Som man ropar får man svar

Terrorskjutningarna och bombningarna i Norge gav nytt bränsle till den rätt gamla diskussionen om ”näthat”, särskilt som förövaren till profil och åsikt tycktes likna många av dem som gärna kommenterar på nätet. I dag bestämde sig Expressen för att plocka bort möjligheten att kommentera i realtid och inför förhandsmoderering. Och DN stänger kommentarsfunktionen tillfälligt för att bygga ett system med inloggat kommenterande. Jag tror mer på DN:s lösning än Expressens och jag tror de olika lösningarna avspeglar helt olika syn på vad kommenteringen ska vara bra för.

När Expressen öppnar kommentering igen, där varje kommentar först i hemlighet granskas och bedöms, kommer  förutsättningarna för dialog vara mycket sämre.

Det gör det såklart oerhört svårt för besökarna. Det kanske sitter fem-sex personer och kommenterar samtidigt, men de kommer inte se varandras kommentarer eftersom de inte dyker upp direkt. När man skrivit något så händer ingenting, kommentaren dyker upp någon gång i framtiden.

Det innebär att kommenteringen kommer bli ”enkelvägs”: tidning skriver artikel, folk kommenterar artikeln (till skillnad från att de tillsammans diskuterar den). Förmodligen bara en gång, eftersom det kommer ta ett tag innan det syns på sajten. Jag förstår varför Expressen är frustrerade över otrevliga, ohövligt, tramsiga, eller direkt lagvidriga kommentarer, men jag tror de väljer fel väg. Å andra sidan verkar det som om det här bara är första steget i en process, så vi får väl se.

När DN öppnar sin kommentering igen kommer det krävas att man loggar in. Använder man sitt Facebookonto (DN erbjuder flera alternativ) kommer man förmodligen diskutera under eget namn, med egen bild till. Det innebär flera saker. Registrerad kommentering på det här sättet möjliggör dels prenumerationer på kommentarer, så att man kan följa dem även långt fram i tiden. Varje gång någon svarar får man ett indikation på Facebook, eller ett epost. Samtidigt blir kommentarsmiljön bättre: med avatarer, bilder, till varje kommentar så minskar ”ansiktslösheten” för varje inlägg. Men DN tillåter också OpenID vilket innebär att man fortfarande kan vara helt anonym. Anonymitet, tror jag, är viktigt. Som Martin Aagård skriver:

I ett anonymt kommentarsfält kan misshandlade kvinnor lätta sitt hjärta, anställda som har synpunkter på sin arbetsplats dela med sig av sina erfarenheter och diskutera med andra i samma situation. Människor som blivit kränkta i mötet med Försäkringskassan, skolan, polisen och fastighetsägaren kan få berätta sin version … att vara anonym är ett skydd.

Jag har länge stört mig på att mediabolagen ofta bara ser två lägen: helt anonymt eller full IRL identitet. Det finns mellanlägen, alla som varit lite nätaktiva vet att man kan bygga upp en (eller flera) identitet som man är minst lika rädd om, som att fronta med sitt riktiga namn. Men som samtidigt säkerställer att man får vara just anonym. Att kräva att man får vara anonym är inte samma sak som att kräva att man får kommentera utan identitet.

DN får samtidigt möjlighet att blockera användare, att banna dem. Om Facebookkontot Christian Gillinger hela tiden postar off-topicinlägg går det att banna bort honom. Jag kan såklart i så fall skapa ett nytt Facebookkonto eller OpenID dito och börja om, men dels är det rätt jobbigt för mig, och dels kan DN enkelt åter trycka på den där ”Block User”-knappen i sitt modereringsverktyg.

DN får också möjligheten att kommunicera direkt och privat med sina besökare. Det betyder att de kan fördjupa den journalistiska nyttan med kommentarer. Skriver någon något bra kan man lyfta fram den, och vara säker på att det faktiskt är rätt person man lyfter fram. Får man mer information, eller nyhetstips, så vet man vem avsändaren är och kan lättare går vidare journalistiskt med materialet.

Men viktigast, det innebär att kommentarerna kan bli något mer än ett slött påhäng på varje artikel. Ofta fungerar ju kommentarsfälten så, som ett slags gratismaterial som mest ska vara där för att så har alla det, men utan någon direkt idé eller journalistisk ambition. ”Som man ropar får man svar” skrev jag som rubrik (snott från en kollega får jag väl tillägga för full disclosure) och jag tycker ofta det stämmer in på vad som syns i kommentarsfälten. Det är sällan artikeln indikerar vad som förväntas av läsaren, mer än deras allmänna reflektioner. Och då får man ju kommentarer efter det – som man ropar får man svar. Alla journalister vet vikten av vinkel i det som publiceras, men det är som om den kunskapen försvinner efter bylinen.

Att be om folks kommentarer, att be om deras tid och tankemöda, innebär ett ansvar att först själv lägga lite tid och ansträngning på att skapa förutsättningar för kommenteringen. Och där tycker jag vi journalister har misslyckats. Kanske blir det bättre nu?

Annonser

7 Responses to Som man ropar får man svar

  1. […] Expressens och DN:s utannonserade förändringar är Christian Gillinger som i sitt blogginlägg Som man ropar får man svar bl.a. skriver om den binära synen på interaktionen: Jag har länge stört mig på att […]

  2. […] oss i dagstidningarnas verksamhet på nätet. Många som har efterlyst mer interaktivitet, mer samarbete med läsarna, större insikter i att den publicistiska världen har förändrats sedan varenda […]

  3. Patrik Högberg skriver:

    Bra åsikter och du har bra känsla för vad som bör fungera!

    Jag vet att eftermoderera är det bästa, liksom möjligheten att vara ”relativt” anonym via inloggning. Det var viktiga framgångsfaktorer och varför jag lyckades skapa Sveriges största forum.

  4. […] stänga kommentarsfälten som DN valt att göra. Det finns mycket att läsa i debatten som pekar på andra vägar än kommentarsregistrering  kopplade till identiteter som pratar eller Anders Mildners kloka ord om […]

  5. […] Sommaren 2011 fick stora delar av media-Sverige något slags kollektivt kommentarsfältskrupp och flera sajter stängde sina kommentarsfält helt. Orsaken stavades ”näthat” och just då handlade det om efterdyningar efter Breviks massmord i Norge. Många skrev, jag också. […]

%d bloggare gillar detta: