Nerladdning vs plastbit 1-2

Jag ägnade delar av våren åt att plöja igenom två boxar med den högkvalitativa och välbalanserade tv-serien The Unit i två dvd-boxar. När man har barn blir det att man tittar lite när man får tid och då passar man på att se tre-fyra avsnitt på en gång, därefter kan det bli paus någon vecka och sen får man ägna några minuter åt att leta rätt på var det egentligen var man var.

Det hade varit enkelt om det inte vore för antipiratjägarnas märkliga idé att se till att betalande kunder får reda på att de inte ska pirat-laddaner det de köpt och dessutom se till att det inte går att spola förbi. Sålunda inleds varje jävla DVD-skiva med det här dravlet:

Jag har lärt mig att hata den hånflinande killen som sitter på golvet. Varför sitter han på golvet? Får han inte sitta i soffan för de andra? I början av klippet har han en hel soffa för sig själv, i den andra sitter han som en annan hundvalp och tittar uppåt mot de andra. Vad är det för fel på honom? Och allvarligt, vem sitter och high-fivar till innehållet i en action film?

Klippet går inte att spola förbi. Varje gång jag återupptar mitt tittande måste jag först kolla igenom en minut av puckad propaganda för en handling, piratkopiering, som jag redan bevisat att jag inte gjort (eftersom en piratkopierad version hade startat med en gång). Och som sagt, jag kollar ryckvis och om det då är fel skiva, vilket det ofta är, så måste jag alltså genomlida hela klippet igen på nästa DVD.

Innehållet är dessutom i sin kärna självmotsägande. Budskapet är att om du kollar på riktiga DVD-skivor så kan du börja titta på en gång. Detta budskap, köp äkta så får du kolla direkt, framförs alltså genom att förhindra just det. Puckon. Dessutom så distanslöst. övertydligt, humorfritt och skolbokspropagandistiskt att jag inte förstår hur någon kan tro att det övertygar en endaste piratnerladdare att det är bättre att skaffa ”riktiga DVD”.

Här, å andra sidan, är en bra annons:

Det går inte att ”låna” eböcker.

Varje gång jag lånar eböcker på Stadsbiblioteket, och det har blivit ett par gånger, har jag funderat kring att de väljer att kalla det ”låna”. Det man gör är ju egentligen att ladda ner en digital kopia. För att göra upplevelsen mer ”lån-lik”, så har biblioteket bara lagt in en spärr i varje bok som gör att den raderas när låneperioden har gått ut.

Pelle Snickars skriver om det på SvD idag:

Precis som fildelning handlar e-lån om kontroll, eller snarare brist på sådan. Nyligen aviserade HarperCollins att man nu inför en gräns på 26 lån för de e-böcker man licensierat till bibliotek. Sedan försvinner bokfilerna. Puts väck.

Han drar det till sin spets:

Om bibliotek en gång var bastioner mot glömskan kommer de framöver kanske att bli raderingscentraler av stora mått. Det vore förstås synd. Men än värre är att backa in i framtiden, och låtsas som om e-böcker inte är något bibliotek skall ägna sig åt. Det ska dom.

Rasmus Fleischer på Copyriot påpekar att bibliotekens val av sluten programvara med DRM-skydd gör att de hamnar i klorna på andra aktörer:

Genom att välja en viss standard gynnar biblioteken också vissa företag (och missgynnar fri mjukvara). Om man tycker att det är okej kanske det vore lika bra att biblioteken löper linan ut och låter Apple, Amazon, Adobe och de andra bidra till sin budget?

Det har också stört mig att bibliotekens lösning inte fungerar öppet – ska man, som jag tänker mig göra inom en snar framtid, köpa en läsplatta så är det ett helvete att få reda på om bibliotekets lösning fungerar (jag har skrivit om det här).

Det är intressant – ska biblioteken stödja något system så ska det såklart vara ett öppet system. Eller så ska de stödja alla, så att vi lånetagare inte tvingas välja läsmiljö utifrån de kommersiella hänsyn biblioteken har tvingats ta.

Men jag tycker hela nerladdningsdiskussionen känns daterad. Den fokuserar mycket på ”nerladdning” (alltså egentligen kopiering) av böcker, där man får ett arkiv på den egna datorn. Det är där hela chimären av ”lån” måste kläs i en upplevelse – så att det känns som när man lånar fysiska böcker. Men varför ska man ladda ner böckerna?

När uppkoppling eller inte blir en icke-fråga blir tillgång istället centralt. Och där försvinner hela raderingsproblematiken. Om biblioteken istället för att ”låna ut” en digital kopia, istället gav ”tillgång” till sitt arkiv, så behövs inga DRM-lösningar. De som har lånekort har alltid tillgång till bibliotekets kompletta arkiv. Kopiering behöver inte hanteras tidsmässigt, man har tillgång till den digitala kopian bara så länge som man håller uppkopplingen mot biblioteket vid liv. Stänger man läseplattan finns återigen bara en kopia hos biblioteket.

Det går också att göra helt öppet så att alla kan få access – genom webbläsaren exempelvis. Eller genom att göra egna klienter till de olika systemen – tänk Spotify. Där någonstans tycker jag diskussionen ska börja.

Världens äldsta exempel på piratkopierad film?

Jag är på Tekniska museet och hittade kanske världens äldsta exempel på en piratkopierad film (klicka för större bild). Det är i den korta stumfilmsdemon från Stockholmsutställningen 1897 där man tydligt ser att filmarna står i en biografsalong och filmar av vad som verkar vara en tidig västernfilm. Eftersom den här cammen visades för allmänheten så var spridningen antagligen omfattande. Jag förmodar att det är preskriberat nu, annars hade filmindustrin kunnat tjäna astronomiska summor på en stämning…

Har någon informerat Antipiratbyrån?

Många talar om piratkopieringen….

Piratkopieringen slår tydligen rekord just nu. Åtminstone enligt P3 Nyheter (och Aftonbladet hakar på). Jan Elvelid från .SE kommenterar:

Uppenbarligen är det fortfarande tufft att konkurrera med gratis, säger Jan Elvelid på .SE som varit med och gjort rapporten.

Visst, det kan säkert handla om att gratis är billigt, men det är inte hela sanningen:

 

Arrrr!

 

Precis som när det gäller dataspel och musik handlar det, förutom lågt pris, också om tillgänglighet och bekvämlighet. Tillgänglighet slår alltid kvalitet, och ger också lågt pris (eller gratis) en rejäl match. Jag har skrivit om det tidigare (här och här tex). Dataspelsbranschen håller på att inse det (med tex Steam som är oerhört tillgänglig och bekväm) och musikindustrin med Spotify. TV- och Filmfantasterna får kanske vänta lite till innan mogulerna vaknar och plockar bort fåniga regionsskydd på skivor, gör material tillgängligt digitalt och ser till att vara bättre än piraterna. Då kommer folk vara beredda att betala.

Det hemliga sällskapet ”Scenen”?

Fler och fler rapporterar om det hemliga fildelningsnätverket ”Scenen”, med stort ”S”. Det är alltså namnet på ett specifikt hemligt nätverk, som sysslar med olaglig distribution av piratkopierad film. Aftonbladet drar till och med att kalla det ”ett hemligt sällskap”, som om det vore Frimurarna eller Illuminati det handlade om. Förbannat läskiga grejor och Aftonbladet uppgraderar därför det hela för säkerhets skull från ”sällskap”, till ”den superhemliga organisationen” i texten.

Hela tiden med namnet ”Scenen”, med stort ”S”.

Jag vet inte, det kanske faktiskt finns en releasegrupp som kallar sig ”Scenen”,  kanske består den av särskilt meglomaniska medlemmar. Men såvitt jag förstår är det inte en specifik releasegrupp som avses när man talar om ”scenen” (med litet ”s” alltså), utan hela subkulturen, ”Fildelningsscenen”. Att likna vid demoscenen, dvs folk som gör konstnärliga demos som från början följde med piratkopierade spel till hemdatorer, warezscenen, alltså folk som (illegalt) kopierar och sprider programvara. Eller föralldel skejtarscenen eller machinimascenen.

Alltså i princip ”scenen” som synonym för ”subkulturen” eller ”alla som håller på med samma sak”. Inte som ett namn på en specifik grupp utövare inom området.

Jag undrar nu varför svenska journalister envisas med att uppgradera en ”scen” bland många till ”Scenen” (såvida det alltså inte finns en storhetsvansinnig releasegrupp som valt att kalla sig just ”Scenen”). Jag börjar bli osäker, trots att jag är så säker. Har jag fel? Finns det en grupp därute som lagt monopol på uttrycket ”Scenen” för just fildelning?

Fler skriver om ”Scenen”:

Ekot, Aftonbladet, P3 Nyheter, DN,

Hovrätten ändrar tingsrättens dom om Ipred

Hovrätten slår fast att ePhone inte behöver lämna ut IPt till den FTP som blev det första ipred-ärendet i våras.

Så här skrev de i domen om hur de resonerade kring om verken verkligen var spridda:

På denna punkt var den avgörande frågan om det upphovsrättsligt skyddade materialet överförts till allmänheten eller endast till en begränsad krets. Eftersom det krävts inloggnings-uppgifter för att få del av filerna med ljudböckerna och det inte finns någon utredning om spridningen av inloggningsuppgifterna, anser hovrätten att det inte visats sannolika skäl för att ljudböckerna gjorts tillgängliga för allmänheten.
Hovrätten upphäver därför tingsrättens beslut om informationsföreläggande.

Det var väl precis det som många påtalade när anmälan kom i våras, att en lösenordsskyddad FTP kan vara precis vad som helst, en backup, en familjesamling, ett sätt att komma åt sitt eget material från hela världen. Länk till hovrättens pressmeddelande finns här.

EDIT: Nu har Svenska Förläggareföreningens VD uttalat sig (P3Nyheter):

– Jag kan inte kommentera det, men det är uppenbart att på den här servern har alla ljudboksförlagen funnits, alla kommersiella ljudböcker som någonsin tagits fram i Sverige har funnits där. Och de har inte funnits där för en persons enskilda bruk, utan det är tänkt, menar vi, för tillgängliggöra böckerna för en mycket stor mängd människor.

Och det kanske är där de missade målet. Lagstiftningen handlar om vad som är gjort, inte vad som är tänkt.

Läs även andra bloggares åsikter om

Det nya piratkriget 4

Hur ska upphovsmän orka att hålla på och hitta nya och kreativa sätt att sälja det som lätt kan kopieras. Hur ska de ha tid att författa, skriva och komponera?

Det är här förlagen kommer in. Idag är skivbranschen fokuserad på att sälja musik oerhört traditionellt -främst via CD-försäljning och vanlig marknadsföring (Annonser i bussar och tunnelbana till exempel) En person som Trent Reznor skulle lätt kunna döpa om sin verksamhet till ”Skivbolag 2.0” och signa upp andra artister.

Valve startade Steam som ett sätt att själva distribuera sina egna spel, framförallt Half Life 2. Idag finns mängder av icke-Valve spel tillgängliga via Steam, bland annat använder superjätten Electronic Arts dem för sina titlar och man kan argumentera för att Steam inte längre bara är ett självpubliceringssystem utan ett dataspelsförlag i sin egen rätt.

Snart slår läsplattorna igenom – i USA är Kindle redan en succé. På Amazon.com som ligger bakom Kindle säljer Dan Browns senaste bok bättre digitalt än som ”riktig” bok.

Tänk dig ett Spotify för böcker – där du betalar 99 spänn i månaden och får tillgång till samtliga titlar. I Sverige visas Nuut upp som ett exempel på läsplattor. Förmodligen är det mer pengar i det än musik – en låt lyssnar man fort på, men hur många böcker hinner man läsa på en månad? Trots det tror jag folk skulle betala 99 spänn för att ha ständig tillgång till de senaste böckerna.
Det skulle vara otroligt billigt för små författare att ge ut sina böcker – eftersom tryckkostnaderna är noll och det skulle ge möjlighet att hålla liv i äldre smalare titlar som annars gått ur tryck. Dessutom skulle det samtidigt gå att lägga på en social dimension – genom att användarna kan interagera med varandra i kommentarsfunktioner, betygfunktioner, tips, osv. Man kunde ha en rookie-del där nya författare får pröva vingarna. I och med att det inte kostar att trycka och ge ut, kan man göra så mycket mer.

Möjligheterna är enorma att hitta nya sätt att inte bara sälja de stora hittarna, utan också hitta sätt att föra fram det smala – det som Chris Andersson kallade ”Den långa svansen”.

Det nya piratkriget 3

Hur ska upphovsmän tjäna pengar när allt går att kopiera? Jag tänkte ge några exempel på försök som har gjorts att ta betalt för digitalt material, med varierande framgång.

Radiohead gjorde sig, extra, kända får några år sedan när de gav bort sitt album ”In Rainbows” med uppmaningen till fansen att de skulle betala så mycket, eller lite, de tyckte det var värt.

Det gick sådär verkar det som – de har återvänt till vanlig distribution:

”It was one of those things where we were in the position of everyone asking us what we were going to do. I don’t think it would have the same significance now anyway, if we chose to give something away again. It was a moment in time.”

De fick senare kritik för att de egentligen bara gjorde det för att få uppmärksamhet.

Nackdelen med en så enkel hantering, alltså att ge bort verken och uppmana folk att ge så mycket, eller lite, de vill är ju att det blir lite svårt att planera sin ekonomi. Man riskerar att reduceras till en tiggare.

Författaren Steven King hittade en annan väg, så tidigt som 2000. Han skrev sin bok ”The Plant”, kapitel för kapitel och tog en dollar per kapitel (som senare höjdes till två). Om tillräckligt många betalade, så fortsatte han skriva. Om för få gav pengar, skulle boken aldrig bli klar.
På så sätt skapade han ett incitament för konsumenterna att ge pengar. Det gick både bra och dåligt. Han satte en gräns på 75% – om färre än så betalade skulle han sluta. Efter fjärde delen sjönk andelen betalande till 46% och därmed tog det stopp. En femte och sjätte del som redan var skrivna släpptes också, men sedan dess har inga nya delar getts ut. Problemet var då att de som betalt (7 dollar för fem kapitel) blev arga för att de betalt för en bok som inte avslutats.

Att ha hot med som incitament kan slå tillbaks alltså.

Spotify använder gammal hederlig prenumeration för att få pengar: ”Betala en fast summa och konsumera så mycket du vill”. Men de har också en Freemiumtjänst, där man lyssnar gratis – men i gengäld måste lyssna på reklam. Spotify tycktes inte få riktig fart på annonsförsäljningen – Dagens Industri skrev tidigare i år att Spotify omsatte mindre än en liten pizzeria.

För att få in pengar behöver de alltså få folk att hoppa på Premiumerbjudandet som kostar 99 kronor i månaden och innebär att reklamen försvinner.
Därför är det kanske inte förvånande att Spotify i mobilen bara finns tillgänglig för dem som betalar de 99 kronor i månaden som det kostar. Det har å andra sidan vad det verkar blivit en stor succé. Spotify skiljer sig från vanliga onlinemusikaffärer i det att man aldrig laddar ner musiken och äger den. Man betalar alltså inte för själva ägandet, utan för lyssnandet. Att ha med sig all musik, utan att behöva synca, rippa och tagga som man ofta måste med mp3-samlingar och att kunna ha med all denna musik mobilt ger en närmast unik tillgänglighet. Konsumenterna tycks beredda att betala för denna tillgänglighet.

Ett nytt sätt att sälja dataspel lanserade dataspelstillverkaren Valve. De startade onlineaffären Steam, som var först med digital distribution av dataspel. Användarna installerar ett program, loggar in och sedan kan de köpa spel direkt digitalt. Men de erbjuder inte bara möjligheten att köpa spelen. Steam sköter nerladdandet, installerandet, ominstallerandet och hanterandet av spelen. För att installera ett spel man äger så högerklickar man på det och väljer installera. Vill man ta bort det gör man på samma sätt, men väljer ”ta bort”. Det gör det oerhört mycket bekvämare än det traditionella sättet med DVD-skivor. Dessutom uppdaterar Steam spelen automatiskt, något som ytterligare förenklar hanterandet. Även om man faktiskt laddar ner och installerar spelen, så liknar Steam Spotify – man upplever att ”spelen alltid finns där”, precis som med musiken och man slipper hålla reda på DVD-skivor (eller CD-skivor). Byter man dator kan man bara logga in på sitt Steamkonto och installera spelen igen. Nästa steg blir kanske att slippa nerladdningsdelen helt. Tekniken är på gång.

Doktoranden och debattören Rasmus Fleischer släppte i dagarna sin bok ”Det postdigitala manifestet”. Några missförstod hans ovilja att förse dem med en PDF-version och trodde att han inte ville ge bort den gratis. Vilket ju onekligen vore pikant eftersom han gjort sig känd som förespråkare av kopimi, viljan att kopieras. Men det var inte det Fleischer menade. Han menade att kopieringen i sig har ett värde och att det är bättre om fansen står för den. Han menar att något nytt skapas i själva kopieringsprocessen. Han tar betalt för pappersversionen, den analoga, och menar att PDF:en fyller ett annat syfte, att man hanterar boken annorlunda och läser den annorlunda:

För varje sålt pappersexemplar får jag viss procent av priset och oftast även en ny läsare. För en nedladdad pdf får jag visserligen inte ett öre och det är tveksamt om särskilt stor del av de nedladdade filerna ens blir ordentligt lästa innan de åter raderas. Å andra sidan kommer några av pdf:erna att förmå folk att beställa hem pappersprodukten för en bättre och mer långsiktig läsupplevelse. Andra personer, som redan har köpt och läst pappersboken, kommer att använda pdf-filen som smidigt referensmaterial.

Trent Raznor från Nine Inch Nails har hittat en liknande väg där han ger bort en viss del av sin produktion och säljer en annan. Med albumen Ghost 1-4 gav han lyssnarna flera olika alternativ att betala. Istället för att som Steven King hota fansen med att om de inte fortsätter betala, så får de inte hela produkten, så gav han olika fördelar beroende på hur mycket man var villig att betala. De första nio låtarna fanns som gratis nerladdning från hans sida. De övriga släppte han under en Creative Commons licens, som innebar att de som köpte dem fick dela dem hur de ville. Men för fem dollar fick man samtliga 36 spår och en 40-sidig PDF. För tio dollar fick man två cd-skivor och en sextonsidig bok. Sen tog han i. Han sålde en 75 dollars deluxbox, med en DVD, en blueray-skiva och en liten bok. Sen släppte han en 300 dollars ”ultra-deluxe limited edition package”. Den tillverkades bara i 2500 exemplar och alla signerades av Reznor. Samtliga sålde slut på under 30 timmar. 750,000 dollar på under 30 timmar, för musik som redan släppts gratis. Inklusive de andra paketen, sålde han för 1,6 miljoner dollar på en vecka. Det var bara ett exempel, han experimenterar med flera.

Modellen sammanfattas ”Connect With Fans (CwF) + Reason To Buy (RtB) = The Business Model ($$$$)”.

Trent Reznor gjorde också någon form av spel-historia när han som en av de första ”riktiga” artisterna skrev musik till dataspel – något som då hade rejält låg status – när han gjorde soundtracket till Quake. Inte bara det, spelet levererades med en CD som gick att spela i en vanlig CD-spelare. Man kunde alltså lyssna utan att spela spelet.

Ytterligare en som intresserar sig för hur fansen interagerar med honom är artisten Motoboy. När han upptäckte att fansen spelade i konserterna med sina mobilvideokameror gjorde han inte som andra artister – förbjöd kameror. Istället bad han fansen skicka in filmerna och så klippte han ihop dem till en ny musikvideo.

Trent Reznor verkar vara en av dem som anstränger sig mest för att hitta nya sätt att livnära sig på sin musik, genom att aktivera fansen. Frågan är om man kan kräva av alla att göra det. Vissa kanske bara vill eller kan skriva sina böcker, låtar eller filmmanus. Hur ska de ha en chans? Jag spekulerar lite i en sista avslutande post.

Det nya piratkriget 2

I en tidigare post försökte jag sammanfatta och exemplifiera hur klimatet hårdnar mellan upphovsmän och deras respektive försäljarorganisationer (skivbolag/bok- och spelförlag/filmbolag).

Jag slutade den posten med att konstatera att dragkampen handlar om konsumenternas pengar – hur ska man som upphovsman komma över dem, när nästan allt går att kopiera, enkelt och gratis? Finns det någon plats för skivbolag och förlag eller kommer alla sno/köpa direkt från upphovsmännen. Jag har hittat några olika sätt att tackla konsumenternas plånböcker.

Men först, varför piratkopierar folk? För att det är gratis? Tittar man på Piratebay, som fram tills nyss stått för lejonparten av all illegal fildelning, så är en sak rätt klar. Det är inte helt lätt att fildela med Bittorrentteknik. Vill man ha några få låtar av en artist så är torrenter helt enkelt inte särskilt praktiskt.

Om jag spaltar upp för och nackdelar med Piratebay-fildelning:

För:

  • Det är gratis.
  • Utbudet är stort.
  • Man hittar alla former av media på samma plats.
  • Avsaknaden av betalningskrav gör det enkelt och förhållandevis säkert
  • Det är snabbt – nya filmer och tv-avsnitt kommer upp fort på sajten.
  • Namngivningsstandard gör att det är lätt att hitta. Serienamn S01E2 Titel [Grupp] lär man sig fort.
  • Det finns ofta svensk text även till material som inte sänts i Sverige.

Emot:

  • Det är förhållandevis tekniskt krångligt.
  • Kvaliten varierar rejält. Det är svårt att veta vad man får. Vad är en cam? Vad är en TS?
  • Undertexterna är ofta horribelt dåliga.
  • Man måste ladda ner.
  • Olika format gör det krångligt för den ovane.

Sammanfattar man så går det att koka ner till ”Lågt pris i kombination med tillgänglighet är viktigare än hög kvalitet och enkelhet”.

DN hade i somras en stor artikel där de hävdade att för första gången i historien väljer konsumenterna bort bättre ljudkvaliteten:

Från stenkakan till vinylskivan till cd-skivan har ljudet kontinuerligt förbättrats. Men formatet som tog över efter cd blev varken högupplösta dvd-audio eller super audio-cd – utan en komprimeringsteknologi från 1991.

Komprimeringsteknologin är alltså välkända mp3. Fast de hoppade över två viktiga steg: Kassettbandet och hemmarullbandspelarna. Bägge möjliggjorde hemmakopiering, bägge hade sämre ljud än originalkällan (lp-skivor och cd-skivor). Kassettbandet blev så populärt att branschen myntade begreppet ”Hometaping is killing music”. I Sverige gick Tomas Ledin till storms ”Sluta knycka vår musik”, där han satte fokus just på kassettkopiering.

Trots riktigt usel ljudkvalitet så var kassettbanden alltså så populära att artisterna kände sig hotade. Samma sak med mp3 – det låter inte alltid särskilt bra, men det är populärt ändå. Tillgängligheten är viktigare än ljudkvaliten.

Jag tror samma sak gäller film- varför vill folk kolla på en film som kopierats genom att någon suttit med en hemmakamera i en biosalong och filmat av? Det ser fördjävligt ut. Svaret är tillgänglighet. Man får filmen kanske i förväg, utan att behöva lämna hemmet. Tillgängligheten är hög. Om tillgängligheten blir tillräckligt god, behöver filmen inte ens vara särskilt bra. Jag tycker jag ofta ser på forum på nätet hur folk pratar om att de laddat ner grejor de egentligen inte vet om de vill se/lyssna på/spela. Men eftersom tillgängligheten var hög, ladda de ner ändå.

Tittar man på TV-serier så har piratnerladdningen tvingat tv-bolagen i Sverige att tidigarelägga säsongsvisningarna här för att inte förlora tittare. Tidigare kunde det ta år innan populära tv-serier från USA visades i Sverige, idag handlar det om månader. Trots det laddar folk fortfarande ner och enligt sajten Torrentfreak ökar den illegala fildelningen av tv-serier. När Piratebay har avsnitten några timmar efter att de premiärvisades i USA, är det svårt att bli snabbare. Bloggen Second Opinion skrev om det i våras:

”Det är inte konstigt att hängivna Lost-fans laddar ner serien illegalt om möjligheten finns, istället för att sitta och vänta i två månader. TV-kanalerna agerar på ett sätt som gör att människor fildelar.”

Man tycks alltså kunna konkurrera med tillgänglighet. Men det är inte enda faktorn. Trots allt köper folk DVD-boxar, musik och dataspel, för att nämna tre exempel.

I nästa post ska jag försöka begripa även det.

Det nya piratkriget

Sedan den stora urladdningen i och med IPRED och Piratebayrättegången har, tycker jag, fokus flyttat från krig mot piratkopierare, till inbördeskriget mellan upphovspersonerna, författare och musiker, regissörer och deras respektive förläggare och skivbolag. Jag tänkte försöka sammanfatta lite, om inte annat för min egen skull.

Att kreatörer krigar med dem som ska ge ut deras verk är inget nytt, jag skrev om att Jan Guillou var den första som bröt med sitt förlag när han 1999 lämnade Norstedts och började ge ut sina böcker själv. Hans skäl var att han tyckte han fick för lite av vinsten.

Trent Reznor från banden Nine Inch Nails, ger ut sina verk själv, och Techdirts Mike Masnick kallar hans affärsmodell för ”CwF + RtB=$$$”, vilket utläses ”Connect with Fans, give Reason to Buy = Earn money”. Trent ger bland annat bort sin musik, men säljer sedan luxuösa boxversioner med god förtjänst. För att nämna ett exempel.

Valve – datorspelsutvecklarna bakom Half Life, hamnade i konflikt med sin utgivare Vivendi, när de började distribuera sina titlar digitalt via nerladdningstjänsten och onlineaffären, Steam.

Magnus Uggla blev förbannat på Spotify, men kanske främst sitt eget skivbolag, när han upptäckte dels att han inte fick så mycket per spelad låt som han trodde, dels upptäckte att hans eget skivbolag ägde andelar i Spotify. Som alltså inte betalade tillräckligt. Han lovade att dra tillbaks alla sina låtar från Spotify (men i skrivande stund finns de kvar…)

Linda Skugge – har grundad sitt eget förlag, Vulkan, med print-on-demand som affärsidé och skrev under hösten en debattartikel där hon argumenterade för att förlagen inte klarar av att anpassa sig till den nya verkligheten.

Unni Drougge återtog kontrollen över sina böcker från sitt förlag och gav bort dem på USB-minnen på Bokmässan. Har nu börjat publicera sig på Vulkan.

Spelaffärer i Europa hotade med att bojkotta Sonys nya bärbara spelenhet, PSGo, eftersom alla spel till den levereras digitalt. De var helt enkelt missnöjda med att sälja en hårdvara när de senare inte kunde tjäna pengar på att sälja spel till den.

På en konferens jag var häromdagen hörde jag dessutom att Författarförbundet och förläggarna är oense om Googles bokprojekt (läs mer om det här). Författarförbundet, som alltså företräder författarna (duh!), är positiva, förläggarna negativa. Jag googlade när jag kom hem och hittade en artikel i SvD som stödjer detta:

Författarförbundets åsikt, förmedlat av dess ordförande Mats Söderlund, är att Google gynnar författarna mer än det avtal som Bonniers själva erbjuder sina författare gör. Svenska förläggarföreningen säger å sin sida att Googles affärsmetod är helt orimlig – ska alla svenska böcker hamna i Googles arkiv utan att en enda svensk författare eller förlag har kontaktats? Ja, Förläggarföreningen menar till och med att hela upplägget strider mot Bernkonventionen.

Författarna ser en chans att tjäna pengar, förläggarna förmodligen en risk att få mindre av dem. Bokbranschen har ju annars varit relativt förskonad från det som film- och skivbranschen ”drabbats” av, alltså digital piratkopiering. Det är lätt att fildela en låt eller film, svårare med en bok. När läsplattorna slår igenom stort, och det är tror jag bara en tidsfråga, så hamnar de i samma sits som alla andra. Amazon i USA satsar stenhårt på sin populära läsplatta Kindle, även om det inte är helt utan problem – i somras fick de kritik för att de fjärrraderade redan sålda böcker från användarnas läsplattor.

Och alltihop handlar om pengar. Varifrån ska de komma, vem ska få dem och hur mycket? Jag tänkte försöka sammanfatta även det, men nu har den här posten blivit så lång, att jag får återkomma senare i en ny.

Its not alright: Lily Allen piratkopierar

Lily Allen har gjort sig känd med låten Fuck You (Spotifylänk). Hon har nu också aktivt tagit ställning mot piratkopiering. Det enda hon glömde var att inte piratkopiera själv.

Det började med att hon startade en antipiratblogg som hon kallade ”Its not alright” (som nu är tömd på innehåll, men Google cache har fortfarande det mesta kvar…). Tillsammans med bland annat James Blunt argumenterade hon bland annat för lagstiftning som gör det möjligt att banna misstänkta piratkopierare från internet:

The debate on digital music piracy is reaching a critical point as Peter Mandelson and the government move to legislation that will tackle unlawful file sharing. The industry’s had a say, the ISPs have had a say and some artists – through the Featured Artists Coalition have had a say. But I don’t agree with them. Do you?

Sen rapporterade sajten Techdirt.com att hon på sin egen sajt hade lagt upp blandband (ja, eller vad man kallar det nuförtiden) med andra artisters material. Hon fildelade helt enkelt utan upphovsrättsinnehavarnas tillstånd. Hon lyckades dessutom med konststycket att sno hela texter, några i inscannade PDF-er, samt en hel text från Mike Masnick (som jag fö bloggade om här), vilket innebar att hon även piratade hans material. Varpå hon svarade:

Ett svar som gör det tydligt att hon inte förstår problemet. Man kan inte å ena sidan starta en kampanj för att misstänkta piratfildelare ska kunna stängas av från internet, å andra sidan tycka att det räcker med att det är ”uppenbart” att man inte försökt sno, samt en ursäkt i versaler.
Och om inte ens kampanjande artister förstår det, hur ska vanliga konsumenter göra det?

Sista, kanske, kapitlet kom när artisten Dan Bull gjorde en video med ett öppet brev till Lily:

Läs även andra bloggares åsikter om ,