Snart är PCn som vilken kabel-tvbox som helst

2 juni, 2011

Idag släpptes en video på nya Windows 8. Det visar sig att Microsoft går en liknande väg som Apple och börjar ”telefonisera” PCn. Det vill säga ta hela ”app”-tänket över till den vanliga datorn. Jag älskar appar och enkelheten i att lätt hitta och snabbt installera (och avinstallera) appar i telefonen, men jag är inte helt säker på att jag gillar det på min dator. Idag kan vem som helst skriva ett program till PC och bara lägga upp det på nätet (eller för all del sälja det i lådor i affärer) utan att fråga någon först. Men med införandet av appar och den tillhörande App Storen så införs plötsligt en central hantering av programvaran. Det behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt, Linuxvärlden har till exempel haft det hur länge som helst och det behöver ju inte utesluta fri distribution av programvara (Android tillåter till exempel andra Markets än sin egen).

Men om mönstret från Apples Appstore följs, så riskerar det att innebära hård kontroll på vad som får säljas och att OS-tillverkaren plötsligt blir en mellanhand som vill ha betalt (i Apples fall handlar det om 30% av försäljningspriset i Appstore. De tar också en avgift på $99/år för att få publicera sig).

Risken är, tror jag, att PCn förvandlas till vilken kabel-tv box som helst, där friheten är hårt kringskuren. Skulle till exempel en framtida MS/Apple Appstore tillåta en Bittorrent-app? En effektiv DVD-ripper?  En app för att spela in från tvbolagens playtjänster? Och med tanke på hur osäkra SVT var på att deras SVTplay-app skulle godkännas, tycks inte ens större företag vara säkra på om de får vara med. Idag kräver varken Apple eller Microsoft att man använder deras respektive App Store för att publicera sina program (Microsoft har inte ens någon). Apples är frivillig. Men frågan är om det fortsätter vara det.

Jag vet inte, men sammantaget med bredbandsoperatörernas vilja att styra vilka tjänster som får plats i bredbandsflödet (Jag har skrivit om Gated Web tidigare här och här), införandet av hårdvaru-DRM (som Intel Insider tex) så verkar rätt starka krafter vara igång för att hårdare styra och kontrollera vad folk gör framför sina datorer.

Här är Microsofts presentation av Windows 8:

Apple presenterar sin Mac App Store för vanliga datorer:

Annonser

Rågång mellan privat och officellt (Wikileaks igen)

17 maj, 2011

I dagens DN skriver Emanuel Karlsten bra (och här på sin personliga blogg) om Wikileaks/Assange och den märkliga inställningen till ”öppenhet” som tycks råda inom organisationen. Det samtidigt som IMFs ordförande åtalats i New York för påstådd sexbrottslighet, och jag minns plötsligt vad jag skrev i mars.  Då använde jag Röda Korset och Johan af Donner som exempel, men IMF fallet är ju ännu mer tydligt. Så här skriver IMF på sin hemsida om ordförandens åtal:

Press Release No. 11/179
May 15, 2011

Ms. Caroline Atkinson, Director of External Relations at the International Monetary Fund (IMF), issued the following statement today:

“IMF Managing Director Strauss-Kahn was arrested in New York City. Mr. Strauss-Kahn has retained legal counsel, and the IMF has no comment on the case; all inquiries will be referred to his personal lawyer and to the local authorities.

“The IMF remains fully functioning and operational.”

En tydlig rågång mellan det privata och det officiella, ända ner till (den privata) advokaten. Wikileaks som kontrast har fortfarande en ”Donate” länk på första sidan som går direkt till insamlingen till Assange högst privata försvarsomkostnader. De ska naturligtvis inte ha någon insamling alls på Wikileaks officiella hemsida eftersom åtalet inte är mot organisationen.

(Och mot bakgrund av Emanuels text ovan, får den här promobilden helt annan betydelse…)


Var går gränsen mellan ledaren och organisationen?

10 mars, 2011

Det gnälls en del på att media, eller ”gammelmedia”, envisas med att blanda ihop Assange med Wikileaks. Det kanske inte är så underligt när inte ens Wikileaks själva verkar säkra på distinktionen (klicka för större bild):

På sin egen hemsida, under ”Support” blandar de friskt ”Wikileaks Defence Fund”, med ”“FSI – Julian Assange Defence Fund”. Rubriken antyder att pengarna går till Wikileaks, men i brödtexten står det Assange. Att donera till Assanges privata juridiska försvar ligger också först på sidan, före donationer till Wikileaks självt.

EDIT: Och med anledning av det här, konstaterar jag också att inget sägs om rättshjälp till Bradley Manning.

Gör en parallell till en annan NGO, Röda Korset. Deras Sverigechef, Johan af Donner åtalades förra året för förskingring. Där var skiljelinjen mellan af Donner och Röda Korset glasklar. Så borde det vara också i Assangeaffären. Det betyder inte att Wikileaks, innan eventuell dom fallit, behöver ta avstånd från Assange. Men definitivt förhålla sig helt neutrala i skuldfrågan. Så gör de inte idag och så bidrar man till medias förväxling mellan Assange och sig själva.


Veckan som gick 2: ”Näthat”

30 januari, 2011

I veckan vaknade åter den trötta moralpanik som kallas ”Näthat”. Det stör mig och det stör mig att det stör mig. Jag vet att ”näthat” inte har något med något specifikt ”nät” att göra, utan oftast bara handlar om att internetovana skribenter plötsligt blir motsagda men jag har ändå svårt att kasta av mig irritationen. Det som hände i veckan var att Marcus Birro blev blåst av TV3 och sedan drog i väg ett par rätt fördomsfulla rader om östeuropeer. Varpå naturligtvis kommentarsfälten fylldes med mer eller mindre välformulerad kritik och Twitter-klicken drog i väg sina vanliga ”du är dum i huvudet”-tweets. Och bam, så började det hojtas om ”näthat”. När det gäller Birro så klädde bloggen Den Nakna Sanningen av honom redan 2009, när den jämförde Birros egna texter med det ”näthat” som vi alltså ska fasa för (något som Vemihelvete gjorde en rätt rolig text om). Värt att läsa. När det gäller den stora frågan om näthat, så sammanfattar Sam Sundberg det alldeles lysande i SvD. Han lyfter också den viktiga frågan om behovet av rätten till anonymitet:

De verkliga näthatarna är de som hatar demokrati och yttrandefrihet. Och det förtjänar att påpekas att möjligheten till anonymitet – som idag ifrågasätts i Sverige – kan vara skillnaden mellan liv och död för politiska aktivister online.

För när professionella skribenter, och det är nästan alltid dem det handlar om, känner sig ”hatade” på nätet, så stavas ofta universallösningen att ta bort möjligheten att vara anonym. Då kommer ”hatarna” att tänka sig för och allt blir frid och fröjd.  Vilket inte stämmer, det räcker med att kolla på Aftonbladets och Expressens  kommentarsfält, där man måste logga in för att skriva, för att se. Det intressanta är också att samma skribenter (ja, nu generaliserar jag) som vill ta bort möjligheten att kommentera deras texter anonymt också ofta är samma som pratar om vikten av källskydd. Vill man vara elak kan man säga att journalister gillar anonymitet, så länge den inte används emot oss.

Möjligheten att vara anonym är helt enkelt viktig, särskilt i kontroversiella frågor.

Läs vad som egentligen skrivs.

Då är det bättre, menar jag, att fundera över var de där jobbiga och kanske högröstade åsikterna kommer ifrån. Varför blir folk så arga? Varför ska man bry sig? Mitt svar är att i nio fall av tio så ska man inte bry sig alls. Det här vet de flesta bloggare och vana forumdebattörer, men när en bredare skara av internetovana journalister plötsligt ser sina alster kommenterade, så vet de inte hur de ska tolka alla inlägg. Det tål att understrykas: De flesta svenskar suger på att skriva kort. Kanske inte rent grammatiskt, men när en kort kommentar skrivs på något ögonblick och rensas helt på tonläge, ansiktsuttryck och alla andra ledtrådar vi använder för att förstå i vilken anda ett budskap framförs, så framstår ofta det skrivna som mycket hätskare än vad det är. Det här kan man lära sig att hantera – med lite vana så lär man sig att läsa vad som egentligen avses. Utgå alltid från att en text är hälften så arg som den verkar.

Definiera syftet.

Sen bör man nog fundera lite över vad en oönskad åsikt är. Vad är en önskad åsikt? Vad är det man vill med kommentering och tweets? Ofta publiceras texter med kommenteringmöjlighet (och Facebook/Twitterdelningsknappar) utan att någon ägnat en tanke på vad syftet är. Och då får såklart läsaren fritt bestämma själv vad h*n vill skriva om. Vilket lätt kan resultera i sexhundra arga inlägg om att skribenten inte fattar något. Vilket blir oerhört svårt att moderera utan att bli kallad för ”fascist” och få sexhundra inlägg till om ”censur” och en metadiskussion om varför inlägg tagits bort. Titta till exempel på Stockholmstidningen Södermalmsnytt. Där ställs frågan redan i rubriken. Visst, det kanske kan bli lite tradigt i längden, men som läsare förstår jag omedelbart vad som förväntas av mig. Genom att avsluta en artikel med en fråga, så berättar jag för läsaren vad jag förväntar mig och jag gör det samtidigt mycket lättare att moderera. Skriver någon om något annat så går det att ta bort som off-topic. Det blir ett tydligt kontrakt mellan skribent och läsare.

Lägg tid på moderering.

Moderering ja, också något som ses om okvalificerat jobbigt extra arbete. Och det är klart, med texter utan synbar frågeställning så blir det ett helvete att rensa ut tramset och trollandet. Krasst skulle jag säga att texter där det inte framgår vad kommenteringen syftar till inte ska modereras. Då finns inget kontrakt mellan skribent och läsare och ger man sig då in och rensar så censurerar man. Det är inte svårare än så. Skyll dig själv.

Men i texter där det framgår vad syftet med kommenteringen är, dialog, kritik, tips, diskussion, det finns många skäl att låta läsarna komma till tals, är modereringen ett sätt att visa respekt för dem som deltar. Om jag som läsare ägnar tid åt att författa ett inlägg, håller ämnet och tonen, så blir jag såklart jävligt trött när något tramsare sabbar genom att prata om annat. Jag förväntar mig att de som har makt att städa gör det, så att min tid inte slösas bort. Moderering är en del i den journalistiska gärningen, en bra modererad sajt kommer få bättre kommentarer eftersom läsarna ser att deras inlägg och deras tid respekteras. Och att bli en bra moderator tar tid och kräver erfarenhet.

Delta.

Ett kommentarsfält som lämnas vind för våg kommer aldrig bli bra. Och ett missförstånd på grund av för hastigt skriven text, rättas bäst genom dialog. Det finns inget som får folk vänligt inställda som en skribent som svarar och förtydligar sig.

Belöna

Bra kommentarer, bra bidrag, bra synpunkter, bra diskussion förtjänar att visas upp. Se till att läsarnas bidrag, läsarnas tid och ansträngning syns och visas upp. Lyft upp dem i nya publiceringar, länka till tweets som gjorts, eller bloggar som kommenterat på andra sajter. Länka med eftertanke och gör det manuellt och så precis som möjligt. Visa intresse för dem som visar intresse för dig.

Jag tror att det är lättare än man tror. Egentligen handlar det bara om att visa intresse. Eller vad tror ni?

Läs även andra bloggares åsikter om

EDIT: Malin Crona skriver vettigt om kvinnohat på nätet. Väl värt att läsa.


Politiker vill lagstifta om vem som får ändra Wikipediartiklar. Tror jag.

27 januari, 2011

Jag satte mig och slöläste på riksdagsledamot Margareta Cederfelts blogg och hittade den här pärlan från 2009. Det är lite oklart vad hon vill, men jag tror hon vill lagstifta att andra inte ska få ändra ”hennes” Wikipediaartikel:

Besökte nu på morgonen Wikipedia och upptäckte till min förvåning att den text som finns om mig är inte min. Vem har ändrat? När har ändringen gjorts? Eftersom texten är låst kan jag inte ens korrigera den. Noterar även att Wikipedias text om släkten Cederfelt är felaktig, vad annars.
För den som söker information på nätet gäller det att ha både hängsle och livrem.

Återigen blir jag varse vikten av att den lagstiftning som gäller i andra sammanhang också skall gälla på nätet.

Nu var det här i september 2009, jag hoppas riksdagen har vidareutbildat sina ledamöter i lite grundläggande internets-kunskap sedan dess.


Norsk media speglar alla Wikileaksdokumenten

10 december, 2010

Appropå gårdagens post om att svenska media är dåliga på att försvara Wikileaks, men duktiga på att utnyttja informationen i den egna publiceringen, norska Dagsavisen nöjer sig inte med att i ord försvara Wikileaks – de lägger dessutom själva upp en egen kopia på de egna servrarna:

Forsøkene på å stenge WikiLeaks bærer preg av følelsesladde reaksjoner, som foreløpig ikke er sanksjonert i noen rettssal. Amerikanske myndigheter har øvet et voldsomt press mot kredittkortfirmaer, servertilbydere og andre som har gjort det mulig for WikiLeaks å spre dokumentene eller motta donasjoner.

Dette utgjør et angrep på informasjonssfriheten, som vi stiller oss svært kritiske til. Vårt bidrag er å legge ut WikiLeaks’ arkiv også hos oss, slik at det blir enda litt vanskeligere å kneble en organsisasjon som retter søkelyset mot maktmisbruk på den globale scenen.

Läs mer hos Dagsavisen.

Danska Politiken gör något liknande, men där handlar det bara om Cablegate vad jag kan se, alltså senaste släppet. De lägger dessutom in dem i den egna databasen så de blir sökbara:

Formålet er at sikre Politikens journalister fortsat adgang til materialet, selv om de websider som rummer dokumenterne skulle blive lukket.

Läs mer hos Politiken.dk.


Wikileaks mitt i stormen

9 december, 2010

Jag har försökt låta bli att skriva något om Wikileaks, det känns som om hela nätet tycker just nu och många gör det så bra att ytterligare en röst känns som rent brus. Samtidigt känner jag ett behov av att samla ihop allt det jag kommenterat på andra ställen på nätet.

Just nu handlar Wikileakshistorien om två saker, själva Wikileaks och det svenska åtalet mot Julian Assange. Oisín Cantwell skriver vettigt om att folk har svårt att skilja på sak och person, på Julian Assange (och åtalet mot honom) och på Wikileaks:

Att en människa åstadkommit något av betydelse innebär givetvis inte att han eller hon står över lagen.

/…

Länder med ett anständigt rättsystem har dessbättre inte lagar som friar människor bara för att de skrivit bra poplåtar, avgjort en VM-final i fotboll eller skapat Wikileaks.

Vettigt skriver också Juridikbloggen:

Ledsamhet över hur kända journalister på allvar kan framföra den implicita åsikten att om det bara är en tillräckligt känd person som anklagas för ett brott så bör rättsväsendet hålla sig borta.

Under tiden frodas konspirationsteorierna på nätet och alla skrivbordsprivatspanare gör allt för att hitta något mystiskt med anmälarna. Det är ingen ovanlighet att kvinnor som anmäler våldtäkt, eller sexuella trakasserier ifrågasätts, tvärtom. Det är en gammal ful tradition och lägger man till det USA:s möjliga inblandning och den sällsynta tajmningen så blir det etter värre. Men det är enkelt: Sverige är en rättstat (Juridikbloggen skriver till och med:

Det svenska rättsväsendet hör till de minst korrumperade i världen. Jo, det är faktiskt sant. Tanken att en domare skulle låta sig påverkas av mutor eller påtryckningar är betydligt mer långsökt i svensk rätt än jämfört med de flesta andra.)

Assange kommer prövas och antingen frias eller fällas, precis som alla andra och jag misstänker att en eventuell rättegång, om det går så långt, kommer vara lika välbevakad som den andra ”nät-rättegången”, Piratebay i våras. Därefter kommer det finnas saker att kommentera och misstänka. Men tills dess kan det vara bra att hålla i huvudet att hittills har inte ett enda bevis prövats, inte en enda anklagelse formellt framlagts.

Det är den ena sidan av Wikileaksmyntet. Den andra sidan handlar om yttrandefrihet. Wikileaks är under hård attack just nu. Paypal, Visa och Mastercard förhindrar allmänheten att stödja Wikileaks – jag har själv avslutat mitt Paypalkonto av just det skälet och har plötsligt själv insett hur beroende jag är av två multinationella bolag, alltså Visa och Mastercard. Jag vill bojkotta dem men vettefan hur. Vilka är alternativen?

Jag tycker att det är skrämmande att det är så enkelt att paralysera en NPO på det här sättet. När jag skriver det här är enda sättet att ge pengar till Wikileaks genom svenska flattr:

Och det är väl symptomatiskt att just ett av Peter Sundes projekt ställer upp och skyddar Wikileaks. Var är alla andra som normalt rycker ut till journalistikens försvar? Rätt sent vaknade det svenska journalistfacket, Journalistförbundet, och Henrik Tornberg sammafattar bra hur få ledarsidor som tar ställning för skyddandet av Wikileaks.

Samtidigt slås jag av hur mycket samma journalister profiterar på det material som Wikileaks tillgängliggjort. Just nu är tidningar, radio och TV fyllda med Wikileaksmaterial som man gjort journalistik på och som hade kostat hundratusentals, om inte miljoner, kronor om de hade grävts fram utan Wikileaks hjälp. Om det ens hade varit möjligt. Time skrev redan 2007 under rubriken ”A Wiki for Whistleblowers”:

And if Wikileaks is used with a healthy dose of skepticism, it could become as important a journalistic tool as the Freedom of Information Act. ”For journalists, I think [Wikileaks] is actually a good thing,” says Kelly McBride, ethics group leader at the Poynter Institue. ”This could be a place where they could go to seek documentation of something they already have some other reporting on or to find further documentation.”

(Freedom of Information Act liknar vår offentlighetsprincip)

Idag har Kelly McBrides profetia besannats med råge, så mycket bra, kritisk journalistik som kommit ur det som Wikileaks tillgängligtgjort sedan tillkomsten, tycker man borde vara värd några raders försvar på varenda ledarsida. Eller varför inte en donation? Det kanske kommer, jag tror själv att skälet till att det tar lite tid är att stora delar av den svenska mediakåren fortfarande inte riktigt tar internet på allvar. De flesta mediehus har fortfarande sin webbverksamhet i separata avdelningar, vilket naturligtvis ger kraft och fokus, men vilket också skapar ett reservat för resten av den journalistiska verksamheten, där man inte riktigt behöver bry sig om nätet. Där inställningen att nätet inte är riktigt på riktigt fortfarande tillåts leva. Och eftersom Wikileaks är ett journalistiskt verktyg sprunget ur internet så tas inte heller det riktigt på allvar.

Sen kan man naturligtvis också kritisera Wikileaks. Jag personligen undrar till exempel hur de egentligen tänkte när de knöt sin publika bild så hårt till en enda person. I Timesartikeln 2007 framtonar en helt annan Wikileaks än den jag ser idag:

Finding out much about the site or who is behind it is not easy, which may explain the suspicion building around it. The site says its organizers include Chinese dissidents, mathematicians and start-up company technologists, from the U.S., Taiwan, Europe, Australia and South Africa. In an e-mail to TIME, a Wikileaks organizer named James Chen wrote, ”We are serious people working on a serious project… three advisors have been detained by Asian government, one of us for over six years.”

Idag framstår Wikileaks som Assanges eget projekt. Jag undrar om det är med flit, eller bara har blivit så. Jag tror de hade vunnit på att fortsätta framträda som en mer anonym organisation. Men den diskussionen tycker jag kan vänta tills dess Wikileaks inte längre är bojkottat av de tre största betalsystemen i världen.

Till slut blir jag lite rädd när jag läser sista meningen i det där citatet ovan: ”three advisors have been detained by Asian government, one of us for over six years.”. Idag är det inte totalitära stater som försöker spärra in folket bakom Wikileaks. Det är demokratin USA. Värt att tänka på.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


%d bloggare gillar detta: