Cykel-uland

Sverige är ett u-land för cyklister och ett av främsta skälen är att trafikplanerarna saknar kompetens att hantera cykel som fordon och som transportmedel. Cykeln i Sverige har fortfarande ställningen som ett slags fritidssysselsättning där man åker på fina naturutflykter i lugnt tempo. Vilket kanske var sant på, jag vet inte tidigt 30-tal? Idag används cykeln som ett transportmedel, precis som moped, motorcykel eller för all del bil, där målet inte är att långsamt glida fram och titta på utsikten. Och när trafikplanerarnas arbete krockar med verkligheten så sker olyckor. En 80-kilos cyklist som kommer farande i över 40 kilometer i timmen är livsfarlig för fotgängare det fattar vem som helst. Trots det blandas fotgängare och cyklister i körbanorna, även i stadsmiljö.

Andreas Grass förstår att det vore farlig om han krockade med någon som gick när han cyklar. Han valde därför att istället utsätta sig själv för risken att bli påkörd och köra ute i bilvägbanan. Det skulle han inte ha gjort – han blev nämligen mycket riktigt påkörd av en road-ragedrabbad 70-årig bilförare. Som friades, men Andreas fälldes och fick betala böter (vilket samtidigt innebär ett förtydligande: det är okej att köra på cyklister i vägbanan).

Andreas har alltså från och med nu ingen möjlighet att säkert cykla dit han är på väg – cyklar han på cykelbanan, där det finns fotgängare, riskerar han dels att skada eller rentav döda någon, dels att bli dömd för detta. Cyklar han i vägbanan riskerar han att själv bli skadad, eller dödad, samt dömas för detta. Damned if you don’t, damned if you do.

Det är så jävla puckat. Särskilt som lösningen är så enkel: Gör cykelbanorna till just cykelbanor. Det ska inte gå att missa att det är en cykelbana och den ska vara helt skiljd från fotgängare. Med trottoarkant eller räcke. Inte med liten tunn vit linje (som försvinner på vintern med snön, och som åtminstone i Stockholm fylls i oerhört sparsamt)

Samtidigt gick moderaterna (eller ”nya” moderaterna som de fortfarande efter fem år vill bli kallade) till val på bättre cykelvägar. Jag håller inte andan.

Jorå, sörrö. Visst.

Aftonbladet skrev (här också) och det gjorde också Expressen (här också).

SvD om cykling i Stockholm

SvD skriver om cykling i Stockholm idag. Jag håller med om allt och lägger till att de kan passa på att ändra känsligheten för automatiska rödljus (ni vet, sådana vid utfarter som börjar slå om till grönt först när en bil vill köra ut). Idag blir man som cyklist stående, eftersom ljuset inte känner av cyklar. Vilket gör att man istället efter några minuter kör mot rött. Jag passar också på att lägga till en bild av en jeppe som målade cykelbana i fredags. Heja.

Här renoveras det cykelbana

Rullande poliser ska stoppa cykelbusarna

Jag läser i dagens Metro (PDF, sid 6, eftersom Metro väljer att inte lägga upp på riktigt) att Stockholmspolisen satsat på civila cykelpoliser för att stävja ”trafikbuset” bland cyklister. Jättebra tycker jag, som daglig cyklist (läs mer här). Men jag utgår från att samtidigt som man börjar hävda cyklisters skyldigheter, lägger lika mycket kraft på deras rättigheter. Till exempel att se till att bilister och containerägare inte placerar sina fordon mitt i cykelbanor, att SL inte använder dem som hållplatser och att de plogas rent på vintrarna istället för att banorna används som snöupplag och sånt.

Metro tar också i från tårna:

De senaste tre åren har cyklister varit inblandade i nästan hälften av de totalt 14 trafikrelaterade dödsolyckorna i city.
7 dödsolyckor på tre år alltså, eller det står ”nästan”, så jag förmodar att det är sex – två per år. Det får Metro till en ”trend”. Som alltså ska vändas. De skulle ha kollat hur många det var 2007. Om det var en, hade man kunnat dängt till med att antalet dödsfall med cyklister inblandade hade ökat med 100% (alltså från en 2007 till två 2008).
Tittar man totalt på statistiken har antalet cyklister i innerstan senaste 10 åren ökat med 75%. Trots det har antalet olyckor inte gått upp i motsvarande grad. Och där det byggts cykelbanor har olyckorna i snitt minskat med 20% (pdf):
Trafiksäkerheten har förbättrats påtagligt på de gator där cykelåtgärder genomförts. En före- och efterstudie av polisrapporterade olyckor visar att det totala antalet trafikolyckor på dessa sträckor har minskat något, medan de under samma period har ökat på det övriga gatunätet i innerstaden. Antalet skadade cyklister har minskat med 20 procent på de studerade sträckorna medan antalet varit oförändrat i övriga delar av innerstaden. Samtidigt har cykeltrafiken har ökat. Trots det har inte antalet cykelolyckor ökat. Risken att skadas som cyklist har därför minskat.
Cykelfält och cykelbanor verkar alltså vara ett effektivt sätt att minska cykelolyckor. Trots det målades det fjuttiga 650 meter 2009.  I’m just saying, mkay.

Cykelfrämjandet vs Motormännens riksförbund

I höstas försökte jag få svar från Stockholms Kommun (”Årets cykelfrämjarstad 2007”) om en del rätt centrala trafikregler jag var osäker på. Jag cyklar året runt som ett sätt att ta mig till och från jobbet. Jag har inte varit särskilt framgångsrik… i skrivande stund har jag fortfarande inte fått något svar, tvärtom har jag fler frågor.

Prima tillfällig parkering.

Att cykla i Stockholm går sådär. På vintern används cykelfälten som ett bra ställe att lägga snön i och generellt sätt året runt är cykelfältet en fantastisk plats att parkera bilen i medan man är inne och hämtar pizza, eller whatnot.

Och idag upptäckte jag också att SL valt att placera en av sina tillfälliga busshållplatser mitt i cykelbanan, med följd att en hel busslast plötsligt klev rätt ut i banan. Till saken hör att de tillfälliga busshållplatserna är… sparsamt utmärkta. Jag har svårt att tänka mig samma scenario på en bilväg. Åtminstone utan oranga markeringar och avspärrningar. Men vadå, cyklar är ju inget farligt, de är små och kan lätt väja, upp på trottoaren eller mellan träden i allén. Man kan ju kliva av och gå också.

Ibland sägs det att cyklar ”också är fordon”. Men i så fall fordon som uteslutande har skyldigheter och inga rättigheter. När det passar ska cyklister hålla sig i cykelbanan, inte ge sig ut i körbanan, eller upp på trottoaren. Men om det ska lastas av containrar, eller som just nu nere på stan, byggas ny spårvagn, då ska cyklarna ta sig fram ändå, eftersom cykelbanan behövs till annat. Det går ju som sagt att kliva av och gå. Eller köra upp på trottoaren.

Behandlas man så, kommer man börja köra så och det gör cyklister. Förväntas man kreativt ta sig runt trafikhinder, parkerade bilar, avstigande busstrafikanter och fotgängare ibland, så fortsätter man köra så även annars. Och det är farligt.

Prima postparkeringsplats

Det är kanske inte så konstigt å andra sidan. Jämför hur bilisternas lobbyorganisation, ”Motormännens riksförbund” (jag undrar om de någonsin funderat över det tidsenliga i det där namnet) presenterar sig på nätet och hur cyklisternas ”Cykelfrämjandet” gör det.

Motormännen: ”Motormännen avvisar ny drivmedelsskatt”

Cykelfrämjandet: ”Välkommen till CykelTuristVeckan 2010 på GOTLAND”.

Jag är elak, Cykelfrämjandet överklagar också ett beslut om förbud mot cykeldemonstration på Ölandsbron, men i övrigt så känns det inte direkt som om man kommit till en sida som jobbar politiskt för sin målgrupp.

Motormännen sprutar ur sig pressmeddelanden, nästan alla handlar om krav för att förbättra tillvaron för bilister. Alla ställer konkreta krav med tydliga formuleringar. Och har med kontaktuppgifter till organisationens talespersoner.

Jag vet inte om Cykelfrämjandet skickat några pressmeddelanden alls, jag hittar i varje fall inga på deras sidor. Hela sajten består av trams – om inte det huvudsakliga målet är att få folk att cykelturista på Gotland i sommar.

Cykelfrämjandet känns som en kvarleva från en tid då cykel var något tjoigt man åkte på familjeutflykter på landet med. Någotslags friskvårds-organisation som mest syftade till att få folk att motionera. Det är förövrigt de som utnämnde Stockholm till ”Årets cykelfrämjarstad 2007” (Här är kommunens stora satsning på cyklar 2009. Några hundra meter cykelbana).

Jag läser Cykelfrämjandets tidning online ”Cykling”. Ledaren handlar i princip uteslutande om hur härligt det är med de olika ”kretsarnas” aktiviteter. Aktiviteter handlar här alltså om cykelutflykter. Visst nämns kort förbundets roll som opintionsbildare, men utan att nämna hur och vad, sedan snabbt vidare till något så viktigt som liggcyklar. Detta efter en vinter då huvudstadens cykelfält försvann totalt i fyra månader. I princip hela tidningen handlar om cykeln som turist- eller motionsverktyg. En sida tar upp en ”utmaning” till ”beslutsfattarna”, men helt utan konkreta krav.

För mig är cykeln inget tillfälligt helgnöje, det är mitt huvudsakliga transportmedel till och från mitt arbete året runt. Jag vill kunna cykla säkert och snabbt. Jag vill cykla i en miljö där de trafikansvariga förstår detta och hanterar min trafiksituation därefter. Egentligen samma sak som bilister kräver – och får. Jag vill ha samma snöröjning som bilarna får, samma tydlighet när det är vägarbeten. Jag vill ha cykelbanor som målas om och lagas regelbundet. Jag vill ha bevakade övergångställen längs hela min cykelväg. Jag vill ha cykelbanor som faktiskt hänger ihop och inte plötsligt försvinner mitt mellan två filer.

Läs även andra bloggares åsikter om

Myndigheter som inte svarar på mail

Jag cyklar året runt och uppfattar väl inte direkt trafikreglerna för cyklister som helt solklara. Som den mönstermedborgare jag är tänkte jag därför vara lite IT och fotade de mest knepiga trafiksituationerna. Dessa bilder satte jag sedan ihop med lite välformulerade frågor och gick in på Stockholms Kommuns hemsida.
Där kunde jag läsa om hur bra Stockholm är för cyklister:

2007 utnämndes Stockholm till ”Årets Cykelfrämjarstad” för sitt långsiktiga arbete med att skapa goda förutsättningar för cykeltrafik i huvudstaden.

Jag vaskade också fram kontaktuppgiften ”trafikkontoret@tk.stockholm.se”. Dit skickade jag de frågor jag hade, med vältagna bilder. Det blev lite som teoriprovet man tar för uppkörning. Tanken var sedan att publicera svaret här. Mitt första mail skickade jag 4 oktober. Jag fick en autoreply om att mitt mail hade registrerats. Yay offentlighetsprincipen! Men sedan hände inte så mycket mer. 27 november skickade jag en påminnelse (också det enligt autosvar registrerat).

4 december, alltså två månader senare, fick jag svar:

Hej Christian!  Tack för dina frågor.
Vad gäller trafikregler hänvisar jag i första hand till Transportstyrelsen.
Kika gärna under adressen:
Där bör du kunna få svar på dina frågor.
Lycka till!

Tack, det kommer jag behöva. Med två månaders svarstid kommer den här korrespondensen ta ett tag. Och att det finns trafikregler publicerade på nätet vet jag såklart redan, det kunde Google ha berättat för mig. Men jag hade rätt specifika frågor, till exempel om den röda beläggning som här och var används i vägbanan har någon betydelse för till exempel väjningsplikt. Eller om två cyklar målade i ett cykelfält innebär att det är tvåfiligt? Innebär det att ett cykelfält som bara har en cykel är enkelriktad? Är det förbjudet att ha blinkande lyktor?

För att nämna några exempel som Transportstyrelsens sida inte ger svar på. Jag skickade därför vidare till Transportstyrelsen 4 december. Jag har fortfarande inte fått svar.

Min poäng här är att man kanske som myndighet inte ska ha kontaktuppgifter på sidan om man inte tänker svara. Och att svarstiden är bisarrt lång. Och att det är fördjälva slött att inte en enda person inom kommunen orkar svara på några enkla trafikfrågor, särskilt om man vill hävda att man är ”Årets cykelfrämjarstad”. Och att Stockholm förmodligen är en av Europas sämsta cykelstäder.

Läs även andra bloggares åsikter om ,