Den här posten är inte ogooglebar

Google ska enligt Vetenskapsradion Språket ha fått Språkrådet att ta bort ordet ”ogooglebar”, som definierades som ”går ej att hitta via en sökmotor”

– Det gör vi efter en lång mejlväxling med Googles jurister, som har försökt påverka vårt sätt att definiera ordet. Och det handlar ju inte om vår definition av ordet utan om det handlar om att vi har försökt beskriva hur språkbrukarna definierar ordet, och det har Google haft synpunkter på.

Det är inte första gången Google har synpunkter på hur ordet används. Redan 2006 var de irriterade på att ordet höll på att bli ett verb, ”att googla”. Anledningen var att Merriam-Webster’s Dictionary tagit med det, något bland andra Washington Post rapporterade om. Google skickade då sina advokater på tidningen. Som skrev om det: Läs mer

WTF Amazon?

Svensk bokmoms är vad jag förstår sex procent. Jag vet inte vilket land Amazon utgår från, men de har en rejält moms på eböcker.

Det här är författaren John Scalzis senaste roman – han publicerar den i eboksformat i tretton korta delar, ett allt vanligare sätt att engagera den mer aktiva delen av publiken.

I USA kostar varje del .99$ och med tretton delar kommer den fullständiga romanen ha kostat rimliga 13$:

kindle2

Men alas, jag bor ju inte i USA utan i Sverige. Så här ser det ut när jag ska köpa: Läs mer

Leder filterbubblorna till felaktig nyhetsvärdering?

Är det faktum att ”journalister bara följer andra journalister” ett problem för journalistiken? Tobias Brandel är inne på det i gårdagens krönika:

Eftersom Twitter är en viktig nyhetskälla för traditionella massmedier blir en väsentlig fråga vilka personer journalisterna följer. Resultatet är nedslående.

(…)

En körning på kritiserade polisprojektet Reva visar exempelvis att det i huvudsak cirkulerade bland journalister och politiker.

Han skriver att när journalister skriver om ”Twitter-stormar” så handlar det i princip bara om tweets från medieeliten: journalisterna själva, politiker och kändisar.

Och det är ju såklart ett problem. Men är det ”filterbubblornas” fel? Jag tror inte det.

Min bild av när journalister rapporterar från ”Twitter-stormar” är att det handlar om journalister som inte är särskilt twittervana själva. Jag tror det handlar mer om oerfarna journalister som ännu inte har tillräcklig kunskap för att kompetent kunna nyhetsvärdera sociala medier.  Och som inte själva riktigt greppat att ”Twitter” inte är en värld, utan flera.

Det är en mognadsfråga för branschen snarare än ett filtreringsproblem.

Finns Filterbubblan?

Japp, den har alltid funnits, Fredrik Wass skriver bra om det här, jag håller med honom i allt väsentligt, så jag tänker inte återupprepa det.

Bakgrunden till hans text är en krönika av SvD-journalisten Tobias Brandel som i sin tur utgår från Intellectas senaste genomgång av hur svenska Twitter ser ut just nu. Han skriver om hur folk på Twitter isolerar sig i ”bubblor” där de bara diskuterar med folk som håller med: Läs mer

Äntligen är ett års arbete klart. Nu finns #SRHandbok

I ett år har vi jobbat i projektgruppen med att sätta ihop en handbok för sociala medier åt företaget. Herrejösses, det känns som en livstid sedan. Här är vi på första mötet, och jag var oerhört nervös:

Gulisar - klassisk gruppövning Foto: Yasmine El Rafie

Gulisar – klassisk gruppövning Foto: Yasmine El Rafie

Uppdraget jag fått var att ta fram en manual åt företaget, men jag var inte säker på vad vi skulle göra exakt, vad som var viktigt att ta med, det kändes så otroligt omfattande. Jag var inte ens säker på att vi alla var överens om vad ”sociala medier” var. Det är det vi gör på tavlan här ovan – ett slags brainstorm kring begreppet. Läs mer

Facebookappen ”Mina bilder” vill åt dina personliga uppgifter

Det har plötsligt börjat dyka upp en massa ompostningar av bilder i mitt Facebookflöden. Folk lägger upp samma bild flera gånger i veckan och den är (nästan) alltid väldigt gammal. Så här kan det se ut:

fulapp facebook 8

Åtta månader gammal bild

Den ser ut som vilken bildpostning som helst på Facebook, men när man klickar på bilden så hamnar man inte där man brukar: i avsändarens Facebookalbum, utan på en helt annan webbplats där appen ”Mina Bilder” vill att man ansluter och installerar: Läs mer

Sajt spårar och håller koll på alla förändringar i användaravtal

I höstas fick ett av mina tidigare inlägg plötligt fötter . Det handlade om vem som äger saker du laddar upp på Facebook, du eller Facebook? Efter över 800 delningar på just Facebook insåg jag att det här med vem som äger ens material är något som berör många. Jag minns inte varför, men jag tror att skälet att det där inlägget plötsligt spreds var för att Instagram gjorde en ändring i sitt användaravtal, som fick folk att utgå från att deras bilder plötsligt kunde användas i reklam.

Anywhoo, det är viktigt det där med användaravtal. Och tråkigt. Men det kan vara bra att ha koll på ändå, inte minst ur integritetsynpunkt. Ibland är ändringarna drastiska, till exempel genom att plötsligt överta äganderätten för dina bilder, eller göra så att de får dela med sig av dina uppgifter till annonsörer.

Nu blir det enklare att hålla redan på. Sajten Docracy har startat tjänsten Terms of service tracker. Den håller helt enkelt koll på ett antal tjänsters användaravtal och visar exakt när och hur de förändras. Det gör den genom att söka igenom avtalen dagligen och prydligt märka ut alla förändringar.

Docracy’s tjänst har bara varit igång i två veckor och det är väl ingan förstasidesvärda ändringar de hittat än. The Verge skriver till exempel att amerikanska skatteverket, IRS,  envisas med att ändra datumformatet i sitt avtal med ojämna mellanrum. Från ”2012-08-23” till ”23 Aug 2012”, fram och tillbaks. Teorin är att det beror på att det är två olika tjänstemän som ansvarar för avtalet, med olika uppfattning om hur de ska se ut.

IRS

IRS – inte helt säkra på hur de vill ha det

 

Ni hittar Docracys Terms of service tracker här.

obey all the memes

Förhandsmodererade kommentarer är inte lösningen

I början av veckan var jag med i publiken som inbjuden gäst då Publicistklubben anordnade debatt om näthat (jag dyker upp vid 30.00). I slutet av debatten kommer PO Ola Sigvardsson in och säger (1:03:00 in ungefär):

Det finns en väldigt stark tendens idag att många medier lämnar de efterhandsmodererade kommentarfälten, vi har hört en diskussion om det här idag. Och jag tycker att det är en sund utveckling, därför att om man har förhandsmodererade kommentarer så är det så att då är det ansvarig utgivare som är ansvarig för dem fullt ut och det är något som jag menar att utgivarna bör ta, det ansvaret.

Tyvärr blev det inte så mycket mer sagt om just det den kvällen, därför tar jag upp det här. Jag håller nämligen inte med PO om att det nödvändigtvis är en sund utveckling. Läs mer

Sexuella hot har inget med sex att göra

Jan Guillou chattade med läsarna på Aftonbladet om näthat förra veckan och så här skrev han då:

En ofrånkomlig iakttagelse, när Aftonbladet i onsdags presenterade en kavalkad av hot och näthat som riktas mot våra kvinnliga kolumnister, var just det dominerande inslaget av frustrerad sexuell längtan. Våta drömmar, alltså.
Några av de värst trakasserade och hotade är ju påfallande vackra kvinnor, åtråvärda långt bortom unga sverigedemokraters manliga resurser.

Det kokar ner lite till att skälet till att det finns ett hat mot kvinnor är för att unga sverigedemokrater är fula och sexuellt frustrerade. Det är såklart nonsens. Sexuellt hot har inget med sex att göra. Precis lika lite som att män våldtar utifrån ett otillfredställt sexuellt behov, så ”näthatar” folk utifrån det. Hatarna består heller inte bara av unga singel-män.

Hatet mot kvinnor i kommentarsfält, mail, via telefon och SMS handlar om makt. Makten att bestämma vem som får synas, höras och vems åsikt som får komma till tals. Det är ett medel för att få makt över någon och att med den makten få tyst på denna. Inget annat.

Sexuella hot, och alla andra hot, är ett hot mot yttrandefriheten eftersom folk blir rädda och tystnar. Det är farligt att trivialisera det till att handla om kåta unga killar (och riskerar att folk drar slutsatsen att lösningen på hatet är att alla hatarna får flickvän).

Jan Guillou vill bemöta näthatet och vill inte att det ska få stå oemotsagt. Så här säger han: Läs mer

Lämna inte walkover till hatarna

Bara en vecka efter att en rektor i en högstadieskola tyckt det var humor att dekorera toaletterna med kvinnoförnedring så har en trailer från Uppdrag Granskning plötsligt orsakat något slags kollektivt internetuppvaknande.

Jag är lite överraskad över att alla verkar så nyvakna. Jag är inte så förvånad över det testamente kvinnorna i SVT’s trailer läser upp.

När jag var radioproducent var kvinnohatet legio. Kvinnliga programledare i allmänhet och unga kvinnliga programledare i synnerhet provocerade bara genom att existera och ta plats. Läs mer

Helvete vad med lösenord!

Jag sitter på över hundra lösenord. Det är ett meck, eftersom effekten av allt lösenordsjonglerande blir att jag antingen väljer ett och samma lösenord till allt, vilket vore ett problem när tex Twitter blev hackat förra veckan (har du bytt lösen?), eller att jag gör lättare och lättare lösenord hela tiden. Inget är särskilt bra.

Men det finns en hyggligt smidig lösning: att använda ett lösenordskassaskåp.

Kärnan i samtliga är att man använder ett eget personligt lösenord för att komma åt en databas i vilket man har alla sina lösenord. Det gör att man kan ha mycket mer komplicerade lösenord till exempelvis Facebook, eftersom man inte behöver komma ihåg det.

Olika programvara har olika finesser, just nu använder jag till exempel själv 1Password (https://agilebits.com/onepassword) som integrerar sig med webbläsaren. När jag ska logga in på en tjänst klickar jag bara på en nyckelikon i webbläsaren och matar in min personliga kod. Sen klickar jag på ”Facebook” och presto, loggas jag in. Mitt lösenord ser jag inte och det är just nu 32 tecken långt, blandade stora och små bokstäver, siffror och specialtecken. Det är alltså rätt svårknäckt.

Andra alternativ är open source projekten Keepass (http://keepass.info/) och Passwordsafe (http://passwordsafe.sourceforge.net/).

Det finns risker med ett lösenordsskåp också, alla ägg i en korg och allt sånt: Knäcks ditt personliga lösen så får hackaren tillgång till alla dina lösen, glömmer du ditt personliga lösen kommer du inte åt dem själv och du måste våga lita på att själva lösenordskassaskåpsprogrammet inte försöker sno dina lösen.

Men just nu är de, tycker jag, den absolut minst dåliga lösningen. Hur gör du?

Näthatet och kommentarsfältsskulden

Sommaren 2011 fick stora delar av media-Sverige något slags kollektivt kommentarsfältskrupp och flera sajter stängde sina kommentarsfält helt. Orsaken stavades ”näthat” och just då handlade det om efterdyningar efter Breviks massmord i Norge. Många skrev, jag också.

Men det var inte första gång ”näthatet” diskuterades, bara något halvår tidigare hade Marcus Birro blivit lurad av TV3 och orsakat en liten storm som slutade med att han avgick från Twitter. typ.

https://twitter.com/MarcusBirro/status/27777944503975936

Han kom tillbaks sedan kanske ska tilläggas.

Sam Sundberg skrev då i januari 2011 alldeles utmärkt på SvD.se: Läs mer