Netflix kan visa vad du tittat på på Facebook!

11 januari, 2013

Aftonbladet och SvD publicerade en gemensam rewrite på en amerikansk nyhet, där Aftonbladet valde en rubrik som gjord för att få folk lite mer internetfobiska:

netflix

Oeh noes! Folk kommer se att jag tittat på The Twilight Saga!

Klickade man så hamnade man på SvD Näringsliv med den marginellt mer sansade rubriken ”Nu kan Netflix och Facebook samarbeta”. Hualigen. Ingressen lyder:

Nu är det fritt fram för bolag som Netflix att dela användares tittarhistorik (lista över filmer användare tittat på) på sociala tjänster som Facebook. Detta efter att en integritetsskyddslag i USA har uppdaterats.

Jösses! Nu kommer alla se vad det är jag tittar på på Netflix och det är inget jag kan göra åt det!

Srsly, man har kunnat dela sin Netflixhistorik (eller ”Netflix har kunnat dela din historik” om man vill göra det mer internetfobiskt) på Facebook sedan tjänsten kom till Sverige. Det här är inget nytt.

Det framgår tydligt på Netflix supportsidor att det bara handlar om USA (klicka för större bild):

Netflix US

Och delandet sker inte i hemlighet. Du får själv välja om du vill koppla ihop ditt Netflixkonto med Facebook eller inte. Du kan också själv koppla isär dem, eller välja själv om du inte vill dela vissa filmer.

Men när man ska rewrita en amerikansk artikel om något så trivialt som något teh internetz, så kanske det är för jobbigt att kolla sånt.


Fredrik Federley (C) tror på en smutsig valrörelse i sociala medier

9 mars, 2010

Fredrik Federley kommenterar på på sin blogg en SVD-artikel om hur valrörelsen kan tänkas påverkas av social medier. Han lyfter fram några punkter om hur partiernas anhängare kan tänkas agera. Rätt intressant, särskilt om man är journalist. Några exempel:

1. Kommentarer
Se till att ha hungriga personer som har tid att sitta och kommentera allt i evig tid. Ingen nyhetsartikel borde vara för liten för den som vill sätta bilden av ”folkets” åsikt. Fler och fler nyheter tillåter på nätet kommentarer efter. Fyll kommentarsfälten med beröm av de egna och spy galla över motståndarna.

Särskilt intressant är att fullkomligt lusa ner meningsmotståndarnas bloggar och i kommentarrna efter nyheter om meningsmotståndarna.

2. Chatta
När det är en chat kring ett ämne så placera ”rätt frågor” ur ditt perspektiv. En minister som kommer ifrån en chat kring dennes förslag och känner sig demoraliserad för det otroliga (organiserade?) motståndet från ”folket” är en vinst för motståndaren.

(…)
4. Twitter-konton
Registrera flera twitterkonton för att driva trafiken i önskad riktning. Många kommentarer åt samma håll skapar en bild av ”att alla tycker att minister xx eller parti y är galna och har fel”

(…)

8. När det stormar, lägg i en högre växel
Stormar det kring en meningsmotståndare kommer det att läggas i en högre växel. Elda på upprörda känslor i bloggar, insändare, chattrum, på twitter mm. I virrvarret av upprörda känslor och indignation kommer folk lätta på krav om sanningsenlighet mm och ryktesspridning får idealisk jordmån.

Läs resten på hans blogg. Det kan bli livat i kommentarsfälten när valet närmar sig…


Utgivarbevis, bloggar och PUL

22 februari, 2010

Få har väl missat storyn om Jesper som fotade ett par civilpoliser vid Hornstull och fick valet att antingen radera bilderna eller tas in för urinprov för hitte-på-knarkinnehav. Poliserna svarade med att polisanmäla Jesper och en av åtalspunkterna intresserade mig. Den handlar om misstänkt brott mot PUL, Personuppgiftslagen. I anmälan (som hittas i sin helhet på Jespers blogg) beskrivs vad poliserna ansåg vara ett brott mot lagen. I redogörelsen nämns att Jesper ska ha sagt att han skulle publicera bilderna på en sajt som har utgivarbevis. Och har man utgivarbevis finns ansvarig utgivare och då ska alltså publiceringen räknas som journalistiskt sådan, något som är tillåtet enligt PUL.  Anmälarna, alltså poliserna, menar att Jesper sedan publicerade den någon annanstans, på en blogg. Den har inte utgivarbevis, därför är det inte journalistik och därmed brott mot PUL.

Så långt anmälan.

På Wikipedia står det om PUL och journalistisk publicering:

Kravet är att materialet är avsett för publicering i grundlagsskyddad media.

Men såvitt jag förstår spelar det ingen roll om publiceringen sker på YGL-skyddad mediaplats, dvs sådan som har utgivarbevis och därmed en ansvarig utgivare.  Högsta Domstolen har prövat PUL (B 293-00 Riksåklagaren mot Börje Ramsbro). Börje Ramsbro startade en sida uteslutande för att kritisera Nordbanken, men den saknade utgivarbevis. För detta polisanmäldes han för brott mot PUL.

Han friades sedemera av Högsta Domstolen och på sidan 10 står det:

”Det syfte för webbsidan som angets på denna och som Börje Ramsbro utvecklat i målet måste mot den angivna bakgrunden anses ligga väl inom ramen för ett journalistiskt ändamål att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. I vad mån sedan webbsidan kan anses motsvara godtagbar standard enligt de kriterier som man brukar använda när man värderar etablerad journalistisk verksamhet saknar i sig betydelse för bedömningen”

Eller nerkokat, det spelar ingen roll om sajten har utgivarbevis eller inte. Åtminstone inte för PUL.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Förlåt, DN dissar interwebs i tre dagar ska det vara.

13 juli, 2009

I dag kom det en Googleskraj artikel igen i DN. Håkan Lindgrens artikel på sidan fyra i kulturdelen börjar med rubriken ”Google hälsar på. Bolaget vet redan allt om oss med vi reagerar inte”. Illustrationen är en bild på Googles kamerabil som ”scannar av gatorna i jakt på nya vinklar”. Det handlar alltså om ”Streetview”, att Google lägger till 360 graders bilder i gatuplan i stora städer. De har precis börjat fota i Sverige, här dock omkörda av Hitta.se som kom igång med sin variant ”Gatubild” tidigare i år. Han skriver:

Vad håller Google på att utvecklas till? Kamerabilen utanför mitt fönster visar att de inte bara är en hjälpsam sökmotor. Google vet vad vi söker efter på nätet, de har vår e-post (om vi har Gmail), våra bloggar (Blogger ägs av dem), våra videor (Youtube), de har kartor och satellitbilder över hela planeten och vill komma åt innehållet i all världens böcker.

So? Vill du inte hittas av Google, använd inte Gmail, använd Yahoo, Hotmail, Mail.com, @home eller någon av de andra av den uppsjö gratis eposttjänster som finns. Eller gör som en majoritet av internetanvändare, använd den eposttjänst du fick med ditt internetabonnemang.

Blogg-kommentaren förstår jag inte. Det är ju inte bara Google som ”har våra bloggar” – alla med internetanslutning ”har våra bloggar”. Det är därför man publicerar blogginlägg, till skillnad från att till exempel skriva in dem i en pappersdagbok. För att folk ska läsa dem. Gillar man inte Blogger kan man hyra in sig på vilket webbhotell som helst, med till exempel WordPress. Samma sak med videos. Gillar man inte Youtube finns det flera andra tjänster – Bambuser, Qik, Videobay (snart i varje fall), Daily Motion, och så vidare.

Det här är ju inget nytt. Microsoft till exempel har haft monopol på våra datorer sedan tidigt 90-tal. De har, till skillnad från Google, tillgång till våra egna hårddiskar, de har patent på filsystemen som vi använder – även om vi inte använder Windows – och vi använder deras program för att skriva alla våra dokument (Word), sköta vår ekonomi (Excel och Money), de indexerar våra hårddiskar och vi låter dem uppdatera våra datorer automatiskt utan att vi vet vad som händer. Vore Microsoft elaka skulle de kunna kartlägga allt vi gör på våra datorer. Inklusive sådant vi gör med Googles tjänster.

En av mina bekanta sa 1994 att han aldrig skulle koppla in ett modem i sina datorer, eftersom ”en nätansluten dator är inte längre din egen”. Jag vet inte om han ändrat sig, har han det inte skulle han kunna skriva artiklar åt DN. Men i sak har han rätt – vill man vara riktigt, riktigt säker på att man är hemlig, ska man dra ur jacket ur väggen. Och använda Linux, gärna en riktigt obskyr variant. Och helst inte ha några vänner som kan tänkas Facebooka att man träffats.

Samtidigt pågår en kamp om riktig integritet, om de uppgifter vi inte, till skillnad från bloggar, videos, telefonlistor och annat, offentliggör själva med flit. Mot FRA-övervakning, IPRED, Datalagringsdirektiv och telekompaket. Men eftersom allt detta är så hopplöst sammankopplat med vita medelåldersmän som tittar gratis på Lost, så passerar det DN obemärkt.


DN sågar Interwebs i två dagar.

12 juli, 2009

DN har antingen svår nyhetstorka, eller en rätt skev uppfattning om internet. De senaste två dagarna har de i varje fall gett uttryck för svårartat internetskepsis.

Igår inledde de med att på förstasidan (åtminstone i papperstidningen) långt efter övriga media, ta upp att IPRED-effekten ”står i sig”, utan att bidra med något annat nytt än det som redan sagts. De upprepar också branschens slutsats att de ”lagliga alternativen” ökar, utan att redovisa vilka lagliga alternativ eller hur de vet att dessa ökar.

Sedan ett rejält uppslag i kulturdelen om det stora monstret Google:

Google är det nya CIA och påstås ha såväl storhetsvansinniga planer som kraft och vilja att iscensätta dem. Och vad gäller de megalomana planerna är det väl bara att hålla med.

Författaren Stefan Lindberg vänder Googles effektivitet till något negativt:

Under arbetet med den här artikeln har jag inte bara kunnat googla både fan och hans moster, utan också, via Googles diverse påhakade projekt, följa influensans framfart över hemisfären och studera Prados konstverk så närgånget att jag sett detaljer i Velázquezdukarna som Velázquez öga aldrig uppfattade och kunnat bekräfta att det så kallade penishusets penis nu definitivt är borttagen.

Han skriver om hur Google ser allt och att det finns de på internet som tror att Google, (sökmotorn, inte företaget), till slut kommer bli medvetet om sig själv (alltså en ren plankning av storyn bakom Terminator 2) och ta över allt. Han får in att reklamen blir som i filmen Minority Report också ( han tar dock inte upp att det finns konspirationsteoretiker som tror att filmen Matrix är på riktigt.).

I ingressen ställer han frågan ”Vad skulle ”1984”-författaren George Orwell och de andra sagt om Google?”. Förmodligen ingenting. Man får nämligen skilja på frivilligt lämnad information och ofrivilligt. Det Orwell, ”och de andra”, talade om var när staten övervakar dig utan att du vet om det. Det Google gör är att använda information som du själv, nästan uteslutande, lagt upp. Att Google ”vet” vad du gör, för att du skrivit det på Facebook, och att myndigheterna vet vad du gör, för att FRA lyssnar av din internettrafik, är två skilda saker. Det ena kan du kontrollera, det andra inte. Det ena vet du om, det andra inte. Och lösningen på Googleövervakningen är enkel: Låt bli att posta på Facebook. Dra ur nätverkskabeln och sluta twittra. Genast blir du osynlig.

Idag skriver författaren Carina Rydberg i Söndagsdelen, förskrämt om Pirate Bay. Carina Rydberg som tidigare i våras skrev i sin Facebookgrupp ”Författare”, att någon hackat hennes Mac, i en ”fjärrstyrd virusattack” eftersom bara Mac-användare blir hackade eftersom de är ”Upphovsmän”.

Det finns säkert poänger i alla tre, IPRED kan ha haft en minskande effekt på illegal nerladdning (det vet vi när den varit i kraft i ett år och det går att göra en riktig jämförelse), Googles applikationer kan bli farliga, precis som Microsofts dito har blivit anklagade för hur länge som helst, Carina Rydbergs Mac kan ha utsatts för en hackerattack. Men genom att bara publicera dåligt underbyggda artiklar om hur läskigt internet är så ger man en skev bild. FUD, Fear, Uncertainty and Doubt, kallas det på på interwebs. Och det säger lite om hur publicisterna bakom, DN alltså, ser på internet.

Det har skrivits om det här, Marc Prensky (författare till boken Digital Game-Based Learning och grundare och VD för Games2Train.) talade redan 2001 om ”digitala invandrare” och ”digitala infödingar”. Invandrarna är alla vi som i hyggligt vuxen ålder mött internet. Infödingarna är våra barn, dem för vilka internet alltid funnits. En Digital invandrare ”kopplar upp sig till” internet. En inföding förstår överhuvudtaget inte frågan. Internet är alltid där. För den digitala invandraren finns alltid ett kulturgap, en svag accent, som syns:

There are hundreds of examples of the digital immigrant accent. They include printing out your email (or having your secretary print it out for you – an even ”thicker” accent); needing to print out a document written on the computer in order to edit it (rather than just editing on the screen); and bringing people physically into your office to see an interesting web site (rather than just sending them the URL). I’m sure you can think of one or two examples of your own without much effort. My own favorite example is the ”Did you get my email?” phone call. Those of us who are Digital Immigrants can, and should, laugh at ourselves and our ”accent.”

DN publicerar utifrån ett skrämt digitalinvandrarperspektiv. Precis hela tiden. Och jag inser att det är dags att byta tidning.


%d bloggare gillar detta: