Det redaktionella ansvaret för ”näthat”

Vad vore Ku Klux Klan utan kåpor” skriver journalisten och författaren Katarina Mazetti i en ledare i Örnsköldsviks allehanda. Den delas friskt i mina sociala medierflöden just nu med tillropen ”Äntligen någon som säger ifrån mot näthatet”. Jag vet inte om jag håller med om den slutsatsen.

Bakgrunden till Mazettis text är att hon i början av månaden skrev en text i tidningen Ica-Kurien.  Det ledde till en storm i kommentarsfältet som stängdes efter i runda slängar 600 kommentarer (jag hann inte se dem innan hela fältet avpublicerades och stängdes). Ica-Kurien, ”en snäll livsstilstidning med huvudsakligen mogen kvinnlig läsekrets.” hade plötsligt blivit måltavla för galna SD’are? Alla skakade på huvudet. Katarina Mazetti tror det är en konspiration:

Ett klassiskt exempel på en organiserad nätmobb, och det kan drabba var och när som helst. Det visade sig att flera välkända järnrörssajter och främlingsfientliga bloggar varit på bettet redan samma förmiddag och uppmanat sina läsare att reagera genom att höra av sig till Ica-Kuriren.

Men det handlar inte om reaktioner på en snäll livstilstext. Det handlar om en polemiserande text med udden riktad mot dem som använder begreppet ”svenskhet” för sin politiska agenda. Gott så, men då kanske man inte ska bli förvånad över att polemik uppstår?

Skriver man ”Om sådant här läser man ibland på internetsajten Avpixlat, en sajt som ger samma symtom som vinterkräksjukan” så kanske det inte är helt otroligt att Avpixlatfansen blir upprörda? Jag har skrivit tidigare att ”Som man ropar får man svar”. Ropar man argt på sverigedemokrater så kommer sverigedemokraterna ropa argt tillbaka.

Då får man vara beredd på att hantera den polemiken, men det var inte Ica-Kuriren. De hade ingen moderering överhuvudtaget, de hade ingen redaktionell närvaro, kommentarsfälten har vad jag förstår fått sköta sig själva.

ica kuriren

Med facit i hand var Ica-Kurien kanske fel ställe att trolla igång sverigedemokrater på. Chefredaktör Helena Rönnberg verkar förstå det.

Men sen kommer alltså efteranalysen. För att sammanfatta:

Mazetti gör en poäng av att hon går in och svarar på Avpixlat, ”som ett experiment”.

Men det är väl rimligt att om man framför en tes så försvarar man den? Sen kanske det hade varit mer självklart om det skett i anslutning till texten, det vill säga på Ica-Kurirens sajt, men det gick ju inte eftersom kommentarsfältet var stängt och bortplockat. För att ta en annan publicist, Expressens chefredaktör Thomas Mattson så har han åtminstone gjort en poäng av att svara även på Avpixlat.

Hon upplever att hon censureras:

”Skitsnack, ni plockar ju genast bort kritiska kommentarer!” skriver jag och den kommentaren försvinner inom tio minuter. En närmast nordkoreansk censur råder.

Ungefär samma sak har jag sett i de kommentarsfält jag satts att moderera. Men då från arga ”invandrarkritiska”. Och så är det ju – om man inte sitter på makten (i det här fallet att ta bort kommentarer) så är det lätt att uppfatta sig som censurerad. Och det finns ett tydligt maktperspektiv i ”näthatet”. Den som äger sajten har makten, den som kommenterar inte.

Jag vet inte om Avpixlat modererar bort kritiska kommentarer, det kanske de gör.  Men det ändå intressant att se att Mazetti använder ett av standardargumenten i kommentarsfält när man blivit modererad: ”censur”, ”nordkoreansk” no less. Jag har sett dem så många gånger. Och det blir såklart skadeglatt bland avpixlarna. Det är ju så de tycker att de har det i ”våra” kommentarsfält.

De som ”näthatar” ger ofta uttryck för känslan att de inte har samma redaktionella möjligheter att göra sin röst hörd.  Till skillnad från oss journalister har de heller sällan språket som arbetsverktyg – de är helt enkelt rätt dåliga på att formulera sina åsikter  i text så att alla nyanser, till exempel sådant vi normalt uttrycker med tonläge och kroppspråk, kommer med. De tar i. De hatar.

Det betyder att när vi använder vårt privilegium att på redaktionell plats uttrycka våra åsikter så måste vi ha det maktperspektivet i bakhuvudet. Vi måste vara ödmjuka. Vi måste anstränga oss för att hantera reaktionerna. Vi måste fundera i förväg och vi måste ta kommentarsfältet på allvar.  Det går inte 2013 att fortfarande vara så naiv att man tror att en arg krönika inte riskerar att få arga svar. Och när de arga svaren dyker upp måste vi agera på ett sådant sätt så att det inte framstår som om vi bara vill skydda vårt tidigare privilegium att själva välja vem som får gå i polemik med oss och inte.

Vi ska naturligtvis ta bort personpåhoppen och hoten. Men vi måste lära oss att det inte funkar att lämna kommentarsfältet vind för våg och sedan i panik stänga av och radera alla reaktioner. Jag vet inte hur många av de 600 kommentarerna på Mazettis Ica-Kuriren krönika som bara var personpåhopp, men det lär väl vara ett gäng som faktiskt var allvarligt menade kommentarer utan påhopp. Vad tänker författarna till dem när deras texter raderas och försvinner? Hur uppfattar de att deras tid tagits till vara?

Vi måste också våga svara kommentarsfältet och förklara och nyansera. Det måste vara en självklarhet, inte något vi förväntar oss en applåd för, eller gör som ett ”experiment”.

Annars kommer det tolkas av andra: ”Media” är rädda för våra åsikter. De skyddar sig. De vågar inte låta alla komma till tals. Och det är ett praktfullt självmål. Som i fallet med Ica-Kuriren.

Därför är jag inte överens med de som säger att Mazetti tagit ställning mot näthatet. Jag tror i stället hon underblåser det.

Och det tycker jag är synd. Självmål, som sagt.

Läs mer om kommentering:

Varför kommenterar du inte?

Veckan som gick 2: ”Näthat”

Som man ropar får man svar

Annonser

One Response to Det redaktionella ansvaret för ”näthat”

  1. Bibbi skriver:

    Bra inlägg.

    Man kommer ju inte ifrån att näthatet förekommer på alla sidor av debatten. Feminister och vänsterdebattörer har länge kastat ur sig anklagelser om ”rasist”, ”fascist” och ”gubbslem” mot sina motståndare utan att någon pratat om ‘näthat’. Jämförelser med massmördare (”Hitler” och ”Breivik”) är legio, ofta i kombination med att man antyder att motståndarna är ointelligenta loosers (”arbetslösa män i glesbygd” och ”Dressmankostymer”). Aggressiva artiklar har sedan resulterat i fysiska attacker och skadegörelse av ‘vänsteraktivister’.

    När nu deras motståndare använder samma språk och beteende så blir man plötsligt mycket upprörd, pratar om behov av lagstiftning, etc. Som man sår får man skörda. Otrevligt, men tyvärr har vi nog fått den debatt vi förtjänar i Sverige.

    Jag skulle vilja se att journalisterna och tidningarna, de som faktiskt sitter på makten i detta fall, tar sitt ansvar och avstår från hätska påhopp. Annars kommer vi att få en allt brutalare ‘gerillakampanj’ från motståndarna.

%d bloggare gillar detta: