Action för män, fluff för kvinnor. Så säljs Androidtelefoner.

13 februari, 2011

Mobiltelefontillverkaren LG har upptäckt att de flesta som köper Androidtelefoner är killar (vilket undersökningar bekräftar, här tex och här ). Jobbigt, då kvinnor står för en stor del av den mobila marknaden. I en undersökning från december 2009 till exempel, står kvinnor för 55% av den mobila sociala mediertrafiken.

LG:s lösning är att göra speciell reklam för kvinnor. Så här tror de att de kommer att få kvinnor att köpa Androidlurar:

Två storögda kvinnor med söta pratbubblor i en rosa fluffvärld. Så här å andra sidan valde Verizon att marknadsföra sin telefon Droid förra året:

Coola robotar. Prestanda. Action. ”A phone that trades hair-do for can-do”. De här två reklamsnuttarna ser  ungefär ut som en genomsnittlig leksaksaffär, tjejerna får många färger, killarna får tuffa robotar.

Jämför man med Apples Iphonereklam:

Skillnaden är slående. Inga tuffa robotar och hårdvaruprestandaskryt, inga rosa pratbubblor och zoominstruktioner. Egentligen nämns knappt telefonen, fokus ligger istället på apparna. Vilket ger ett annat resultat i mätningarna. I AdMobs undersökning från i januari 2010 (pdf-länk), är 57% av Iphoneägarna män, 43% kvinnor. Motsvarande för Android i den undersökningen är 73% män, 27% kvinnor. Tittar man istället på vad folk tänker sig att köpa som nästa mobil så är bilden ungefär densamma. I en undersökning från i oktober förra året, visar det sig att 31% av kvinnorna helst vill ha en Iphone som nästa telefon och bara 22% en Android. I England visade en annan undersökning att bara 5% av kvinnorna kunde tänka sig en Androidlur som sin nästa telefon (mot 11,4 för män i samma åldersgrupp).

Belina Parmar från LadyGeek kommenterade det så här:

Android provides a perfect example of how not to market a platform to women, and so the Android experience has become irrelevant to more than half of the population

Jag tror inte LGs försök kommer förändra den bilden.

Läs också på LadyGeek.com.


Hur en klantig reporter blev #kkgate

11 februari, 2011

Jag skrev igår om hur Katrineholms kommunchef la upp frågor han fått från ortens lokaltidning på sin blogg, vilket ledde till en livlig diskussion om reporterns rätt tafatt formulerade frågor.  Sedan dess har det hela uppgraderats från en reporters uppenbart misslyckade försök till granskning, till #kkgate. Jag kan tycka att det är lite otäckt, vilket jag återkommer till.

Det som hänt sedan igår är att Katrineholmskurien skrivit en indignerad ledare som andas, ja panik är väl det närmaste man kan komma. I korthet svarar de att Mattias Jönssons tilltag att lägga upp frågorna direkt på sin blogg är ett exempel på en härskarteknik och att kommentatorerna egentligen är mer intresserade av nya medier än av kommungranskning. Sen lyckas Joakim Jardenberg  få ut ytterligare ett mejl till kommunchefen från Katrineholmskuriren, där ytterligare en reporter kom med ett nytt gäng frågor. Mejlet kan väl sammanfattas i ”Vad i helvete la du upp våra frågor på nätet för? Du sabbar ju våran granskning”. Inte världens bästa idé och sen var cirkusen igång.

Malin Crona är väl den som sammanfattat det bäst på sin blogg. Hon lyckas också sammanfatta vilka frågor Katrineholmskuriren egentligen borde ha ställt.  Fredrik Wass manar till viss eftertanke och ungefär där skulle jag vilja ta vid.

Jag tycker inte att det taffliga försöket till granskning är särskilt förvånande. Jag kan tycka lite synd om Katrineholmskuriren och jag kan ha förståelse för deras reaktion.

Begreppet ”sociala medier” är fortfarande ungt, ”Twitter” och ”Facebook” har fortfarande en air av att mest handla om (unga) människor som berättar vad de äter till frukost och det är bara någon vecka sedan det gick ett moralpaniskt skalv om ”näthat” genom den svenska blogg- och medievärlden. Ibland känns det som om ”sociala medier” idag är där ”internet” var 1998.

Det är inte svårt att förstå vad som hände på Kurirens redaktion. De visste att kommunchefen pysslade med något såntdär modernt, som alltså förmodligen är trams eller åtminstone bortkastad tid och skrev ner några hyggligt ogenomtänkta frågor. De utgick från sina tidigare premisser att man drar iväg något som bara intervjuobjektet får se, och så är det bra med det. Funkar det så funkar det. Men här gav de sig in i en värld där de inte kan kartan.

De som å andra sidan har plåtkoll på kartan, de socialamedier-aktiva, som snabbt skapade hashtaggen #kkgate, reagerade egentligen inte på en enstaka reporters uppenbart misslyckade försök till granskning, utan på Den Stora Tidningen ifrån Gammelmedia som Kommer Här Och Tycker. Och Har Fel.

Varpå Kuriren, som nu plötsligt blev osäker och kände att den blev attackerad av en mobb av välformulerade och blixtsnabba proffsinternetskribenter, reagerade i panik och började hojta ”Härskartekniker”.

Båda sidorna utgick från att den andra satt på all makt och bägge sidor har också använt just begreppet ”härskarteknik” för att beskriva varandra.

Och i slutändan har ingen vunnit något. Kurirens reportrar och ledarskribenter är förmodligen ännu mer skeptiska till sociala medier än innan och de sociala medier-aktiva fick sin bild av förstockade gammelmedia bekräftad. Det var ungefär samma sak som när Malin Lernfelt på GP fick smisk för att hon inte hade pejl på att SJ fanns på Twitter. Där slutade det med att hon bestämde sig för att Twitter är en sandlåda. Och det kan väl aldrig ha varit meningen.

Jag älskar sociala medier i hela dess vidd, men det finns en poäng både hos Katrineholmskuriren och Malin Lernfelt. Jag tycker att det är jönsigt att kalla en tidnings okunniga fördomsfulla frågor till en kommunchef för #kkgate. Läser man flödet så får jag vibbar av högstadiets tuffa gäng, de som hade järnkoll och som var blixtsnabba att stenhårt hugga på alla misstag hos omgivningen.

Jag fick lite samma känsla förra året då jag följde backkanalen när Twitterskaparen Evan Williams höll sin keynote på SXSWi (här och läs hos Techchrunch här). Det finns en fin gräns mellan kritik och ren mobbning. Och det är lätt att dra iväg ett kort tweet och hålla med hur dum i huvudet någon är, utan att tänka på hur det kan uppfattas eller vad det kan leda till.

Det som har hänt, tror jag, är att sociala mediervärlden inte riktigt förstått vilken maktfaktor den blivit. Ett twitterdrev 2011 är inte att leka med och det är det som fick Katrineholmskuriren att reagera som den gjorde. Och vi som är aktiva i de sociala medierna måste förstå detta. Vi måste förstå att vår röst hörs, högt och att med det kommer ett visst ansvar. Att det inte längre handlar om en underdogposition där man kan hojta lite hur som helst eftersom den man hojtar mot är Den Stora Makten.

Eller i korthet: Vi som har koll på kartan har en förbannad plikt att göra vårt bästa att visa varför den nya världen är värd att intressera sig för.

För målet kan ju inte vara att ta några poänger om hur efter, hur fel och hur okunniga de där gamla journalisterna är som inte fattat att vi har Journalistik 3.0 nu och att andra regler gäller. Målet måste vara att tvärtom visa hur fantastiskt bra det kan bli om man ger sig ut i kommentarsfälten, på Facebooksidorna och i Twitterscape och deltar i konversationen.


Dagens stämningsbilder

11 februari, 2011

Dagens stämningsbilder:

Linje 2 har vikt sig i backen och lämnats övergiven. Nästa 2:a vänder och kör tillbaks.

Linje 2 har vikt sig i backen och lämnats övergiven.

 

 

 


Katrineholmskuriren ifrågasätter kommunens webbande

10 februari, 2011

Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm, fick ett antal frågor om sitt engagemang i sociala medierfrågor från Katrineholmskuriren. I sann webbanda la han upp alla frågorna på nätet med önskan om input. Man kan läsa kommentarfältet för att se att åtminstone webbesökarna inte tycker kommunens satsning är så jättemärkligt. Jag själv funderar särskilt på fråga 8:

Du är bland annat en flitig twittrare har vi noterat. Hur mycket av din arbetstid går åt till twittrande och andra sociala medier?

Jag undrar lite hur mycket arbetstid kommunchefen lägger på att prata i telefon. För att inte tala om eposta. Och skriva brev. För det är ju det det handlar om. Ingen ifrågasätter gamla sätt att kommunicera. Men de häringa nya. Det är mest trams det. Väl.

Läs även andra bloggares åsikter här, här och här.


Sverige inför rätta

10 februari, 2011

Precis när man tror att Assange-affären inte kan bli märkligare, så blir den det. Nu har han lyckats vända ett vad jag trodde rätt okomplicerat utlämningsärende till en rättegång om Sverige. Eller om svenskt rättsväsende för att vara mer exakt.

Jag läser om hur svenska  jurister vittnar om påstådda svenska missförhållanden. Om hur Assange, eller hans försvar i varje fall, föreslår inför rätten att den svenska överåklagaren Marianne Ny, som alltså begärt Assange utelämnad, ska korsförhöras inför den engelska domstolen. Plötsligt verkar den åtalande åtalad.  Helt uppochner alltså.

Strategin är att måla ut Sverige som ett land helt utan rättsäkerhet och därför inte ett land till vilket man ska utelämna folk.

Som svensk ser man med häpnad på, och till min förvåning upptäcker jag att jag blir irriterad över att se  Sverige misstänkliggjort på det här viset. Jag märker hur lätt det är att slå sig för bröstet och tycka att engelsmän är tokiga. Sverige är minsann ingen bananrepublik, vi är tvärtom förmodligen lite bättre än alla andra. Eller åtminstone på topp-3 listan. Jag tittar tillbaks på hur det gick till när det  istället var Sverige som fick ett utlämningskrav. Svensken Calle Jonsson begärdes 2004 utlämnad till Grekland för att åtalas för mord. Även där pekades det mottagande landet ut som rättsosäkert:

Men familjen stannar i Sverige.

Deras försvarare går nu till hårt angrepp mot Greklands rättssystem.

– Jag som advokat förstår ingenting över huvud taget av hur det grekiska rättssystemet fungerar, säger familjens advokat Leif Silbersky.

Även svenska parlamentariker uttalade sig:

-Fallet med svenska Calle Jonsson visar på behovet av gemensamma minimiregler för rättssäkerheten inom EU, säger Lena Ek, europaparlamentariker (c), med anledning av en fråga som hon ställt till ministerrådet.

Och först underkände faktiskt  Sverige utlämningskravet, för att därefter godkänna det ett år senare.

Plötsligt blottläggs ytterligare en aspekt, som i blixtljus ser jag hur svag den europeiska integrationen är, hur lätt det är att misstänkliggöra ”de andra” oavsett om det är engelsmän, greker eller svenskar.

Vi är alla oss själv närmast.


Världens första cam igen

8 februari, 2011

Meh. Såklart fanns den på Youtube:

(0:52 in alltså, världens älsta cam – piratfilmning i biosalong)

 

Läs mer här.


Världens äldsta exempel på piratkopierad film?

4 februari, 2011

Jag är på Tekniska museet och hittade kanske världens äldsta exempel på en piratkopierad film (klicka för större bild). Det är i den korta stumfilmsdemon från Stockholmsutställningen 1897 där man tydligt ser att filmarna står i en biografsalong och filmar av vad som verkar vara en tidig västernfilm. Eftersom den här cammen visades för allmänheten så var spridningen antagligen omfattande. Jag förmodar att det är preskriberat nu, annars hade filmindustrin kunnat tjäna astronomiska summor på en stämning…

Har någon informerat Antipiratbyrån?


%d bloggare gillar detta: