Wikileaks mitt i stormen

Jag har försökt låta bli att skriva något om Wikileaks, det känns som om hela nätet tycker just nu och många gör det så bra att ytterligare en röst känns som rent brus. Samtidigt känner jag ett behov av att samla ihop allt det jag kommenterat på andra ställen på nätet.

Just nu handlar Wikileakshistorien om två saker, själva Wikileaks och det svenska åtalet mot Julian Assange. Oisín Cantwell skriver vettigt om att folk har svårt att skilja på sak och person, på Julian Assange (och åtalet mot honom) och på Wikileaks:

Att en människa åstadkommit något av betydelse innebär givetvis inte att han eller hon står över lagen.

/…

Länder med ett anständigt rättsystem har dessbättre inte lagar som friar människor bara för att de skrivit bra poplåtar, avgjort en VM-final i fotboll eller skapat Wikileaks.

Vettigt skriver också Juridikbloggen:

Ledsamhet över hur kända journalister på allvar kan framföra den implicita åsikten att om det bara är en tillräckligt känd person som anklagas för ett brott så bör rättsväsendet hålla sig borta.

Under tiden frodas konspirationsteorierna på nätet och alla skrivbordsprivatspanare gör allt för att hitta något mystiskt med anmälarna. Det är ingen ovanlighet att kvinnor som anmäler våldtäkt, eller sexuella trakasserier ifrågasätts, tvärtom. Det är en gammal ful tradition och lägger man till det USA:s möjliga inblandning och den sällsynta tajmningen så blir det etter värre. Men det är enkelt: Sverige är en rättstat (Juridikbloggen skriver till och med:

Det svenska rättsväsendet hör till de minst korrumperade i världen. Jo, det är faktiskt sant. Tanken att en domare skulle låta sig påverkas av mutor eller påtryckningar är betydligt mer långsökt i svensk rätt än jämfört med de flesta andra.)

Assange kommer prövas och antingen frias eller fällas, precis som alla andra och jag misstänker att en eventuell rättegång, om det går så långt, kommer vara lika välbevakad som den andra ”nät-rättegången”, Piratebay i våras. Därefter kommer det finnas saker att kommentera och misstänka. Men tills dess kan det vara bra att hålla i huvudet att hittills har inte ett enda bevis prövats, inte en enda anklagelse formellt framlagts.

Det är den ena sidan av Wikileaksmyntet. Den andra sidan handlar om yttrandefrihet. Wikileaks är under hård attack just nu. Paypal, Visa och Mastercard förhindrar allmänheten att stödja Wikileaks – jag har själv avslutat mitt Paypalkonto av just det skälet och har plötsligt själv insett hur beroende jag är av två multinationella bolag, alltså Visa och Mastercard. Jag vill bojkotta dem men vettefan hur. Vilka är alternativen?

Jag tycker att det är skrämmande att det är så enkelt att paralysera en NPO på det här sättet. När jag skriver det här är enda sättet att ge pengar till Wikileaks genom svenska flattr:

Och det är väl symptomatiskt att just ett av Peter Sundes projekt ställer upp och skyddar Wikileaks. Var är alla andra som normalt rycker ut till journalistikens försvar? Rätt sent vaknade det svenska journalistfacket, Journalistförbundet, och Henrik Tornberg sammafattar bra hur få ledarsidor som tar ställning för skyddandet av Wikileaks.

Samtidigt slås jag av hur mycket samma journalister profiterar på det material som Wikileaks tillgängliggjort. Just nu är tidningar, radio och TV fyllda med Wikileaksmaterial som man gjort journalistik på och som hade kostat hundratusentals, om inte miljoner, kronor om de hade grävts fram utan Wikileaks hjälp. Om det ens hade varit möjligt. Time skrev redan 2007 under rubriken ”A Wiki for Whistleblowers”:

And if Wikileaks is used with a healthy dose of skepticism, it could become as important a journalistic tool as the Freedom of Information Act. ”For journalists, I think [Wikileaks] is actually a good thing,” says Kelly McBride, ethics group leader at the Poynter Institue. ”This could be a place where they could go to seek documentation of something they already have some other reporting on or to find further documentation.”

(Freedom of Information Act liknar vår offentlighetsprincip)

Idag har Kelly McBrides profetia besannats med råge, så mycket bra, kritisk journalistik som kommit ur det som Wikileaks tillgängligtgjort sedan tillkomsten, tycker man borde vara värd några raders försvar på varenda ledarsida. Eller varför inte en donation? Det kanske kommer, jag tror själv att skälet till att det tar lite tid är att stora delar av den svenska mediakåren fortfarande inte riktigt tar internet på allvar. De flesta mediehus har fortfarande sin webbverksamhet i separata avdelningar, vilket naturligtvis ger kraft och fokus, men vilket också skapar ett reservat för resten av den journalistiska verksamheten, där man inte riktigt behöver bry sig om nätet. Där inställningen att nätet inte är riktigt på riktigt fortfarande tillåts leva. Och eftersom Wikileaks är ett journalistiskt verktyg sprunget ur internet så tas inte heller det riktigt på allvar.

Sen kan man naturligtvis också kritisera Wikileaks. Jag personligen undrar till exempel hur de egentligen tänkte när de knöt sin publika bild så hårt till en enda person. I Timesartikeln 2007 framtonar en helt annan Wikileaks än den jag ser idag:

Finding out much about the site or who is behind it is not easy, which may explain the suspicion building around it. The site says its organizers include Chinese dissidents, mathematicians and start-up company technologists, from the U.S., Taiwan, Europe, Australia and South Africa. In an e-mail to TIME, a Wikileaks organizer named James Chen wrote, ”We are serious people working on a serious project… three advisors have been detained by Asian government, one of us for over six years.”

Idag framstår Wikileaks som Assanges eget projekt. Jag undrar om det är med flit, eller bara har blivit så. Jag tror de hade vunnit på att fortsätta framträda som en mer anonym organisation. Men den diskussionen tycker jag kan vänta tills dess Wikileaks inte längre är bojkottat av de tre största betalsystemen i världen.

Till slut blir jag lite rädd när jag läser sista meningen i det där citatet ovan: ”three advisors have been detained by Asian government, one of us for over six years.”. Idag är det inte totalitära stater som försöker spärra in folket bakom Wikileaks. Det är demokratin USA. Värt att tänka på.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: