Ett fartyg sjunker och plötsligt är året 1912

Jag har fascinerat tittat på vilka gamla värderingar som lockas fram när ett fartyg sjunker. I DN på morgonen för olyckan kunde jag läsa om kaoset under evakuerandet av passagerare att:

”Han berättar att kvinnor och barn skulle få gå i livbåtarna först, men många män ville följa med sina familjer”.

Ja förmodligen hade de en kalender som det stod ”2012” på, medan rederiets egen skrev ”1912”. Dagen efter totar DN ihop lite bakgrund om fartyget, under den slagkraftiga rubriken ”Otursförföljt fartyg”. Där slås det fast att:

”Vid sjösättningen den 7 juli 2006 i just Civitavechhia lyckades man inte krossa den flaska champagne med vilket ett fartyg normalt ”döps”. Ett illavarslande tecken enligt gammal sjötradition”.

Champagne Mumm

Avgör fartygsöden

En uppgift som alltså anses så viktig att den placeras i en faktaruta. I övrig hade fartyget varit med om att kollidera med en kaj, det var allt.

Och idag skriver Aftonbladet om den allt mer hatade kaptenen om vad som upprör mest. Det är inte det faktum att hans befäl förde fartyget på grund och sedan fick det att sjunka och människor att dö, utan:

En man som nu blir kallad inkapabel – men framför allt feg, ryggradslös och helt utan ära.

Han var inte en gentleman utan ärolös. När jag lägger ihop de här tre texterna tonar bilden av ”mannen” fram som en som i krisläge kan skiljas från sin familj, i en värld där otur är en faktor att ta med i beräkningen och där män ska stå rakryggat på halvdäck, tillsammans får jag förmoda, sippandes på en konjak samtidigt som bandet spelar ”Närmare Gud till dig”. Kort sagt 1912, inte 2012.

Varför? Hur kan fartygsromatik och en hundra år gammal mansroll fortfarande spela in när en modern verksamhet kraschar och professionellt räddningsarbete ska genomföras?

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: