det går att kolla på datorn, i Ipaden eller i telefonen. Den har också stöd för Airplay så har man rätt apparater är det lätt att få upp bilden på stor-TVn. Väldigt smidigt.

Samtidigt har VOD, video on demand, kommit till Sverige på allvar. Jag skaffade omedelbart Netflix, mest eftersom jag fick tre månader gratis tack vare Spotifyprenumeration. Det är mer en vanlig videobutik, fast på nätet. Och för 79:- i månaden för fri tillgång så känns det rätt billigt.

Jag har funderat lite på de olika koncepten. Jag har märkt att jag tittar nästan varje kväll på något på Netflix, samtidigt som jag knappt öppnat Magine.

Jag tror det har med formatet att göra. Utbudet i Magine känns slumpmässigt, eftersom det bestäms av programläggarna i flera olika kanaler. De väljer själva vad som ska sändas och det gör det totala utbudet väldigt plottrigt. Tablån är ny varje vecka och därmed också utbudet och tjänsten har ingen som helst kontroll över det. Man vet aldrig vad man får.

Och jag inser att jag inte är en tablåkille. Jag vill inte se ett avsnitt av Community, jag kanske vill se fem. Och jag vill se säsong två, inte den som just nu sänds. Inspelningarna i Magine är dessutom rena inspelningar, det känns verkligen som video, utan möjlighet att ändra undertexter eller språk. Vilket åtminstone jag vant mig vid att få. Det är en väldigt analog upplevelse.

Det känns som om Magine är den perfekta tjänsten, lysande i sin enkelhet. Om den hade kommit för tio-femton år sedan. I skarven mellan VHS-spelaren och hårddiskinspelarna hade Magine varit grym. 2012 kollar jag inte på TV så längre inser jag. Film och TV-serier väljer jag själv vad jag vill se och jag vill inte vara begränsad till vad Sveriges tablåläggare valt just den här veckan. Även om jag kan se det som visades förra onsdagen och inte bara det som visas just nu.

Kvar finns de program som inte kommer dyka upp i en VOD-affär: nyheterna, svenska lekprogram, kanske. Men för mig räcker det inte, inte på långa vägar. Och som stressad småbarnpappa som ska natta ungar och lägga fram barnkläder och fylla diskmaskinen är kvällen för kort för att leta runt i en tablå efter något att kolla på. Då blir det Netflix varje gång.

Men Magine är fortfarande i beta-fas. Allt kan, som det heter, hända. Kanske lyckas de baka in alla kanalers Play-tjänster också?


I förrgår blev jag utskrattad av Telia.

3 februari, 2011

Min bostadsrättsförening har köpt upp en ”total-leverantör” av internet, bredbandstv och iptelefoni, Telia. Allt blir gratis, vilket är grejt och i förrgår hade vi stort informationsmöte i bostadsrättsföreningen där Telia skulle svara på frågor.

Bredbandet var inte så mycket att orda om, från 50 mbit/s nerströms är 40 mer än vad jag har nu. Och alltså gratis. Toppen, det spar vi nästan 300 spänn i månaden på.

Därefter presenterades bredbands-TVn. Vi byter alltså ut gamla kabel-Com Hem mot Telias bredbands-TV, vilket rent konkret innebär byte av box. Jag ställde en fråga och blev utskrattad – jag återkommer strax till det. I erbjudandet ingår en ”basbox”, dvs en låda som bara kan visa tv. Den som vill kan till detta köpa en inspelningsbar box med hårddisk i. Det skäl som anfördes var att man kunde pausa och säljaren sa att det innebar att man kunde sätta på inspelningen en kvart innan programmet började för att på så sätt spola förbi all reklam. ”Det var väl inte riktigt avsikten, men många älskar den här möjligheten”, sa Teliarepresentanten. Hon skröt också med att andra leverantörer hade det så krångligt med många boxar, men hos Telia är det enkelt och tryggt, det finns bara två. Också ett kreativt sätt att vända på något som en annan aktör kanske sett som något riktigt dåligt, att kunden inte får någon valmöjlighet.

Jag undrade om den inspelningsbox som man kan köpa till kan exportera det inspelade på något sätt: till DVD, USB-sticka, mediaspelare eller kanske till och med via den inbyggda nätanslutningen. Det var här jag blev utskrattad.  ”Haha, nej du, det tror jag nog inte går”.

Varför inte? Varför är det skoj att en kund vill kunna spara sina lagligt inspelade tv-program? Alldeles särskilt som vi precis alltså fått höra att det går att spola förbi all reklam – och därmed snuva kanalerna på de pengar som finansierar programmen.

Jag sitter nu på en Comhembox med samma bekymmer – det går att spela in men inte tanka ut. Utrymmet på den lilla skrämda 200gigs hårddisk som sitter i har med tiden blivit trängre och trängre när korttidinspelningar ska samsas med min samling av förra årets Live at the Apollo-standup och barnens filmer. Inspelningar som alltså nu går förlorade när vi måste byta box. Det går inte att spara det.

Förr, när vi hade VHS, kunde man byta kassett och varje kassett kostade rimligt med pengar. Man kunde ta med sig kassetter exempelvis till landet och titta i vilken annan VHS-bandspelare som helst. De gick att spara hur länge som helst och det var helt okej.

Nuförtiden har vi smartphones som man kan titta på film i, mediaspelare och Ipads. För att inte tala om billiga inspelningsbara DVD-skivor. Tillfällena man skulle vilja ha med sig sina lagligt inspelade tvprogram har ökat exponentiellt sedan 80-talets videorevolution.  Men nu ska inspelningarna plötsligt låsas till en enda plats, den box där man råkade spela in dem.

Till Comhem kunde den kunnige kunden själv köpa en Dreambox, som är en Linuxbaserad box där man kan göra precis vad man vill med det som spelas in. Min fråga nu blir, finns det något liknande till Telias ip-tv?


Interwebs bakom scenen

9 juni, 2009


I TV representeras alltid ”internet” på samma två sätt. Det vanligaste innebär att en, eller två, yngre personer sitter bakom en laptop och avslöjar ”Vad som sägs på internet”, vilket brukar betyda att de läser mail. Jag tror det började med ”Svart eller vitt” på TV4 någon gång på 90-talet. Sedan dess har inget hänt.

Dessa mail läses företrädelsevis upp när inget annat spännande händer. Eller generellt när inget händer, det behöver inte vara spännande. Då kommer programledaren fram nådigt och frågar med flackande blick (eftersom någon pratar i hörsnäckan ”fyll två minuter till, så är Mona Sahlin på plats”) vad som händer på interwebs.

SVTs valvaka var ingen skillnad. Jo, de gjorde ett piggt försök med lyssnarnas egna inlägg via Youtube, men då fungerade inte ljudet.

Nu läser jag i DN idag (jag skulle länka direkt, men det verkar som om DN klippt bort just det här i sin webbversion av artikeln) att Allsång ska ta ett webbgrepp. De ska ha en”webbprogramledare”. Det är alltså programledaren som gör bonusmaterialet på webben. Det står också uttryckligen vad de olika målsättningarna är:

Här är de tillsammans, Anders Lundin och Shire Raghe, som båda ska vara programledare för Allsång På Skansen i sommar. Men på olika plattformar – Anders på scen och Shire bakom.

TV: Framför. Internet: Bakom.

Detta är det andra sättet som ”internet” brukar visas upp i TV, framförallt i galor och stora artistevenemang. Man sätter en ”webbreporter” i det som kallas ”greenroom”, eller ”backstage”. För dem som inte vet vad ”greenroom” är, så är det alltså stället där artisterna hänger innan och efter sitt uppträdande. Det är ett ställe där de antingen sitter och är tokspända, innan de går på scen, eller vrålhöga på adrenalin, efter sitt uppträdande. Det är alltså inte särskilt avslappnat i ”greenroom”.

Innan uppträdandet brukar artister mest av allt vilja sitta och samla sig, gå in i sig själva och fokusera. Det är en oerhört dålig bas för intressanta intervjuer. Efter uppträdandet vill de istället varva ner, snabbt, och slappna av. Det är om möjligt en ännu sämre bas för intressanta intervjuer. Bäst är då att vänta tills dess artisten hunnit varva ner – vilket brukar betyda druckit avsevärda mängder alkohol – vilket inte nödvändigtvis är dåligt för spännande intervjuer. Men spännande är inte alltid samma sak som bra. Det finns såklart artister som inte använder alkohol för att varva ner, men dessa brukar inte stanna i greenroom utan åka hem.

Allt detta kan i princip sägas om hela backstageområdet. Detta är helt enkelt ett område där artister vill vara i fred, inte svara på frågor från journalister. De har ju redan gjort sitt jobb.

Såklart är det där ”webbprogramledaren” ska vara. I år är det alltså Shire Raghe som får det otacksamma uppdraget att få ”webb” att framstå som när-TV. Han kommer gubevars från ”MTV” – sånt gillar ju kidsen, det minns man ju från när man själv var ung.


De osynliga tittarna. Och succéerna.

31 maj, 2009

Hur mäter tv-bolagen sina tittare? Hur definierar de ”succé”? Förmodligen genom tittarundersökningar, dels genom telefonsamtal, dels genom mediamätare av olika slag, där hushåll får en apparat som mäter exakt vad de tittar på och när.

Men sånt fungerar ju bara när folk tittar på tv. De som laddar ner då? Syns de? Nej, det gör de ju såklart inte och ur kommersiell synvinkel är det helt rimligt. TV-bolagen säljer, tvärtemot vad många tror, inte tv-program till tittare, de säljer tv-tittare till annonsörer. Ju fler tittare, desto dyrare annonser. Det i USA otroligt populära arrangemanget Super Bowl till exempel, innebär vråldyra annonser eftersom det är så många tittare. I maj rapporterade Reuters:

– NBC Universal, a unit of General Electric Co, plans to say next week that the entry price for a 2009 Super Bowl 30-second ad will be $3 million, the Wall Street Journal said on Tuesday.

3 miljoner dollar för 30 sekunder tv. Då förstår man att annonsörer är viktiga.

Men. Det finns såklart en konstnärlig vinkel också. För vad händer när man lägger en tv-serie konstant mot en brottarsuccé som tex American Idol? Jo, såklart, det blir få tittare när alla kollar på Susan Boyle, eller vem nu USAs motsvarighet är. Betyder det att serien är dålig? Såklart inte, det betyder bara att tv-bolaget inte lyckats presentera den på ett sådant sätt att tittarna blir nöjda. Vad gör tittarna då? De hittar ett alternativ. TV-tittare väljer i allt högre utsträckning on-demand, särskilt när det inte är viktigt med direktsänt (som tex med tävlingar och sport) och finns det inte lagliga on-demand alternativ, så finns det ju alltså olagliga. Men eftersom annonsörerna inte bryr sig om hur många som kollar på tv-serien, de bryr sig ju om hur många som kollar på deras reklam, så slutar de köpa annonstid när ingen tittar på dem. Och då går tv-serien plötsligt dåligt.Trots att folk rent konstnärligt uppskattar serien. De är bara flexibla nog att inte titta just när tv-bolaget vill. Vad händer? Jo, tv-bolaget lägger ner serien.

Visst, det kanske inte var just Super Bowl som dödade Reaper i exemplet ovan, men ni fattar. Min poäng är att när tv-bolaget väljer om de ska förnya eller lägga ner en serie så tittar de inte på nerladdningar på Piratebay. Eftersom att ha många Piratebaytittare inte betalar några räkningar för tvbolagsbossarna, på Piratebay är annonserna effektivt borttagna. Detta gör att det finns ett rejält mörkertal av ”dolda” tittare. Och ”dolda” succéer.

Något som gör att tv-bolagen plötsligt överraskas av att internet kokar över av fans som vill rädda ”sin” serie – Jericho ett hyggligt aktuellt exempel på en serie som förnyades en säsong efter en internetkampanj. Hoppsan! tänkte tv-bolagsbossarna, här fanns det visst tittare trots allt. Så kör den en säsong till, men trots alla dessa hojt på nätet så tycks inte tittarsiffrorna gå upp. Eftersom de inte mäter alla tittare, bara dem som tittar på det sätt tv-bolaget bestämt att de ska. Å så läggs serien ner igen.

Men det finns andra mätsätt. Tittar man tex på TV Tomes topplista över sci-fi serier så motsvaras den inte alls av aktuella tittarsiffror. På TV Tome röstar man nämligen och då räknas plötsligt även fritittande pirater.

Och då tänker jag att om jag vore tv-bolagsboss skulle jag ägna åtminstone pass 20% av min vakna tid åt att fundera ut ett sätt att fånga upp de där ”dolda” tittarna.


%d bloggare gillar detta: