Dataspel ökar aggressiviteten

I morse i SVT hölls ytterligare en i den ändlösa raden debatter om huruvida datorspel skapar massmördare eller inte. Men den här var anmärkningsvärd av flera skäl.

Det ena som vara anmärkningsvärt var att en forskare från KI och överläkare från Astrid Lindsgrens sjukhus avslöjade ett oerhört förakt för samhällsvetenskaplig forskning.

Det andra var att han höll med sin debattmotståndare – även om jag inte är säker på att han själv förstod det.
Fortsätt läsa

Battlefield 3 igen

Jag försökte spela igen i veckan. I tisdags hade jag nattat barn och fixat klart allt för att få lite tid över. Men när jag försökte starta spelet fick jag beskedet att det inte var installerat. Så kvällen ägnades istället åt att ladda ner igen. Eller tja, datorn laddade ner, själv gjorde jag annat.

I onsdags var det dags för ett nytt försök. Då fick jag istället beskedet från Origin, alltså EA’s Steamkopia, att jag inte hade någon internetanslutning. En googling avslöjade både att Origin hade fel, jag hade visst internetanslutning, och att jag inte var ensam om problemet. Origin var nere. No game for you!

Jag hade såklart förstått att fungerande nätverksanslutning krävdes för att spela online. Men för singelplayer? Allvarligt EA, jag förstår att Steams framgångar gör att ni också vill ha en bit av downloads-kakan. Men gör det rätt då. Att kräva att singleplayer-spelare loggar in på onlinetjänsten för att kunna spela med sig själva är en riktigt dålig idé. Något som Steam insett för flera år sedan:

"Offline". Look into it EA.

På torsdagen skedde tredje försöket och då funkade det. Men inte förrän jag uppdaterat EA’s webbläsarplugin. Och jag är inte jätteimponerad. Jag är småbarnsförälder. Det är meckigt för mig att få tid att spela och när jag väl fixat det, tid alltså, vill jag just spela.

Med Battlefield 3 tar det ett tag att komma igång. Först ska man alltså klicka på genvägen. Då startas Origin. Eller Origin Beta snarare, det är vad det verkar faktiskt inte en skarp produkt . Vilket ytterligare får mig att undra, kräver verkligen Electronic Arts att betalande kunder använder deras betaprodukter?500 spänn för ett spel i beta alltså?

Srsly? Beta?

Origin i sin tur startar webbläsaren. Där jag till slut får starta själva spelet. Sen följer såklart en ändlös räcka av logotypanimeringar från de företag som varit inblandade. Såklart går de inte att ESC:a sig förbi dem, man måste kolla på skiten varje gång.

Därefter stannar skärmen av någon anledning med ett ”Press enter”. Vad i helvete är meningen med det? Jag har redan klickat två gånger för att få spela, tror EA att jag medan jag tittade på alla deras loggor ändrat på mig?

Sen måste jag åter välja om jag ska fortsätta eller börja om eller whatnot. Sen följer ytterligare en laddningsperiod, först därefter kan jag faktiskt spela. Tänk vad enkelt det kunde vara, bara en ”Quickplay”-genväg på skrivbordet som startar spelet där man var senast. Det är inte kärnkirurgi vi pratar om här direkt.

Resultatet av det här är att jag inte spelat BF3 särskilt mycket än. Vilket är synd, det verkar vara bra grafik.

Battlefield 3 – värsta installationsupplevelsen någonsin

Igår fick jag Battlefield 3, äntligen, och satte genast igång att installera. Det var otroligt omständigt. Jag tror jag presenterades för säkert fem-sex EULA’s, som jag inte läste, den installerade jag vet inte hur många komponenter – som inte var spel – inklusive Origin, EA’s Steam-dödare. Som för säkerhets skull installerade sig själv två gånger.

Naturligtvis vill Origin autostartas med Windows och om den här trenden där varje spelutgivare ska ha sin egen lilla Appstore håller i sig, kommer aktivitetsfältet vara fullt snart. Snälla utgivare, tänk mobiltelefon: inte kommer varje app med en egen Appstore? Lika lite som vi vill ha det i våra telefoner vill vi ha det i vår dator.

Nu har jag en ikon på skrivbordet för ”Battlefield 3”. Det vanliga när man klickar på en sådan är att spelet startar. Det är ju en rätt rimlig förväntning. Men inte. När jag klickar öppnar istället Origin. Där jag bara kommer till spelkatalogen (som i mitt fall är rätt tom och bara innehåller BF3 och en gammal BF2EU-forces som jag köpte för 200 år sedan). Sen måste jag klicka igen.

Då tänker man ju att spelet borde börja? Nepp. Då startar istället webbläsaren med inte mindre än tre flikar. På den tredje fliken kan jag välja att starta spelet. Hur i helvete tänkte EA och Dice här? Tre klick, med start av två program som överhuvudtaget inte har med spelet att göra?

Sen startar spelet och kraschar efter typ fem minuter, så jag har fortfarande bara tagit mig pass 200 meter fram i ett tunnelbanetåg. En snabb googling visar att jag inte är den enda. Och eftersom jag är vuxenspelare och har barn så har jag inte tid att felsöka så spelet  får ligga tills de patchat klart det.

Bra där.

Vad hände med speldemos?

Vad hände med speldemos och shareware? I de moderna PC-spelens barndom kunde man alltid testa spelet innan man köpte det, ett av de första exemplen är kanske megasuccén Doom som tidigt släpptes i en shareware version. Shareware-Doom var i princip det riktiga spelet, men med bara några få vapen och banor tillgängliga. Det gjorde att man kunde pröva spelet innan man köpte det och bilda sig en rimlig uppfattning om det var värt pengarna.

På den tiden var man hänvisad till gratisfloppies från speltidningar, det fanns inga bredband, men paradoxalt nog var det betydligt lättare då att få pröva spelen innan de kom. Idag, med internet och datorer i varje hem och en spelmarknad som gått om filmindustrin i omsättning, så är det omöjligt.

Och när konsolspelens priser börjar spilla över på PC-spelen och en populär titel kan dra iväg upp över 700 spänn behövs sharewareversioner och spelbara demos än mer. Enda möjligheten idag att testa ett spel innan köp är att ladda ner piratversionen istället, och det kan ju inte vara bästa lösningen för branschen.

För mig själv har effekten blivit att jag spelar färre antal titlar och håller mig till dem jag vet är bra. Jag fegköper helt enkelt och om fler gör på samma sätt så blir det såklart svårare för tillverkarna att tänka nytt och fritt.

Vad säger Dataspelsbranschen?

Läs mer om speldemots död hos Rock Paper Shotgun.

Nerladdning vs plastbit 0-2

Jag såg reklamen för Prey 2 och insåg att det vore kul att spela Prey 1. Jag mindes att det fanns på Steam, men när jag sökte där fick jag inga resultat alls. Efter lite sökning framgick att det har funnits på Steam, men efter en rea så tog det tydligen slut, vilket kanske var lite överraskande, eftersom det alltså handlar om helt digitala kopior, inte fysiska exemplar.

Men jag hittade DVD-versionen hos CDON.com för bara 12 spänn och eftersom det var fri frakt under juli månad så blev det till slut det den kostade. Någon dag senare hade jag skivan hemma, men istället för att installera från den, så testade jag att registrera nyckeln via Steam istället. Och mycket riktigt, den fungerade och spelet är nu installerad och tillgängligt via Steam. Och jag har en onödig DVD med omslag hemma.

Sammanfattningsvis känns det lite löjligt att det inte gick att köpa digital från början.

Nerladdning vs Plastbit 0-1

Jag tänkte köpa Portal 2. Det finns på Steam, nerladdningsbart och jag är ju ett stort fan av digital distribution av spel. Men vad i helvete är det här?

Steam tar 49,99€, vilket på svenska blir 475,90SEK. Då får jag spelet nerladdningsbart och det är allt.

Men om jag istället köper det från brittiska Amazon.co.uk (klicka för större bild):

 

Då är priset, inklusive frakt från Storbritannien, plötsligt 315 spänn. Då får jag skiva och omslag också. Skickat med flyg. Billigare. Och det märkliga är att när jag får spelet så måste jag ändå registrera det i Steam, varpå det blir tillgängligt för nerladdning precis som om jag hade köpt det direkt från Steam. Hur tänkte de nu?

Electronic Arts skjuter sig själva i foten.

När vi haft ytterligare en urtjatad diskussion om ”dataspelsvåld” (till och med Siwert Öholm var med!), där bland annat Orvar Säfström och Jonas Thente (tyvärr inte online)  stått för de vettigaste åsikterna , så kommer EA och presenterar det här tramset:

Inte bara en video, de har också slängt upp en sajt, yourmomhatesthis.com, och släppt bakom scenernaversionen. En kampanj som alltså riktar sig till unga killar som bor hemma fortfarande, för ett spel som riktar sig till vuxna. Byggd på den förlegade könsrollen att mamma står för uppfostrandet hemma.

Här kämpar man med att tydliggöra att alla spel inte vänder sig till barn och så kommer det största spelförlaget och skjuter sig i foten på det här sättet. Är de dumma i huvudet?

Datorspel på film ingen hit

I dagens DN Kultur har icke-datorspelande recensenten Mårten Blomkvist upptäckt det vi andra redan visste, att datorspel sällan gör sig särskilt bra på bio. Det nya som Mårten B introducerar är att det är spelvärldens eget fel. Han skriver:

”(…)Men för en som själv inte spelar undrar jag varför en bransch där det finns så mycket resurser, och där det ingår mycket filmskapande, är nöjd med att framstå som totalt imbecill och primitiv när den visar sig på bio”.

Det är alltså spelindustrins fel att filmmakarna gör kackiga filmer. Tänk om man hade sagt samma sak om böcker som blir film? Att det är förlagsbranschens fel, eller kanske till och med författarnas, att filmversionen alltid är sämre än boken?

Och om man vänder på det, är det filmindustrins fel att datorspel som Robocop, Lost och Matrix blev så usla? Så klart inte. Det handlar om att spel, böcker och film är helt olika kulturella uttryck, med helt egna förutsättningar. Och att det inte med självklarhet går att överföra det ena till det andra.

Och då är jag framme vid pudelns kärna, min rättsmäktiga indignation. Ingen skulle någonsin påstå att det är författarnas fel att filmversioner nästan alltid är sämre än bokförlagan. Att någon vill hacka på datorspel beror på att branschen, trots att den nu alltså gått om filmindustrin i storlek, fortfarande betraktas som något slags leksaker för små 13-åriga pojkar.

Jag förmodar att det är en mognadsprocess, både film och tv var ju med om samma sak, teater och radio var länge lite finare. Jag förmodar att det kommer ta några år till innan det finns tillräckligt många datorspelande recensenter för att genrekompetensen ska bli tillräcklig stor för att förstå även datorspel.

EA games reagerar på fanvideo

Stora företag upplevs ofta som onåbara. De gömmer sig bakom stora murar och någonstans långt därinne pågår verksamheten som sedan resulterar i en produkt eller tjänst som vi köper. Har vi synpunkter eller frågor så är chansen liten eller obefintlig att någon bryr sig.

”Levinator 25” köpte Tiger Woods PGA Tour 08 – ett golfspel från EA, världens största dataspelstilverkare. Han blev irriterad på hur buggigt det var och filmade sig själv när han gjorde något han kallade ”The Jesus Shot”:

Det tog, vad det verkar, ungefär ett år innan EA la upp svaret:

Lysande tycker jag. Ja, jag vet, det här inlägget kunde ha tajmats bättre. Jag vet inte varför jag inte lagt ut det tidigare, jag har flera gånger slagits av vilket bra exempel det här på hur stora företag kommenterar fanscenen.

Vådan av att köpa spel i förväg

Jag älskar ju Steam eftersom det är ett så fantastiskt bekvämt sätt att inte bara köpa utan också hantera (installera/avinstallera/flytta osv) dem. Dessutom har de ett piggt sätt att bedriva kampanjer – ibland släpper de till exempel spel helt gratis under en begränsad period, gamla spel får påtagliga prisnedsättningar och så vidare.

Före sommaren så släpptes ett Red Faction-paket som innebar att om man förbeställde Red Faction Guerilla, så fick man föregångarna i serien, alltså ettan och tvåan gratis och omedelbart. Dessutom tror jag att priset var nersatt – man fick alltså alltihop billigare än om man skulle köpt bara RFG när det väl släppts.

Problemet var att jag totalt glömde bort att jag hade köpt det – först igår kom jag ihåg och när jag tittade efter så låg det mycket riktigt där tillgängligt för nerladdning.

Och jag som i en månads tid svurit över att inget nytt fanns på spelfronten. Jag måste börja skriva ner när jag köper grejor i förväg.

Affärer vägrar sälja Sonys nya konsoll

Aftonbladet skriver om att återförsäljarna bojkottar Sonys nya bärbara spelkonsol, PSGo. I intervjuer säger affärsinnehavarna att det är det faktum att PSGo inte kommer använda fysiska spel, utan bara nerladdningsbara – den kommer alltså förlita sig helt på digital distribution:

– PSP Go kommer bara att fungera med nedladdning av spel och därför anser vi inte att det är intressant för oss att stötta konsolen, säger representanter för danska Coolshop till spelsajten Comon.

Bloggen Joystiq sammanfattar:

(…)well, selling games is how game stores typically make money.

Man kan ju förstå deras inställning. Det är bättre med apparater som man kan sälja dyra cartridges, dvd-er, UMDer och allt vad det heter till. Men tittar man på resten av mediakonsumtionen är det väl rätt tydligt att all rörelse går från fysiska exemplar till digitala.

Det är ju inte första gången som spelproducenterna clashar med återförsäljarna över konkurrensen mellan digitala distribution och fysisk, redan 2002 stämde spelförlaget Vivendi spelproducenten Valve, när Valve introducerade den digitala plattformen Steam (förövrigt en fantastisk gåva till mänskligheten). Vivendi försökte helt enkelt i domstol förbjuda Valve att distribuera Half Life 2 digitalt via Steam. Domslutet gick helt emot Vivendi.

Det är såklart jobbigt med förändring, särskilt när den slår direkt mot själva affärsidén. Frågan är om det går att hindra genom att på det här sättet hålla för öronen och blunda (å andra sidan tycks mest handla om Nederländerna och Danmark).

Samtidigt är det intressant. Det började med att konsumenterna tröttnade på fysisk konsumtion och började använda Napster, Limewire, Kazaa, Piratebay, ja i stort sett varenda ny lösning för digital distributions som kom. De som tjänar pengar på de fysiska enheterna började dra folk till domstol.

Efter nio-tio skakiga år (om man räknar sen Napstertiden) så har nu konsumenterna på allvar börjat kunna köpa digitalt direkt och får vara ifred. I princip får man kanske säga, vi väntar på nerläggningen av Piratebay och öppnandet av Voddler. Nu när det inte längre är lika lätt att hacka på konsumenterna för att de ”konsumerar fel”, så måste de inblandade ge sig på varandra istället. Så ger sig Magnus Uggla på sitt skivbolag Sony BMG och nu bojkottas alltså PSP Go.

Personligen hoppas jag PSP Go blir en succé, jag är övertygad om att framtidens spel är nerladdade. Eller till och med streamade – så slipper man ständigt köpa ny hårddisk.

Datorspel schmatorspel

Varför kallas organisationen Dataspelsbranschen förresten? Jag har alltid trott att det heter datorspel?

EDIT: Efter lite investigooglande inser jag nu att dataspel är en accepterad term. Och att kalla det ”datspelsbranschen” istället för ”datorspelsbranschen” makes sense om man även har hand om tv-spel och handkonsoller.

Jag har också insett att jag har en jävligt mästrande ton i flera av mina inlägg. Det är förmodligen något jag måste jobba med.

Piraterna dödade det svenska musikundret! (2)


Per Strömbäck svarade mig och det var såpass intressant att jag väljer att svara i en ny post – annars har kommentarerna en förmåga att försvinna i bakgrunden när det gäller bloggar. Dessutom blev det ett så långt svar…

Hej Christian – tack för beröm och bra fråga. Det svenska musikundret är beteckningen på rekordåren strax efter millennieskiftet då svenska artister gjorde segertåg på topplistor världen över. Det beskrevs i ekonomiska termer eftersom det byggde på en kalkyl att Sverige var ett av de största musikexportländerna i förhållande till folkmängden, i klass med USA och Storbritannien. Sedan dess har den svenska musikbranschens ekonomi (ja, inklusive artisternas!) havererat totalt och med den de svenska utlandsframgångarna.

Och då definierar vi det ”svenska musikundret” olika. Du talar egentligen om cd-försäljning, inte ”musikundret” i konstnärliga termer (eftersom jag vill hävda att det görs lika mycket intressant svensk musik idag som det gjorde för tio år sedan. Om inte mer. Dessutom är det ju inte unikt för svensk musik – all cd-försäljning går ju ner – men skriver man ”det svenska musikundret” så riskerar man att folk uppfattar det som något speciellt för svensk musik. Svensk musik lever och har hälsan och en av faktorerna som brukar nämnas som unikt för Sverige är tillgången till den kommunala musikskolan.).

Hade du istället skrivit ”Piraterna dödade cd-försäljningen” hade jag varit mer böjd att hålla med dig. Åtminstone när det gäller effekten – det finns väl ingen som argumenterar emot att cd-försäljningen minskar – men kanske inte när det gäller orsaken. Och jag tycker din egen bransch är ett alldeles utmärkt exempel på det – mer om det nedan. Jag tror att det ligger ett annat skäl bakom skivbolagens misslyckande. Den har varit nästa obstinat motståndare till att digitalisera sin distribution mot sina kunder. Tvärtom gör de allt för att motverka den.

Ett exempel är när SonyBMG la ett rootkit på sina cd-skivor som äventyrade säkerheten för miljontals datorer. Sonys rootkit gick ut på att begränsa möjligheterna att installera musik på andra datorer, men skadade istället datorerna. Det slutade med att Sony fick återkalla de skivor som sålts.

Ett annat privat exempel är när jag köpte Foo Fighters One By One till min fru. När hon skulle lyssna på den på jobbet funkade det inte. Efter en hel del felsökande framgick det att den inte gick att spela på Macar. Det slutade med att jag laddade ner en rippad version från nätet för att hon skulle kunna lyssna (och hade det varit en torrent så hade det inneburit att jag bidragit till den illegala spridningen av verket). Så skapas pirater.

Det är symtomatiskt att inget de två första seriösa digitala distributionsalternativen startats av den egna branschen. Istället var det datortillverkaren Apple som 2003 startade Itunes Music Store, trots en motsträvig bransch, där de bland annat hotades av stämning av skivbolaget Apple. Music Store var enligt dem själva den största försäljaren av musik i USA 2008. Det andra exemplet är såklart den streamade tjänsten från Spotify, startad av datorkillarna Daniel Ek och Martin Lorentzon. Även den motarbetas av branschen. Men det intressanta är alltså varifrån initiativen kommer.

Bakom tanken att ”Pirater dödar branschens lagliga alternativ” ligger inställningen att man aldrig kan tävla med ”gratis” – att ”gratis alltid är bäst”. Jag hävdar att det är fel och ett exempel på det är de svenska Public Servicebolagen. De finansieras via en TV-avgift, men även om man inte betalar den så får man in SVT:s och SR:s kanaler utan problem. Man kunde ju tänka sig att tittarna skulle ha tvingats använda ett programkort för att kunna titta, liksom andra betalkanaler, men idag går det att se SVTs utbud på vilken fribox som helst (Formellt är ju avgiften för innehav av TV-mottagaren). Samma sak med radio – man kan förutom vilken FM-radio som helst, också lyssna via Wifiapparater som Argons iNet och via 3G mobilnätet. Tillgängligheten är extremt hög och risken att bli påkommen med att inte betala är inte bara minimal utan obefintlig. Straffen för påkomst, såvida man inte är kulturminister, är ringa. Trots det betalar majoriteten av befolkningen sin tv-licens. Gratis är uppenbarligen inte alltid bäst.

Ett annat positivt exempel är som jag tidigare nämnt Pers egen bransch, dataspelsbranschen. När jag spelade datorspel på 80-talet, till C64 och Spectrum, var piratkopieringen extrem. Jag tror inte att jag under åren 1983-89 såg ett riktigt köpt spel – allt kopierades. Speltillverkarna slet för att hitta sätt att stoppa det, det var koder man var tvungen att mata in, små snurror med nycklar och i ett fall minns jag att manualen var tryckt på rött papper för att försvåra kopiering i kopieringsapparater. Jag kan tänka mig att ett av skälen till att alla kopierade var att alla var typ tretton år och hade inte så mycket pengar direkt. Nuförtiden spelar ju gudbevars även 37-åringar och de tenderar ju att ha mer pengar. Men jag menar att det finns fler skäl.

Spelbranschen har helt enkelt redan från början varit mer positiva till att möta sin publiks behov. Ett av de första exemplen var när ID Software i början av 90-talet testade det förhållandevis nya konceptet ”Shareware”. De började släppa gratisversioner av sina spel, där man fick testa några av puffrorna och några av banorna utan att betala en spänn. Vilket gjorde att kunderna kunde testa spelet innan de köpte. Intressant nog var det ungefär samtidigt som ID insåg att de inte behövde en extern distributör, Apogee, utan kunde sköta det själva.

Ett annat exempel har jag redan bloggat om, Gabe Newell som 2003 släppte Steam, en plattform som idag har fler än 20 miljoner användarkonton. Något som fö ledde till en konflikt med deras distributör Vivendi/Sierra (Man anar nästan ett mönster…).

Ett tredje exempel är vår svenska speltillverkare Dice som med spelet Battlefield: Heroes börjar testa gratisspel, där de istället ska få in pengar via ingame annonsering och mikrobetalningar, där man billigt kan köpa små tillägg, nya kläder, spelarutseenden och så vidare.

Ett fjärde exempel är spel som World of Warcraft där man betalar en månadsavgift för att få spela online.

Fler exempel finns, EA har testat nerladdning (och är numera också representerade i Steams katalog), Microsoft gör det, även om jag tycker att de gör det på fel sätt.

Dessutom har dataspelsbranschen förstått något som skivbolagsbranschen inte greppat: Att sänka priserna, rejält, på äldre produkter. När det gäller pc-spel kan man inom ett halvår hitta spelen för halva priset, eller billigare, medan skivbolagen fortfarande tar 159 spänn för en skiva från 80-talet.

Jag skulle alltså vilja hävda att Dataspelsbranschen är betydligt piggare på att testa och experimentera (och därmed att ta risker) än skivbranschen – och att det har betalat sig. Vad jag förstått är branschen på väg att gå om, om den inte redan har det, filmindustrins omsättning. Trots all piratkopiering så går det, hävdar jag, att hitta nya affärsmodeller och distributionssätt och om skivbolagen hade varit lika tidiga som dataspelstillverkarna så är jag övertygad om att branschens ekonomi hade sett annorlunda ut.

Och jisses vilken lång bloggpost det här blev.

Fallout 3 igen…


Herrejösses. Jag bestämde mig till slut för att trots allt köpa addonsen till Fallout 3 på DVD, för att slippa behöva köpa en massa extra Kalle Anka-pengar, men…. se det går inte. Man kan nämligen inte använda DVD-versionen av addonsen tillsammans med Steamversionen av Fallout 3. Istället måste man alltså skaffa sig ett konto på Microsoft Lala-land, köpa för många låtsaspengar, ladda ner och kopiera över. EDIT: Och installera downloadmanagern ”Games for Windows Live”.

Varför i hela helvetet ska de göra det så krångligt? Jag vill ju bara spela lite!

Microsoft zero points 2

I april skrev jag om Microsofts märkliga låtsaspengar, Microsoft Points, och det faktum att de kräver att folk köper sådana för att sedan köpa spel. Och att det inte går att köpa exakt så många Microsoftpengar som ett spel kostar – Fallout 3s Operation Anchorage kostar 800 poäng och man måste köpa antingen 500 eller 1000. Även resten av expansionerna till Fallout 3 kräver, surpris, surpris, låtsaspengar. Och om man varit vettig och köpt spelet digitalt via Steam, så måste man hålla på och kopiera och flytta och trixa för att få det att fungera.

Nu ser jag dock att Microsoft ligger on-the-bleeding-edge för moderna lösningar, möter kunderans behov, är moderna och tänker nytt. Så de som inte vill leka affär med deras fejkcash, kan (trummvirvel) gå till en affär och köpa spelen på DVD. Back to plastics alltså.

Så undrar dom varför folk laddar ner crackade versioner från Piratebay.