Sexuella hot har inget med sex att göra

11 februari, 2013

Jan Guillou chattade med läsarna på Aftonbladet om näthat förra veckan och så här skrev han då:

En ofrånkomlig iakttagelse, när Aftonbladet i onsdags presenterade en kavalkad av hot och näthat som riktas mot våra kvinnliga kolumnister, var just det dominerande inslaget av frustrerad sexuell längtan. Våta drömmar, alltså.
Några av de värst trakasserade och hotade är ju påfallande vackra kvinnor, åtråvärda långt bortom unga sverigedemokraters manliga resurser.

Det kokar ner lite till att skälet till att det finns ett hat mot kvinnor är för att unga sverigedemokrater är fula och sexuellt frustrerade. Det är såklart nonsens. Sexuellt hot har inget med sex att göra. Precis lika lite som att män våldtar utifrån ett otillfredställt sexuellt behov, så ”näthatar” folk utifrån det. Hatarna består heller inte bara av unga singel-män.

Hatet mot kvinnor i kommentarsfält, mail, via telefon och SMS handlar om makt. Makten att bestämma vem som får synas, höras och vems åsikt som får komma till tals. Det är ett medel för att få makt över någon och att med den makten få tyst på denna. Inget annat.

Sexuella hot, och alla andra hot, är ett hot mot yttrandefriheten eftersom folk blir rädda och tystnar. Det är farligt att trivialisera det till att handla om kåta unga killar (och riskerar att folk drar slutsatsen att lösningen på hatet är att alla hatarna får flickvän).

Jan Guillou vill bemöta näthatet och vill inte att det ska få stå oemotsagt. Så här säger han: Läs hela inlägget här »

Annonser

Lämna inte walkover till hatarna

6 februari, 2013

Bara en vecka efter att en rektor i en högstadieskola tyckt det var humor att dekorera toaletterna med kvinnoförnedring så har en trailer från Uppdrag Granskning plötsligt orsakat något slags kollektivt internetuppvaknande.

Jag är lite överraskad över att alla verkar så nyvakna. Jag är inte så förvånad över det testamente kvinnorna i SVT’s trailer läser upp.

När jag var radioproducent var kvinnohatet legio. Kvinnliga programledare i allmänhet och unga kvinnliga programledare i synnerhet provocerade bara genom att existera och ta plats. Läs hela inlägget här »


Helvete vad med lösenord!

4 februari, 2013

Jag sitter på över hundra lösenord. Det är ett meck, eftersom effekten av allt lösenordsjonglerande blir att jag antingen väljer ett och samma lösenord till allt, vilket vore ett problem när tex Twitter blev hackat förra veckan (har du bytt lösen?), eller att jag gör lättare och lättare lösenord hela tiden. Inget är särskilt bra.

Men det finns en hyggligt smidig lösning: att använda ett lösenordskassaskåp.

Kärnan i samtliga är att man använder ett eget personligt lösenord för att komma åt en databas i vilket man har alla sina lösenord. Det gör att man kan ha mycket mer komplicerade lösenord till exempelvis Facebook, eftersom man inte behöver komma ihåg det.

Olika programvara har olika finesser, just nu använder jag till exempel själv 1Password (https://agilebits.com/onepassword) som integrerar sig med webbläsaren. När jag ska logga in på en tjänst klickar jag bara på en nyckelikon i webbläsaren och matar in min personliga kod. Sen klickar jag på ”Facebook” och presto, loggas jag in. Mitt lösenord ser jag inte och det är just nu 32 tecken långt, blandade stora och små bokstäver, siffror och specialtecken. Det är alltså rätt svårknäckt.

Andra alternativ är open source projekten Keepass (http://keepass.info/) och Passwordsafe (http://passwordsafe.sourceforge.net/).

Det finns risker med ett lösenordsskåp också, alla ägg i en korg och allt sånt: Knäcks ditt personliga lösen så får hackaren tillgång till alla dina lösen, glömmer du ditt personliga lösen kommer du inte åt dem själv och du måste våga lita på att själva lösenordskassaskåpsprogrammet inte försöker sno dina lösen.

Men just nu är de, tycker jag, den absolut minst dåliga lösningen. Hur gör du?


Näthatet och kommentarsfältsskulden

28 januari, 2013

Sommaren 2011 fick stora delar av media-Sverige något slags kollektivt kommentarsfältskrupp och flera sajter stängde sina kommentarsfält helt. Orsaken stavades ”näthat” och just då handlade det om efterdyningar efter Breviks massmord i Norge. Många skrev, jag också.

Men det var inte första gång ”näthatet” diskuterades, bara något halvår tidigare hade Marcus Birro blivit lurad av TV3 och orsakat en liten storm som slutade med att han avgick från Twitter. typ.

Han kom tillbaks sedan kanske ska tilläggas.

Sam Sundberg skrev då i januari 2011 alldeles utmärkt på SvD.se: Läs hela inlägget här »


Det redaktionella ansvaret för ”näthat”

22 januari, 2013

Vad vore Ku Klux Klan utan kåpor” skriver journalisten och författaren Katarina Mazetti i en ledare i Örnsköldsviks allehanda. Den delas friskt i mina sociala medierflöden just nu med tillropen ”Äntligen någon som säger ifrån mot näthatet”. Jag vet inte om jag håller med om den slutsatsen.

Bakgrunden till Mazettis text är att hon i början av månaden skrev en text i tidningen Ica-Kurien.  Det ledde till en storm i kommentarsfältet som stängdes efter i runda slängar 600 kommentarer (jag hann inte se dem innan hela fältet avpublicerades och stängdes). Ica-Kurien, ”en snäll livsstilstidning med huvudsakligen mogen kvinnlig läsekrets.” hade plötsligt blivit måltavla för galna SD’are? Alla skakade på huvudet. Katarina Mazetti tror det är en konspiration:

Ett klassiskt exempel på en organiserad nätmobb, och det kan drabba var och när som helst. Det visade sig att flera välkända järnrörssajter och främlingsfientliga bloggar varit på bettet redan samma förmiddag och uppmanat sina läsare att reagera genom att höra av sig till Ica-Kuriren.

Men det handlar inte om reaktioner på en snäll livstilstext. Det handlar om en polemiserande text med udden riktad mot dem som använder begreppet ”svenskhet” för sin politiska agenda. Gott så, men då kanske man inte ska bli förvånad över att polemik uppstår?

Skriver man ”Om sådant här läser man ibland på internetsajten Avpixlat, en sajt som ger samma symtom som vinterkräksjukan” så kanske det inte är helt otroligt att Avpixlatfansen blir upprörda? Jag har skrivit tidigare att ”Som man ropar får man svar”. Ropar man argt på sverigedemokrater så kommer sverigedemokraterna ropa argt tillbaka. Läs hela inlägget här »


Varför kommenterar du inte?

10 juni, 2012

Jag ser artiklar rekommenderas och spridas i mitt Facebookflöde – ”Läs vad h*n skriver”, ”Mitt i prick!”, ”Måste läsas” står det. Texter om saker som jag ofta håller med om, jämställdhetfrågor, antirasism, att stå upp för de svaga och utsatta.

Men när jag tittar i kommentarsfälten istället så är det tyst från det hållet. Väldigt sällan, eller aldrig egentligen, ser jag någon som delat och hyllat en text också kommenterat den på plats. När jag flippar mellan mina två flikar, Facebook på ena och en artikels kommentarsfält på den andra, så är det som två världar, med helt olika åsikter i.

Det är särskilt tydligt när det gäller texter om invandring, eller något så, rimligtvis, okontroversiellt som jurydemografin för Cannesfestivalen, Den fick jag säkert tjugo-trettio delningar på Facebook, alla med varierande grad av medhåll.

Men går man in på artikeln verkar det istället som om hela världen tycker att författaren är en idiot. Ingen av dem som delade på Facebook valde att stödja författaren i kommentarsfältet till texten. Bara när jag tittar på bägge flikarna så får jag en annan bild. Två världar.

Jag ägnade några dagar att följa de delningar jag fått på Facebook för att se hur det såg ut i kommentarsfälten. Det såg ut ungefär så på de flesta. Av någon anledning undviker många av dem som delar att diskutera i anslutning till artikeln.

Jag kan gissa vad det beror på: åtminstone när det gäller kontroversiella frågor är det jobbigt att ta en diskussion. På Facebook omger man sig av sina vänner och där är risken mindre att det blir en hätsk debatt. Det är också sällan mediasajterna gjort något åt kommentarsfälten, för det mesta ligger de bara där som en parallellvärld (många har skrivit bra om det, nu senast Leo Vallentin på svt.se).

Men det är ett problem. Dels för att alla åsikter mår bra av att mötas av motargument.

Men också för att alla inte håller sig borta från kommentarsfälten. De invandrarkritiska, invandrarfientliga, de som stämplar ”kulturmarxist” på alla som ens andas en annan åsikt än att Sverige redan är lagom jämställt och att ”islam” är roten till allt ont, de har inte abdikerat, tvärtom. De tar kommentarsfälten på allvar. Och kommentarsfälten är ju en så mycket bättre plats att ta en diskussion på än i ett Facebookflöde. Kommentarsfältet är helt publikt, alla kan se det.

I Cannefestivalartikelns fall innebar det att det publikt verkade som om författaren Kristin Lundell var ensam om åsikten att det är dåligt för filmkulturen om en jury består av bara män. Trots massor av delningar med medhåll på Facebook.

För mig som tycker Lundell har en poäng är det såklart ett problem. Det är, ur min synvinkel, ett ännu större problem när texterna handlar om invandrare, rasism, eller någon annan av de demokratifrågor som man väl får säga präglar vår samtid. I kommentarsfälten har ena sidan lämnat walk-over. Men jag vet ju att de har den inte, den håller sig bara bakom vän-muren på Facebook. Internet blir segregerat och det blir därmed ett demokratiproblem.

Att läsa en artikel och sedan dela den på Facebook utan att visa det tydligt är också något av ett svek mot författaren. H*n ser inte nödvändigtvis varför du valde att dela den. En aldrig så kort kommentar hade gjort det tydligt.

Har jag fel?


På de elektroniska kommentarsfältens nivå

15 september, 2011

Jag tror det är första gången kommentering på nätet används i en generell, jämförande och nedsättande betydelse. Det är Jan Guillou som i dagens DN blir arg över att Jackie Jakubowski jämför honom med nazister:

Men nu har Jakubowski trappat upp rejält, när han här i DN i går pådyvlade mig ”värsta sortens historierevisionism”, vilket som bekant betyder nazist eller åtminstone nazistsympatisör. Då befinner vi oss på de elektroniska kommentarsfältens nivå.

Spännande, det finns alltså en nivå för kommentarer på nätet och den är där nere i naziträsket.  Det är andra gången på kort tid som DN belyser något som närmast kan sägas följa Godwins lag (Då en internetdiskussion blir längre, går sannolikheten för att en jämförelse görs som involverar nazister eller Hitler mot ett).

Den första var Radioteatern som fick kritik för att de jämförde tågvärden som sparkade av en 11-åring med nazister. Åtminstone tyckte DN:s Erik Helmersson det.

Men det är klart, inget av de två fallen skedde på nätet, utan i en tidning och i en radiopjäs. Och ska man vara tydlig så brukar det ju ta ett tag innan nazijämförelsen dyker upp i nätdiskussioner medan det i de här båda fallen skedde i princip direkt.

Så jag får väl säga att de befinner sig på gammelmedianivå.


%d bloggare gillar detta: