Lämna inte walkover till hatarna

Bara en vecka efter att en rektor i en högstadieskola tyckt det var humor att dekorera toaletterna med kvinnoförnedring så har en trailer från Uppdrag Granskning plötsligt orsakat något slags kollektivt internetuppvaknande.

Jag är lite överraskad över att alla verkar så nyvakna. Jag är inte så förvånad över det testamente kvinnorna i SVT’s trailer läser upp.

När jag var radioproducent var kvinnohatet legio. Kvinnliga programledare i allmänhet och unga kvinnliga programledare i synnerhet provocerade bara genom att existera och ta plats.

Hot om sexualiserat våld, våldtäkt och mord. Hot om förföljelse och angrepp på utseende och kropp. Tittar ni på SVT trailern så vet ni exakt vad det handlar om. Mitt jobb blev att rensa – jag tog telefonsamtalen och jag screenade mailkorgarna. När sms kom började hatet komma även där. Vi fick upp alla sms på datorn ungefär som vi fick mail. Jag satt och deletade.

Det var inte särskilt komplicerat eller svårt. Hot och hat är förvånansvärt lätt att identifiera bland vettiga brev och sms och det går fort att rensa bort. Men det är klart att det inte var någon humörhöjare direkt.

Det som har hänt sedan dess är att hatet har blivit publikt. Tidigare var det något mellan två personer – i mitt fall mellan hataren och mig – nu läggs det upp i kommentarsfält och på publika Facebooksidor. Det gör arbetet med att ta bort det om möjligt ännu viktigare. Och ansvaret större.

Men i sak har det inte blivit svårare: hot om våld, hot om sexualiserat våld är direkt olagligt. Det ska tas bort och om möjligt polisanmälas. Och personpåhopp bryter nästan alltid mot de kommentarsregler som finns vid nästan alla kommentarsfält och ska bort. Inte bara för att det är jobbigt att höra att man är ful, tjock eller en idiot hela tiden. Utan också för att det förstör diskussionen och samtalet och framförallt tystar – vilken vettig människa vill ge sig in i en tråd där det hotas med straffknull?

Det här borde vara lätt och självklart. Men i en värld där en skola kan lämna över ansvaret för att få bort en bild som trivialiserar förnedring till en oerhört modig fjortonårig tjej, så är det här tydligen kärnfysik.

Det handlar om att ta ansvar för att man öppnat en dialog. Att inte definiera samtalet i kommentarsfälten efter hatarna och kalla det för ”nätets rännsten”, som är ett epitet jag sett ett par gånger. Att inte trivialisera. Och jag tycker det är viktigt att det jobbet görs och att vi inte tar den lätta vägen och stänger dialogen och låter hatarna vinna. Så svårt är det inte att stoppa dem.

Ett annat problem är att vi blandar ihop en väldig massa under epitetet ”näthat”. Det kan handla om allt från vanlig kritik mot en artikel, hela vägen upp till dödshot mot skribenten. Det innebär att man trivialiserar det riktiga hatet och att man låter det ena smeta av sig på det andra. ”Bort med näthatet” blir både det vettiga: att stoppa det som i praktiken är brottslighet, och det ovettiga, att ta bort, kanske hätsk, kritik och skydda sig själv. Det bäddar för ett självmål: ”ni är rädda för sanningen, ni mörkar, ni vågar inte”. Det leder till minskad transparens och det leder till minskat förtroende.

Ett tredje problem är att alla vi som inte är hatare helt har abdikerat. Jag skrev lite om det förra sommaren, när Kristin Lundell skrev en intressant krönika om att samtliga nominerade för Guldpalmen i Cannes var män. Man kan såklart ha olika åsikter om det, men eftersom det handlade om feminism så blev det väldigt lite diskussion i kommentarsfältet, men väl så mycket hat. Kommentarsfältet stängdes så småningom och är nu helt bortplockat vad jag kan se. Men i mitt Facebookflöde såg det helt annorlunda ut. Där delades krönikan friskt och fick massor av medhåll.

Det var som två världar, en publik, med hot och hat, och en hemlig och privat, med stöd och diskussion. Jag tyckte, och tycker, att det är fel. Vi måste våga diskutera publikt, vi ska inte gömma oss på Facebook. Ser vi att någon skriver något på nätet som vi gillar, håller med om, eller för all del vill kritisera och problematisera, så ska vi göra det.

Det betyder inte att vi måste ge oss in i ett flame-war med hatarna. Att hantera dem är redaktionens, eller företagets, ansvar. Men det kan vara så enkelt som att klicka ”gilla” på kommentarer man tycker är bra. Det handlar om att inte vara tysta och osynliga. Att ta plats. Inte lämna walk-over.

Sen kanske vi ska gå vidare och fundera vad det är för samhälle som skapar det här kvinnohatet. Varifrån kommer det? Varför uppstår det?

Det är en ännu viktigare fråga.

Annonser

11 Responses to Lämna inte walkover till hatarna

  1. Torpsara skriver:

    Jag tror att det här är orsaken: http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=xv1h6p6v&gInitPage=1 Sidan 36ff. Och det i sig grundar sig på det som Ingemar Gens identifierade redan på mitten av 90-talet i Gävle. http://www.gens.se/?p=256

  2. Anders skriver:

    Hej! Jag är nyfiken på hur mycket hatmail och dylikt som enligt din erfarenhet riktade sig mot kvinnor respektive män. Var det stor skillnad?

    • Under min tid som producent kom det i princip inget hotmail till någon av de män jag producerade, inklusive mig själv. Så det var stor skillnad.

      Jag fick ta emot rätt grova påhopp de gånger program jag ansvarade för tog upp homosexualitet – då var det mycket om att ”jag väl älskar att ta den i röven” när det ringde folk. Men det var så få gånger att jag minns dem.

      Däremot kom det såklart mycket kritik, ibland kritik jag inte höll med om eller dåligt formulerad kritik, ibland kritik som träffade rätt. Ibland var det hätsk kritik. Jag har väl fått höra att jag är dum i huvudet ett par gånger, men aldrig att jag är ful, om man ska hårddra det.

      Men för mig var det skillnad på att någon är upprörd över ett innehåll jag ansvarat för och när någon hotar mig, eller hatar mig som person.

  3. Ylva Spångberg skriver:

    Väldigt bra text!

  4. F. skriver:

    jag har jobbat som webbredaktör och debattredaktör på flera olika redaktioner och jag känner helt ärligt inte igen att näthatet skulle vara ett specifikt kvinnohat.
    har inte fört statistik men i runda slängar skulle jag säga att i nio fall av tio riktade sig det värsta näthatet mot muslimer och sossar i synnerhet och mot invandrare och politiker i allmänhet.
    detta var några år sedan. då var hatet mot sossarna och mona sahlin väldigt utbrett på nätet. det har säkert förändrats över tid men jag tycker inte att jag kan se det när jag läser kommentarer idag.
    är det kanske så att vi pratar om två olika sorters hat? dels ett hat mot journalisten i fråga och dels ett allmänt främlingshat.
    om vi pratar om hat mot journalister är det säkert så att kvinnor är mest utsatta. samma sak när det gäller hot mot journalister. men kan detta ha något att göra med att det inte finns så många muslimer och invandrare som tar ton i medierna?

    jag ser en fara i pratet om att bekämpa eller rentav förbjuda hat och anonymitet på nätet. det är ingen skitsak vi pratar om här. det handlar om din och min och allas vår yttrandefrihet.
    att skärpa beredskapen mot hot, däremot, är något jag tror att vi måste göra. inklusive strängare lagstiftning om det är nödvändigt. hoten hotar demokratin. det gör inte hatet eller anonymiteten.

    dessutom, måste jag tilläga: jag får myror i byxorna varje gång twittrare och journalister pratar om ”näthatarna” som vore dessa en mörk kraft helt olik den normala befolkningen.
    det är långt fler än trollen och mörkermännen som hatar på nätet. går inte hela twitter ut på att formulera det elakaste man kan komma på? man läser en artikel, ser nått på tv, träffar nån på stan som man ogillar, blir rasande förbannad, loggar in på sitt twitterkonto och smattrar fram det mest hatiska man kan tänka ut mot hatobjektet i fråga, som kan vara vem som helst från justin bieber till håkan juholt till anna wahlgren till anton abele till bondinbella till främlingen på pendeltåget. sen lutar man sig tillbaka och inväntar retweetsen och hyllningarna från sina vänner.
    håller du inte med om att detta är själva kärnan av social interaktion på twitter? ett socialt spel där välformulerad elakhet hyllas och ger respekt? en ventil för människor som hatar? och då menar jag alla slags människor. journalister, småbarnsföräldrar, arbetslösa, politiker, feminister, antirasister. inte bara rasister.
    alla hatar.
    vi måste nog acceptera det.
    låt oss fokusera på hoten istället.

    tack.

    • Nej, ”näthat” är inte specifikt ett kvinnohat. Tvärtom är det ett problem om man sätter likhetstecken mellan dem, eftersom ”näthat” används för så mycket mer

      Jag tycker det är vanskligt att ge sig in i en mätartävling om vem som är mest hatad. Tex kunde jag lyfta fram de kvinnliga programledare med utländsk bakgrund jag jobbat med – de får i någon mening ta emot dubbelt hat. Hat är hat.

      Jag tycker absolut inte man ska förbjuda anonymitet. Martin Aagard har skrivit bra om det här:

      http://www.aftonbladet.se/kultur/article13539254.ab

      Hat går ju inte att förbjuda eftersom det är en känsla, inte en åsikt. Däremot är personpåhopp dels naturligtvis otrevligt, men dessutom ett uselt retoriskt grepp. Det dödar diskussion och tystar folk, utan att föra samtalet eller kunskapen framåt. I praktiken riskerar det, särskilt när det förs fram tillsammans med hot, att minska yttrandefriheten.

      Jag håller med om att när journalister uttrycker sig hatiskt på redaktionell plats, så kan man inte komma och klaga på att man möts av samma sak i kommentarsfältet. Som man ropar får man svar.

      Tycker jag.

  5. Rune skriver:

    Hata har ju alla rättighet att göra men det betyder ju inte att man skall uppträda ohyfsat.
    (Får se om detta mitt lilla inlägg klassas som nät hat?)

  6. […] Jag har bara sett klippet, men det var förstummande. För er som sett hela programmet måste det varit ännu värre. Det har ju varit flera artiklar och debatter på senare tid om hot och övergrepp på nätet, men att se dem upplästa och samlade på det här sättet poängterar ju verkligen hur oacceptabelt det är! Och hur orimligt det är att det här är något som man som kvinna i offentligheten måste stå ut med. Men nästan ännu otäckare är att responsen är så lam, att det verkar ha blivit just normalt, något man måste ta. Här måste man reda lite i begreppen! Att något är vanligt förekommande betyder inte att det är normalt. En norm är något vi sätter. Den är varken organiskt framväxt eller statisk. Den kan flyttas, omformas och utmanas. Den är inte något vi behöver stå handfallna inför. Yttrandefrihet är inte din oinskränkta rätt att i vilket sammanhang som helst, säga vad som helst, utan några som helst konsekvenser. Redaktörer, moderatorer och andra kontrollinstanser har, liksom varje debattör, både rätt och skyldighet att skapa ett sådant debattklimat att folk vågar delta i det – utan att acceptera dödshot, men det kan man läsa mycket bättre om här. […]

%d bloggare gillar detta: