Action för män, fluff för kvinnor. Så säljs Androidtelefoner.

Mobiltelefontillverkaren LG har upptäckt att de flesta som köper Androidtelefoner är killar (vilket undersökningar bekräftar, här tex och här ). Jobbigt, då kvinnor står för en stor del av den mobila marknaden. I en undersökning från december 2009 till exempel, står kvinnor för 55% av den mobila sociala mediertrafiken.

LG:s lösning är att göra speciell reklam för kvinnor. Så här tror de att de kommer att få kvinnor att köpa Androidlurar:

Två storögda kvinnor med söta pratbubblor i en rosa fluffvärld. Så här å andra sidan valde Verizon att marknadsföra sin telefon Droid förra året:

Coola robotar. Prestanda. Action. ”A phone that trades hair-do for can-do”. De här två reklamsnuttarna ser  ungefär ut som en genomsnittlig leksaksaffär, tjejerna får många färger, killarna får tuffa robotar.

Jämför man med Apples Iphonereklam:

Skillnaden är slående. Inga tuffa robotar och hårdvaruprestandaskryt, inga rosa pratbubblor och zoominstruktioner. Egentligen nämns knappt telefonen, fokus ligger istället på apparna. Vilket ger ett annat resultat i mätningarna. I AdMobs undersökning från i januari 2010 (pdf-länk), är 57% av Iphoneägarna män, 43% kvinnor. Motsvarande för Android i den undersökningen är 73% män, 27% kvinnor. Tittar man istället på vad folk tänker sig att köpa som nästa mobil så är bilden ungefär densamma. I en undersökning från i oktober förra året, visar det sig att 31% av kvinnorna helst vill ha en Iphone som nästa telefon och bara 22% en Android. I England visade en annan undersökning att bara 5% av kvinnorna kunde tänka sig en Androidlur som sin nästa telefon (mot 11,4 för män i samma åldersgrupp).

Belina Parmar från LadyGeek kommenterade det så här:

Android provides a perfect example of how not to market a platform to women, and so the Android experience has become irrelevant to more than half of the population

Jag tror inte LGs försök kommer förändra den bilden.

Läs också på LadyGeek.com.

Hur en klantig reporter blev #kkgate

Jag skrev igår om hur Katrineholms kommunchef la upp frågor han fått från ortens lokaltidning på sin blogg, vilket ledde till en livlig diskussion om reporterns rätt tafatt formulerade frågor.  Sedan dess har det hela uppgraderats från en reporters uppenbart misslyckade försök till granskning, till #kkgate. Jag kan tycka att det är lite otäckt, vilket jag återkommer till.

Det som hänt sedan igår är att Katrineholmskurien skrivit en indignerad ledare som andas, ja panik är väl det närmaste man kan komma. I korthet svarar de att Mattias Jönssons tilltag att lägga upp frågorna direkt på sin blogg är ett exempel på en härskarteknik och att kommentatorerna egentligen är mer intresserade av nya medier än av kommungranskning. Sen lyckas Joakim Jardenberg  få ut ytterligare ett mejl till kommunchefen från Katrineholmskuriren, där ytterligare en reporter kom med ett nytt gäng frågor. Mejlet kan väl sammanfattas i ”Vad i helvete la du upp våra frågor på nätet för? Du sabbar ju våran granskning”. Inte världens bästa idé och sen var cirkusen igång.

Malin Crona är väl den som sammanfattat det bäst på sin blogg. Hon lyckas också sammanfatta vilka frågor Katrineholmskuriren egentligen borde ha ställt.  Fredrik Wass manar till viss eftertanke och ungefär där skulle jag vilja ta vid.

Jag tycker inte att det taffliga försöket till granskning är särskilt förvånande. Jag kan tycka lite synd om Katrineholmskuriren och jag kan ha förståelse för deras reaktion.

Begreppet ”sociala medier” är fortfarande ungt, ”Twitter” och ”Facebook” har fortfarande en air av att mest handla om (unga) människor som berättar vad de äter till frukost och det är bara någon vecka sedan det gick ett moralpaniskt skalv om ”näthat” genom den svenska blogg- och medievärlden. Ibland känns det som om ”sociala medier” idag är där ”internet” var 1998.

Det är inte svårt att förstå vad som hände på Kurirens redaktion. De visste att kommunchefen pysslade med något såntdär modernt, som alltså förmodligen är trams eller åtminstone bortkastad tid och skrev ner några hyggligt ogenomtänkta frågor. De utgick från sina tidigare premisser att man drar iväg något som bara intervjuobjektet får se, och så är det bra med det. Funkar det så funkar det. Men här gav de sig in i en värld där de inte kan kartan.

De som å andra sidan har plåtkoll på kartan, de socialamedier-aktiva, som snabbt skapade hashtaggen #kkgate, reagerade egentligen inte på en enstaka reporters uppenbart misslyckade försök till granskning, utan på Den Stora Tidningen ifrån Gammelmedia som Kommer Här Och Tycker. Och Har Fel.

Varpå Kuriren, som nu plötsligt blev osäker och kände att den blev attackerad av en mobb av välformulerade och blixtsnabba proffsinternetskribenter, reagerade i panik och började hojta ”Härskartekniker”.

Båda sidorna utgick från att den andra satt på all makt och bägge sidor har också använt just begreppet ”härskarteknik” för att beskriva varandra.

Och i slutändan har ingen vunnit något. Kurirens reportrar och ledarskribenter är förmodligen ännu mer skeptiska till sociala medier än innan och de sociala medier-aktiva fick sin bild av förstockade gammelmedia bekräftad. Det var ungefär samma sak som när Malin Lernfelt på GP fick smisk för att hon inte hade pejl på att SJ fanns på Twitter. Där slutade det med att hon bestämde sig för att Twitter är en sandlåda. Och det kan väl aldrig ha varit meningen.

Jag älskar sociala medier i hela dess vidd, men det finns en poäng både hos Katrineholmskuriren och Malin Lernfelt. Jag tycker att det är jönsigt att kalla en tidnings okunniga fördomsfulla frågor till en kommunchef för #kkgate. Läser man flödet så får jag vibbar av högstadiets tuffa gäng, de som hade järnkoll och som var blixtsnabba att stenhårt hugga på alla misstag hos omgivningen.

Jag fick lite samma känsla förra året då jag följde backkanalen när Twitterskaparen Evan Williams höll sin keynote på SXSWi (här och läs hos Techchrunch här). Det finns en fin gräns mellan kritik och ren mobbning. Och det är lätt att dra iväg ett kort tweet och hålla med hur dum i huvudet någon är, utan att tänka på hur det kan uppfattas eller vad det kan leda till.

Det som har hänt, tror jag, är att sociala mediervärlden inte riktigt förstått vilken maktfaktor den blivit. Ett twitterdrev 2011 är inte att leka med och det är det som fick Katrineholmskuriren att reagera som den gjorde. Och vi som är aktiva i de sociala medierna måste förstå detta. Vi måste förstå att vår röst hörs, högt och att med det kommer ett visst ansvar. Att det inte längre handlar om en underdogposition där man kan hojta lite hur som helst eftersom den man hojtar mot är Den Stora Makten.

Eller i korthet: Vi som har koll på kartan har en förbannad plikt att göra vårt bästa att visa varför den nya världen är värd att intressera sig för.

För målet kan ju inte vara att ta några poänger om hur efter, hur fel och hur okunniga de där gamla journalisterna är som inte fattat att vi har Journalistik 3.0 nu och att andra regler gäller. Målet måste vara att tvärtom visa hur fantastiskt bra det kan bli om man ger sig ut i kommentarsfälten, på Facebooksidorna och i Twitterscape och deltar i konversationen.

Katrineholmskuriren ifrågasätter kommunens webbande

Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm, fick ett antal frågor om sitt engagemang i sociala medierfrågor från Katrineholmskuriren. I sann webbanda la han upp alla frågorna på nätet med önskan om input. Man kan läsa kommentarfältet för att se att åtminstone webbesökarna inte tycker kommunens satsning är så jättemärkligt. Jag själv funderar särskilt på fråga 8:

Du är bland annat en flitig twittrare har vi noterat. Hur mycket av din arbetstid går åt till twittrande och andra sociala medier?

Jag undrar lite hur mycket arbetstid kommunchefen lägger på att prata i telefon. För att inte tala om eposta. Och skriva brev. För det är ju det det handlar om. Ingen ifrågasätter gamla sätt att kommunicera. Men de häringa nya. Det är mest trams det. Väl.

Läs även andra bloggares åsikter här, här och här.

Sverige inför rätta

Precis när man tror att Assange-affären inte kan bli märkligare, så blir den det. Nu har han lyckats vända ett vad jag trodde rätt okomplicerat utlämningsärende till en rättegång om Sverige. Eller om svenskt rättsväsende för att vara mer exakt.

Jag läser om hur svenska  jurister vittnar om påstådda svenska missförhållanden. Om hur Assange, eller hans försvar i varje fall, föreslår inför rätten att den svenska överåklagaren Marianne Ny, som alltså begärt Assange utelämnad, ska korsförhöras inför den engelska domstolen. Plötsligt verkar den åtalande åtalad.  Helt uppochner alltså.

Strategin är att måla ut Sverige som ett land helt utan rättsäkerhet och därför inte ett land till vilket man ska utelämna folk.

Som svensk ser man med häpnad på, och till min förvåning upptäcker jag att jag blir irriterad över att se  Sverige misstänkliggjort på det här viset. Jag märker hur lätt det är att slå sig för bröstet och tycka att engelsmän är tokiga. Sverige är minsann ingen bananrepublik, vi är tvärtom förmodligen lite bättre än alla andra. Eller åtminstone på topp-3 listan. Jag tittar tillbaks på hur det gick till när det  istället var Sverige som fick ett utlämningskrav. Svensken Calle Jonsson begärdes 2004 utlämnad till Grekland för att åtalas för mord. Även där pekades det mottagande landet ut som rättsosäkert:

Men familjen stannar i Sverige.

Deras försvarare går nu till hårt angrepp mot Greklands rättssystem.

– Jag som advokat förstår ingenting över huvud taget av hur det grekiska rättssystemet fungerar, säger familjens advokat Leif Silbersky.

Även svenska parlamentariker uttalade sig:

-Fallet med svenska Calle Jonsson visar på behovet av gemensamma minimiregler för rättssäkerheten inom EU, säger Lena Ek, europaparlamentariker (c), med anledning av en fråga som hon ställt till ministerrådet.

Och först underkände faktiskt  Sverige utlämningskravet, för att därefter godkänna det ett år senare.

Plötsligt blottläggs ytterligare en aspekt, som i blixtljus ser jag hur svag den europeiska integrationen är, hur lätt det är att misstänkliggöra ”de andra” oavsett om det är engelsmän, greker eller svenskar.

Vi är alla oss själv närmast.

Världens äldsta exempel på piratkopierad film?

Jag är på Tekniska museet och hittade kanske världens äldsta exempel på en piratkopierad film (klicka för större bild). Det är i den korta stumfilmsdemon från Stockholmsutställningen 1897 där man tydligt ser att filmarna står i en biografsalong och filmar av vad som verkar vara en tidig västernfilm. Eftersom den här cammen visades för allmänheten så var spridningen antagligen omfattande. Jag förmodar att det är preskriberat nu, annars hade filmindustrin kunnat tjäna astronomiska summor på en stämning…

Har någon informerat Antipiratbyrån?

Yay! Google Market finns nu inte bara i telefonen

Jag har gnällt jättemycket på Googles Android-affär Market (här och här tex). Men nu har den snäppt upp sig, det finns betalappar vilket tog två år för länge, och idag kom äntligen en webbaserad version. Det innebär att man via webbläsaren kan bläddra bland appar och dessutom också installera dem därifrån. Här är adressen. Det är fortfarande lite opolerat, men jäklar, det här kan bli bra. Särskilt om Google får styr på den webbaserade musiktjänst de demonstrerat tidigare, där man förutom att köpa låtar också kan strömma sin musiksamling i hemmet direkt till telefonen. Det här är ju lite det som gör Android unikt, den fantastiska integreringen med webben.

Its on the web baby, yeah!

 

I förrgår blev jag utskrattad av Telia.

Min bostadsrättsförening har köpt upp en ”total-leverantör” av internet, bredbandstv och iptelefoni, Telia. Allt blir gratis, vilket är grejt och i förrgår hade vi stort informationsmöte i bostadsrättsföreningen där Telia skulle svara på frågor.

Bredbandet var inte så mycket att orda om, från 50 mbit/s nerströms är 40 mer än vad jag har nu. Och alltså gratis. Toppen, det spar vi nästan 300 spänn i månaden på.

Därefter presenterades bredbands-TVn. Vi byter alltså ut gamla kabel-Com Hem mot Telias bredbands-TV, vilket rent konkret innebär byte av box. Jag ställde en fråga och blev utskrattad – jag återkommer strax till det. I erbjudandet ingår en ”basbox”, dvs en låda som bara kan visa tv. Den som vill kan till detta köpa en inspelningsbar box med hårddisk i. Det skäl som anfördes var att man kunde pausa och säljaren sa att det innebar att man kunde sätta på inspelningen en kvart innan programmet började för att på så sätt spola förbi all reklam. ”Det var väl inte riktigt avsikten, men många älskar den här möjligheten”, sa Teliarepresentanten. Hon skröt också med att andra leverantörer hade det så krångligt med många boxar, men hos Telia är det enkelt och tryggt, det finns bara två. Också ett kreativt sätt att vända på något som en annan aktör kanske sett som något riktigt dåligt, att kunden inte får någon valmöjlighet.

Jag undrade om den inspelningsbox som man kan köpa till kan exportera det inspelade på något sätt: till DVD, USB-sticka, mediaspelare eller kanske till och med via den inbyggda nätanslutningen. Det var här jag blev utskrattad.  ”Haha, nej du, det tror jag nog inte går”.

Varför inte? Varför är det skoj att en kund vill kunna spara sina lagligt inspelade tv-program? Alldeles särskilt som vi precis alltså fått höra att det går att spola förbi all reklam – och därmed snuva kanalerna på de pengar som finansierar programmen.

Jag sitter nu på en Comhembox med samma bekymmer – det går att spela in men inte tanka ut. Utrymmet på den lilla skrämda 200gigs hårddisk som sitter i har med tiden blivit trängre och trängre när korttidinspelningar ska samsas med min samling av förra årets Live at the Apollo-standup och barnens filmer. Inspelningar som alltså nu går förlorade när vi måste byta box. Det går inte att spara det.

Förr, när vi hade VHS, kunde man byta kassett och varje kassett kostade rimligt med pengar. Man kunde ta med sig kassetter exempelvis till landet och titta i vilken annan VHS-bandspelare som helst. De gick att spara hur länge som helst och det var helt okej.

Nuförtiden har vi smartphones som man kan titta på film i, mediaspelare och Ipads. För att inte tala om billiga inspelningsbara DVD-skivor. Tillfällena man skulle vilja ha med sig sina lagligt inspelade tvprogram har ökat exponentiellt sedan 80-talets videorevolution.  Men nu ska inspelningarna plötsligt låsas till en enda plats, den box där man råkade spela in dem.

Till Comhem kunde den kunnige kunden själv köpa en Dreambox, som är en Linuxbaserad box där man kan göra precis vad man vill med det som spelas in. Min fråga nu blir, finns det något liknande till Telias ip-tv?

2011 – en pessimistisk betraktelse.

2011 började med att Google sparkade sin VD (bokstavligen, ha!), Steve Jobs blev sjuk igen, Egypten stängde ner internet och idag nåddes jag av nyheten att Google som alltid nuförtiden försent,  kastar sig i checkinnandet. Checkins, eller geolokalisering kom till Sverige på lite bredare front för lite mer än ett år sedan med Gowalla och Foursquare.  Jag har skrivit flera inlägg och varit ett stort fan av hela idén. Jag är fortfarane mayor på 16 ställen men jag har sedan länge tröttnat. Jag trodde det kunde bli något, men i februari 2011 ser i princip alla check-intjänster likadana ut som de gjorde i februari 2010. Fourquare har helt gått in för att bli ett rabattkupongshäfte, Facebook har mer än ett år försent plankat startupsens funktionalitet rakt av utan att ens lite bidra själva och enda skälet till att någon bryr sig är att Facebook är så otroligt stort så man måste väl. Och idag hoppade alltså även Google på tåget.

Det kunde ha blivit så bra. Det kunde ha använts för att skapa nya kontexter för journalistik, ansatsen fanns tex när New York Times använde Foursquare för att berätta om en misstänkt bomb i New York. Det kunde ha använts för att koppla samman folk på främmande platser, för att skapa temporala aktiviteter, alltså knyta ihop människor med människor och människor med information inte bara geografiskt utan också tidsmässigt.

Google måste förövrigt vara decenniets (ja, visst det är ungt ännu) mest schitzofrena företag. Å ena sidan gick deras mobil-OS Android precis om giganten Nokia å andra sidan är de ständigt tvåa, eller trea-fyra på bollen där de borde ha vett att avstå helt (Google Buzz!). Å ena sidan är världen bästa på sök, å andra sidan har de en Appstore, Google Market, med en sökfunktion som hittar rätt ungefär lika ofta som en nackad höna. I varjefall,

Året fortsatte med att tidningarna drog igång en moralpanik om näthat och ett antal forskare skrev ytterligare en debattartikel om hur farliga dataspel är för barn, där till och med Siewert Öholm lyckades dra parallellen till 80-talets videovåldspanik. 2011 börjar det  bli come-il-faut bland framtidens internetleverantörer, mobiltelefonoperatörerna, att spärra tjänster de inte gillar, och idag, typ, tog ipnumren slut. Och övergången till Ipv6 går fortfarande sådär, samtidigt som alla tidningar glatt väljer att flytta över sina kunder till en plattform där någon annan bestämmer reglerna för vad som publiceras, allt för att komma runt nätets eviga gratisstämpel.

Inte har de lyckats massproducera rullbara eboksläsare heller. Och NASA lägger ner rymdfärjorna. Och Wikileaks är fortfarande en dokusåpa eftersom Julian Assange vägrar att sätta sig frivilligt på planet till Sverige för att bli förhörd. Eller ännu värre, bidrar till hela soppan med julens mest bisarra bildspel. Fan, till och med Hosni Mubarak förstod när det var dags att lämna sin plats till förfogande. Eller, vi får väl se i september när det alltså ska vara val i Egypten.

På plussidan – nästa månad får jag gratis internet.

Att visa film för barn 2

För några månader sedan postade jag en bild som cirkulerar på nätet. Den är en illustration över hur folk som faktiskt köper film får en sämre produkt än de som laddar ner en olagligt gjord kopia. Och för något år sedan skrev jag om att barn inte har så mycket tålamod. Och eftersom jag idag är hemma med sjukt barn så sammanföll det här – lillan vill titta på Teletubbies och då hade jag lite tid över. Jag klockade därför den aktuella filmen, Teletubbies Igen, Igen och tog några skärmdumpar (ja, den är inrippad, men den ligger på en extern hårddisk, så hade jag köpt disken i april, så hade jag betalt till Copyswede för rätten att göra lagliga egna kopior).

Så här blev resultatet (klicka för större):

Det ska fan inte gå fort.

Från det att jag alltså beslutat mig för att spela filmen tills dess att den faktiskt börjar tog det en minut och tjugosex sekunder. Varav en minut var en helt irrelevant sekvens som inte går att spola förbi, om en säl som går på bio. Två menyval  var jag tvungen att göra, och för säkerhetsskull låg de med mer än en minuts mellanrum så man måste sitta kvar. Eller lära sin ett och ett halvåring att läsa. Frågan är om inte det hade gått fortare.

Alternativet är alltså att ladda ner den från Piratebay, och skippa fem av rutorna där uppe och få en film som faktiskt börjar när man klickar på play.