Hur stoppar man Postkodslotterietspam?

Någon som vet hur man får stopp på floden av Postkodslotterietspam? Jag trodde det skulle räcka med att lägga in en spärr i Spar-registret, jag skickade till och med ett fysiskt pappersbrev istället för att använda epostadressen, men skiten kommer ju likförbannat. Inte uppger de adresskälla heller, vilket man tydligen ska:

Adresskällan ska alltid anges på direktadresserad reklam och enligt personuppgiftslagen (§ 11) får inte dina personuppgifter användas för direktreklam om du skriftligen begär att de ska spärras.

Hur gör jag för att stoppa eländet? Någon som vet?

EDIT: Det gick fort, här är tydligen svaret:

Man måste gå till deras sajt (hamnar säkert i någon redovisning någonstans, ”Vi har flera hundratusen besökare i veckan, toppensuccé!”), uppge adress, och av någon anledning telefonnummer också:

http://www.postkodlotteriet.se/Kundservice/Sprra-reklamutskick.htm

Gjort, och nu får vi se om det har någon effekt. Jag håller inte andan direkt.

Tjejhat bakom Rebecca Blackmobbning.

Expressens Lars Lindström skriver om Rebecca Black, trettonåringen som postade en musikvideo på Youtube och blev unisont hatad. Så hatad att hon blivit intervjuad om det. Första meningen i Expressentexten lyder ”Rebecca Black, 13, är näthatets senaste offer.”. Visst i någon mening är hon drabbat av ”näthat”, i betydelsen hat på nätet. Men hat mot tjejer är inte nytt och inte heller specifikt för nätet. När jag jobbade som reporter på ungdomsprogrammet Ketchup i P3 i slutet av 90-talet var det unga tjejers intresse för pojkband som hånades. För att inte tala om pojkbanden själva, för hatet drabbar även killar som håller på med sådant som tjejer intresserar sig för. Det här är inget nytt och det handlar inte om näthat utan om kvinnohat. Rebecca Black hånas inte för att hennes video skulle vara så mycket sämre än allt annat som postas på Youtube. Hon hånas för att hon är tjej. Där killars halvtaskiga videos renderar dem kultstatus och en plats i till exempel Comhemreklam (originalet här) eller där mimande i hemmet leder till besök av världstjärnor , blir tjejer mobbade.

Exemplen går att hitta överallt, ta tex tjejfavoritserien/filmen/böckerna The Twillight Saga. Googla ”Sparkle” och ”Vampire” och du möts av en våg av kompakt tjejhat. Och böghat för den delen:

Till och med bögarna i Brokeback Mountain tycker alltså att det är bögigt. Snygga killfavoriten Buffy däremot, hon är helt okej. Och Blade med coola Wesley Snipes.

Hat på nätet är illa, men genom att sortera in sånt här under ”näthat”, får man det att verka som om problemet är nätet, sociala medier och möjligheten att kommentera. Det är det inte. Problemet är heterosexuella killars sexistiska och homofoba fördomar. Ska man få bort hatet är det deras inställning som måste förändras, inte nätet.

EDIT: Som sagt: Rebecca Black dödshotad.

Tre tips för säkrare Facebookade

Jag har skrivit tidigare om att Facebook har usel säkerhet och inte riktigt förstått att de gått från att vara en sajt, vilkensom, till att praktiken vara som ett operativsystem med de krav på säkerhet som ställs på ett sådant. Samtidigt måste man som användare också förstå att ju mer man fyller sitt Facebookkonto med information, desto viktigare blir det att hålla det säkert. Och ju mer tid man tillbringar inloggad, desto viktigare att man vet var man klickar. Att spamma sina vänner, ibland helt utan att ens veta om det, är inte världens bästa.

Senaste året har framförallt tre fenomen blivit vanligare, åtminstone i mitt flöde, jag tänkte gå igenom dem så att det blir lättare att hålla koll så att det inte är du som fyller flödena med skräp nästa gång:

1. Det norska viruset.

Skämtet om ett ”norskt virus” var rätt populärt i slutet på 90-talet när folk började skaffa modem. Här är en variant:

Hej!

Jag är ett Norskt virus
Var vänlig och skicka vidare mig till alla i din adressbok.
Radera sedan alla dina filer på hårddisken.

Då var det ett skämt, på Facebook har det blivit på riktigt. Det här spreds tex på Facebook förra veckan:

På Fredag kommer Facebook börja använda dina bilder i annonser, som visas på profilsidorna hos dina kontakter. Detta är lagligt och nämns i det finstilta när du skapar ditt konto. För att stoppa detta gör följande: Gå in på ditt Konto som du hittar längst upp till höger på din Facebook, välj ”Kontoinställningar”, välj fliken ”Facebook…- annonser” och välj ”Ingen” i rullgardinsmenyn och spara. Posta i ditt statusfält”

Och det är klart, om det är så snart som ”på fredag”, så är det bäst att posta det vidare först och fundera sen.

Grundinställningen man bör ha är att står det ”Posta i ditt statusfält”, så ska man fundera ett varv till om det är så lämpligt. Johannes Henrysson sammanfattar bra här, men i korthet var det här inget nytt, det handlade inte om alla bilder och defintivt inte att dina festbilder skulle hamna i annonser för Bacardi. Rätt oförargligt kanske, men det är Viagra-mail också.

2. Den dolda gilla-knappen.

Den här är lurig, men i korthet använder den möjligheten att gömma en osynlig ”gilla”-knapp på en sida. Ofta sprids det här genom att folk klickar på en länk i sitt flöde, en länk som någon annan tycks ha ”gillat”. Tips från ens vänner är ju alltid extra intressanta, särskilt om de kryddas med ”Chockerande!”:

Så klickar man på länken och hamnar på en sida där man uppmanas att klicka igen på en ny länk. Det är bara det att när man klickar så händer ingenting. Då kanske man till och med klickar igen. Och igen. Sedan ger man upp och gör något annat istället. I bakgrunden har då varje klick lagt in att du ”gillar” länken i ditt flöde. Det låg nämligen en helt osynlig ”gilla”-knapp över hela sidan. Varje gång du trodde du klickade på en länk, klickade du i själva verket på en ”gilla”-knapp. Regeln är att om du klickar på länkar i ditt Facebookflöde som sedan beter sig märkligt, gå tillbaks och kolla på din profilsida om något skumt dykt upp. Har det det, ta bort dem genom att klicka på krysset i inläggets högra hörn.

3. Fulappen.

Det här är väl den värsta av de här tre. Ofta ser det ut som om någon av ens vänner postat vilken Youtubevideo som helst, men när man  ska starta klippet så får man en fråga om man vill tillåta en applikation att få tillgång till ens konto. Och det är enda sättet att få se videon. Så här såg det till exempel ut i januari:

Det ser ut som en tokrolig Youtubevideo om ett skepp i sjögång. Toppkul, men istället för att få kolla på skoj klipp, så ger man en applikation rätt stora rättigheter att komma åt ens konto. Inklusive såklart att posta om sig, med statusrad och allt,  i flödet, vilket leder till att appen sprider sig än mer.  Ett annat exempel på fulappar är Funny Photomontage som spreds i somras. Fulappen är allvarligast eftersom den också öppnar kontot för appmakarna. De här rättigheterna tog sig ”Cruise ship in heavy seas” (med appen ”Ta det lugnt”):

"Ta det lugnt"? Knappast

Alltså tillgång till namn, profilbild, kön, nätverk, användar-id, vänlista, hela ditt flöde och detta jämt och ständigt. Det är inte jättelyckat. Råkar du ut för det här, blockera appen genast (läs här hur). Ta också bort de inlägg som med all sannolikhet har postats i dina flöden. Använd krysset i inläggets högra hörn (dyker upp om man håller muspekaren över inlägget).

Några tumregler: Om samma inlägg postas hos flera av dina vänner, var försiktig. Särskilt om statusraden ser exakt likadan ut. Äkta länkar från ens vänner ser olika ut och statusraderna är olika.

Inte okej Spotify.

Jag har talat mig varm för tillgång framför arkivnerladdning, alltså att framtidens mediekonsumtion inte sker genom att man laddar ner eller rippar och arkivsparar filer på den egna datorn, utan att man betalar för permantent tillgång online. Eftersom mobilt bredband i olika former finns tillgängligt nästan överallt är det bara i speciella fall man faktiskt behöver ett lokalt arkiv. Jag tror att det om tio-femton år kommer det känns lika anakronistiskt att ”ladda ner” och ”lagra”, som att idag tända fotogenlampor på kvällen, ifall elen kanske plötsligt försvinner. Fungerande bredband kommer vara lika självklart som fungerande el.

Då blir jag lite ledsen när Spotify plötsligt börjar radera spår jag tidigare kunnat lyssna på med hänvisning till något så oerhört bisarrt när det handlar om digital distribution, som att jag är i fel region. Vilket hände när jag skulle lyssna häromdagen:

 

Not ok Spotify!

Jag har inga problem med att hela artistkataloger kom och gick under de första åren med Spotify. Att det är skakigt att etablera en helt ny distributionsmiljö är inte särskilt märkligt. Men det här handlar inte om det, det här handlar om småändringar som gör att jag som prenumerant inte längre vet vad jag betalar 99 spänn för. Om det här är något som Spotify anser rimligt och normalt, kommer tjänsten bara vara intressant för dem som har musik som något slags bakgrundstapet och som inte bryr sig om enstaka spår hit eller dit. För den hyggligt musikintresserade däremot krävs mer, en stabil katalog där man vet vad man betalar för och inte behöver gå och fundera på om ens playlists fungerar, eller plötsligt en dag är  full av gråa gluggar.

Framtiden är ännu inte här.

 

Amazon öppnar egen Android Appstore idag

Jag har sågat Android Market så många gånger här, att det är kul att för en gång skull ha lite hopp. Amazon har bestämt sig för att öppna egen AppStore. Ikväll (oklart vilken tid, så det kan möjligvis bli i morgon svensk tid) öppnar de. Ska man tro förhandsrapporterna så verkar ambitionen vara att slå mot Android Markets svagheter, den största kanske att det är omöjligt att hitta i Market:

One problem that Amazon is trying to solve is discoverability.

While there’s a huge number of apps in the market, customers have a hard time finding the ones they want to buy. Conversely, developers have a hard time monetizing.

Amazon will be doing four things to help with that:

  • Amazon will offer one free app a day to help with promotion.
  • Amazon will offer a feature called Test Drive, which will allow a customer to try an app out before they buy. The technology is using Amazon’s cloud services. Users will be able open and use the app from within their computer browser. The simulation will last for about 30 minutes at which point they’ll have to buy it.
  • Lastly, Amazon will drive recommendations based on a user’s purchase history. If they are someone who purchases cook books and high-end utensils, Amazon may recommend a recipe app.
  • Amazon is also enabling one-click purchasing for anyone with a credit card on file.

Det ryktas också att de tänker gå samma väg som Apple och inte tillåta fri publicering, appar kommer alltså godkännas först, vilket kan bidra till att minska app-bruset av undermåliga spam-appar.

Lanserandet av en egen Appstore gör det lättare för Amazon att exempelvis släppa en Kindle med Android. Idag är reglerna för vad man måste ha med i hårdvaruväg för att också få installera Android Market rätt hårda. Det går till exempel inte att bygga en tablet utan kamera, vilket man kan tänka sig att Amazon vill. Med en egen framgångrik Appstore så kommer Amazon runt den restriktionen och kan hoppa över Googles hårdvarukrav.

Nu finns det redan flera alternativa AppStore/Markets till Android, men Amazon är så oerhört stora att deras kommer få betydelse bara därför. Om de dessutom verkligen lyckas skapa en mindre vildavästern-lik version av Android Market så har det här stora chanser att bli riktigt bra för Androidanvändare. Och för utvecklare, som svurit över hur svårt det är att få användarna att hitta deras appar och inte minst få dem att köpa.

 

Personligen hoppas jag att få möjlighet att äta kakan och ha den kvar: Android Market för öppenhet och Amazon Appstore för trygghet. Om de släpper den i Europa vill säga.

”Det går inte att installera fler appar i din telefon”. Gah.

Jag gillar min HTC Desire, men det är tuff kärlek att gilla en Androidtelefon. Just nu nu kämpar jag med att kunna installera appar i min lur. Det är ju, om man säger, lite grejen med moderna telefoner och det kan tyckas vara en självklarhet.

Men när Google skapade Android så tänkte de att några hundra meg, det borde räcka till vem som helst. Så byggde de ett system där man redan efter 15-20 appar plötsligt möts av meddelandet att det inte går att installera fler eftersom minnet är fullt. Trots att jag slog till på ett 8 gigs SD-kort till luren. Men nejdå, si där kan man inte installera appar. Nej, man är hänvisad till telefonens inbyggda minne, som alltså mäts i megabyte, inte i gigabyte. I senaste versionen av Android har de visserligen lagt till en finess som heter ”Apps till SD”, men den fungerar bara på en bråkdel av apparna och flyttar inte över allt.

Det går att komma runt det, och det är något jag slitit med här ett par dagar. Lösningen heter Apps2SD+ och innebär att man formaterar en dold Ext3 (en Linuxgrej) partition på kortet och installerar en del script och rootar och byter rom (alltså själva operativsystemet). Ni vet, sådana där självklara grejor som man ju ändå gör regelbundet i sin telefon. Not. Så här ser det ut ungefär:

Kommandorad FTW!

Gör  man inte det här så får man rätt snart finna sig i att regelbundet avinstallera appar för att få plats med nya. Inte så underligt kanske att Androidanvändarna köper betydligt färre appar än Iphoneanvändare (Enligt AdMobs jämförelse med Android från maj 2010 så köper dubbelt så många Iphoneanvändare appar ). Vilket såklart gör utvecklarna mindre intresserade av att göra appar till Android.

Uppdaterat: La till länk till statistik.

Var går gränsen mellan ledaren och organisationen?

Det gnälls en del på att media, eller ”gammelmedia”, envisas med att blanda ihop Assange med Wikileaks. Det kanske inte är så underligt när inte ens Wikileaks själva verkar säkra på distinktionen (klicka för större bild):

På sin egen hemsida, under ”Support” blandar de friskt ”Wikileaks Defence Fund”, med ”“FSI – Julian Assange Defence Fund”. Rubriken antyder att pengarna går till Wikileaks, men i brödtexten står det Assange. Att donera till Assanges privata juridiska försvar ligger också först på sidan, före donationer till Wikileaks självt.

EDIT: Och med anledning av det här, konstaterar jag också att inget sägs om rättshjälp till Bradley Manning.

Gör en parallell till en annan NGO, Röda Korset. Deras Sverigechef, Johan af Donner åtalades förra året för förskingring. Där var skiljelinjen mellan af Donner och Röda Korset glasklar. Så borde det vara också i Assangeaffären. Det betyder inte att Wikileaks, innan eventuell dom fallit, behöver ta avstånd från Assange. Men definitivt förhålla sig helt neutrala i skuldfrågan. Så gör de inte idag och så bidrar man till medias förväxling mellan Assange och sig själva.

Det går inte att ”låna” eböcker.

Varje gång jag lånar eböcker på Stadsbiblioteket, och det har blivit ett par gånger, har jag funderat kring att de väljer att kalla det ”låna”. Det man gör är ju egentligen att ladda ner en digital kopia. För att göra upplevelsen mer ”lån-lik”, så har biblioteket bara lagt in en spärr i varje bok som gör att den raderas när låneperioden har gått ut.

Pelle Snickars skriver om det på SvD idag:

Precis som fildelning handlar e-lån om kontroll, eller snarare brist på sådan. Nyligen aviserade HarperCollins att man nu inför en gräns på 26 lån för de e-böcker man licensierat till bibliotek. Sedan försvinner bokfilerna. Puts väck.

Han drar det till sin spets:

Om bibliotek en gång var bastioner mot glömskan kommer de framöver kanske att bli raderingscentraler av stora mått. Det vore förstås synd. Men än värre är att backa in i framtiden, och låtsas som om e-böcker inte är något bibliotek skall ägna sig åt. Det ska dom.

Rasmus Fleischer på Copyriot påpekar att bibliotekens val av sluten programvara med DRM-skydd gör att de hamnar i klorna på andra aktörer:

Genom att välja en viss standard gynnar biblioteken också vissa företag (och missgynnar fri mjukvara). Om man tycker att det är okej kanske det vore lika bra att biblioteken löper linan ut och låter Apple, Amazon, Adobe och de andra bidra till sin budget?

Det har också stört mig att bibliotekens lösning inte fungerar öppet – ska man, som jag tänker mig göra inom en snar framtid, köpa en läsplatta så är det ett helvete att få reda på om bibliotekets lösning fungerar (jag har skrivit om det här).

Det är intressant – ska biblioteken stödja något system så ska det såklart vara ett öppet system. Eller så ska de stödja alla, så att vi lånetagare inte tvingas välja läsmiljö utifrån de kommersiella hänsyn biblioteken har tvingats ta.

Men jag tycker hela nerladdningsdiskussionen känns daterad. Den fokuserar mycket på ”nerladdning” (alltså egentligen kopiering) av böcker, där man får ett arkiv på den egna datorn. Det är där hela chimären av ”lån” måste kläs i en upplevelse – så att det känns som när man lånar fysiska böcker. Men varför ska man ladda ner böckerna?

När uppkoppling eller inte blir en icke-fråga blir tillgång istället centralt. Och där försvinner hela raderingsproblematiken. Om biblioteken istället för att ”låna ut” en digital kopia, istället gav ”tillgång” till sitt arkiv, så behövs inga DRM-lösningar. De som har lånekort har alltid tillgång till bibliotekets kompletta arkiv. Kopiering behöver inte hanteras tidsmässigt, man har tillgång till den digitala kopian bara så länge som man håller uppkopplingen mot biblioteket vid liv. Stänger man läseplattan finns återigen bara en kopia hos biblioteket.

Det går också att göra helt öppet så att alla kan få access – genom webbläsaren exempelvis. Eller genom att göra egna klienter till de olika systemen – tänk Spotify. Där någonstans tycker jag diskussionen ska börja.