Veckan som gick 2: ”Näthat”

I veckan vaknade åter den trötta moralpanik som kallas ”Näthat”. Det stör mig och det stör mig att det stör mig. Jag vet att ”näthat” inte har något med något specifikt ”nät” att göra, utan oftast bara handlar om att internetovana skribenter plötsligt blir motsagda men jag har ändå svårt att kasta av mig irritationen. Det som hände i veckan var att Marcus Birro blev blåst av TV3 och sedan drog i väg ett par rätt fördomsfulla rader om östeuropeer. Varpå naturligtvis kommentarsfälten fylldes med mer eller mindre välformulerad kritik och Twitter-klicken drog i väg sina vanliga ”du är dum i huvudet”-tweets. Och bam, så började det hojtas om ”näthat”. När det gäller Birro så klädde bloggen Den Nakna Sanningen av honom redan 2009, när den jämförde Birros egna texter med det ”näthat” som vi alltså ska fasa för (något som Vemihelvete gjorde en rätt rolig text om). Värt att läsa. När det gäller den stora frågan om näthat, så sammanfattar Sam Sundberg det alldeles lysande i SvD. Han lyfter också den viktiga frågan om behovet av rätten till anonymitet:

De verkliga näthatarna är de som hatar demokrati och yttrandefrihet. Och det förtjänar att påpekas att möjligheten till anonymitet – som idag ifrågasätts i Sverige – kan vara skillnaden mellan liv och död för politiska aktivister online.

För när professionella skribenter, och det är nästan alltid dem det handlar om, känner sig ”hatade” på nätet, så stavas ofta universallösningen att ta bort möjligheten att vara anonym. Då kommer ”hatarna” att tänka sig för och allt blir frid och fröjd.  Vilket inte stämmer, det räcker med att kolla på Aftonbladets och Expressens  kommentarsfält, där man måste logga in för att skriva, för att se. Det intressanta är också att samma skribenter (ja, nu generaliserar jag) som vill ta bort möjligheten att kommentera deras texter anonymt också ofta är samma som pratar om vikten av källskydd. Vill man vara elak kan man säga att journalister gillar anonymitet, så länge den inte används emot oss.

Möjligheten att vara anonym är helt enkelt viktig, särskilt i kontroversiella frågor.

Läs vad som egentligen skrivs.

Då är det bättre, menar jag, att fundera över var de där jobbiga och kanske högröstade åsikterna kommer ifrån. Varför blir folk så arga? Varför ska man bry sig? Mitt svar är att i nio fall av tio så ska man inte bry sig alls. Det här vet de flesta bloggare och vana forumdebattörer, men när en bredare skara av internetovana journalister plötsligt ser sina alster kommenterade, så vet de inte hur de ska tolka alla inlägg. Det tål att understrykas: De flesta svenskar suger på att skriva kort. Kanske inte rent grammatiskt, men när en kort kommentar skrivs på något ögonblick och rensas helt på tonläge, ansiktsuttryck och alla andra ledtrådar vi använder för att förstå i vilken anda ett budskap framförs, så framstår ofta det skrivna som mycket hätskare än vad det är. Det här kan man lära sig att hantera – med lite vana så lär man sig att läsa vad som egentligen avses. Utgå alltid från att en text är hälften så arg som den verkar.

Definiera syftet.

Sen bör man nog fundera lite över vad en oönskad åsikt är. Vad är en önskad åsikt? Vad är det man vill med kommentering och tweets? Ofta publiceras texter med kommenteringmöjlighet (och Facebook/Twitterdelningsknappar) utan att någon ägnat en tanke på vad syftet är. Och då får såklart läsaren fritt bestämma själv vad h*n vill skriva om. Vilket lätt kan resultera i sexhundra arga inlägg om att skribenten inte fattar något. Vilket blir oerhört svårt att moderera utan att bli kallad för ”fascist” och få sexhundra inlägg till om ”censur” och en metadiskussion om varför inlägg tagits bort. Titta till exempel på Stockholmstidningen Södermalmsnytt. Där ställs frågan redan i rubriken. Visst, det kanske kan bli lite tradigt i längden, men som läsare förstår jag omedelbart vad som förväntas av mig. Genom att avsluta en artikel med en fråga, så berättar jag för läsaren vad jag förväntar mig och jag gör det samtidigt mycket lättare att moderera. Skriver någon om något annat så går det att ta bort som off-topic. Det blir ett tydligt kontrakt mellan skribent och läsare.

Lägg tid på moderering.

Moderering ja, också något som ses om okvalificerat jobbigt extra arbete. Och det är klart, med texter utan synbar frågeställning så blir det ett helvete att rensa ut tramset och trollandet. Krasst skulle jag säga att texter där det inte framgår vad kommenteringen syftar till inte ska modereras. Då finns inget kontrakt mellan skribent och läsare och ger man sig då in och rensar så censurerar man. Det är inte svårare än så. Skyll dig själv.

Men i texter där det framgår vad syftet med kommenteringen är, dialog, kritik, tips, diskussion, det finns många skäl att låta läsarna komma till tals, är modereringen ett sätt att visa respekt för dem som deltar. Om jag som läsare ägnar tid åt att författa ett inlägg, håller ämnet och tonen, så blir jag såklart jävligt trött när något tramsare sabbar genom att prata om annat. Jag förväntar mig att de som har makt att städa gör det, så att min tid inte slösas bort. Moderering är en del i den journalistiska gärningen, en bra modererad sajt kommer få bättre kommentarer eftersom läsarna ser att deras inlägg och deras tid respekteras. Och att bli en bra moderator tar tid och kräver erfarenhet.

Delta.

Ett kommentarsfält som lämnas vind för våg kommer aldrig bli bra. Och ett missförstånd på grund av för hastigt skriven text, rättas bäst genom dialog. Det finns inget som får folk vänligt inställda som en skribent som svarar och förtydligar sig.

Belöna

Bra kommentarer, bra bidrag, bra synpunkter, bra diskussion förtjänar att visas upp. Se till att läsarnas bidrag, läsarnas tid och ansträngning syns och visas upp. Lyft upp dem i nya publiceringar, länka till tweets som gjorts, eller bloggar som kommenterat på andra sajter. Länka med eftertanke och gör det manuellt och så precis som möjligt. Visa intresse för dem som visar intresse för dig.

Jag tror att det är lättare än man tror. Egentligen handlar det bara om att visa intresse. Eller vad tror ni?

Läs även andra bloggares åsikter om

EDIT: Malin Crona skriver vettigt om kvinnohat på nätet. Väl värt att läsa.

Annonser

4 Responses to Veckan som gick 2: ”Näthat”

  1. […] och bombningarna i Norge gav nytt bränsle till den rätt gamla diskussionen om ”näthat”, särskilt som förövaren till profil och åsikt tycktes likna många av dem som gärna […]

  2. […] Åren går och vi står fortfarande och stampar på samma ställe, med samma trötta förslag och grunda analys. Istället för att se det självklara: Om vi ska sno bloggarnas koncept så räcker det inte med att sno ytan, vi måste ta med djupet också: bry oss om konversationen och bry oss om ämnet (om ni undrar hur har jag skrivit ner några idéer här). […]

  3. […] och bombningarna i Norge gav nytt bränsle till den rätt gamla diskussionen om ”näthat”, särskilt som förövaren till profil och åsikt tycktes likna många av dem som gärna […]

%d bloggare gillar detta: