Det redaktionella ansvaret för ”näthat”

22 januari, 2013

Vad vore Ku Klux Klan utan kåpor” skriver journalisten och författaren Katarina Mazetti i en ledare i Örnsköldsviks allehanda. Den delas friskt i mina sociala medierflöden just nu med tillropen ”Äntligen någon som säger ifrån mot näthatet”. Jag vet inte om jag håller med om den slutsatsen.

Bakgrunden till Mazettis text är att hon i början av månaden skrev en text i tidningen Ica-Kurien.  Det ledde till en storm i kommentarsfältet som stängdes efter i runda slängar 600 kommentarer (jag hann inte se dem innan hela fältet avpublicerades och stängdes). Ica-Kurien, ”en snäll livsstilstidning med huvudsakligen mogen kvinnlig läsekrets.” hade plötsligt blivit måltavla för galna SD’are? Alla skakade på huvudet. Katarina Mazetti tror det är en konspiration:

Ett klassiskt exempel på en organiserad nätmobb, och det kan drabba var och när som helst. Det visade sig att flera välkända järnrörssajter och främlingsfientliga bloggar varit på bettet redan samma förmiddag och uppmanat sina läsare att reagera genom att höra av sig till Ica-Kuriren.

Men det handlar inte om reaktioner på en snäll livstilstext. Det handlar om en polemiserande text med udden riktad mot dem som använder begreppet ”svenskhet” för sin politiska agenda. Gott så, men då kanske man inte ska bli förvånad över att polemik uppstår?

Skriver man ”Om sådant här läser man ibland på internetsajten Avpixlat, en sajt som ger samma symtom som vinterkräksjukan” så kanske det inte är helt otroligt att Avpixlatfansen blir upprörda? Jag har skrivit tidigare att ”Som man ropar får man svar”. Ropar man argt på sverigedemokrater så kommer sverigedemokraterna ropa argt tillbaka. Läs hela inlägget här »

Annonser

Som man ropar får man svar

29 augusti, 2011

Terrorskjutningarna och bombningarna i Norge gav nytt bränsle till den rätt gamla diskussionen om ”näthat”, särskilt som förövaren till profil och åsikt tycktes likna många av dem som gärna kommenterar på nätet. I dag bestämde sig Expressen för att plocka bort möjligheten att kommentera i realtid och inför förhandsmoderering. Och DN stänger kommentarsfunktionen tillfälligt för att bygga ett system med inloggat kommenterande. Jag tror mer på DN:s lösning än Expressens och jag tror de olika lösningarna avspeglar helt olika syn på vad kommenteringen ska vara bra för.

När Expressen öppnar kommentering igen, där varje kommentar först i hemlighet granskas och bedöms, kommer  förutsättningarna för dialog vara mycket sämre.

Det gör det såklart oerhört svårt för besökarna. Det kanske sitter fem-sex personer och kommenterar samtidigt, men de kommer inte se varandras kommentarer eftersom de inte dyker upp direkt. När man skrivit något så händer ingenting, kommentaren dyker upp någon gång i framtiden.

Det innebär att kommenteringen kommer bli ”enkelvägs”: tidning skriver artikel, folk kommenterar artikeln (till skillnad från att de tillsammans diskuterar den). Förmodligen bara en gång, eftersom det kommer ta ett tag innan det syns på sajten. Jag förstår varför Expressen är frustrerade över otrevliga, ohövligt, tramsiga, eller direkt lagvidriga kommentarer, men jag tror de väljer fel väg. Å andra sidan verkar det som om det här bara är första steget i en process, så vi får väl se.

När DN öppnar sin kommentering igen kommer det krävas att man loggar in. Använder man sitt Facebookonto (DN erbjuder flera alternativ) kommer man förmodligen diskutera under eget namn, med egen bild till. Det innebär flera saker. Registrerad kommentering på det här sättet möjliggör dels prenumerationer på kommentarer, så att man kan följa dem även långt fram i tiden. Varje gång någon svarar får man ett indikation på Facebook, eller ett epost. Samtidigt blir kommentarsmiljön bättre: med avatarer, bilder, till varje kommentar så minskar ”ansiktslösheten” för varje inlägg. Men DN tillåter också OpenID vilket innebär att man fortfarande kan vara helt anonym. Anonymitet, tror jag, är viktigt. Som Martin Aagård skriver:

I ett anonymt kommentarsfält kan misshandlade kvinnor lätta sitt hjärta, anställda som har synpunkter på sin arbetsplats dela med sig av sina erfarenheter och diskutera med andra i samma situation. Människor som blivit kränkta i mötet med Försäkringskassan, skolan, polisen och fastighetsägaren kan få berätta sin version … att vara anonym är ett skydd.

Jag har länge stört mig på att mediabolagen ofta bara ser två lägen: helt anonymt eller full IRL identitet. Det finns mellanlägen, alla som varit lite nätaktiva vet att man kan bygga upp en (eller flera) identitet som man är minst lika rädd om, som att fronta med sitt riktiga namn. Men som samtidigt säkerställer att man får vara just anonym. Att kräva att man får vara anonym är inte samma sak som att kräva att man får kommentera utan identitet.

DN får samtidigt möjlighet att blockera användare, att banna dem. Om Facebookkontot Christian Gillinger hela tiden postar off-topicinlägg går det att banna bort honom. Jag kan såklart i så fall skapa ett nytt Facebookkonto eller OpenID dito och börja om, men dels är det rätt jobbigt för mig, och dels kan DN enkelt åter trycka på den där ”Block User”-knappen i sitt modereringsverktyg.

DN får också möjligheten att kommunicera direkt och privat med sina besökare. Det betyder att de kan fördjupa den journalistiska nyttan med kommentarer. Skriver någon något bra kan man lyfta fram den, och vara säker på att det faktiskt är rätt person man lyfter fram. Får man mer information, eller nyhetstips, så vet man vem avsändaren är och kan lättare går vidare journalistiskt med materialet.

Men viktigast, det innebär att kommentarerna kan bli något mer än ett slött påhäng på varje artikel. Ofta fungerar ju kommentarsfälten så, som ett slags gratismaterial som mest ska vara där för att så har alla det, men utan någon direkt idé eller journalistisk ambition. ”Som man ropar får man svar” skrev jag som rubrik (snott från en kollega får jag väl tillägga för full disclosure) och jag tycker ofta det stämmer in på vad som syns i kommentarsfälten. Det är sällan artikeln indikerar vad som förväntas av läsaren, mer än deras allmänna reflektioner. Och då får man ju kommentarer efter det – som man ropar får man svar. Alla journalister vet vikten av vinkel i det som publiceras, men det är som om den kunskapen försvinner efter bylinen.

Att be om folks kommentarer, att be om deras tid och tankemöda, innebär ett ansvar att först själv lägga lite tid och ansträngning på att skapa förutsättningar för kommenteringen. Och där tycker jag vi journalister har misslyckats. Kanske blir det bättre nu?


Sexuella hot har inget med sex att göra

11 februari, 2013

Jan Guillou chattade med läsarna på Aftonbladet om näthat förra veckan och så här skrev han då:

En ofrånkomlig iakttagelse, när Aftonbladet i onsdags presenterade en kavalkad av hot och näthat som riktas mot våra kvinnliga kolumnister, var just det dominerande inslaget av frustrerad sexuell längtan. Våta drömmar, alltså.
Några av de värst trakasserade och hotade är ju påfallande vackra kvinnor, åtråvärda långt bortom unga sverigedemokraters manliga resurser.

Det kokar ner lite till att skälet till att det finns ett hat mot kvinnor är för att unga sverigedemokrater är fula och sexuellt frustrerade. Det är såklart nonsens. Sexuellt hot har inget med sex att göra. Precis lika lite som att män våldtar utifrån ett otillfredställt sexuellt behov, så ”näthatar” folk utifrån det. Hatarna består heller inte bara av unga singel-män.

Hatet mot kvinnor i kommentarsfält, mail, via telefon och SMS handlar om makt. Makten att bestämma vem som får synas, höras och vems åsikt som får komma till tals. Det är ett medel för att få makt över någon och att med den makten få tyst på denna. Inget annat.

Sexuella hot, och alla andra hot, är ett hot mot yttrandefriheten eftersom folk blir rädda och tystnar. Det är farligt att trivialisera det till att handla om kåta unga killar (och riskerar att folk drar slutsatsen att lösningen på hatet är att alla hatarna får flickvän).

Jan Guillou vill bemöta näthatet och vill inte att det ska få stå oemotsagt. Så här säger han: Läs hela inlägget här »


Näthatet och kommentarsfältsskulden

28 januari, 2013

Sommaren 2011 fick stora delar av media-Sverige något slags kollektivt kommentarsfältskrupp och flera sajter stängde sina kommentarsfält helt. Orsaken stavades ”näthat” och just då handlade det om efterdyningar efter Breviks massmord i Norge. Många skrev, jag också.

Men det var inte första gång ”näthatet” diskuterades, bara något halvår tidigare hade Marcus Birro blivit lurad av TV3 och orsakat en liten storm som slutade med att han avgick från Twitter. typ.

Han kom tillbaks sedan kanske ska tilläggas.

Sam Sundberg skrev då i januari 2011 alldeles utmärkt på SvD.se: Läs hela inlägget här »


%d bloggare gillar detta: