Hur en klantig reporter blev #kkgate

Jag skrev igår om hur Katrineholms kommunchef la upp frågor han fått från ortens lokaltidning på sin blogg, vilket ledde till en livlig diskussion om reporterns rätt tafatt formulerade frågor.  Sedan dess har det hela uppgraderats från en reporters uppenbart misslyckade försök till granskning, till #kkgate. Jag kan tycka att det är lite otäckt, vilket jag återkommer till.

Det som hänt sedan igår är att Katrineholmskurien skrivit en indignerad ledare som andas, ja panik är väl det närmaste man kan komma. I korthet svarar de att Mattias Jönssons tilltag att lägga upp frågorna direkt på sin blogg är ett exempel på en härskarteknik och att kommentatorerna egentligen är mer intresserade av nya medier än av kommungranskning. Sen lyckas Joakim Jardenberg  få ut ytterligare ett mejl till kommunchefen från Katrineholmskuriren, där ytterligare en reporter kom med ett nytt gäng frågor. Mejlet kan väl sammanfattas i ”Vad i helvete la du upp våra frågor på nätet för? Du sabbar ju våran granskning”. Inte världens bästa idé och sen var cirkusen igång.

Malin Crona är väl den som sammanfattat det bäst på sin blogg. Hon lyckas också sammanfatta vilka frågor Katrineholmskuriren egentligen borde ha ställt.  Fredrik Wass manar till viss eftertanke och ungefär där skulle jag vilja ta vid.

Jag tycker inte att det taffliga försöket till granskning är särskilt förvånande. Jag kan tycka lite synd om Katrineholmskuriren och jag kan ha förståelse för deras reaktion.

Begreppet ”sociala medier” är fortfarande ungt, ”Twitter” och ”Facebook” har fortfarande en air av att mest handla om (unga) människor som berättar vad de äter till frukost och det är bara någon vecka sedan det gick ett moralpaniskt skalv om ”näthat” genom den svenska blogg- och medievärlden. Ibland känns det som om ”sociala medier” idag är där ”internet” var 1998.

Det är inte svårt att förstå vad som hände på Kurirens redaktion. De visste att kommunchefen pysslade med något såntdär modernt, som alltså förmodligen är trams eller åtminstone bortkastad tid och skrev ner några hyggligt ogenomtänkta frågor. De utgick från sina tidigare premisser att man drar iväg något som bara intervjuobjektet får se, och så är det bra med det. Funkar det så funkar det. Men här gav de sig in i en värld där de inte kan kartan.

De som å andra sidan har plåtkoll på kartan, de socialamedier-aktiva, som snabbt skapade hashtaggen #kkgate, reagerade egentligen inte på en enstaka reporters uppenbart misslyckade försök till granskning, utan på Den Stora Tidningen ifrån Gammelmedia som Kommer Här Och Tycker. Och Har Fel.

Varpå Kuriren, som nu plötsligt blev osäker och kände att den blev attackerad av en mobb av välformulerade och blixtsnabba proffsinternetskribenter, reagerade i panik och började hojta ”Härskartekniker”.

Båda sidorna utgick från att den andra satt på all makt och bägge sidor har också använt just begreppet ”härskarteknik” för att beskriva varandra.

Och i slutändan har ingen vunnit något. Kurirens reportrar och ledarskribenter är förmodligen ännu mer skeptiska till sociala medier än innan och de sociala medier-aktiva fick sin bild av förstockade gammelmedia bekräftad. Det var ungefär samma sak som när Malin Lernfelt på GP fick smisk för att hon inte hade pejl på att SJ fanns på Twitter. Där slutade det med att hon bestämde sig för att Twitter är en sandlåda. Och det kan väl aldrig ha varit meningen.

Jag älskar sociala medier i hela dess vidd, men det finns en poäng både hos Katrineholmskuriren och Malin Lernfelt. Jag tycker att det är jönsigt att kalla en tidnings okunniga fördomsfulla frågor till en kommunchef för #kkgate. Läser man flödet så får jag vibbar av högstadiets tuffa gäng, de som hade järnkoll och som var blixtsnabba att stenhårt hugga på alla misstag hos omgivningen.

Jag fick lite samma känsla förra året då jag följde backkanalen när Twitterskaparen Evan Williams höll sin keynote på SXSWi (här och läs hos Techchrunch här). Det finns en fin gräns mellan kritik och ren mobbning. Och det är lätt att dra iväg ett kort tweet och hålla med hur dum i huvudet någon är, utan att tänka på hur det kan uppfattas eller vad det kan leda till.

Det som har hänt, tror jag, är att sociala mediervärlden inte riktigt förstått vilken maktfaktor den blivit. Ett twitterdrev 2011 är inte att leka med och det är det som fick Katrineholmskuriren att reagera som den gjorde. Och vi som är aktiva i de sociala medierna måste förstå detta. Vi måste förstå att vår röst hörs, högt och att med det kommer ett visst ansvar. Att det inte längre handlar om en underdogposition där man kan hojta lite hur som helst eftersom den man hojtar mot är Den Stora Makten.

Eller i korthet: Vi som har koll på kartan har en förbannad plikt att göra vårt bästa att visa varför den nya världen är värd att intressera sig för.

För målet kan ju inte vara att ta några poänger om hur efter, hur fel och hur okunniga de där gamla journalisterna är som inte fattat att vi har Journalistik 3.0 nu och att andra regler gäller. Målet måste vara att tvärtom visa hur fantastiskt bra det kan bli om man ger sig ut i kommentarsfälten, på Facebooksidorna och i Twitterscape och deltar i konversationen.

Annonser

6 Responses to Hur en klantig reporter blev #kkgate

  1. […] Gillinger: Hur en klantig reporter blev #kkgate, blogginlägg den 11 februari […]

  2. […] This post was mentioned on Twitter by Mikael Zackrisson, Pelle Sten, Johan Hilton, Christian Gillinger, Tilde Dahlqvist and others. Tilde Dahlqvist said: RT @blisk: Ja. RT @Gillinger: Hur en klantig reporter blev #kkgate http://wp.me/pF9v6-vl […]

  3. […] Hur en klantig reporter blev #kkgate, Kraschkurs […]

  4. […] delaktighet inom Social Medier vet att transparens och öppenhet är något som provocerar. Det är obekvämt att kunna bli synad och synliggjord när det inte alltid önskas. Fast det är ett medielandskap som nu växer fram och det är bara […]

  5. Calandrella skriver:

    Bra! Men jag tycker tidningen själva har några poänger i sina frågor: är det verkligen en bra användning av pengarna att låta någon självpåstådd expert på sociala medier lära kommunen hur de bör användas – när det finns massor av sociala medie-människor som säkert helt gratis och frivilligt skulle lära ut det? Rent generellt är det dock naturligtvis positivt med mer kontakt mellan folkvalda och folket, oavsett vilken kanal (och sociala medier är en effektiv sådan, varför det är en bra sådan).

  6. […] tycker det är viktigt med direktkommunikation, och jag tycker också det är nyttigt att tidningarna bär med sig den kunskapen att de sitter […]

%d bloggare gillar detta: