Tänk vuxet – dela inte barns klipp hur som helst

Förra veckan fick en video stor delning i mitt Facebookflöde. Det var på en liten kille, kanske tolv-tretton år.

Han var hemma sjuk från skolan vad det verkar och satt och snackade skit om skolan, mattanter och bögar. I princip. Mycket ”bögdjävlar” och ”djävla fittor”. Fortsätt läsa

Tidslöst kvinnostopp

SR Minnen grävde upp lyssnarstormen som uppstod när första kvinnliga nyhetsuppläsaren gjort premiär:

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3557023

Man kan skratta åt det idag, men sen fundera över om vi kommit så långt. När det gäller kvinnliga huvudroller i tecknad barnfilm skulle jag vilja hävda att vi är kvar på exakt samma nivå. När de finns, måste de döljas genom trixia titlar.

Veckan som gick 1: Att köpa barnkläder

Under veckan blev det om inte en bävning, så åtminstone ett mindre bloggskalv kring Lindex märkliga idé att 116 centimeter på killar är längre än 116 centimeter på tjejer. Det började med ett vettigt inlägg på Den nya bloggen och fortsatter raskt in på Aftonbladet och de övriga som brukar hoppa till några artiklar, för att sedan åter skriva om smala kändisar istället. Bästa vurpan presterade dock DN i lördags när de fick till följande ledare:

It's a mom's world

Jamendåså, då kan vi pappor med lugnt samvete återvända till pipan och morgontidningen framför brasan då.

Kampanjar pedofiler på Facebook?

Tidigare i höstas startades en kampanj på Facebook kallad ”Change your profile picture to a cartoon character campaign”. Snabbt började folk ändra sina profilbilder till tecknade figurer. Men lika snabbt började folk ifrågasätta kampanjens egentliga syfte. Så här kommenterade signaturen Kasper det på Daily Mails sida:

I think the whole point is that its causing kids to add people that they think are kids too. I think we should take the necessary precautions to keep our kids safe. Also, it WAS stated, ”No one has come forward to claim responsibility for the campaign.”

En rimlig teori tycker jag. Vill man normalisera att vuxna har gulliga serier som profilbilder så är det här ju ett effektivt sätt. Och att ingen tar på sig ansvaret för kampanjen kan också tyckas märkligt. Ryktet blev till slut så omfattande att Facebook, enligt Aftonbladet, själva kände sig manade att gå ut och kommentera att det hela var ett falskt rykte.

Sajten Hoax-slayer skriver:

Some reports indicate that the idea may have started among Facebook users in Greece and Cypress. It appears that the trend started as a simple game without any particular agenda. However, at some point it morphed into the current anti-violence campaign. Since then, the campaign has taken the social network by storm and inspired a number of dedicated Facebook groups along the way. While the campaign does not appear to have been first promoted by any specific child welfare group, at least one organization, the NSPCC, is now openly supporting the craze. The NSPCC asks users to show their support by donating money as well as by changing their profile picture.

Know Your meme menar att det hela började som ett skämt i Grekland:

From the 16th to the 20th of November, we shall change our profile pictures to our favourite cartoon characters. The purpose of this game is to remove all photos of human for a few days from Facebook.

Det verkar alltså som om kampanjen startades som så mycket annat på internet  utan särskild avsändare och spontant. Som ett internet-meme alltså. Det förklarar också varför det inte tycks finnas någon officiell ansvarig. Lite mer om bakgrunden finns hos ABC.com.

Hoax-slayer skriver vidare:

If some sinister paedophile group was intent on luring children into their clutches by changing their profile pictures to child-friendly cartoon characters, the very last thing that they would desire is for the wider Facebook community to follow suit.

Jag kan tänka mig att rädslan för att utnyttjas av okända krafter kommer ur händelser som när Facebookgrupper kapades, det vill säga, man gick med i gruppen ”Heja Brage!” och plötsligt upptäckte man att man var med i ”Vi som gillar nazismen”. Ungefär.

Och nu sliter de (anonyma) administratörerna för ”Change your profile picture to a cartoon character campaign”  med att få bort pedofilryktet :

This Page Is Not A Pedophile Page Its Just Lots Of People Abused This Page That Made Issues World Wide

Vilket är ungefär lika effektivt som när dåvarande moderatledaren Bo Lundgren gick ut med att han ”minsann inte är tråkig”.

Under tiden frågar jag mig varför sådana här kampanjer får sån spridning? Visst, det kan ge viss uppmärksamhet åt  en bra sak, men jag tycker det finns en rejäl övertro på kraften i att folk klickar på ”gilla” och ändrar en bild. Signaturen Fruxo kommenterar på vemihelvete.se:

Det är Anton Abele-sjukan. Allting ska gillas, och plötsligt blir fullständig tomma handlingar (som att trycka på ”Like!” på nån hemsida) meningsfull kommunikation och en knytnäve i luften. Störtlöjligt, och idiotiskt.

(Om ni inte minns Anton Abele – läs Expressenartikeln här)Och är man osäker: stöd inte kampanjer som saknar tydlig avsändare. Googla. Fundera igenom vad som verkar rimligt.

Barntvproducenter hatar flickor

Jag skrev tidigare om att jag efter tre år med barn-tv gjort tre som jag tycker viktiga iakttagelser. Den första handlade om att barn-tv ledde min dotter ut på internet och har gett henne sina första kunskaper om hur man hanterar en dator. Nu tänkte jag ta upp den andra, negativa: Barntvproducenter hatar flickor. Jag har lagt mig vinn om att min fyraåriga dotter ska slippa få se könsrollstereotypa barnprogram och att hon ska få så många program med flickor i riktiga huvudroller som möjligt. Jag vill att hon ska ha bra förebilder att identifiera sig med och på dagis har det redan börjat pratas (bland barnen alltså) om vad flickor får göra och vad pojkar får göra. Eller snarare vad de inte får göra (”Flickor har mjuka byxor, pojkar har hårda”, ”pojkar ska inte ha Pippikläder på sig heller!”).

Det har varit oerhört mycket svårare att hitta bra program med tjejer i huvudrollen än vad jag trodde. Det finns nämligen nästan inga. Jag har hittat exakt tre program med en flicka dels i huvudrollen och dels som inte tvingats in i en traditionell könsroll. Föga förvånande är den ena Pippi Långstrump. Den andra är Dora Utforskaren. Dora är en tjej som med tittarens hjälp ska utforska sin omvärld. Och den tredje Lilla prinsessan, som handlar om en liten nyfiken prinsessa i ett rätt märkligt slott. Samtliga tjejer, ingen av dem har som huvuduppgift att vara söta och omhändertagande, samtliga aktiva upptäckande. Jättebra (Dora hade jag lite svårt för från början eftersom serien av någon anledning precis som Händige Manny envisas med att blanda in engelska ord här och var. Men det kommer man över).

Sen är det slut på aktiva flickor i huvudrollen och är idel pojkar. Inte ens om man sänker kraven lite och nöjer sig med att det är en flicka i huvudrollen, stereotypa könsroller eller ej, så blir det särskilt många fler. Fifi och blomsterfröna– en yttepyttig blomflicka. Sen får man sovra i Disneys utbud efter några gamla klassiska prinsjägare som Den Lilla Sjöjungfrun, Askungen, Snövit och så vidare.

Därefter är det pojkar för hela slanten. Händige Manny, Meckar-Micke, Rorry, Piggly Winks Äventyr, Musse Piggs klubbhus, Fåret Shaun, Mumin, Martin Morning, Harry och Dinosaurierna, Richard Scarrys äventyr, Gerald McBoing Boing, Clifford – den stora röda hunden, Harleys Hittegods, Nalle Puh, Stanley, Postis-Per, Elias, Byggare Bob, Nicke Nyfiken, Jasper pingvinen. Samma sak för de senaste årens storfilmer, idel killar i huvudrollerna. Madgascar, Ice Age, Råttatouille, Bee, Shrek, Wall-E, Bilar, Hitta Nemo, Monsters Inc, Bolt och så vidare.

Visst, de har flickor med – men aldrig i huvudrollen, och aldrig särskilt många. Som bäst brukar det gå tre killar på en tjej.

Jag trodde att SVTs public-servicekanal Barnkanalen skulle vara bättre, men icke. Min slutsats är att de har så få serier med tjejer i huvudrollen eftersom det inte finns några. Och utifrån det konstaterar jag alltså, barntvproducenter hatar flickor.

Förödmjukande för alla år 2009.

Att nätfostra sitt barn…

Jag har som jag tidigare nämnt en fyraårig dotter. Det innebär att jag under två-tre år sett avsnitt ur nästan all barn-tv som produceras: Teletubbies, Björne, Händige Manny, Dora Utforskaren och så vidare. Tre års tittande gör att man blir rätt duktig på hela genren och tre grejer blir efter ett tag rätt tydliga, en bra, två rejält problematiska. Jag tänkte ägna den här posten åt den första, positiva, och återkommer med de två problematiska.

Min dotter har alltså nyligen blivit fyra år och det har inneburit att hon numera internettar (nästan) själv. Jag började visa henne nätet redan som något år gammal, när hon var ett-två satt vi framför datorn och målade Jackson Pollock-målningar, det var tillräckligt enkelt för att även ett barn skulle klara av musrörelserna. Hon älskade också tidigt Radioapan över allt annat, trots att hon inte lyssnar på barnradio, men flashspelet ”Ljudjakten” var för komplicerat så där var det pappa som fick sitta och klicka för att leta sig runt i apavärlden.

Och numera är min dotter fullfjädrad datoranvändare. Efter att ha fått ett av de många ”Kalle Kunskap”-spelen så tog det henne pass fem minuter att plötsligt bemästra både mus och Windows. Hon startar nu utan problem själv datorn och sätter igång spelet. Och det finns massor av spel.

Barnvärlden är ju paradoxalt nog ohyggligt kommersiell – möjligheten till kringförsäljning av dockor, spel, klistermärken och så vidare ligger tidigt i planeringen och till exempel Dora-Utforskaren är även i tv till förväxling likt det dataspel man kan köpa. Jag var jävligt skeptiskt till det i början, men nu har jag svängt – min dotter kommer behöva vara duktig på att använda datorer och att hitta på internet. Förmodligen kommer nätet vara hennes största faktakälla i framtiden och då gäller det att vara van och ha verktyg för att sålla och veta hur man inte blir lurad, vare sig det gäller cancersjuka barn eller fotbollsstjärnor. Och efter att ha sett den raketutveckling hon genomgick efter att ha fått det där Kalle Kunskapspelet, inser jag att det är en bra väg in i nätvärlden. Spelen är dessutom, hävdar jag, bättre än tvprogrammen eftersom de tillför den interaktiva dimensionen. Framför TV-n får barnen något berättat för sig, de blir instruerade. Fem myror är fler än fyra elefanter var bra när jag var ung, men det handlade fortfarande om klassisk katederundervisning. I datorspelen, och på sidor som till exempel redan nämna Radioapan, arbetar barnen interaktivt – min dotter är lika aktiv när hon löser pussel i Kalle Kunskap, som när hon sitter och målar med vanlig vattenfärg.

Och när hon blir stor, kommer hon slå pappa på fingrarna när det gäller nätkoll. Jag ser fram emot det.

Att visa film för barn.

Nu när divx och xvid alltså inte tar fart eftersom ingen kommersiell aktör tar digital distribution på allvar, så är man ju hänvisad till DVD-skivor – detta analoga artonhundratals format. Har ni försökt hyra en barnfilm någon gång?

Hågade föräldrar därute vet vad jag pratar om. DVD-skivan har en akilleshäl – den blir lätt repig. Av alla gånger jag hyrt barnfilm har jag aldrig – aldrig – fått en hel skiva. De är alltid repiga. I bästa fall är de repiga på ett sådant sätt att man åtminstone får se huvudelen av filmen. Det enda som händer är att spelarejäveln plötsligt hoppar över 25 minuter som om det vore ett taskigt klipp. Sådana fel undgår de flesta treåringar, men som vuxen blir man lätt irriterad. I värsta fall innebär det att skivan är ospelbar.

Men även om man köper filmen, och förvarar den oklanderligt inom lås och bom, i mörkrum, lätt kyld och med kontrollerad lufttemperatur, så är det fortfarande inte lätt att visa en lagligt köpt DVD-skiva för sagda treåring.

Treåringar är nämligen inte särskilt tålmodiga. Jag skulle till exempel spela en Pippifilm för min dotter, ur serien ”SF Klassiker”. Nu handlar det alltså om en film jag betalt för. Den är inte rippad, eller på annat sätt förändrad – den spelas såsom SF tänkte sig att den skulle spelas. Målgruppen är alltså barn tre till, tja, tolv?

Först kommer filmen ”Piracy is Stealing”. På engelska, så man får väl dra slutsatsen att barnen inte är målgruppen. Frågan är vem som är det – de versioner av Pippifilmerna som ligger på Piratebay har sällan den här lilla snutten. Och jag har ju betalt för den.

Sedan kommer en varningstext. Den går inte att spola förbi.Där varnas för att filmen inte får visas på oljeriggar eller i fängelser. Mer treåringsfattiga miljöer kan jag inte tänka mig, men likfan ska eländet visas innan barnen äntligen kan få se Pippi spöa Kling och Klang. Som förmodligen ligger bakom den här texten.

Dessutom innehåller den direkta fel – man får visst göra personliga kopior av sina DVD-skivor.

Nåja, sedan har vi alltså tvingats igenom ett antal minuter av information om att vi inte får piratkopiera filmen vi precis köpt, och då börjar pass fem minuter av reklam för andra filmer.

Vid det här laget har min dotter tröttnat och sitter och skriver att hon vill se Pippi ”NUUU” och hennes tokstressade pappa hamrar frenetiskt på fast-forwardknappen på fjärrkontrollen och ångrar att han inte laddade ner filmen istället, så att han hade kunnat fått fortsätta äta middag i fred med en nöjd dotter istället.

Så skapas pirater.