Näthatet och kommentarsfältsskulden

Sommaren 2011 fick stora delar av media-Sverige något slags kollektivt kommentarsfältskrupp och flera sajter stängde sina kommentarsfält helt. Orsaken stavades ”näthat” och just då handlade det om efterdyningar efter Breviks massmord i Norge. Många skrev, jag också.

Men det var inte första gång ”näthatet” diskuterades, bara något halvår tidigare hade Marcus Birro blivit lurad av TV3 och orsakat en liten storm som slutade med att han avgick från Twitter. typ.

Han kom tillbaks sedan kanske ska tilläggas.

Sam Sundberg skrev då i januari 2011 alldeles utmärkt på SvD.se:

Det har alltid funnits rasister, sexister, rättshaverister och andra kverulanter. Med internet har de som tidigare knöt näven i fickan eller spottade i tidningen fått nya möjligheter att framföra sina åsikter offentligt. Ibland eldar de på varandra, men nätet har framför allt gjort dem synligare, inte fler.

Han pekar på att ”näthat” inte har med ”nätet” att göra, utan att det är ett redan befintligt gammalt hat som nu bara fått en synligare plats. Och så är det fortfarande, 2013, två år senare. Analysen som gjordes då, var att det som krävdes för att hantera alla rasister, sexister och andra kverulanter i princip uteslutande handlade om att generellt begränsa möjligheten för kommentering. Man införde förhandsmoderering så att ingen kunde skriva direkt. Man tvingade folk att skaffa konton för att kunna kommentera. Man begränsade antalet kommentarer var och en kunde göra. Några stängde sina kommentarsfält helt.

Och när diskussionen med jämna mellanrum blossar upp igen så är det samma sak det handlar om, nämligen hur vi ska göra för att hålla de där jobbiga näthatarna i schack. Få talar om hur vi får de icke-hatande att vilja delta, hur vi gör tydligt vad vi förväntar oss av kommentarsfälten och hur vi visar att kommentarsfältet är något vi intresserar oss för.

För i praktiken har vi journalister skitit i kommentarsfälten sen vi började använda dem. Vi såg att bloggvärlden gjorde succé med sin läsarmedverkan, vi uppfattade kanske en press att ”alla ska ha det” och så tog vi helt enkelt hela konceptet och flyttade över det till vår egen sajt.

Men det fanns en stor skillnad. Där bloggarna drevs av personer med ett brinnande och genuint fritidsintresse som de delade med andra, så bemannades våra sajter av professionella yrkespersoner som hade fokus på att berätta, inte konversera. Bloggarna satt på kvällarna, journalisterna loggade ur efter 18.00.  Där bloggarnas inlägg handlade om specifika saker, ofta drev en tes eller åsikt, så hade vi kommentering på ”Buss körde av vägen i Skåne”. Inte så konstigt att det blev fel.

Det lämnade fältet helt fritt för nättroll, ”rasister, sexister, rättshaverister och andra kverulanter”. Det finns inget som lockar till sig troll som ett dåligt skött kommentarsfält. Jag har sett månadsgamla trådar under artiklar med inlägg formulerade som testbloss ”Här kan man ju skriva vad man vill för det är ändå ingen som bryr sig”.

Ingen brydde sig redaktionellt, och fortfarande är det få som bryr sig. Hur många journalister kommenterar? Hur många kommenterar på andra sajter än den egna? Jag tror det är rätt få.

När kommentarsfälten ska styras upp handlar det väldigt lite om att väcka redaktionellt engangemang för dem och väldigt mycket om polisarbete: låsa, stänga, förhindra och blockera.

Det, är det jag menar med ”kommentarsfältsskulden” i rubriken till det här inlägget. Vi har bett om folks medverkan, engagemang och tid, utan att själva investera en minut i att skapa grunden för ett bra samtal och en bra diskussionsmiljö.

Vi har aldrig tänkt efter och definierat ett syfte: Vad vill vi få ut av kommenteringen?

Vi har inte brytt oss om att fundera över vad det är vi vill prata om (Om man tänker på exemplet med bussen i Skåne ovan, exakt vad är det som ska kommenteras? Bussen? Skåne? Busstrafik i allmänhet? Kollektivtrafik? Trafiksäkerhet?)

Och vi har framförallt själva hållit oss undan och varit tysta.

Det är skulden vi har i att ”näthatet” är vad det är. Vi har i själva verket skapat en alldeles perfekt miljö för de rasister och sexister som har all tid i världen och ett enormt engangemang att bre ut sig i. Och vi har sett till att skrämma bort de vettiga kommenterarna genom att göra det svårare att delta.

Åren går och vi står fortfarande och stampar på samma ställe, med samma trötta förslag och grunda analys. Istället för att se det självklara: Om vi ska sno bloggarnas koncept så räcker det inte med att sno ytan, vi måste ta med djupet också: bry oss om konversationen och bry oss om ämnet (om ni undrar hur har jag skrivit ner några idéer här).

När vi gjort det kommer det vara så oerhört mycket enklare att stoppa dem som förstör: trollen, rasisterna, sexisterna, rättshaveristerna och andra kverulanter.

Och det kommer betala sig i bättre och mer relevant journalistisk, nöjdare läsare och lyssnare och ett ökat förtroende. Det är jag övertygad om.

Annonser

11 Responses to Näthatet och kommentarsfältsskulden

  1. Michael Åhman skriver:

    Klockrent. Det är ju så illa att tidningarna till och med avhändat skötseln av kommentarsfälten till en entreprenör långt bort ifrån redaktionerna.

    • Ja, det finns en stor risk att extern moderering blir ett alibi för att helt låta bli att interagera med besökarna och slippa lära sig ett nytt sätt att jobba med journalistik. ”Vi har ju moderering” och sen slutar man bry sig, slutar vara närvarande och slutar arbeta för ett bra diskussionsklimat.

      Extern moderering kan vara ett sätt att hjälpa resurssvaga redaktioner att våga hålla kommenteringen öppen även efter kontorstid och fungera som en krycka i en miljö där alla journalister till exempel inte kan BBS-lagen, som ju hanterar efterhandsmodererad kommentering.

      Men den får inte vara ett substitut för eget redaktionellt engagemang.

  2. Henrik skriver:

    Det är dock väldigt tidskrävande att ge sig in i diskussioner med troll, som ju alltid kommer att säga emot hur bra argument man än har. Personligen drar jag mig för att kommentera på t ex Aftonbladet eller andra ställen där det är mycket knasiga kommentarer, just för att jag vet att om jag skriver vad jag tycker så kommer jag förmodligen att bli nedsablad av elva andra, och inte ha tid att bemöta det de skriver.
    (Jag pratar nu som privatperson, lite offtopic om det handlade om att journalister ska moderera sina egna alster, för jag skriver inte i jobbet på det viset)

    • Det du pekar på är ju precis vad som händer när kommentarsfält lämnas vind för våg, vettiga kommenterare, som du själv, drar sig för att ge sig in. Särskilt som ”vanliga” personer, det vill säga icke-troll, oftast har så mycket mindre tid att lägga. Man skriver ett inlägg och dränks i hundratals, inte sällan ett gäng helt off-topic, i den mån ett ämne ens är satt.

      I de fallen tycker jag ”gilla”-knappar fungerar som ett substitut. Man kanske inte orkar ge sig in, men man kan i alla fall stödja dem som orkat.

      Sen är ju inte kommenterande en tävling, man måste inte bemöta allt…

  3. Emil Jansson skriver:

    Hmmm… jag tycker du gör det lite lätt för dig. Frågan är mer komplicerad.

    Det handlar inte enbart om troll och hat utan om att det funnits en mängd kommentatorer som tyckt tvärtemot innehållet i t.ex. debattartiklar och dessutom varit mycket duktiga på att plocka fram länkar och källor som verkat bekräfta den motsatta ståndpunkten. Kvaliteten på text varierar men argument är argument även med stavfel.

    Ofta handlar det om kontroversiella åsikter om t.ex. invandring och jämställdhet. Ingen journalist eller debattör har varit beredd att ta den debatten eftersom det kräver att man hittar minst lika bra källor och referenser vilket inte alls är så lätt som många lite självgoda och bekväma skribenter tycks tro.

    Jag menar inte att dessa nätkommentatorer alltid har rätt, men de har inte alltid fel heller. Situationen blir därmed pinsam för riksmedierna och i ett slags tyst samförstånd har medievärlden därför kommit överens om att bunta ihop kritiker – med avvikande åsikt men seriösa argument – med stollar, sura gnällspikar och renodlade rasister. Allihop kallas för näthatare, rasister eller sexister.

    Om man verkligen vill ta debatten med dessa människor så finns det ingen möjlighet att sitta kvar på sina höga hästar och veta bäst och spela skenhelig. Då måste man ta debatten som den är och det är allt annat än lätt. Jag tror det finns en ganska avsevärd mängd debattörer och journalister som inser att de då måste utmana sin egen självbild, sina förment goda åsikter och sitt eget teoribygge.

    Om man som Henrik här ovan redan från början utgår från att alla som inte tycker som man själv är troll har man förlorat debatten direkt mot dem som faktiskt inte är troll men har en jobbig åsikt. En åsikt som de dessutom kan argumentera för. Det är det som är så jobbigt. Det är därför det är lättare att stänga, censurera och kalla allt för hat.

  4. Jag tycker faktiskt det är rätt okomplicerat faktiskt! ;-). Men jag håller med dig, skriver man ett debattinlägg så måste man vara beredd att hantera svaren (något jag är inne på i förra blogginlägget om IcaKuriren också).

    Och jag håller med dig om att man buntar ihop ett oerhört brett spektra under etiketten ”näthat”. Och vi journalister kan absolut kritiseras för arrogans när vi tar oss rätten att polemisera i redaktionell text, men sedan stämplar samma typ av polemik i kommentarsfälten som ”näthat”.

    Men när det gäller tyst samförstånd så håller jag inte med dig – jag jobbar ju i den världen och jag tror det i grunden snarare handlar om okunskap. Journalister kan generellt väldigt lite om kommentarsfält och har, som jag skriver, ägnat för lite tid åt att lära sig.

    I IcaKurirenfallet (se tidigare inlägg) tex så fanns inte kompetensen på redaktionen att hantera en polemiserande text. De borde ha gått in och städad bort hot och personpåhopp, men låtit relevant kritik stå kvar.

    Men när jag är ute på redaktioner och pratar om kommentarsfält, det är en del av av mitt jobb, möts jag faktiskt oftast av inställningen att redaktionen överhuvudtaget inte får ta bort inlägg. Det finns en genuin rädsla att censurera folk och vara selektiv ”domare”. Tro det om du vill, men många journalister är varma förespråkare och försvarare av vår lagstadgade yttrandefrihet…

    Men effekten när ingen vågar städa i fälten, blir att *allt* blir kvar, såväl konstruktiva ambitiösa inlägg som äkta trolleri, äkta hat och personpåhopp. Och det går ju inte. Lösningen blir då att helt stänga kommentarsfältet och kanske också avpublicera det.

    Vilket är lite som att lösa ett skolgårdsbråk med atomvapen, ett rejält overkill.

  5. Emil Jansson skriver:

    Alla är sig själva närmast. Jag känner inte igen det du beskriver. Det har t.ex. varit ganska mycket påhejande av nedstängning av kommenarsfält i media sedan sommaren 2012. Även på ditt företag SR, exempelvis från Ulrika Knutsson.

    Apropå tyst samförstånd; var i riksmedierna (inte personliga bloggar) har man annat än i undantagsfall och på undanskymd plats gjort den analysen jag gjorde ovan och som du i stort höll med om; att det funnits mycket relevant kritik som kastats ut med badvattnet och att det är svårt att bemöta en hel del kommentatorer inte för att de hatar utan för att de presenterar relevanta argument, inte sällan med källor.

    Jag har i princip aldrig hört eller läst den analysen annat än på privata bloggar eller i just kommentarsfält.

  6. Emil Jansson skriver:

    Artikeln du länkar är ett utmärkt exempel på ”undanskymd plats”. Det är ju inte direkt del av något av era stora program om man säger så.

    Vi kommer kanske inte mycket längre men jag har svårt att se detta som en fråga om kompetens och okunskap i första hand.

    Rena troll och tokstollar kanske man kan behöva lite utbildning i att hantera men den andra delen av debatten, hur man handskas med det faktum att det finns en mängd skribenter som har diametralt annan åsikt och som vill och kan diskutera, den är inte en fråga om kompetens den är en konsekvens av att hela medielandskapet inte fungerar som förr. Att såväl redaktioner som enskilda journalister måste ta ställning till bevekelsegrunderna till både sina åsikter och sitt yrkesval om de menar allvar med att låta allmänheten delta i debatten – om de menar allvar med yttrandefrihetens grundläggande betydelse i en demokrati. Märk väl att journalisters politiska ställningstagande inte har samma spridning och sammansättning som befolkningen som helhet. Det skapar ett problem om man verkligen vill ha en riktig debatt.

    Grunden till problemet skymtar fram även i dina egna texter som jag kastat ett öga på. Det finns ett tydligt vi-och-dom-tänkande även i det du skriver och då är du ändå ovanligt progressiv i denna fråga för att vara journalist.

    Det låter som att du tror du kan utbilda bort problemet.
    Det tror inte jag kommer att fungera.
    Många av dina kollegor är nog minst lika bångstyriga som de kommentarfältsagitatorer de skall sättas till att hantera.

    • Nja, jag är visserligen en varm anhängare av utbildning och upplysning, men jag tror inte det räcker för att fixa kommentarsfälten.

      Utbildning är en *grund*, men för att bli en bra, riktig moderator, krävs erfarenhet. Den får man av praktiskt arbete – att moderera dagligen, men också genom att själv kommentera. Helst på sajter man inte själv kontrollerar – jag tyckte till exempel det var intressant hur Mazetti upplevde sin korta (?) sejour på Avpixlat. Sådant gör att man blir duktigare som moderator själv.

      Och att vi journalister fattar att moderering inte bara är en polisiär uppgift, utan en rent journalistisk. Ofta tycker jag fokus är alldeles för hårt på just den polisiära aspekten.

      Sen måste självklart viljan finnas också.

  7. Bibbi skriver:

    Som jag skrivit tidigare, så borde tidningarna och journalisterna (särskilt ‘skribenter’ och ‘kolumnister’) rannsaka sig själva vad gäller språkbruk och sitt eget hat. Kallar man folk för ”skiten”, ”rasister” och liknar dem vid ”Breivik” eller hånar dem som unga, dumma, arbetslösa vita män i ”Dressmankostymer” så tycker jag att man inte ska bli förvånad över att utsättas för ‘näthat’.

%d bloggare gillar detta: