På de elektroniska kommentarsfältens nivå

Jag tror det är första gången kommentering på nätet används i en generell, jämförande och nedsättande betydelse. Det är Jan Guillou som i dagens DN blir arg över att Jackie Jakubowski jämför honom med nazister:

Men nu har Jakubowski trappat upp rejält, när han här i DN i går pådyvlade mig ”värsta sortens historierevisionism”, vilket som bekant betyder nazist eller åtminstone nazistsympatisör. Då befinner vi oss på de elektroniska kommentarsfältens nivå.

Spännande, det finns alltså en nivå för kommentarer på nätet och den är där nere i naziträsket.  Det är andra gången på kort tid som DN belyser något som närmast kan sägas följa Godwins lag (Då en internetdiskussion blir längre, går sannolikheten för att en jämförelse görs som involverar nazister eller Hitler mot ett).

Den första var Radioteatern som fick kritik för att de jämförde tågvärden som sparkade av en 11-åring med nazister. Åtminstone tyckte DN:s Erik Helmersson det.

Men det är klart, inget av de två fallen skedde på nätet, utan i en tidning och i en radiopjäs. Och ska man vara tydlig så brukar det ju ta ett tag innan nazijämförelsen dyker upp i nätdiskussioner medan det i de här båda fallen skedde i princip direkt.

Så jag får väl säga att de befinner sig på gammelmedianivå.

En kortis till om kommentering.

En grej till som jag stör mig på i diskussionen om kommentarsfält på nätet i allmänhet och i traditionell media på nätet i synnerhet är att det ofta, eller till och med alltid, framställs som något negativ att fler kräver registrerade kommentarer. Att det handlar om kontroll och övervakning och innebär en inskränkning i folks rätt att tycka.

Till och med tidningarna själva använder gärna uttryck som ”Nu tvingas vi till att införa registering”, ”Vi måste höja kraven och öka kontrollen”. När krav på registrering införs framställs det som om det bara är en ordningsfråga.

Så är det inte. Åtminstone inte bara och definitivt inte om man gör det rätt.

Att möjliggöra kommentarer under eget namn, eller pseudonym, innebär att man som användare får möjlighet skydda sina åsikter. Jag riskerar inte att någon annan snor mitt namn, nog så viktigt om man väljer att posta under sitt riktiga namn.  Om jag kommenterar mycket på samma plats kommer andra besökare känna igen mig, jag kan bygga upp ett förtroende och skapa mig en egen identitet. Jag kan få en kommenteringshistorik, där jag kan se vad jag kommenterat tidigare. Jag kan lägga till en bild eller avatar för att på så sätt bli mer personlig.  Jag kan lägga in en signatur i inläggen, eller använda userbars. Jag kan bygga upp en relation till andra som också kommenterar på samma sajt, och därmed kanske har liknande intressen som jag.

Sajter som erbjuder det här visar respekt för sina besökare. Jag tyckte det förtjänade lite extra fokus.

Polisen tycker kvinnliga bloggare får skylla sig själva

Stockholmspolisens råd när publicister (till exempel Nöjesguidens chefredaktör  Margret Atladottir) blir hotade: ”Tänk efter innan ni skriver”.  Tja, det handlar ju om kvinnor, så polisen lutar sig mot en lång tradition av ”kvinnor ska tiga i församlingen”. Bra där polisväsendet, väl genomtänkt I’m sure.

Tre tips för säkrare Facebookade

Jag har skrivit tidigare om att Facebook har usel säkerhet och inte riktigt förstått att de gått från att vara en sajt, vilkensom, till att praktiken vara som ett operativsystem med de krav på säkerhet som ställs på ett sådant. Samtidigt måste man som användare också förstå att ju mer man fyller sitt Facebookkonto med information, desto viktigare blir det att hålla det säkert. Och ju mer tid man tillbringar inloggad, desto viktigare att man vet var man klickar. Att spamma sina vänner, ibland helt utan att ens veta om det, är inte världens bästa.

Senaste året har framförallt tre fenomen blivit vanligare, åtminstone i mitt flöde, jag tänkte gå igenom dem så att det blir lättare att hålla koll så att det inte är du som fyller flödena med skräp nästa gång:

1. Det norska viruset.

Skämtet om ett ”norskt virus” var rätt populärt i slutet på 90-talet när folk började skaffa modem. Här är en variant:

Hej!

Jag är ett Norskt virus
Var vänlig och skicka vidare mig till alla i din adressbok.
Radera sedan alla dina filer på hårddisken.

Då var det ett skämt, på Facebook har det blivit på riktigt. Det här spreds tex på Facebook förra veckan:

På Fredag kommer Facebook börja använda dina bilder i annonser, som visas på profilsidorna hos dina kontakter. Detta är lagligt och nämns i det finstilta när du skapar ditt konto. För att stoppa detta gör följande: Gå in på ditt Konto som du hittar längst upp till höger på din Facebook, välj ”Kontoinställningar”, välj fliken ”Facebook…- annonser” och välj ”Ingen” i rullgardinsmenyn och spara. Posta i ditt statusfält”

Och det är klart, om det är så snart som ”på fredag”, så är det bäst att posta det vidare först och fundera sen.

Grundinställningen man bör ha är att står det ”Posta i ditt statusfält”, så ska man fundera ett varv till om det är så lämpligt. Johannes Henrysson sammanfattar bra här, men i korthet var det här inget nytt, det handlade inte om alla bilder och defintivt inte att dina festbilder skulle hamna i annonser för Bacardi. Rätt oförargligt kanske, men det är Viagra-mail också.

2. Den dolda gilla-knappen.

Den här är lurig, men i korthet använder den möjligheten att gömma en osynlig ”gilla”-knapp på en sida. Ofta sprids det här genom att folk klickar på en länk i sitt flöde, en länk som någon annan tycks ha ”gillat”. Tips från ens vänner är ju alltid extra intressanta, särskilt om de kryddas med ”Chockerande!”:

Så klickar man på länken och hamnar på en sida där man uppmanas att klicka igen på en ny länk. Det är bara det att när man klickar så händer ingenting. Då kanske man till och med klickar igen. Och igen. Sedan ger man upp och gör något annat istället. I bakgrunden har då varje klick lagt in att du ”gillar” länken i ditt flöde. Det låg nämligen en helt osynlig ”gilla”-knapp över hela sidan. Varje gång du trodde du klickade på en länk, klickade du i själva verket på en ”gilla”-knapp. Regeln är att om du klickar på länkar i ditt Facebookflöde som sedan beter sig märkligt, gå tillbaks och kolla på din profilsida om något skumt dykt upp. Har det det, ta bort dem genom att klicka på krysset i inläggets högra hörn.

3. Fulappen.

Det här är väl den värsta av de här tre. Ofta ser det ut som om någon av ens vänner postat vilken Youtubevideo som helst, men när man  ska starta klippet så får man en fråga om man vill tillåta en applikation att få tillgång till ens konto. Och det är enda sättet att få se videon. Så här såg det till exempel ut i januari:

Det ser ut som en tokrolig Youtubevideo om ett skepp i sjögång. Toppkul, men istället för att få kolla på skoj klipp, så ger man en applikation rätt stora rättigheter att komma åt ens konto. Inklusive såklart att posta om sig, med statusrad och allt,  i flödet, vilket leder till att appen sprider sig än mer.  Ett annat exempel på fulappar är Funny Photomontage som spreds i somras. Fulappen är allvarligast eftersom den också öppnar kontot för appmakarna. De här rättigheterna tog sig ”Cruise ship in heavy seas” (med appen ”Ta det lugnt”):

"Ta det lugnt"? Knappast

Alltså tillgång till namn, profilbild, kön, nätverk, användar-id, vänlista, hela ditt flöde och detta jämt och ständigt. Det är inte jättelyckat. Råkar du ut för det här, blockera appen genast (läs här hur). Ta också bort de inlägg som med all sannolikhet har postats i dina flöden. Använd krysset i inläggets högra hörn (dyker upp om man håller muspekaren över inlägget).

Några tumregler: Om samma inlägg postas hos flera av dina vänner, var försiktig. Särskilt om statusraden ser exakt likadan ut. Äkta länkar från ens vänner ser olika ut och statusraderna är olika.

Hur en klantig reporter blev #kkgate

Jag skrev igår om hur Katrineholms kommunchef la upp frågor han fått från ortens lokaltidning på sin blogg, vilket ledde till en livlig diskussion om reporterns rätt tafatt formulerade frågor.  Sedan dess har det hela uppgraderats från en reporters uppenbart misslyckade försök till granskning, till #kkgate. Jag kan tycka att det är lite otäckt, vilket jag återkommer till.

Det som hänt sedan igår är att Katrineholmskurien skrivit en indignerad ledare som andas, ja panik är väl det närmaste man kan komma. I korthet svarar de att Mattias Jönssons tilltag att lägga upp frågorna direkt på sin blogg är ett exempel på en härskarteknik och att kommentatorerna egentligen är mer intresserade av nya medier än av kommungranskning. Sen lyckas Joakim Jardenberg  få ut ytterligare ett mejl till kommunchefen från Katrineholmskuriren, där ytterligare en reporter kom med ett nytt gäng frågor. Mejlet kan väl sammanfattas i ”Vad i helvete la du upp våra frågor på nätet för? Du sabbar ju våran granskning”. Inte världens bästa idé och sen var cirkusen igång.

Malin Crona är väl den som sammanfattat det bäst på sin blogg. Hon lyckas också sammanfatta vilka frågor Katrineholmskuriren egentligen borde ha ställt.  Fredrik Wass manar till viss eftertanke och ungefär där skulle jag vilja ta vid.

Jag tycker inte att det taffliga försöket till granskning är särskilt förvånande. Jag kan tycka lite synd om Katrineholmskuriren och jag kan ha förståelse för deras reaktion.

Begreppet ”sociala medier” är fortfarande ungt, ”Twitter” och ”Facebook” har fortfarande en air av att mest handla om (unga) människor som berättar vad de äter till frukost och det är bara någon vecka sedan det gick ett moralpaniskt skalv om ”näthat” genom den svenska blogg- och medievärlden. Ibland känns det som om ”sociala medier” idag är där ”internet” var 1998.

Det är inte svårt att förstå vad som hände på Kurirens redaktion. De visste att kommunchefen pysslade med något såntdär modernt, som alltså förmodligen är trams eller åtminstone bortkastad tid och skrev ner några hyggligt ogenomtänkta frågor. De utgick från sina tidigare premisser att man drar iväg något som bara intervjuobjektet får se, och så är det bra med det. Funkar det så funkar det. Men här gav de sig in i en värld där de inte kan kartan.

De som å andra sidan har plåtkoll på kartan, de socialamedier-aktiva, som snabbt skapade hashtaggen #kkgate, reagerade egentligen inte på en enstaka reporters uppenbart misslyckade försök till granskning, utan på Den Stora Tidningen ifrån Gammelmedia som Kommer Här Och Tycker. Och Har Fel.

Varpå Kuriren, som nu plötsligt blev osäker och kände att den blev attackerad av en mobb av välformulerade och blixtsnabba proffsinternetskribenter, reagerade i panik och började hojta ”Härskartekniker”.

Båda sidorna utgick från att den andra satt på all makt och bägge sidor har också använt just begreppet ”härskarteknik” för att beskriva varandra.

Och i slutändan har ingen vunnit något. Kurirens reportrar och ledarskribenter är förmodligen ännu mer skeptiska till sociala medier än innan och de sociala medier-aktiva fick sin bild av förstockade gammelmedia bekräftad. Det var ungefär samma sak som när Malin Lernfelt på GP fick smisk för att hon inte hade pejl på att SJ fanns på Twitter. Där slutade det med att hon bestämde sig för att Twitter är en sandlåda. Och det kan väl aldrig ha varit meningen.

Jag älskar sociala medier i hela dess vidd, men det finns en poäng både hos Katrineholmskuriren och Malin Lernfelt. Jag tycker att det är jönsigt att kalla en tidnings okunniga fördomsfulla frågor till en kommunchef för #kkgate. Läser man flödet så får jag vibbar av högstadiets tuffa gäng, de som hade järnkoll och som var blixtsnabba att stenhårt hugga på alla misstag hos omgivningen.

Jag fick lite samma känsla förra året då jag följde backkanalen när Twitterskaparen Evan Williams höll sin keynote på SXSWi (här och läs hos Techchrunch här). Det finns en fin gräns mellan kritik och ren mobbning. Och det är lätt att dra iväg ett kort tweet och hålla med hur dum i huvudet någon är, utan att tänka på hur det kan uppfattas eller vad det kan leda till.

Det som har hänt, tror jag, är att sociala mediervärlden inte riktigt förstått vilken maktfaktor den blivit. Ett twitterdrev 2011 är inte att leka med och det är det som fick Katrineholmskuriren att reagera som den gjorde. Och vi som är aktiva i de sociala medierna måste förstå detta. Vi måste förstå att vår röst hörs, högt och att med det kommer ett visst ansvar. Att det inte längre handlar om en underdogposition där man kan hojta lite hur som helst eftersom den man hojtar mot är Den Stora Makten.

Eller i korthet: Vi som har koll på kartan har en förbannad plikt att göra vårt bästa att visa varför den nya världen är värd att intressera sig för.

För målet kan ju inte vara att ta några poänger om hur efter, hur fel och hur okunniga de där gamla journalisterna är som inte fattat att vi har Journalistik 3.0 nu och att andra regler gäller. Målet måste vara att tvärtom visa hur fantastiskt bra det kan bli om man ger sig ut i kommentarsfälten, på Facebooksidorna och i Twitterscape och deltar i konversationen.

Katrineholmskuriren ifrågasätter kommunens webbande

Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm, fick ett antal frågor om sitt engagemang i sociala medierfrågor från Katrineholmskuriren. I sann webbanda la han upp alla frågorna på nätet med önskan om input. Man kan läsa kommentarfältet för att se att åtminstone webbesökarna inte tycker kommunens satsning är så jättemärkligt. Jag själv funderar särskilt på fråga 8:

Du är bland annat en flitig twittrare har vi noterat. Hur mycket av din arbetstid går åt till twittrande och andra sociala medier?

Jag undrar lite hur mycket arbetstid kommunchefen lägger på att prata i telefon. För att inte tala om eposta. Och skriva brev. För det är ju det det handlar om. Ingen ifrågasätter gamla sätt att kommunicera. Men de häringa nya. Det är mest trams det. Väl.

Läs även andra bloggares åsikter här, här och här.

Emily Rosa:s experiment

1998 publicerade facktidskriften Journal of the American Medical Association en fackgranskad artikel som sågade en då spridd metod att diagnostisera patienter via deras aura, jäms med fotknölarna. Metoden kallades TT, eller Therapeutic Touch och gick ut på att utövaren höll sina händer över patientens hand för att då känna deras ”HEF, ”Human Energy Field””.

Sjukdomar skulle orsaka olika former av störningar i fältet var det tänkt. Författaren till artikeln hetter Emelie Rosa och var vid tillfället 11 år gammal. Hon är hittills den yngsta någonsin att få en vetenskapligt fackgranskad artikel publicerad.

Hennes namn dök upp i kommentarsfältet på den rätt skojiga sajten Oddee.com,  i artikeln ”10 Most Outstandig Teens” (Kolla i ”Reader Contributions” längst ner). Jag är lite förvånad att jag aldrig hört talas om henne tidigare.

Sina första försök för att testa metoden gjorde Emily redan som nioåring, då hon valde att göra ett blindtest till ett skolarbete. Metoden var ett klassiskt enkelt blindtest, där 15 personer testades under flera månader. Testet gick till så att utövaren satt på en sida av en skärm, ”patienten” på den andra. Utövaren stack in bägge händerna genom skärmen och skulle sedan avgöra vilken av deras händer som kände ”patientens” HEF, eller aura. Emilys slutsats var att ingen av utövarna lyckades bättre än slumpen.

Hon gjorde sedan om testen flera gånger och som chefredaktören för JAMA sa ”Age doesn’t matter. It’s good science that matters, and this is good science.”.

Emily Rosa förstod som 9-åring det som homepattroende fortfarande inte greppat. Otroligt.

Samtidigt som jag läser om Emily Rosa på Oddee, skriver Aftonbladet en artikel om en ny akupunkturmetod från Korea:

Toppen på långfingret är huvudet, pekfingret och ringfingret är armarna och tummen och lillfingret är benen. I handflatan finns de inre organen. Ovandelen av handen representerar kroppens baksida. Genom att behandla vissa punkter ska man bland annat kunna bota eller minska tarmproblem, migrän, trötthet, åksjuka, illamående och halsbränna.

Klassiskt hittepå-medicin alltså. Det står till och med i princip uttryckligen i texten:

Enligt Susanne är det individuellt hur mycket behandling som krävs för att bota ett problem. Det är viktigt att tro på metoden för att akupunkturen ska fungera på bästa sätt.

”Det är viktigt att tro”… Jo, det är väl i det närmaste själva definitionen för ”placebo”:

Placeboeffekt (eller förväntanseffekt) är den del av ett läkemedel eller en behandlings verkan som inte beror på de faktiskt verkande beståndsdelarna, utan som kan hänföras till patientens egna förväntningar på att medicinen och behandlingen ska hjälpa denne att tillfriskna.

Det behövs fler Emily Rosa i världen.

Läs mer:

Emily Rosa (Wikipedia)

Emily’s Little Experiment (Time.com)

Q&A med Emily på Ask the Scientists (PBS.org)

EDIT: Bloggen Technicolor skrev om Emily i april och fick med en video också. Väl värd att se.

Facebook får surt från apputvecklare

I jobbet har jag senaste veckorna varit i kontakt med ett gäng olika Facebook-app utvecklare. De är inte nöjda med tillvaron. Social-RSS (som feedar RSS-flöden till Facebook på ett smidigt sätt – i mitt fall handlade det om att skicka poddfiler till Facebooksidor så att de blir spelbara direkt), svarade så här när jag frågade:

Grrrrr.....

Och, för att hoppa till ett mer privat exempel, så här skriver just nu Androidutvecklarna bakom Cardio Trainer:

Just nu är det svårt att dela

Jag läser också på Calacanis.com att Facebook-spelutvecklarna Zynga (Ni vet Farmville…) är trötta på att Facebook hela tiden ändrar på saker:

Casual gaming company Zynga is reportedly developing plans to get over their Facebook dependency. I predict a complete heads-up match with Facebook–Zynga’s now been double-crossed not once but twice by Zuckerberg. (The first double-cross was when Facebook stopped letting applications like Farmville easily market themselves on profile pages.) Instead, Zynga and others were told to advertise their apps if they wanted distribution. OK, I’m guessing that evaporates 20-35% of an app developer’s margin.

Det jäser i apputvecklarleden alltså. Min absolut amatörmässiga analys är att Facebook inte riktigt förstått att de nuförtiden inte längre är en sajt, de är i det närmaste ett operativsystem. Och då krävs en helt annan framförhållning och inställning. När Microsoft till exempel utvecklar nya versioner av Windows bjuder de tidigt in de utvecklare som ska ta fram program, drivrutiner och annat – så att de är beredda och inte minst klara med färdiga produkter när operativsystemet väl släpps. För operativsystems-utvecklare är det livsnödvändigt, finns det inga program till systemet kommer användarna inte vilja ha det. Och om ens skrivare, kamera, grafikkort och annat inte har drivrutiner till det nya OS:et så minskar såklart viljan att uppgradera.

Facebook är inte vana vid att jobba så. De är vana vid att vara snabba och flexibla och att styra och ställa över sin sajt i sitt eget tempo. Att vara snabb i utvecklingen på nätet 2010 är i det närmaste en självklarhet och definitivt nödvändigt. Men Facebook nöjer ju sig inte med att vara ”bara” en sajt, de vill vara mycket mer än så. I princip skulle jag tänka mig att de vill att Facebook ska bli ”Internet” för användarna, med onlinespel, delningsfunktioner, pengatransaktioner och allt. Och då dras tempot omedelbart ner om man vill ha med sig alla dem som berörs av utvecklingen. Det går inte att flytta runt och ändra på en kafferast – för då förstör man andras arbete. För Facebook gäller det att hitta en balans – vara så snabba att de inte blir omkörda av nästa Twitter, men ha så lång framförhållning att apputvecklarna inte tröttnar och beger sig någon annanstans.

Frågan är om de är beredda.

Varför är inte sociala medier integrerade i Windows 7?

I min mobil kan jag klicka på en bild och välja ”Dela till”… Facebook, Twitter, webblagring, Email, SMS, MMS och så vidare. I Windows 7 finns bara ”Skicka till…” och alternativet ”E-post mottagare”. Var finns integrationen med allt det som hänt på nätet sedan 2007? Jag vill, precis som i min mobil, kunna dela allt enkelt. Varför inte högerklick ”Dela till Facebook”? För alla typer av objekt. Så här ungefär:

Det känns så vansinnigt omvänt som det är idag, där jag startar webbläsaren, går till Facebook, klickar på ”dela” och letar rätt bland filerna efter rätt bild. Oftast tittar man ju på bilder och tänker ut att man vill dela en viss bild på nätet. Det är ju sällan jag sitter vid Facebook och tänker ”Nu vore det kul att dela ut lite bilder” för att sedan bläddra på måfå. Om ni förstår vad jag menar.

Kanske innebär Ipaden och Googles nya operativsystem, att nya standarder sätts för hur operativsystem ska fungera, så att sociala lager inte bara är tillgängliga i webbläsaren, som idag, utan överallt, i Utforskaren, i Word eller Open Office, inbyggt i Photoshop och så vidare.

Under tiden – finns det någon addon till Windows 7?

NY Times och geolocational gaming/4SQ

Mayor för sin arm

Klart man är mayor for sin arm

Geolocation, i form av Foursquare och Gowalla, var det nya på SXSW i år. Jag började själv med Foursquare i början av året, Gowalla verkar vara större i Sverige men det fanns ingen bra app till Androidtelefoner, och har upptäckt att det är rätt skoj att checka-in när man rör på sig. Och att mayorskap och badges är förvånansvärt kul incitament att fortsätta. Men det har saknats något, jag har inte riktigt blivit klok på vad som ska få en fortsätta bortom detta.

Nu såg jag att New York times gjorde en Foursquare-special under OS i Vancouver och plötsligt såg jag några bitar till falla på plats. De använde Foursquare för lokaljournalistik – lite som DN På Stans krogguide, där varje venue fick en länk in till en artikel på den egna sajten. De hade också fixat en egen specialbadge som läsarna kunde låsa upp.

Mobil+Location+Sociala medier+journalistik alltså. När följer någon i Sverige efter?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Appropå QR-koder… Microsoft Tag

Appropå QR-koder, som jag skrivit om i den senaste posterna, så upptäckte jag precis en ny följare på Twitter, @microsofttag. Det visade sig att Microsoft också vill ha en del av taggmarknaden och just nu betatestar en egen version, Microsoft Tag. Vad det verkar, jag har inte hunnit gräva djupt i det, har Microsoft lagt till mer funktionalitet i sitt format. Jag är dock inte helt övertygad om att världen behöver ytterligare en taggstandard. Tydligen är också Microsofts genom tiderna andra Iphone-app just en MS Tag-läsare.

För att göra det ytterligare lite krångligare så går det av någon anledning inte att signa upp med Chrome, men det funkade med Internet Explorer 8.

Icke desto mindre: Här är en tag som leder till den här bloggen:

En Microsoft Tag-tagg

Taggläsare finns till de flesta smartphones (Android, Iphone, Blackberry, Symbian och några till). Det är också en faslig massa avtalstext man bör läsa innan man gör taggar och innan man installerar appen (tex vill Androidappen skicka locationdata tillbaks till Microsoft som standard. Men det går att säga ”nej”).

Fredrik Federley (C) tror på en smutsig valrörelse i sociala medier

Fredrik Federley kommenterar på på sin blogg en SVD-artikel om hur valrörelsen kan tänkas påverkas av social medier. Han lyfter fram några punkter om hur partiernas anhängare kan tänkas agera. Rätt intressant, särskilt om man är journalist. Några exempel:

1. Kommentarer
Se till att ha hungriga personer som har tid att sitta och kommentera allt i evig tid. Ingen nyhetsartikel borde vara för liten för den som vill sätta bilden av ”folkets” åsikt. Fler och fler nyheter tillåter på nätet kommentarer efter. Fyll kommentarsfälten med beröm av de egna och spy galla över motståndarna.

Särskilt intressant är att fullkomligt lusa ner meningsmotståndarnas bloggar och i kommentarrna efter nyheter om meningsmotståndarna.

2. Chatta
När det är en chat kring ett ämne så placera ”rätt frågor” ur ditt perspektiv. En minister som kommer ifrån en chat kring dennes förslag och känner sig demoraliserad för det otroliga (organiserade?) motståndet från ”folket” är en vinst för motståndaren.

(…)
4. Twitter-konton
Registrera flera twitterkonton för att driva trafiken i önskad riktning. Många kommentarer åt samma håll skapar en bild av ”att alla tycker att minister xx eller parti y är galna och har fel”

(…)

8. När det stormar, lägg i en högre växel
Stormar det kring en meningsmotståndare kommer det att läggas i en högre växel. Elda på upprörda känslor i bloggar, insändare, chattrum, på twitter mm. I virrvarret av upprörda känslor och indignation kommer folk lätta på krav om sanningsenlighet mm och ryktesspridning får idealisk jordmån.

Läs resten på hans blogg. Det kan bli livat i kommentarsfälten när valet närmar sig…

Sociala medier hjälper fastfrusna resenärer

Appropå klag på SJ och SL så är såklart Twitter fullt av folk som står fastfrusna och väntar på bussar och tåg som aldrig kommer. Eller sitter på tågen som har tvärstannat av oklara skäl, försenade oklart hur länge, där resenärer missat oklart hur många byten.  Och det är oklart om man kommer fram.

Konduktörerna vet inget, och trafikinformationen har kraschat både via telefon och via internet.

Då är det rätt spännande att följa twitterflödet med tågresenärer som taggar sina inlägg med tågnummer. Det är helt genialt. Sitter man på ett tåg och har wifi eller 3g-anslutning är det bara att följa hashtaggflödet för sitt tåg och kolla vilka andra som sitter på samma tåg. Man ser också vilka som är på väg att gå på tåget längre fram och alla kan dela all information de har med varandra. Och hålla humöret uppe. Lysande!

Resenär på SJs tåg 539 (Nässjö-Malmö) ger trafikinfo

Eva Åberg har skrivit bra om det där här, så jag ordar inte mer om det. Men.

Det är det här exakt det som Googles Buzz borde vara bra på. För dem av er som inte testat Google Buzz så som det är tänkt, alltså i mobilen, så innebär det att man kan mikroblogga på en karta. Det ser ut så här:

Här Buzzas det friskt

De små pratbubblorna är alltså buzzinlägg och klickar man på ett så kan man läsa och kommentera det. Tyvärr känner Buzz inte av själv när någon buzzar något i närheten, men det är ju en baggis för Google att fixa. Då skulle man automatiskt kunna få en notification varje gång någon buzzar inom, säg, en kilometers radie.

Jag är övertygad om att det skulle fungera perfekt för just den här situationen, alltså när många människor som inte känner varandra behöver utbyta information utifrån geografisk placering. Man delar för några timmar tåg, busshållplats, trafikkö, eller varför inte demonstrationståg.

Kom igen Google. Res er på fem vetja.

Många som gnäller på SJ och SL just nu…

Jag ser det snöar, jag ser det snöar

…eller ”klagar” om man vill välja något mindre värdeladdat. Vanligaste frågan i år, som alla år ”Hur kunde de överraskas?”, ”Snö kommer ju varje år? Och så blir folk sura över att SJ (och SL i Stockholm) inte förberett sig bättre.

Det är såklart så att vare sig SL eller SJ överraskas varje år av att det blir snö och kallt. Det har räknat på det och håller den beredskap som är ekonomiskt gångbar. Det är klart att det skulle gå att bygga ett transportsystem som är helt okänsligt för snö och kyla.  Men det skulle kosta. Man kan till exempel värma rälsen med el (något som redan görs för växlarna), på samma sätt som man gör med nedgrävda vattenledningar. Är man mer ambitiös kunde man också bygga spåren i kompositmaterial som inte är lika känsligt för kyla som stål. Eller lägga all räls i tunnel. Eller använda maglevtåg.

Är man mer traditionell skulle man kunna anställa kadrer av säsongsarbetare som har dygnetruntberedskap från, säg, november till april, redo med skyfflar och borstar. Problemet är inte lösningarna, problemet är kostnaderna.

Om 4 av 5 vintrar inte är snörika, och om det handlar om risk för ett par dagar per år med allvarliga störningar så är kostnaden  inte motiverad. Folk skulle bli mycket mer förbannade över att betala 200 spänn per SL-resa hela året, istället för 30 spänn som det är nu, för att slippa komma några timmar sent ett par dagar om året.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jag är inte helt vän med WordPress än…

Men det kommer väl. Just nu funderar jag på hur jag ska ändra profilbild (där till höger under ”Vem bloggar här”). I kontrollpanelen kallas den ”Gravatar”. Vad är en ”Gravatar” och hur ändrar jag den? När jag försöker får jag bara upp ett fönster som säger ”Stäng det här fönstret om det inte stänger sig själv”. Och det känns ju inte helt rätt.

EDIT: Det löste sig genom att gå direkt till Gravatar.com

WordPress, du började med att krascha helt samma dag jag byter. Nu gör du det svårt för mig att fixa avatar. Skärpning.