Hur står det till med kontrollen i App Store?

28 mars, 2012

Jag har varit rätt kritisk mot Androids app-affär, Market (eller ”Google Play” som den heter numera), till förmån för Apples App Store. Men även solen har sina fläckar. När jag letade efter appar till min snart sjuåriga dotter dök den här upp (klicka för större bild):

Bli kär i lärandet ditt brev!

Det här är klassisk Android Market-svenska, alltså någon asiatisk app som blivit automatöversatt för att säljas globalt. Men där vet man ju att inga appar kollas och att man får ta allt för vad det är, i praktiken en hög självpublicerat material där man verkligen måste vara kritisk innan man köper.

App Store däremot skryter med sin säkerhet och hårda kontroll. Frågan är hur hård den egentligen är. Den här appen riktar sig till barn och under ”Språk” står det tydligt ”Svenska”. Vad värre är, det är en app som har som specifikt syfte att lära barn läsa och skriva. Då kan man liksom inte ha en text som avslutas med meningen ”Små lära sig alfabetet kombinerar lärande med kul!”.

Ett annat exempel, där det är själva App Store som verkar ha sovande redaktörer, är spelkategorierna.  Bland dem hittar man massor av spel i kategorin ”Åtgärd”. Åtgärdsspel alltså:

Ahh att få koppla av med lite hederlig "åtgärd"

Det är såklart en maskinöversättning av ordet ”Action”. Android Market-varning alltså. Ser sådär bra ut tycker jag.

Annonser

South by Southwest, SXSW 2012, del 4, sista delen

23 mars, 2012

Ett sista spår från SXSW 2012 hänger ihop med det jag skrev i inlägg två, det sas en del om hur man anpassar webben till att fungera flera olika skärmstorlekar, inte bara den stationära datorns. Alltså ett sätt att istället för att göra olika….webb..ar? så gör man en enda sajt som sedan anpassar sig utifrån vilken typ av skärm besökaren har. Det brukar kallas responsiv design och är ett buzzword även utanför Austin. Jag är inte mycket till webbdesigner, eller kodare, så jag lämnar det med att konstatera att idén om flera olika webb…ar? tycks förlora mark.

I korthet var SXSW 2012 spretigare än någonsin, större än någonsin och trängre än någonsin.

Jag undrar också om den kanske håller på bli för stor för sitt eget bästa, själv fick jag ägna ett par timmar varje dag bara åt att försöka sätta ihop ett medvetet schema. Jag undrar om inte seminarierna riskerar att bli urvattnade när mer än dubbelt så många paneler ska försöka fylla samma mängd dagar.

Nästa år ändrar också speldelen, det som kallats ”Screenburn”, namn till ”SXSW Gaming” och möjligen innebär det att den på sikt bryts ur och får en alldeles egen festivaldel.

Ska jag dra några slutsatser så är det att den mobila, sociala webben har mognat och att Big Data kommer bli större och större. Det finns massor av (gratis) data därute och det gäller att hitta vettiga sätt att göra nya tjänster av den. För oss journalister innebär det att databasjournalistik kommer bli mer och mer intressant.

Personligen tar jag förutom kunskapen från seminarierna också med mig det spännande i att åka från hotellet på morgonen i plus fem graders värme och regn, och återvända i plus tjugosju och solsken.

Inte bara solsken på interwebs. Foto Karin Svanholm

Jag tar med mig vikten av att ha en barnvagn till sina puffror,

Att också getter behöver rastas då och då,

och att även en buss behöver en kapten.

¨

På bryggan

En fantastisk festival på det hela taget. Jag avslutar med en bild på framtidens annonssystem, ett system som fullständigt korrekt identifierar mig som ”young adult male”. Jag hoppas jag får se annonser om skateboards, ringsignaler, Lunarstorm och annat som vi ungdomar gillar.


South by Southwest, SXSW 2012, del 3

23 mars, 2012

Ett annat intressant spår var det faktum att det produceras oerhörda mängder data på nätet. På SXSW handlade det mycket om hur vi kan utvinna denna data och använda den på olika sätt.

Paul Lemere höll till exempel i seminariet ”Data mining music” om vad man kan göra med metadata från musiktjänster på nätet. Under rubriken ”I got 1 million songs in my pocket, now what?” kritiserade han bland annat de rekommendationstjänster som finns på nätet, ni vet ”De som lyssnade på det här bandet, gillade också de här banden”. Han tyckte de var förutsägbara och hade gjort ett eget sätt som innebar att man analyserade hur musiken faktiskt lät och utifrån det skapade rekommendationer, vilket skapade helt andra, och mer överraskande, förslag. Förmodligen relevantare också, det var i varje fall meningen.

Han visade också Spotifyappen Boil the frog som genom att kombinera databasen ”Millon song dataset” tar fram ”avancerade spellistor”:

Boil the Frog  is a Spotify App that will create playlists that gradually take you from one music style to another.  It is like the proverbial story of the frog in the pot of water. If you heat the water gradually, the frog won’t notice and will happily sit in the pot until it becomes frog stew.  With Boil the Frog  you can do the same thing musically.  Create a playlist that gradually takes your pre-teen from Miley Cyrus to Miles Davis, or perhaps more perversely the Kenny G fan to Cannibal Corpse.

Fantastiskt roligt och jag satt hela kvällen och gjorde spellistor som bland annat tog mig från Enya till In Flames (Spotifylänk) tex. Appen är inte officell än dock. Lemeres seminarium visade rätt bra att musikjournalistik har en hel del att vinna på att använda databasjournalistiska metoder.

Ett annat Big data-ish seminarium var ”Recognize This! Ethics of Mobile Face Tagging” som handlade om ansiktsidentifiering och ansiktsigenkänning (Facial recognition & Face recognition). När alla knallar omkring med en mobiltelefon som inte bara kan fotografera, utan också ansiktstagga bilder, vad får det för konsekvenser? Hur gör man för att få vara anonym när ens ansikte identifieras, taggas och sprids kontinuerligt av dina vänner  i sociala medier?

Ett exempel är Viewdles app Social Camera som gör det lätt att tagga vänner i foton man tar innan man lägger upp dem på till exempel Facebook:

Viewdle SocialCamera – Beta from Viewdle on Vimeo.

För journalister kommer det här få konsekvenser. Vi pratar till exempel ofta om hur mobiltelefonerna har möjliggjort att det blir svårt för diktaturer att hemlighålla förtryck i landet. När alla har telefoner och kan både fota och sprida bilderna blixtsnabbt så kommer nyheterna ut.

Men baksidan av myntet är att regimerna själva i realtid kan söka och massbehandla bilderna utifrån metadata, till exempel söka bara på foton tagna med mobiltelefon på en viss plats, och därefter snabbt knyta ihop ansikten i hundratusentals bilder för att ringa in vilka de är som deltar i protesterna, hur de rör sig och med vilka de syns.

Plötsligt blir alla ofrivilliga mobila CCTV-övervakare. Det ställer större krav på journalistiskt behandling, där man som journalist måste lära sig hur man rensar bilder från metadata och ser till att ta bort ansikten.

Skydda dina vänner med Obscura Cam

Ett exempel på hur det kan gå till är Androidappen Obscura Cam, som gör att man automatiskt kan dölja ansiktet på människor som är med på bilder eller filmer, innan man sedan sprider dem (Google Play-länk).

Ett tredje exempel var ”Gaming the Environment for Positive Change with Philippe Cousteau”. Förutom att Philippe Cousteau var väldigt förtjust i att både synas och höras, vilket seminarietiteln kanske visar, så var det ett intressant showcase hur University of Virginia tagit fram ett spel som använder de ofantliga mängder data som finns om miljön i Chesapeake Bay-området. Syftet är att få folk bättre medvetna om hur beslut i olika områden i samhället påverkar miljön.

The Game allows players to take the roles of stakeholders, such as farmers, developer, watermen, and local policy-makers, make decisions about their livelihoods or regulatory authority; and see the impacts of their decisions on their own personal finances, the regional economy, and watershed health.

Foto av Jane Haley, University of Virginia

Foto av Jane Haley, University of Virginia

Ett slags Sim-Chesapeake Bay helt enkelt. Det här med att mängden tillgänglig data på nätet ökar explosionsartat och hur man kan använda den på olika sätt är något som kommer bli än mer intressant framöver, bland annat inom det som kallas databasjournalistik.


South by Southwest, SXSW 2012 del 2

23 mars, 2012

En stor skillnad mot SXSW 2010 var att det mobila nätet nu är något helt självklart och att fokuset skiftar från nätet på datorer till nätet i smartphones och tablets/ipads/slates/whatnot. Vilket kan låta som en självklarhet, men definitivt inte var det 2010, precis innan ipad:en släpptes.

Ladda din mobil i låsbart skåp

Ladda din mobil i låsbart skåp

I år var det mer fokus på innehåll än teknik, förutom möjligen seminariet ”The Mind & Consciousness As an Interface”, som handlade om hur långt tekniken kommit för att styra verkligheten med hjärnan. Här är ett exempel:

Vem vill inte kunna vifta på öronen på riktigt? Ett annat exempel på det från årets festival var cykeln man växlar med tankekraft (mer här).

Bortsett från den sci-fiutvikningen, som bjöd på bilder på uppsågad skalle klockan halv tio på morgonen, yum, så handlade åtminstone mitt festivalbesök väldigt lite om teknik.

Det är rätt tydligt att det sociala nätet nu har mognat och att fokuset mer börjar hamna på vad allt ska vara bra för. För tre år sedan fanns det inte så mycket kunskap om varför man skulle vilja ”checka-in” överallt, det vara bara coolt att man kunde. Nu räcker det inte längre.

Yay! Ett cykelställ!

Man kan jämföra lite med hur nätet, eller synen på nätet, var 1998 och hur den sedan var 2001. Innan bubblan räckte det med att finnas på nätet så var allt tipp-topp, när bubblan sprack hade folk lärt sig att man måste ha ett syfte också.

Där någonstans tog SXSW sin avstamp, åtminstone i de seminarier jag hamnade på. Det känns rätt skönt faktiskt, att hela den mobila revolutionen tillsammans med den sociala webben  nu går in i en mer mogen fas, där man kanske slipper överdrivet halleluja-ropande, men kanske också de moralpaniska utbrotten som fortfarande syns här och där när den sociala webben nämns.

Ett exempel på ”lärdomar vi gjort och nu blickar vi framåt”-tänk var Grindr-skaparen Joel Simkhai som i seminariet What’s ‘The Next Big Thing’ in Social Networking? berättade hur man gör för lyckas, typ. Han menade bland annat att de dolda minoriteterna har stor hjälp av sociala tjänster:

Han pekade på ett antal framgångsfaktorer, det intressantaste kanske var att det inte direkt var några nyheter. Utgå från ett problem – i hans fall var det ”hur hittar jag andra som är homosexuella?” och se om du kan lösa det bättre än någon annan. Inga konstigheter.

Han menade att det finns fyra ingredienser som krävs för en ny tjänst: Unikt innehåll, regelbundna användare, enkelhet och kritisk massa. Det sista handlar om att det finns en brytpunkt i mängden användare som man måste uppnå för att tjänsten ska fungera. En social tjänst bygger på att ”alla” är där. Joel Simkhai sa att det nuförtiden går att ”fuska”, genom att koppla sin nya tjänst nära en gammal befintlig, till exempel Facebook.

Den obligatoriska legohögen. Eftersom vi är kreativa.

Fortsätter i del 3.


South by Southwest, SXSW 2012 Del 1

23 mars, 2012

Sist ut på nätet förmodligen tänkte jag försöka sammanfatta mina intryck från årets megainternetfestival, South By Southwest, SXSW. SXSW var ursprungligen en musikfestival i Austin, Texas, men senaste åren har den internetfokuserande delen, Interactive, vuxit explosionsartat.

Många har sammanfattat sina intryck av årets festival, men till skillnad från när jag var i Texas förra gången 2010, så är det mycket svårare att hitta en röd tråd, ”trenden”, sammanfattningen i några få meningar. Alla har sin egen bild av vad som är hot 2012.

Hot 2012 är älgfyllda khoidammar.

2010 var det Foursquares år, ”location” var det stora buzzwordet och det var mycket hi-tech: augumented reality och det coola med att smartphone-intåget innebar att alla gick omkring med en massa sensorer i fickan: gps, rörelsesensorer, kameror och allt sånt. Det var mycket framåtblickande och inte så lite evangelistiskt.

Vad var The Thing 2012? Ingen aning. Jag försökte hitta något gemensamt hos alla dem som sammanfattat och rapporterat, men det var få röda trådar.

Det finns ett skäl till det.

Lite siffror först, så här har antalet besökare ökat de senaste tre åren:

SXSW Interactive 2010:14,251 (12% från andra länder än USA)

SXSW Interactive 2011:19,364 (10% från andra länder än USA)

SXSW 2012: Inga siffror klara än, men jag har sett några uppskattningar på uppåt 25,000

Jag roade mig med att jämföra programmet från 2010 med programmet från 2012.

Söndagen den 14 mars 2010 kunde man klockan 11:00 välja mellan 25 olika seminarier och workshops, som alla fick plats på en sida. Jag själv gick på ”What if your phone had five senses”. På söndag klockan 11.00 2012 var det 56 fördelat på fem sidor (och jag valde ”Are we Killing Social with Social?”).

I år var det därför mycket mer utspritt, ett seminarie kunde vara på ett hotell i ena änden av city, följt av ett som var i andra änden. Det blev helt enkelt mycket mer logistik och planering för att få ihop sitt schema. Ibland fick jag hoppa över ett intressant seminarie helt enkelt eftersom det låg i andra änden av stan. Och rätt ofta kom man ändå inte in, eftersom lokalen var full till bristningsgränsen.

Det gäller att vara först

Det här gör att SXSWi 2012 är mycket mindre homogent än det var 2010. Så den här sammanfattningen får bli utifrån de seminarier jag råkade gå på, delar av skicklighet, delar av ren tur.

Fortsätter i del 2 som kommer senare.


%d bloggare gillar detta: