När svensk försvarsbudget hjälper främmande makt

Under en period har jag fått ett inlägg från ”Försvarsutbildarna” i mitt Facebookflöde. Det handlar om rekrytering av specialister till Hemvärnet. Det dyker upp rätt ofta, så jag gissar att budgeten är hyggligt stor. 

Inlägget är ”sponsrat”, vilket på Facebook innebär att avsändaren betalar för att få större spridning på det, alltså ett slags annons. När man sponsar ett inlägg så ställer man in vilken målgrupp man vill nå: ålder, kön, geografisk plats, intressen och så vidare. En gissning är att Försvarsutbildarna alltså valt en målgrupp som innebär att de når en för svenska försvarsfrågor relevant målgrupp.

Vilket ju är rätt rimligt. Men. Läs mer

Facebook algorithm under fire in Sweden – found revealing anonymized sources

A couple of weeks ago I wrote about how an unintentional side effect of the Facebook recommend-algorithm, shows information that the publisher might not want attached to it’s posts.

My example was of a text about the downfall of streaming music service Grooveshark:

Grooveshark 2

The Next Web wrote about how disgruntled Grooveshark employees had backed up the shut down service, and put it back online. But The Next Web made a point of not revealing the new URL.  That didn’t really matter though, thank’s to Facebooks related links-box, people could find it attached to the post anyway.

Now a high profile murder case in Sweden has put the links-box under public fire. The background is a young woman, Lisa Holm, who suddenly disappeared in a small town, in an otherwise calm part of Sweden, only to be found murdered a couple of days later. Läs mer

Hur tar man ansvar för gamla publiceringar?

På SVT läser jag idag att en flygexpert ger medierna svidande kritik för rapporteringen om det försvunna malaysiska planet:

– Medierna har publicerat nyheter för att få mängder med klick, säger han. Att spekulera vilt innan man vet mer är oansvarigt.

tycker Jonas Vils i föreningen Vetenskap och folkbildning (VoF),

Jag tycker det här är intressant, men  inte så mycket som en diskussion om journalister borde låta bli att rapportera om händelser. Jag håller med Aftonbladets redaktionschef när hon säger: Läs mer

Därifrån kommer ryktet att tidningar betalar för brinnande bilar. Tror jag.

I går spreds ryktet att kvällstidningarna uppmanar folk att bränna bilar i förorten. Jag har väldigt svårt att tro att reportrar står ute på stan och säger till folk att ”Om du bränner en bil så ger vi dig pengar”. Och det är såklart svårt för tidningarna att försvara sig, det är inte lätt att bevisa något negativt. De kan inte göra mer än säga ”Nej, vi betalar inte”.

Men ändå sprids ryktet. Jag funtade lite på hur det kunde komma sig, varför tror uppenbarligen folk att om de filmar eller fotar sina vandaliseringar så får de pengar?

Det här är direkt från Aftonbladet och Expressens sidor: Läs mer

Reklam på redaktionell plats

Hittade den här tekniknyheten på Aftonbladet.se:

Under vinjetten ”Mobilnyheter” ligger rubriken ”Kolla in jämförelsen med 90-talets värstinglur”. Det är alltid kul att kolla hur snabbt tekniken gått, även om jag avskyr Aftonbladets ”Vi skriver medvetet vaga” – rubriker. Men länken leder inte till någon journalistisk jämförelse mellan nya och gamla mobiltelefoner, inte heller till några ”Mobilnyheter”. Den leder till en ren annons, i det här fallet från Mobilio som säljer mobiltelefoner:

Meningen är alltså att få läsaren att köpa en Galaxy III på en rätt traditionellt utformad kampanjsajt. Men upplänkad som en redaktionell text.

Det hela blir paradoxalt ännu lite fulare då Aftonbladet lite högre upp på Aftonbladet.se faktiskt märker upp annonser som är utformade som redaktionell text med just ordet ”ANNONS”:

Så brukar det ju se ut när tidningar och journalistiska webbsidor publicerar innehåll som är gjort så att det ska se ut som en vanlig artikel. Ni har säkert sett det i morgontidningar, invikta blad med lite annorlunda typsnitt, där det står ”Hela denna bilaga är en annons från <företagets namn>”. Meningen är att tydligt skilja det journalister skriver, från reklam.

Och när Aftonbladet.se alltså har ett par tre ”ANNONS”-märkta texter så  fås läsaren att tro att allt annat som ser redaktionellt skrivet ut är journalistik.

Fult.

200,000 svenskar lurade.


Idag var det 200,000+ svenskar som blev lurade på Facebook. De hade gått med i en grupp som hette ”2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti” och idag ändrades den till en grupp som propagerar (på skoj) för nekrofili. Jag tror samtliga är smarta människor. Men när allt som krävs av en är ett ”klick” så blir kostnaden för att visa sitt engagemang så liten att folk inte funderar en minut extra. För erbjudandet är ju lite märkligt – hur skulle 2 kronor kunna skänkas till Haiti? Det måste ju vara någon som står för de där 2 kronor? En kedjebrevsvarning är också att man först uppmanas att bjuda in alla sina vänner.

En blogg på nätet, jag hittar den inte nu (EDIT: Här.), frågade ”Men vad förlorar jag på att gå med? Det kostar ju inget.” Hon svarar själv ”Du förlorar trovärdighet och du bidrar till att urholka värdet av din signatur och ditt engagemang”.

Kanske är det för enkelt på Facebook att bli ”fans” och supporter av olika mer eller mindre goda ändamål. Så enkelt att värdet av engagemanget egentligen inte är särskilt stort.

Förr, när man skulle stödja en sak, eller organisation, var man tvungen att faktiskt göra saker. Gå i demonstrationståg, skriva och dela ut pamfletter eller åtminstone skriva ett riktigt brev, med frimärke och allt.

Kanske skulle Facebook göra det krångligare att bli fan eller gå med i seriöst menade grupper. För att göra det mer meningsfullt. Eller skapa en ny sorts sida för petitionsliknande aktiviteter, som det här är, som inte går att ändra namn och beskrivning på i efterhand? Vad tycker ni?

Läs mer på IDG.se och hos Vemihelvete (som redan igår förutspådde namnändringen på gruppen).

Ett annat tips är att kolla på Flashback.info. Där brukar sånthär dyka upp rätt fort:

https://www.flashback.info/showthread.php?t=1078733

Samma dag avslöjar Aftonbladet och IDG att folk gärna lämnar ut sina lösenord mot choklad:

23 av 34 gav välvilligt bort sitt mest använda lösenord, alltså cirka 67 procent.

De värderar med andra ord sin säkerhet rätt lågt. Skulle de lämna ut sin nyckel till vem som helst? Förmodligen inte och förmodligen eftersom de inte vill att vem som helst ska kunna kliva in och förse sig med familjesilvret.

Men nätet är inte så viktigt och vi är uppenbarligen slarvigare online än offline. Internetmognaden ökar, men än tycker vi inte det är lika viktigt som ”verkligheten”.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,