Nerladdning vs plastbit 1-2

Jag ägnade delar av våren åt att plöja igenom två boxar med den högkvalitativa och välbalanserade tv-serien The Unit i två dvd-boxar. När man har barn blir det att man tittar lite när man får tid och då passar man på att se tre-fyra avsnitt på en gång, därefter kan det bli paus någon vecka och sen får man ägna några minuter åt att leta rätt på var det egentligen var man var.

Det hade varit enkelt om det inte vore för antipiratjägarnas märkliga idé att se till att betalande kunder får reda på att de inte ska pirat-laddaner det de köpt och dessutom se till att det inte går att spola förbi. Sålunda inleds varje jävla DVD-skiva med det här dravlet:

Jag har lärt mig att hata den hånflinande killen som sitter på golvet. Varför sitter han på golvet? Får han inte sitta i soffan för de andra? I början av klippet har han en hel soffa för sig själv, i den andra sitter han som en annan hundvalp och tittar uppåt mot de andra. Vad är det för fel på honom? Och allvarligt, vem sitter och high-fivar till innehållet i en action film?

Klippet går inte att spola förbi. Varje gång jag återupptar mitt tittande måste jag först kolla igenom en minut av puckad propaganda för en handling, piratkopiering, som jag redan bevisat att jag inte gjort (eftersom en piratkopierad version hade startat med en gång). Och som sagt, jag kollar ryckvis och om det då är fel skiva, vilket det ofta är, så måste jag alltså genomlida hela klippet igen på nästa DVD.

Innehållet är dessutom i sin kärna självmotsägande. Budskapet är att om du kollar på riktiga DVD-skivor så kan du börja titta på en gång. Detta budskap, köp äkta så får du kolla direkt, framförs alltså genom att förhindra just det. Puckon. Dessutom så distanslöst. övertydligt, humorfritt och skolbokspropagandistiskt att jag inte förstår hur någon kan tro att det övertygar en endaste piratnerladdare att det är bättre att skaffa ”riktiga DVD”.

Här, å andra sidan, är en bra annons:

Det går inte att ”låna” eböcker.

Varje gång jag lånar eböcker på Stadsbiblioteket, och det har blivit ett par gånger, har jag funderat kring att de väljer att kalla det ”låna”. Det man gör är ju egentligen att ladda ner en digital kopia. För att göra upplevelsen mer ”lån-lik”, så har biblioteket bara lagt in en spärr i varje bok som gör att den raderas när låneperioden har gått ut.

Pelle Snickars skriver om det på SvD idag:

Precis som fildelning handlar e-lån om kontroll, eller snarare brist på sådan. Nyligen aviserade HarperCollins att man nu inför en gräns på 26 lån för de e-böcker man licensierat till bibliotek. Sedan försvinner bokfilerna. Puts väck.

Han drar det till sin spets:

Om bibliotek en gång var bastioner mot glömskan kommer de framöver kanske att bli raderingscentraler av stora mått. Det vore förstås synd. Men än värre är att backa in i framtiden, och låtsas som om e-böcker inte är något bibliotek skall ägna sig åt. Det ska dom.

Rasmus Fleischer på Copyriot påpekar att bibliotekens val av sluten programvara med DRM-skydd gör att de hamnar i klorna på andra aktörer:

Genom att välja en viss standard gynnar biblioteken också vissa företag (och missgynnar fri mjukvara). Om man tycker att det är okej kanske det vore lika bra att biblioteken löper linan ut och låter Apple, Amazon, Adobe och de andra bidra till sin budget?

Det har också stört mig att bibliotekens lösning inte fungerar öppet – ska man, som jag tänker mig göra inom en snar framtid, köpa en läsplatta så är det ett helvete att få reda på om bibliotekets lösning fungerar (jag har skrivit om det här).

Det är intressant – ska biblioteken stödja något system så ska det såklart vara ett öppet system. Eller så ska de stödja alla, så att vi lånetagare inte tvingas välja läsmiljö utifrån de kommersiella hänsyn biblioteken har tvingats ta.

Men jag tycker hela nerladdningsdiskussionen känns daterad. Den fokuserar mycket på ”nerladdning” (alltså egentligen kopiering) av böcker, där man får ett arkiv på den egna datorn. Det är där hela chimären av ”lån” måste kläs i en upplevelse – så att det känns som när man lånar fysiska böcker. Men varför ska man ladda ner böckerna?

När uppkoppling eller inte blir en icke-fråga blir tillgång istället centralt. Och där försvinner hela raderingsproblematiken. Om biblioteken istället för att ”låna ut” en digital kopia, istället gav ”tillgång” till sitt arkiv, så behövs inga DRM-lösningar. De som har lånekort har alltid tillgång till bibliotekets kompletta arkiv. Kopiering behöver inte hanteras tidsmässigt, man har tillgång till den digitala kopian bara så länge som man håller uppkopplingen mot biblioteket vid liv. Stänger man läseplattan finns återigen bara en kopia hos biblioteket.

Det går också att göra helt öppet så att alla kan få access – genom webbläsaren exempelvis. Eller genom att göra egna klienter till de olika systemen – tänk Spotify. Där någonstans tycker jag diskussionen ska börja.

Världens äldsta exempel på piratkopierad film?

Jag är på Tekniska museet och hittade kanske världens äldsta exempel på en piratkopierad film (klicka för större bild). Det är i den korta stumfilmsdemon från Stockholmsutställningen 1897 där man tydligt ser att filmarna står i en biografsalong och filmar av vad som verkar vara en tidig västernfilm. Eftersom den här cammen visades för allmänheten så var spridningen antagligen omfattande. Jag förmodar att det är preskriberat nu, annars hade filmindustrin kunnat tjäna astronomiska summor på en stämning…

Har någon informerat Antipiratbyrån?

Många talar om piratkopieringen….

Piratkopieringen slår tydligen rekord just nu. Åtminstone enligt P3 Nyheter (och Aftonbladet hakar på). Jan Elvelid från .SE kommenterar:

Uppenbarligen är det fortfarande tufft att konkurrera med gratis, säger Jan Elvelid på .SE som varit med och gjort rapporten.

Visst, det kan säkert handla om att gratis är billigt, men det är inte hela sanningen:

 

Arrrr!

 

Precis som när det gäller dataspel och musik handlar det, förutom lågt pris, också om tillgänglighet och bekvämlighet. Tillgänglighet slår alltid kvalitet, och ger också lågt pris (eller gratis) en rejäl match. Jag har skrivit om det tidigare (här och här tex). Dataspelsbranschen håller på att inse det (med tex Steam som är oerhört tillgänglig och bekväm) och musikindustrin med Spotify. TV- och Filmfantasterna får kanske vänta lite till innan mogulerna vaknar och plockar bort fåniga regionsskydd på skivor, gör material tillgängligt digitalt och ser till att vara bättre än piraterna. Då kommer folk vara beredda att betala.

Det hemliga sällskapet ”Scenen”?

Fler och fler rapporterar om det hemliga fildelningsnätverket ”Scenen”, med stort ”S”. Det är alltså namnet på ett specifikt hemligt nätverk, som sysslar med olaglig distribution av piratkopierad film. Aftonbladet drar till och med att kalla det ”ett hemligt sällskap”, som om det vore Frimurarna eller Illuminati det handlade om. Förbannat läskiga grejor och Aftonbladet uppgraderar därför det hela för säkerhets skull från ”sällskap”, till ”den superhemliga organisationen” i texten.

Hela tiden med namnet ”Scenen”, med stort ”S”.

Jag vet inte, det kanske faktiskt finns en releasegrupp som kallar sig ”Scenen”,  kanske består den av särskilt meglomaniska medlemmar. Men såvitt jag förstår är det inte en specifik releasegrupp som avses när man talar om ”scenen” (med litet ”s” alltså), utan hela subkulturen, ”Fildelningsscenen”. Att likna vid demoscenen, dvs folk som gör konstnärliga demos som från början följde med piratkopierade spel till hemdatorer, warezscenen, alltså folk som (illegalt) kopierar och sprider programvara. Eller föralldel skejtarscenen eller machinimascenen.

Alltså i princip ”scenen” som synonym för ”subkulturen” eller ”alla som håller på med samma sak”. Inte som ett namn på en specifik grupp utövare inom området.

Jag undrar nu varför svenska journalister envisas med att uppgradera en ”scen” bland många till ”Scenen” (såvida det alltså inte finns en storhetsvansinnig releasegrupp som valt att kalla sig just ”Scenen”). Jag börjar bli osäker, trots att jag är så säker. Har jag fel? Finns det en grupp därute som lagt monopol på uttrycket ”Scenen” för just fildelning?

Fler skriver om ”Scenen”:

Ekot, Aftonbladet, P3 Nyheter, DN,