Reklam på redaktionell plats

13 juli, 2012

Hittade den här tekniknyheten på Aftonbladet.se:

Under vinjetten ”Mobilnyheter” ligger rubriken ”Kolla in jämförelsen med 90-talets värstinglur”. Det är alltid kul att kolla hur snabbt tekniken gått, även om jag avskyr Aftonbladets ”Vi skriver medvetet vaga” – rubriker. Men länken leder inte till någon journalistisk jämförelse mellan nya och gamla mobiltelefoner, inte heller till några ”Mobilnyheter”. Den leder till en ren annons, i det här fallet från Mobilio som säljer mobiltelefoner:

Meningen är alltså att få läsaren att köpa en Galaxy III på en rätt traditionellt utformad kampanjsajt. Men upplänkad som en redaktionell text.

Det hela blir paradoxalt ännu lite fulare då Aftonbladet lite högre upp på Aftonbladet.se faktiskt märker upp annonser som är utformade som redaktionell text med just ordet ”ANNONS”:

Så brukar det ju se ut när tidningar och journalistiska webbsidor publicerar innehåll som är gjort så att det ska se ut som en vanlig artikel. Ni har säkert sett det i morgontidningar, invikta blad med lite annorlunda typsnitt, där det står ”Hela denna bilaga är en annons från <företagets namn>”. Meningen är att tydligt skilja det journalister skriver, från reklam.

Och när Aftonbladet.se alltså har ett par tre ”ANNONS”-märkta texter så  fås läsaren att tro att allt annat som ser redaktionellt skrivet ut är journalistik.

Fult.

Annonser

200,000 svenskar lurade.

19 januari, 2010


Idag var det 200,000+ svenskar som blev lurade på Facebook. De hade gått med i en grupp som hette ”2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti” och idag ändrades den till en grupp som propagerar (på skoj) för nekrofili. Jag tror samtliga är smarta människor. Men när allt som krävs av en är ett ”klick” så blir kostnaden för att visa sitt engagemang så liten att folk inte funderar en minut extra. För erbjudandet är ju lite märkligt – hur skulle 2 kronor kunna skänkas till Haiti? Det måste ju vara någon som står för de där 2 kronor? En kedjebrevsvarning är också att man först uppmanas att bjuda in alla sina vänner.

En blogg på nätet, jag hittar den inte nu (EDIT: Här.), frågade ”Men vad förlorar jag på att gå med? Det kostar ju inget.” Hon svarar själv ”Du förlorar trovärdighet och du bidrar till att urholka värdet av din signatur och ditt engagemang”.

Kanske är det för enkelt på Facebook att bli ”fans” och supporter av olika mer eller mindre goda ändamål. Så enkelt att värdet av engagemanget egentligen inte är särskilt stort.

Förr, när man skulle stödja en sak, eller organisation, var man tvungen att faktiskt göra saker. Gå i demonstrationståg, skriva och dela ut pamfletter eller åtminstone skriva ett riktigt brev, med frimärke och allt.

Kanske skulle Facebook göra det krångligare att bli fan eller gå med i seriöst menade grupper. För att göra det mer meningsfullt. Eller skapa en ny sorts sida för petitionsliknande aktiviteter, som det här är, som inte går att ändra namn och beskrivning på i efterhand? Vad tycker ni?

Läs mer på IDG.se och hos Vemihelvete (som redan igår förutspådde namnändringen på gruppen).

Ett annat tips är att kolla på Flashback.info. Där brukar sånthär dyka upp rätt fort:

https://www.flashback.info/showthread.php?t=1078733

Samma dag avslöjar Aftonbladet och IDG att folk gärna lämnar ut sina lösenord mot choklad:

23 av 34 gav välvilligt bort sitt mest använda lösenord, alltså cirka 67 procent.

De värderar med andra ord sin säkerhet rätt lågt. Skulle de lämna ut sin nyckel till vem som helst? Förmodligen inte och förmodligen eftersom de inte vill att vem som helst ska kunna kliva in och förse sig med familjesilvret.

Men nätet är inte så viktigt och vi är uppenbarligen slarvigare online än offline. Internetmognaden ökar, men än tycker vi inte det är lika viktigt som ”verkligheten”.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Den falske rektorn 2

2 november, 2009

Redan i april i år bloggade Kristina af Knusselbo om den falske rektorn. Och på Flashback skrevs det redan 2007.

Google hade hjälpt Newsmill att ana ugglor i mossen.


Newsmill lurade av falsk rektor

2 november, 2009

Enligt Aftonbladet publicerade opinionssajten Newsmill en helt påhittad text:

En redaktör som är snäppet mer intresserad av verkligheten än av bisarra åsikter hade kanske kollat in Mullbergaskolans hemsida, och upptäckt att det är ett kristet ”educationcenter” där såväl Kungen, Foppa och Abba har utbildat sig. I sin artikel skriver ”Waldemark” att han startat ett upprop mot evolutionsläran. Om bara hälften vore sant vore det en megaskandal i skolvärlden.

Så här skrev rektor Leif Waldemark på Newsmill:

Det är viktigt att eleverna – och vår allas framtid – inte låser sig vid vissa teorier. Det är där läran om kreationismen kommer in. Genom att ställa evolutionen mot kreationismen inser barnen och eleverna att ”vetenskap” inte är sanningar som är huggen i sten. Det finns alltid alternativ till det som alla anser vara ”sant”. Det är genom att vara kritisk mot vetenskap som vetenskapen utvecklas.

(Och den uppmärksamme ser att artikeln uppdaterades idag, oklart hur).

Läser man senaste inlägget på hans blogg blir det rätt tydligt att det är skoj alltihopa:

Hey there on the world wide web!
Jag planerar att föra Mullberga ut på WAP:en. Till detta behöver jag sponsorpengar (främst till min egen WAP-utbildning men även för bygget av plattformen). Leif vill inte bidra med en krona innan han har sett något resultat, så nu vilar Mullbergas WAP-framtid i ni elevers, föräldrars och andra sympatisörers händer.
Bidrag kan lämnas i  mitt postfack utanför lärarrummet. Märk kuvert stort med “BERNDT” (Miriam har svårt att se, misstänker jag. På sistone har jag fått ovanligt mycket av Folkes beställningsbekräftelser från Berga Bygg&Bo.)
Ses på WAP:en!

Eller om man läser under ”Om rektorn”:

Bögtendenser tillåts ej i gympan. Varken i duschen, där jag absolut inte vill se någon ”penismätning”, eller i form av kvinnofasoner dvs. Patric(gymnastiklärare) kommer inte att acceptera veklingar som yttrar sig i ord i form av ”jag orkar inte, jag är trött”.

 Det är väl rätt uppenbart också att fotot på ”rektorn” (och alla annan ”personal” på sajten) är ett hafsigt Photoshopverk:

Det påminner rätt mycket om gamla Konspiration 58, som drev med konspirationsteoretiker.

EDIT: Jag hittade ”Rektorns” Twitterflöde också och länken till ”Mullbergas biggest looser”:

Kortfattat kommer vi att satsa hårt för att förbättra Mullbergas hälsobild utåt, en bild som idag kantas av otalet överviktiga barn. Som gymnastiklärare skär det mig i hjärtat att dagligen se framförallt  tjejer med fettvalkar (för killar är utseende inte lika viktigt) och dålig hållning – men det här ska vi nu göra något åt.

Det här är ju bättre än Konspiration 58. Nu hoppas jag bara att 911-stollarna som publicerat sig på Newsmill också är ett skämt.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


Oprah stäms på triljoners filjoners för bokstöld…

8 augusti, 2009

… eller inte?

Flera tidningar (E24, Affärsvärlden, DagensPS och Cleveland Leader tex) rapporterar att Oprah Winfrey stäms på en rekordsumma pengar för plagiat i sin bok ”Pieces of my soul”. E24 skriver tex:

I sin stämningsansökan skriver David Lloyd Goffe att ”… Oprah Winfrey har sålt 650 miljoner kopior av sin bok för 20 dollar styck vilket blir 1,2 biljoner dollar…” vilket motsvarar cirka 8,6 biljoner kronor.

Förutom att Lloyd Goffe’s förnamn är olika på olika nyhetssajter (”David”, ”Damian”, ”Damon” – i stämmningsansökan står det ”Damon”.) och att 650 mille x 20 inte är 1,2 biljoner, så skulle 650 miljoner sålda böcker betyda att samtliga 307212123 amerikaner köpt minst två ex var.

Det tycks heller inte finnas någon ”Pieces of my soul” av Oprah Winfrey.

Damon tycks dessutom ha stämt Oprah redan 2008. Och Will Smith har även han blivit stämd av Damon för samma brott (Copyright infringement). Den stämningen är ännu märkligare:

In a similar vein, Mr. Goffe filed a suit against NBC and actor Will Smith. In that suit, filed last month in Washington, D.C., Mr. Goffe declared:

My life is been recorded and broadcasted since 2003 via satellite/cable network Bravo/Bravo 2, whose parent company is NBC/Universal, as well as the internet under the title ‘the will smith show’ and previously ‘real world.'”

Det hela verkar alltså vara ett klassiskt paranoia/stalkerfall. Trams alltså, om än tragiskt sådant. Och stämningen mot Oprah lades ner den 31 juli:

In a brisk two pages, Judge Lamberth dismissed a copyright infringement case brought by a resident of the Bronx named Damon Lloyd Goffe

Precis som Goffes exakt likadana stämning förra hösten.

Uppdaterat: Aftonbladet tycks ha helt raderat sin artikel. Synd, jag tycker att det hade varit bättre att uppdatera den.

Uppdaterat igen. Nehe, det var Klick som tagit bort artikeln. E24 har ju den fortfarande kvar och länkas från Aftonbladets förstasida.


Kan man lita på Twitter (igen)

20 juli, 2009

Jag läste i TT Spektras Twitterflöde om hur ett fejkat Twitterkonto som hävdades vara Zlatans fick genomslag i media. Men inte att det var fejk, istället handlade det om att flera tidningar gått på bluffen och valt att publicera uttalanden ur ”Zlantan”-flödet som om de vore sanna. Trots att det var ett tag sedan bluffen avslöjades:

För några veckor sedan skrev Hans Kullin om ett Twitter-konto som påstod sig vara Zlatan Ibrahimovics officiella. Kullin konstaterade snabbt att kontot var fejk.

Eftersom det var nyhetsbyrån AP som nu publicerade från fejkflödet så spred det sig ut i resten av media. Det där är ju lite vanskligt när nyhetsbyråerna inte kollar sina källor.

Bloggaren David Hylander drar slutsatsen:

AP-debaclet är genant och besynnerligt. Det är svårt att se någon annan förklaring till en sån total källkritisk genomklappning än en oförmåga att läsa av innehåll i sociala mediakanaler.

Japp, det känns ibland som media antingen är oreflekterat kritiska, eller oreflekterat positiva till sociala medier. Ingetdera är bra och det är dags för oss journalister att bli så internetmogna att vi vet vad vi pysslar med. En start är att tillämpa lite grundläggande källkritik.

Här är fejkkontot. Expressen skriver (rätt skadeglatt faktiskt – kanske läge att säga ”Wanja Lundby-Wedin”?) och Nyheter24.


Vågar man lita på Twitter?

17 juni, 2009

Efter den första euforin har nu flera tidningar, bland annat DN och SR, börjat mana till viss försiktighet i läsandet av det enorma twitterflöde som väller in under olika hashtaggar om valet i Iran. Såklart. Man ska alltid vara källkritiskt, det gäller både när lobbygrupper presenterar ”nya undersökningar”, precis som det gäller saker publicerade av förhållandevis anonyma källor. Kanske behövs det påpekas när en medietyp är ny – men förhållningssättet skiljer sig inte från hur man ska läsa allt man stöter på.

DN skriver:

Ambinder påpekar att det finns gott om desinformation i flödet, som en återkommande uppgift om att Ahmadinejad planerar mord. Det ofiltrerade Twitter innehåller guldkorn inbäddade i skräp, tycker Ambinder, som ger rådet att inte bedöma twittrarnas trovärdighet efter hur många anhängare de har på sajten utan snarare efter hur lite de ifrågasätts och hur mycket de refereras till av andra.

Några enkla saker att titta efter när det gäller Twitter (Ambinder ovan har fler):

  • Blir du misstänksam mot en person, eller vill källkritiskt bedöma den, läs hela personens flöde – vad skriver hon/han om? Gör en bedömning av helheten – titta inte bara i hashtagflödet.
  • Är en person ny? #iranelection fylls just nu av personer som reggade sig i typ går. Varning för fuskkonto!
  • Svarar personen på tilltal? Lobbygrupper tenderar att vara väldigt fokuserade på envägskommunikation. De talar, men lyssnar mindre ofta.
  • Titta i personens posthistorik – finns det personliga tweets, eller är det bara argumentativa postningar i ämnet? Verkar det finna en person bakom, eller verkar det mest vara åsikter? Man måste inte vara personlig i sina tweets, men ett störkonto kommer förmodligen inte lägga upp en massa personlig trivia i sitt flöde. Titta också om personen twittrar om olika ämnen eller bara ett.
  • Är personen ny och har dessutom förvånansvärt många som följer dem? Alla som twittrat vet att det oftast tar ett tag att bygga upp ett stort entourage. Om man inte heter Paris Hilton. Eller arbetar för VEVAK.
  • Följer den några andra? För att skicka ut desinformation behöver man inte följa någon, det räcker med att använda rätt hashtag. Därför skippar många lobbygrupper det steget.
  • Verkar personen duktig på Twitter – det vill säga använder de konventioner som finns? En lobbygrupp måste såklart inte vara usel på att twittra, men när fokus ligger på att störa, eller desinformera, så är det inte säkert att man bryr sig om att lära sig allt det där fantastiska med sociala medier.
  • Titta på vilka personen följer/blir följd av och gör samma bedömning av dem. Det måste inte vara så att bara för att man har ett följe som twittrar exakt samma sak och på exakt samma sätt så är det något skumt, men lobbygrupper arbetar gärna med att skapa spökföljen.

Fler tips? Har jag fel? Kommentera gärna.

Uppdaterat: Mymlan tipsar om trovärdiga mikrobloggare:

Om man inte orkar sortera i det ständigt uppdaterade flödet finns några twittrare som är extra bra att följa. StopAhmadi är en, iran09 en annan. Andra är Mohamad Reza, Parastoo, en ung iransk kvinna, och persiankiwi. Naturligtvis finns också oppositionsledaren Mousavi på Twitter

Tackar!


%d bloggare gillar detta: