South by Southwest, SXSW 2012, del 4, sista delen

Ett sista spår från SXSW 2012 hänger ihop med det jag skrev i inlägg två, det sas en del om hur man anpassar webben till att fungera flera olika skärmstorlekar, inte bara den stationära datorns. Alltså ett sätt att istället för att göra olika….webb..ar? så gör man en enda sajt som sedan anpassar sig utifrån vilken typ av skärm besökaren har. Det brukar kallas responsiv design och är ett buzzword även utanför Austin. Jag är inte mycket till webbdesigner, eller kodare, så jag lämnar det med att konstatera att idén om flera olika webb…ar? tycks förlora mark.

I korthet var SXSW 2012 spretigare än någonsin, större än någonsin och trängre än någonsin.

Jag undrar också om den kanske håller på bli för stor för sitt eget bästa, själv fick jag ägna ett par timmar varje dag bara åt att försöka sätta ihop ett medvetet schema. Jag undrar om inte seminarierna riskerar att bli urvattnade när mer än dubbelt så många paneler ska försöka fylla samma mängd dagar.

Nästa år ändrar också speldelen, det som kallats ”Screenburn”, namn till ”SXSW Gaming” och möjligen innebär det att den på sikt bryts ur och får en alldeles egen festivaldel.

Ska jag dra några slutsatser så är det att den mobila, sociala webben har mognat och att Big Data kommer bli större och större. Det finns massor av (gratis) data därute och det gäller att hitta vettiga sätt att göra nya tjänster av den. För oss journalister innebär det att databasjournalistik kommer bli mer och mer intressant.

Personligen tar jag förutom kunskapen från seminarierna också med mig det spännande i att åka från hotellet på morgonen i plus fem graders värme och regn, och återvända i plus tjugosju och solsken.

Inte bara solsken på interwebs. Foto Karin Svanholm

Jag tar med mig vikten av att ha en barnvagn till sina puffror,

Att också getter behöver rastas då och då,

och att även en buss behöver en kapten.

¨

På bryggan

En fantastisk festival på det hela taget. Jag avslutar med en bild på framtidens annonssystem, ett system som fullständigt korrekt identifierar mig som ”young adult male”. Jag hoppas jag får se annonser om skateboards, ringsignaler, Lunarstorm och annat som vi ungdomar gillar.

South by Southwest, SXSW 2012, del 3

Ett annat intressant spår var det faktum att det produceras oerhörda mängder data på nätet. På SXSW handlade det mycket om hur vi kan utvinna denna data och använda den på olika sätt.

Paul Lemere höll till exempel i seminariet ”Data mining music” om vad man kan göra med metadata från musiktjänster på nätet. Under rubriken ”I got 1 million songs in my pocket, now what?” kritiserade han bland annat de rekommendationstjänster som finns på nätet, ni vet ”De som lyssnade på det här bandet, gillade också de här banden”. Han tyckte de var förutsägbara och hade gjort ett eget sätt som innebar att man analyserade hur musiken faktiskt lät och utifrån det skapade rekommendationer, vilket skapade helt andra, och mer överraskande, förslag. Förmodligen relevantare också, det var i varje fall meningen.

Han visade också Spotifyappen Boil the frog som genom att kombinera databasen ”Millon song dataset” tar fram ”avancerade spellistor”:

Boil the Frog  is a Spotify App that will create playlists that gradually take you from one music style to another.  It is like the proverbial story of the frog in the pot of water. If you heat the water gradually, the frog won’t notice and will happily sit in the pot until it becomes frog stew.  With Boil the Frog  you can do the same thing musically.  Create a playlist that gradually takes your pre-teen from Miley Cyrus to Miles Davis, or perhaps more perversely the Kenny G fan to Cannibal Corpse.

Fantastiskt roligt och jag satt hela kvällen och gjorde spellistor som bland annat tog mig från Enya till In Flames (Spotifylänk) tex. Appen är inte officell än dock. Lemeres seminarium visade rätt bra att musikjournalistik har en hel del att vinna på att använda databasjournalistiska metoder.

Ett annat Big data-ish seminarium var ”Recognize This! Ethics of Mobile Face Tagging” som handlade om ansiktsidentifiering och ansiktsigenkänning (Facial recognition & Face recognition). När alla knallar omkring med en mobiltelefon som inte bara kan fotografera, utan också ansiktstagga bilder, vad får det för konsekvenser? Hur gör man för att få vara anonym när ens ansikte identifieras, taggas och sprids kontinuerligt av dina vänner  i sociala medier?

Ett exempel är Viewdles app Social Camera som gör det lätt att tagga vänner i foton man tar innan man lägger upp dem på till exempel Facebook:

Viewdle SocialCamera – Beta from Viewdle on Vimeo.

För journalister kommer det här få konsekvenser. Vi pratar till exempel ofta om hur mobiltelefonerna har möjliggjort att det blir svårt för diktaturer att hemlighålla förtryck i landet. När alla har telefoner och kan både fota och sprida bilderna blixtsnabbt så kommer nyheterna ut.

Men baksidan av myntet är att regimerna själva i realtid kan söka och massbehandla bilderna utifrån metadata, till exempel söka bara på foton tagna med mobiltelefon på en viss plats, och därefter snabbt knyta ihop ansikten i hundratusentals bilder för att ringa in vilka de är som deltar i protesterna, hur de rör sig och med vilka de syns.

Plötsligt blir alla ofrivilliga mobila CCTV-övervakare. Det ställer större krav på journalistiskt behandling, där man som journalist måste lära sig hur man rensar bilder från metadata och ser till att ta bort ansikten.

Skydda dina vänner med Obscura Cam

Ett exempel på hur det kan gå till är Androidappen Obscura Cam, som gör att man automatiskt kan dölja ansiktet på människor som är med på bilder eller filmer, innan man sedan sprider dem (Google Play-länk).

Ett tredje exempel var ”Gaming the Environment for Positive Change with Philippe Cousteau”. Förutom att Philippe Cousteau var väldigt förtjust i att både synas och höras, vilket seminarietiteln kanske visar, så var det ett intressant showcase hur University of Virginia tagit fram ett spel som använder de ofantliga mängder data som finns om miljön i Chesapeake Bay-området. Syftet är att få folk bättre medvetna om hur beslut i olika områden i samhället påverkar miljön.

The Game allows players to take the roles of stakeholders, such as farmers, developer, watermen, and local policy-makers, make decisions about their livelihoods or regulatory authority; and see the impacts of their decisions on their own personal finances, the regional economy, and watershed health.

Foto av Jane Haley, University of Virginia

Foto av Jane Haley, University of Virginia

Ett slags Sim-Chesapeake Bay helt enkelt. Det här med att mängden tillgänglig data på nätet ökar explosionsartat och hur man kan använda den på olika sätt är något som kommer bli än mer intressant framöver, bland annat inom det som kallas databasjournalistik.

South by Southwest, SXSW 2012 del 2

En stor skillnad mot SXSW 2010 var att det mobila nätet nu är något helt självklart och att fokuset skiftar från nätet på datorer till nätet i smartphones och tablets/ipads/slates/whatnot. Vilket kan låta som en självklarhet, men definitivt inte var det 2010, precis innan ipad:en släpptes.

Ladda din mobil i låsbart skåp

Ladda din mobil i låsbart skåp

I år var det mer fokus på innehåll än teknik, förutom möjligen seminariet ”The Mind & Consciousness As an Interface”, som handlade om hur långt tekniken kommit för att styra verkligheten med hjärnan. Här är ett exempel:

Vem vill inte kunna vifta på öronen på riktigt? Ett annat exempel på det från årets festival var cykeln man växlar med tankekraft (mer här).

Bortsett från den sci-fiutvikningen, som bjöd på bilder på uppsågad skalle klockan halv tio på morgonen, yum, så handlade åtminstone mitt festivalbesök väldigt lite om teknik.

Det är rätt tydligt att det sociala nätet nu har mognat och att fokuset mer börjar hamna på vad allt ska vara bra för. För tre år sedan fanns det inte så mycket kunskap om varför man skulle vilja ”checka-in” överallt, det vara bara coolt att man kunde. Nu räcker det inte längre.

Yay! Ett cykelställ!

Man kan jämföra lite med hur nätet, eller synen på nätet, var 1998 och hur den sedan var 2001. Innan bubblan räckte det med att finnas på nätet så var allt tipp-topp, när bubblan sprack hade folk lärt sig att man måste ha ett syfte också.

Där någonstans tog SXSW sin avstamp, åtminstone i de seminarier jag hamnade på. Det känns rätt skönt faktiskt, att hela den mobila revolutionen tillsammans med den sociala webben  nu går in i en mer mogen fas, där man kanske slipper överdrivet halleluja-ropande, men kanske också de moralpaniska utbrotten som fortfarande syns här och där när den sociala webben nämns.

Ett exempel på ”lärdomar vi gjort och nu blickar vi framåt”-tänk var Grindr-skaparen Joel Simkhai som i seminariet What’s ‘The Next Big Thing’ in Social Networking? berättade hur man gör för lyckas, typ. Han menade bland annat att de dolda minoriteterna har stor hjälp av sociala tjänster:

Han pekade på ett antal framgångsfaktorer, det intressantaste kanske var att det inte direkt var några nyheter. Utgå från ett problem – i hans fall var det ”hur hittar jag andra som är homosexuella?” och se om du kan lösa det bättre än någon annan. Inga konstigheter.

Han menade att det finns fyra ingredienser som krävs för en ny tjänst: Unikt innehåll, regelbundna användare, enkelhet och kritisk massa. Det sista handlar om att det finns en brytpunkt i mängden användare som man måste uppnå för att tjänsten ska fungera. En social tjänst bygger på att ”alla” är där. Joel Simkhai sa att det nuförtiden går att ”fuska”, genom att koppla sin nya tjänst nära en gammal befintlig, till exempel Facebook.

Den obligatoriska legohögen. Eftersom vi är kreativa.

Fortsätter i del 3.

South by Southwest, SXSW 2012 Del 1

Sist ut på nätet förmodligen tänkte jag försöka sammanfatta mina intryck från årets megainternetfestival, South By Southwest, SXSW. SXSW var ursprungligen en musikfestival i Austin, Texas, men senaste åren har den internetfokuserande delen, Interactive, vuxit explosionsartat.

Många har sammanfattat sina intryck av årets festival, men till skillnad från när jag var i Texas förra gången 2010, så är det mycket svårare att hitta en röd tråd, ”trenden”, sammanfattningen i några få meningar. Alla har sin egen bild av vad som är hot 2012.

Hot 2012 är älgfyllda khoidammar.

2010 var det Foursquares år, ”location” var det stora buzzwordet och det var mycket hi-tech: augumented reality och det coola med att smartphone-intåget innebar att alla gick omkring med en massa sensorer i fickan: gps, rörelsesensorer, kameror och allt sånt. Det var mycket framåtblickande och inte så lite evangelistiskt.

Vad var The Thing 2012? Ingen aning. Jag försökte hitta något gemensamt hos alla dem som sammanfattat och rapporterat, men det var få röda trådar.

Det finns ett skäl till det.

Lite siffror först, så här har antalet besökare ökat de senaste tre åren:

SXSW Interactive 2010:14,251 (12% från andra länder än USA)

SXSW Interactive 2011:19,364 (10% från andra länder än USA)

SXSW 2012: Inga siffror klara än, men jag har sett några uppskattningar på uppåt 25,000

Jag roade mig med att jämföra programmet från 2010 med programmet från 2012.

Söndagen den 14 mars 2010 kunde man klockan 11:00 välja mellan 25 olika seminarier och workshops, som alla fick plats på en sida. Jag själv gick på ”What if your phone had five senses”. På söndag klockan 11.00 2012 var det 56 fördelat på fem sidor (och jag valde ”Are we Killing Social with Social?”).

I år var det därför mycket mer utspritt, ett seminarie kunde vara på ett hotell i ena änden av city, följt av ett som var i andra änden. Det blev helt enkelt mycket mer logistik och planering för att få ihop sitt schema. Ibland fick jag hoppa över ett intressant seminarie helt enkelt eftersom det låg i andra änden av stan. Och rätt ofta kom man ändå inte in, eftersom lokalen var full till bristningsgränsen.

Det gäller att vara först

Det här gör att SXSWi 2012 är mycket mindre homogent än det var 2010. Så den här sammanfattningen får bli utifrån de seminarier jag råkade gå på, delar av skicklighet, delar av ren tur.

Fortsätter i del 2 som kommer senare.

NY Times och geolocational gaming/4SQ

Mayor för sin arm

Klart man är mayor for sin arm

Geolocation, i form av Foursquare och Gowalla, var det nya på SXSW i år. Jag började själv med Foursquare i början av året, Gowalla verkar vara större i Sverige men det fanns ingen bra app till Androidtelefoner, och har upptäckt att det är rätt skoj att checka-in när man rör på sig. Och att mayorskap och badges är förvånansvärt kul incitament att fortsätta. Men det har saknats något, jag har inte riktigt blivit klok på vad som ska få en fortsätta bortom detta.

Nu såg jag att New York times gjorde en Foursquare-special under OS i Vancouver och plötsligt såg jag några bitar till falla på plats. De använde Foursquare för lokaljournalistik – lite som DN På Stans krogguide, där varje venue fick en länk in till en artikel på den egna sajten. De hade också fixat en egen specialbadge som läsarna kunde låsa upp.

Mobil+Location+Sociala medier+journalistik alltså. När följer någon i Sverige efter?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

CrowdControl: Changing The Face Of Media Or Hype? @ sxsw

Framåt eftermiddagen samma dag var det dags för CrowdControl: Changing The Face Of Media Or Hype? Det handlade om medborgarjournalistik och ”the wisdom of the Crowd”. Det var väl ytterligare ett underförstått tema på SXSW2010, crowdsourcing:

A discussion about the new media democracy, citizen journalism and the wisdom of the crowd. Readers and consumers of media have exerted a new level control around how news and entertainment is created, shared and consumed. For example, Iranian citizens used social media to report on post-election activity in June 2009 when international media had limited access. This intensifying shift in power via social media is further impacting the media landscape.

Det var hög profil på panelen, med bland andra Lila King från CNN:s iReport och Facebooks Randi Zuckerberg. De pratade mycket om hur man kan lita på något och funderade kring ”a Digg.com for trust”. Ju fler som litar på en källa, ju högre Digg-rankning helt enkelt.  Pete Cashmore från Mashable sa att ”some say blogs just recycle other people’s content, but recycling can validate how important it is”. Han pekade också på att bloggare är duktiga på att länka tillbaks till källor, något som traditionell media sällan gör. Men borde göra. Alla var överens om att det alltid kommer behövas professionella reportrar (”The bloggers often write about a situation, the reporter can actually go there”). Randi Zuckerberg menade att man behöver både det sociala lagret (”pratet om”) såväl som nyhetslagret (själva nyheten) för att fullt ut förstå en händelse.

Sen pratades det mycket om vikten av moderering när traditionella media ska ta in användargenererat material, varpå några i back channel kommenterade att ”the pendulum swings. we started controlling, then went open, then found we needed to curate the social.” och att det innebär att traditionella media håller kvar kontrollen.

En annan twittrare skrev ”the users aren’t the news makers but they are providing the filter through social actions like comment, share, tweet, RT, etc”. Ytterligare en sa: ””If you’re on the scene, you’re a journalist.” Thanks to the mobile phone”. Jag föreslog att ”Retweeting is curating, being an editor for ur friends, eg journalism”.

En av de mer intressanta dagarna som journalist.

What If Your Phone Had Five Senses? @ sxsw

11.00 seminariet på söndagen hette What If Your Phone Had Five Senses? och handlade mycket om 2010 års buzzword Augumented reality.

The phone in your pocket has the sense of sight (camera), sound (microphone), touch and location (still working on taste and smell). Through live demos we’ll show off some new mobile hardware (could your phone really be replaced by AR glasses?) and what developers and marketers will be able to create with these new tools (speech recognition, computer vision, etc.)

Panelen utgick rätt geekigt från Star Trek som exempel på vad användarna förväntar sig av sin telefon -att man kan prata med den direkt och inte behöva hålla på och skriva. Användarna är redan vana vid att prata i telefonen, och de vill kunna prata till den, för att ringa upp, för att surfa, för att söka på nätet, för att styra gps:en osv.

Förutom röst, var känsel och hörsel med – som exempel gavs den omåttligt populära Iphoneapp som känner av hur man sover och skapar en kurva över sömnen – och ställer in larmet så att man väcks på ett så bra ställe i sömncykeln som möjligt. Ett annat exempel är det skärp som jag redan nämnt, Feelspace, som vibrerar när man tittar åt norr. Kombinerat med en smartphone med GPS där man kan ställa in vart man vill gå, så var den ett exempel på hur man kunde göra så att man inte behövde titta på telefonskärmen hela tiden. Man ställde in sin promenadväg i telefonen och sedan ”pratar” den med skärpet som hela tiden vibrerar när du går åt rätt håll. Att slippa titta på telefonen för att använda den är ett viktigt steg för att göra telefonen användbar (”Keep your hands free and your head up”).  Därför är tal och känsel användbart.

Ben Averch i panelen arbetar på ett företag som gör HUD-glasögon till militären, alltså glasögon där virtuella prylar dyker upp i 3D i luften framför bäraren. De har redan ett system där soldater ser vilka som är egna soldater och vilka som är fienden och han trodde det var framtiden. En person i publiken exemplifierade i back-channel med en augumented reality-kompass för Iphone, som skulle göra sig bra som glasögon istället:

Sista konceptet som levererades var att skippa de små tangentborden helt och använda kroppen som tangentbord genom att projicera virtuella knappar direkt på huden. ”Skinput” var det fyndiga namnet och det ser ut så här:

What If Your Phone Had Five Senses? @ sxsw

11.00 seminariet på söndagen hette What If Your Phone Had Five Senses? och handlade mycket om 2010 års buzzword Augumented reality.

The phone in your pocket has the sense of sight (camera), sound (microphone), touch and location (still working on taste and smell). Through live demos we’ll show off some new mobile hardware (could your phone really be replaced by AR glasses?) and what developers and marketers will be able to create with these new tools (speech recognition, computer vision, etc.)

Panelen utgick rätt geekigt från Star Trek som exempel på vad användarna förväntar sig av sin telefon -att man kan prata med den direkt och inte behöva hålla på och skriva. Användarna är redan vana vid att prata i telefonen, och de vill kunna prata till den, för att ringa upp, för att surfa, för att söka på nätet, för att styra gps:en osv.

Förutom röst, var känsel och hörsel med – som exempel gavs den omåttligt populära Iphoneapp som känner av hur man sover och skapar en kurva över sömnen – och ställer in larmet så att man väcks på ett så bra ställe i sömncykeln som möjligt. Ett annat exempel är det skärp som jag redan nämnt, Feelspace, som vibrerar när man tittar åt norr. Kombinerat med en smartphone med GPS där man kan ställa in vart man vill gå, så var den ett exempel på hur man kunde göra så att man inte behövde titta på telefonskärmen hela tiden. Man ställde in sin promenadväg i telefonen och sedan ”pratar” den med skärpet som hela tiden vibrerar när du går åt rätt håll. Att slippa titta på telefonen för att använda den är ett viktigt steg för att göra telefonen användbar (”Keep your hands free and your head up”).  Därför är tal och känsel användbart.

Ben Averch i panelen arbetar på ett företag som gör HUD-glasögon till militären, alltså glasögon där virtuella prylar dyker upp i 3D i luften framför bäraren. De har redan ett system där soldater ser vilka som är egna soldater och vilka som är fienden och han trodde det var framtiden. En person i publiken exemplifierade i back-channel med en augumented reality-kompass för Iphone, som skulle göra sig bra som glasögon istället:

Sista konceptet som levererades var att skippa de små tangentborden helt och använda kroppen som tangentbord genom att projicera virtuella knappar direkt på huden. ”Skinput” var det fyndiga namnet och det ser ut så här:

Social Gaming: Lessons from the Pioneers @ sxsw

För att göra avslut, en sammanfattning av mina seminarier från söndagen på SXSW:

Social Gaming: Lessons from the Pioneers var för mig personligen ett spännande seminarium – eftersom panelen bestod av fd Maxisanställda (SimCity) och dito Ubisoft (Far Cry tex). Vilket var lite coolt.

As we enter a new era of games designed, produced, distributed and operated to facilitate interaction among players, we’ll hear from the pioneers of social games how they think about and approach this new medium.

De slog fast att de flesta sociala spel gjordes för icke-spelare, det vill säga en helt ny målgrupp. Exempel på sociala spel är Farmville och Mafia Wars. Panelen menade att Facebook har vant människor vid att dela personlig information, inklusive identitet och geografisk plats, något som gör det möjligt att göra en ny typ av sociala spel.

Något som självklart kom upp var hur man tjänar pengar på sociala spel. Till skillnad från ”vanliga” spel där man betalar en större summa för spelet och sedan är klar, kommer sociala spel alltid att vara gratis. Det man betalar för är ”virtual goods” alltså smågrejor i spelet som kostar mindre summor, men som förhöjer spelupplevelsen. Nya kläder till spelkaraktären, en ny revolver, ett hittepåhus. Därför är det viktigt att spelet är intressant att spela länge – för att spelarna ska få tid att spendera pengar. Ett spel som bara är roligt några timmar drar inte in någon cash.

Panelen trodde att kombinationen ny målgrupp (icke-spelare)+mikroköp av virtuella varor kommer innebära att Facebook Credit blir större för onlinebetalningar än Visa.

Det jag tycker panelen missade var att svara på frågan hur man ser till att alla uppdateringar av typen ”Christian fick en ny grep i Farmville” inte uppfattas som spam. Jag tycker idén med sociala spel är lysande, men jag tror den aspekten måste hanteras bättre än idag.

Foursquare vs Gowalla @ sxsw

Photo by Caroline McCarthy, CNET News

Ytterligare en sak som puttrade på lite konstant under Sxswi var kriget mellan Foursquare och Gowalla. Jag visste faktiskt inte att Foursquare startade under förra årets sxswi. Foursquare vann vad gäller synlig närvaro (de spelade som sagt Foursquare ute på gatan hela veckan) och i antal check-ins (där Paypal dessutom skänkte pengar per check-in till Haiti), men Gowalla vann prismässigt, då de tog hem priset för bästa mobilapp.

Men oavsett vem som vann så exploderar intresset för geolocation i mobilen. Som någon sa, nu har alla en smartphone och därmed tillgång till både nät, app och gratis gps-placering. Men jag saknar ändå det där som gör att man förstår vitsen. Fast visst var det kul att försöka låsa upp någon av de sexton unika badges Foursquare hade lagt upp för Sxswi. Jag lyckades med två.

Appropå QR-koder… Microsoft Tag

Appropå QR-koder, som jag skrivit om i den senaste posterna, så upptäckte jag precis en ny följare på Twitter, @microsofttag. Det visade sig att Microsoft också vill ha en del av taggmarknaden och just nu betatestar en egen version, Microsoft Tag. Vad det verkar, jag har inte hunnit gräva djupt i det, har Microsoft lagt till mer funktionalitet i sitt format. Jag är dock inte helt övertygad om att världen behöver ytterligare en taggstandard. Tydligen är också Microsofts genom tiderna andra Iphone-app just en MS Tag-läsare.

För att göra det ytterligare lite krångligare så går det av någon anledning inte att signa upp med Chrome, men det funkade med Internet Explorer 8.

Icke desto mindre: Här är en tag som leder till den här bloggen:

En Microsoft Tag-tagg

Taggläsare finns till de flesta smartphones (Android, Iphone, Blackberry, Symbian och några till). Det är också en faslig massa avtalstext man bör läsa innan man gör taggar och innan man installerar appen (tex vill Androidappen skicka locationdata tillbaks till Microsoft som standard. Men det går att säga ”nej”).

På väg hem

Jag sitter på Chicagos O’Hareflygplats. Flighten hem går inte förrän om fem timmar och Chicagos internationella terminal är världens minsta. Det finns inget annat att göra än passa på och jobba lite…

Flygplatser. Här Chicagos.

SXSWi i nyckelord: Curator, Location, Layer, QR-code, Augumented Reality. Jag höll på att skriva ”Back Channel” också, men det känns som om det är något självklart i år. ”Curator” nämndes i var och vartannat seminarie och handlar om vårt ökande behov av personer och tjänster som väljer ut relevant material åt oss. Ingen ny idé, kallas också ”redaktör”. I år handlade det också om Twitter, om ”editors” i twitterverse som hjälper sina följare med länkar och källor. Location är väl kanske självförklarande, ”now everyone has access to their location for free using smartphones”. Kriget mellan Gowalla och Foursquare under festivalen handlar precis om det.  ”Layer” är ett sätt att se på nätet som bestående av lager. Lägger man ihop Location och Augumented reality så blir ”layer”-konceptet tydligt, där man kan filtrera informationen i olika ”lager”, ett för plats, ett för trafikinformation, ett för tweets i närheten, ett för var ens vänner är, ett för foton. QR-koderna har jag ju redan bloggat om, möjligen kan jag lägga till att Pia och jag såg en sportbil med QR-tag i fönstret. Vi diskuterade lite allihop om inte QR-taggar blir onödiga när tekniken för augumented reality sprider sig och så är det nog. Precis som AR markers, alltså små taggar man håller upp när man rör sig i en augumenterad verklighet (eller vad det heter på svenska), är de förmodligen bara en nödlösning på vägen.

Jag tror förresten vi alla var överraskade över hur pass mogen Augumented reality-tekniken verkar vara.  Ett proof-of-concept experiment jag gillade var skärpet som buzzade när bäraren tittade åt norr. Det var det enda det gjorde och experimentet visade att den lilla funktionaliteten gjorde det mycket lättare för folk att hitta. Det var också intressant att lyssna på hur de tänkte, att mobiltelefonen har två huvudsakliga begränsningar för att vara bra som augumented realitybärare, nämligen skärmstorlek och det faktum att man måste titta ner när man använder den, dvs skriver, osv. Riktig aug. kräver att man kan se rakt fram. De tog upp ett exempel där de jobbat med att använda kroppen för inmatning, alltså att delar av tex armen blir virtuella knappar. ”Skinput” kallade de det…

Jag tycker också det var upplyftande att se att Spotify omfamnar användarnas vilja att dela sin musik, sin musiksmak och sina musiklistor. Kan bli hur bra som helst.

En sista slutsats: Ett twitterkonto är ett alldeles utmärkt digitalt visitkort.

Nu segar det trådlösa nätet här så mycket att jag nöjer mig.

SXSW dag 5 sista dagen

SXSW 2010

Med en begynnande förkylning som gör att jag känner mig rätt… förkyld, har jag nu börjat packa för hemresan. Det snurrar lite, det är mycket information som jag ska försöka hantera när jag kommer hem. Dagen bjöd på två succéer, först lite otippat föredraget ”Playing with 140 Characters: Designing Games for Twitter”, som handlade om spel för Twitter (”A great Twitter game is a game that actually couldn’t be made without Twitter”). Förutom att den hade en panel som satt och studsade av iver i stolarna och som twittrade lika frenetiskt som publiken, så började den med en gruppövning. Vi fick alla varsit färgat kort när vi kom in och moderatorn Eric Zimmerman förklarade att vi under fem minuter skulle byta kort med varandra. Man fick bara byta kort med dem som satt omedelbart runt omkring en, inte resa på sig och målet var att är fem minuter hade gått så vann de som hade störst grupp av personer med samma färg på korten runt sig. I början trevande, på slutet satt alla och försökte räkna ut hur de skulle byta med varandra för att hamna i rätt grupp. Oerhört intressant med väldigt enkla förutsättningar. En av paneldeltagarna hade också utvecklat en applikation för att kunna analysera twitterflöden efter hashtags och definiera de olika deltagarna utifrån funktion. Han definierade till exempel ”hubs” som personer som twittrade ut mycket sammanfattande och fungerar som redaktörer för flödet, medan ”authorities” inte tog in så mycket, utan huvudsakligen levererade material, som ”källor”.

Dagens andra succé var keynoten av Spotifys VD Daniel Ek. Till skillnad från gårdagens flopp med Twitter så var Daniel en engagerad person som hade koll på vad han ville med sin tjänst. Vi fick dessutom se nästa version av Spotify som innehåller rejält med social-medier förbättringar, inte en dag försent.  Det slutade med citatet ”We want to see social discovery of music”, något som jag hoppas kommer vara Spotifys ledord framöver. Sen var det kul att se hur imponerad USA-publiken var över mobileappen. Som svensk och europé är det kul att någon gång vara före USA… (Backchannel här)

Tredje seminariet jag var på handlade om troll på internet ”Accountability’s Hot, Anonymity’s Not: Trumping the Trolls”. Det var min första ”core discussion” alltså att vi satt i ring och diskuterade om hur man hanterar framförallt kommentarer och dem som förstör. Det var lärorikt, även om det stundtals kändes som en stödgrupp för moderatorer ”Hej, jag heter Christian och jag är moderator”… En del av diskussionen handlade om vad ”anonym” är och en av deltagarna berättade att deras sajt hade börjat geotagga kommentarerna, något som hade dämpat trollandet, ”man vill inte skämma ut sin hemstad”. Populärt blev Steve Klabniks lösning där man inte bannar trollen, utan bara gör så att ingen ser deras postningar. De själva tror att de syns, och ser sina kommentarer som vanligt, men ingen annan ser det, en funktion som bland annat finns i BB-systemet Vbulletin. Steve visade sig trots sin unga ålder, 24 år, ha lång erfarenhet av troll och moderering och kom med bra synpunkter. Jag ska försöka se om han skrivit något om moderering på nätet.

Därmed dags att sova och därefter åka hem i morgonbitti. Precis när jetlaggen försvunnit.