Spotify, 10-talets Tidsam?

12 december, 2010

Rasmus Fleischer, killen som producerar små avhandlingar i samma tempo som jag hinner läsa dem, gör en bra kommentar till DNs artikel om Spotify.  Han menar att Spotifys hjältegloria hamnat på sned:

Klart att Spotify vill lägga locket på. Företaget vinner på att behålla sin image som det pigga IT-företaget som kom och “löste” den jobbiga frågan om fildelning. Det vore förödande för dem att framstå som en front för ett oligopol av fyra skivbolag, vilket de i praktiken har blivit.

De fyra skivbolagen, Sony, Universal, Warner och EMI fick tidigt i Spotifys korta historia köpa billiga andelar och är därför alltså delägare i tjänsten. I DN artikeln säger bland annat ”En svensk artistpromotor”:

– Det är uppenbart att en Sonyartist får bättre avtal. Sony är ju med och äger Spotify. Tillsammans kan de fyra stora konkurrera ut de mindre bolagen. I dag uppmanas artister att skriva kontrakt med majorbolagen, då får de en bättre deal.

DNs artikel tar sin avstamp i att det lilla bolaget Naxos funderar på att lämna Spotify. DN skriver så här:

En icke officiell sanning i musikbranschen är att artister på stora bolag får bättre avtal med Spotify än artister kontrakterade på mindre bolag. Upp till sex gånger högre ersättningar, påstår en engelsk manager till en världsartist.

Sammanfattat så är det alltså några större aktörer som äger distributionstjänsten och mindre fristående bolag känner sig förfördelade.

Jag tyckte att det kändes bekant. Efter lite googlande, så mycket riktigt, i en SvD-artikel från 2004 målades ett liknande skeende upp. Då handlade det om Sveriges största tidskriftsdistributör Tidsam, som ville höja distributionsavgiften och ”inregistreringsavgiften” för tidningar rejält:

Samtidigt som Tidsam höjer distributionsavgiften från 81 000 kronor till 180 000, så höjs även inregistreringsavgiften för nya förlag, från 180 000 kronor till 250 000.

Tidsam har i det närmaste monopol på tidningsdistribution i Sverige. Tommy Rundqvist på tidningen ETC:

Att använda konkurrenten Interpress skulle direkt leda till minskad försäljning. De når färre än hälften av alla butiker som Tidsam samarbetar med.

De mindre bolagen tyckte att de nya avgifterna innebar ett hot mot bredden och slog orimligt hårt mot dem:

– Det hade naturligvis varit mer rättvist om avgiftshöjningen i stället hade baserats på antal titlar som ett förlag har med i systemet, eller antal exemplar som distribueras respektive returneras.
– Som det nu är drabbas ett förlag som endast har en tidning lika hårt som ett som har ett fyrtiotal. Och det senare förlaget belastar förstås Tidsams organisation betydligt mer.

I både Tidsam- och Spotifyfallen handlar det alltså om en aktör som i praktiken har monopol på en tjänst, skillnaden är att det inte längre handlar om fysiska produkter. Att konkurrera med Tidsam kräver betydligt mer, det handlar om fysisk utkörning av tidningar men också lagerhållning – tidningarna måste ju få plats i butiken.  I det digitala distributionen handlar det om hårddiskutrymme och bandbredd. Det gör att det är betydligt lättare för hugade skivbolag att konkurrera med Spotify – om de så vill. Det är förhållandevis enkelt för skivbolagen att sätta upp egna streamingtjänster (något Naxos redan gjort).

Vilket gör att Spotify hamnar i en betydligt svårare sits. Förutom att de får konkurrenter, så  bygger hela idén med Spotify på att ”allt finns där”. Det går ju inte att skapa spellistor med musik från andras streamingtjänster. Så enda alternativet om man som lyssnare vill ha med musik som inte finns i Spotifykatalogen är att lägga till dem som mp3-or. Och då är man tillbaks i nerladdningsträsket igen. Vilket i sin tur innebär ett starkt incitament för lyssnarna att åter börja göra det som Spotify skulle stoppa, nämligen piratkopiera musik. Tillbaks till ruta ett alltså.

Men båda fallen visar på problemet med att inte ha fristående, obunden distribution. När några få stora bolag styr hur konkurrenterna når kunderna så är det klart att det blir frestande att gynna de egna produkterna. Oavsett om de är tidningar eller artister.

Annonser

Norsk media speglar alla Wikileaksdokumenten

10 december, 2010

Appropå gårdagens post om att svenska media är dåliga på att försvara Wikileaks, men duktiga på att utnyttja informationen i den egna publiceringen, norska Dagsavisen nöjer sig inte med att i ord försvara Wikileaks – de lägger dessutom själva upp en egen kopia på de egna servrarna:

Forsøkene på å stenge WikiLeaks bærer preg av følelsesladde reaksjoner, som foreløpig ikke er sanksjonert i noen rettssal. Amerikanske myndigheter har øvet et voldsomt press mot kredittkortfirmaer, servertilbydere og andre som har gjort det mulig for WikiLeaks å spre dokumentene eller motta donasjoner.

Dette utgjør et angrep på informasjonssfriheten, som vi stiller oss svært kritiske til. Vårt bidrag er å legge ut WikiLeaks’ arkiv også hos oss, slik at det blir enda litt vanskeligere å kneble en organsisasjon som retter søkelyset mot maktmisbruk på den globale scenen.

Läs mer hos Dagsavisen.

Danska Politiken gör något liknande, men där handlar det bara om Cablegate vad jag kan se, alltså senaste släppet. De lägger dessutom in dem i den egna databasen så de blir sökbara:

Formålet er at sikre Politikens journalister fortsat adgang til materialet, selv om de websider som rummer dokumenterne skulle blive lukket.

Läs mer hos Politiken.dk.


Wikileaks mitt i stormen

9 december, 2010

Jag har försökt låta bli att skriva något om Wikileaks, det känns som om hela nätet tycker just nu och många gör det så bra att ytterligare en röst känns som rent brus. Samtidigt känner jag ett behov av att samla ihop allt det jag kommenterat på andra ställen på nätet.

Just nu handlar Wikileakshistorien om två saker, själva Wikileaks och det svenska åtalet mot Julian Assange. Oisín Cantwell skriver vettigt om att folk har svårt att skilja på sak och person, på Julian Assange (och åtalet mot honom) och på Wikileaks:

Att en människa åstadkommit något av betydelse innebär givetvis inte att han eller hon står över lagen.

/…

Länder med ett anständigt rättsystem har dessbättre inte lagar som friar människor bara för att de skrivit bra poplåtar, avgjort en VM-final i fotboll eller skapat Wikileaks.

Vettigt skriver också Juridikbloggen:

Ledsamhet över hur kända journalister på allvar kan framföra den implicita åsikten att om det bara är en tillräckligt känd person som anklagas för ett brott så bör rättsväsendet hålla sig borta.

Under tiden frodas konspirationsteorierna på nätet och alla skrivbordsprivatspanare gör allt för att hitta något mystiskt med anmälarna. Det är ingen ovanlighet att kvinnor som anmäler våldtäkt, eller sexuella trakasserier ifrågasätts, tvärtom. Det är en gammal ful tradition och lägger man till det USA:s möjliga inblandning och den sällsynta tajmningen så blir det etter värre. Men det är enkelt: Sverige är en rättstat (Juridikbloggen skriver till och med:

Det svenska rättsväsendet hör till de minst korrumperade i världen. Jo, det är faktiskt sant. Tanken att en domare skulle låta sig påverkas av mutor eller påtryckningar är betydligt mer långsökt i svensk rätt än jämfört med de flesta andra.)

Assange kommer prövas och antingen frias eller fällas, precis som alla andra och jag misstänker att en eventuell rättegång, om det går så långt, kommer vara lika välbevakad som den andra ”nät-rättegången”, Piratebay i våras. Därefter kommer det finnas saker att kommentera och misstänka. Men tills dess kan det vara bra att hålla i huvudet att hittills har inte ett enda bevis prövats, inte en enda anklagelse formellt framlagts.

Det är den ena sidan av Wikileaksmyntet. Den andra sidan handlar om yttrandefrihet. Wikileaks är under hård attack just nu. Paypal, Visa och Mastercard förhindrar allmänheten att stödja Wikileaks – jag har själv avslutat mitt Paypalkonto av just det skälet och har plötsligt själv insett hur beroende jag är av två multinationella bolag, alltså Visa och Mastercard. Jag vill bojkotta dem men vettefan hur. Vilka är alternativen?

Jag tycker att det är skrämmande att det är så enkelt att paralysera en NPO på det här sättet. När jag skriver det här är enda sättet att ge pengar till Wikileaks genom svenska flattr:

Och det är väl symptomatiskt att just ett av Peter Sundes projekt ställer upp och skyddar Wikileaks. Var är alla andra som normalt rycker ut till journalistikens försvar? Rätt sent vaknade det svenska journalistfacket, Journalistförbundet, och Henrik Tornberg sammafattar bra hur få ledarsidor som tar ställning för skyddandet av Wikileaks.

Samtidigt slås jag av hur mycket samma journalister profiterar på det material som Wikileaks tillgängliggjort. Just nu är tidningar, radio och TV fyllda med Wikileaksmaterial som man gjort journalistik på och som hade kostat hundratusentals, om inte miljoner, kronor om de hade grävts fram utan Wikileaks hjälp. Om det ens hade varit möjligt. Time skrev redan 2007 under rubriken ”A Wiki for Whistleblowers”:

And if Wikileaks is used with a healthy dose of skepticism, it could become as important a journalistic tool as the Freedom of Information Act. ”For journalists, I think [Wikileaks] is actually a good thing,” says Kelly McBride, ethics group leader at the Poynter Institue. ”This could be a place where they could go to seek documentation of something they already have some other reporting on or to find further documentation.”

(Freedom of Information Act liknar vår offentlighetsprincip)

Idag har Kelly McBrides profetia besannats med råge, så mycket bra, kritisk journalistik som kommit ur det som Wikileaks tillgängligtgjort sedan tillkomsten, tycker man borde vara värd några raders försvar på varenda ledarsida. Eller varför inte en donation? Det kanske kommer, jag tror själv att skälet till att det tar lite tid är att stora delar av den svenska mediakåren fortfarande inte riktigt tar internet på allvar. De flesta mediehus har fortfarande sin webbverksamhet i separata avdelningar, vilket naturligtvis ger kraft och fokus, men vilket också skapar ett reservat för resten av den journalistiska verksamheten, där man inte riktigt behöver bry sig om nätet. Där inställningen att nätet inte är riktigt på riktigt fortfarande tillåts leva. Och eftersom Wikileaks är ett journalistiskt verktyg sprunget ur internet så tas inte heller det riktigt på allvar.

Sen kan man naturligtvis också kritisera Wikileaks. Jag personligen undrar till exempel hur de egentligen tänkte när de knöt sin publika bild så hårt till en enda person. I Timesartikeln 2007 framtonar en helt annan Wikileaks än den jag ser idag:

Finding out much about the site or who is behind it is not easy, which may explain the suspicion building around it. The site says its organizers include Chinese dissidents, mathematicians and start-up company technologists, from the U.S., Taiwan, Europe, Australia and South Africa. In an e-mail to TIME, a Wikileaks organizer named James Chen wrote, ”We are serious people working on a serious project… three advisors have been detained by Asian government, one of us for over six years.”

Idag framstår Wikileaks som Assanges eget projekt. Jag undrar om det är med flit, eller bara har blivit så. Jag tror de hade vunnit på att fortsätta framträda som en mer anonym organisation. Men den diskussionen tycker jag kan vänta tills dess Wikileaks inte längre är bojkottat av de tre största betalsystemen i världen.

Till slut blir jag lite rädd när jag läser sista meningen i det där citatet ovan: ”three advisors have been detained by Asian government, one of us for over six years.”. Idag är det inte totalitära stater som försöker spärra in folket bakom Wikileaks. Det är demokratin USA. Värt att tänka på.

Läs även andra bloggares åsikter om ,


Kampanjar pedofiler på Facebook?

7 december, 2010

Tidigare i höstas startades en kampanj på Facebook kallad ”Change your profile picture to a cartoon character campaign”. Snabbt började folk ändra sina profilbilder till tecknade figurer. Men lika snabbt började folk ifrågasätta kampanjens egentliga syfte. Så här kommenterade signaturen Kasper det på Daily Mails sida:

I think the whole point is that its causing kids to add people that they think are kids too. I think we should take the necessary precautions to keep our kids safe. Also, it WAS stated, ”No one has come forward to claim responsibility for the campaign.”

En rimlig teori tycker jag. Vill man normalisera att vuxna har gulliga serier som profilbilder så är det här ju ett effektivt sätt. Och att ingen tar på sig ansvaret för kampanjen kan också tyckas märkligt. Ryktet blev till slut så omfattande att Facebook, enligt Aftonbladet, själva kände sig manade att gå ut och kommentera att det hela var ett falskt rykte.

Sajten Hoax-slayer skriver:

Some reports indicate that the idea may have started among Facebook users in Greece and Cypress. It appears that the trend started as a simple game without any particular agenda. However, at some point it morphed into the current anti-violence campaign. Since then, the campaign has taken the social network by storm and inspired a number of dedicated Facebook groups along the way. While the campaign does not appear to have been first promoted by any specific child welfare group, at least one organization, the NSPCC, is now openly supporting the craze. The NSPCC asks users to show their support by donating money as well as by changing their profile picture.

Know Your meme menar att det hela började som ett skämt i Grekland:

From the 16th to the 20th of November, we shall change our profile pictures to our favourite cartoon characters. The purpose of this game is to remove all photos of human for a few days from Facebook.

Det verkar alltså som om kampanjen startades som så mycket annat på internet  utan särskild avsändare och spontant. Som ett internet-meme alltså. Det förklarar också varför det inte tycks finnas någon officiell ansvarig. Lite mer om bakgrunden finns hos ABC.com.

Hoax-slayer skriver vidare:

If some sinister paedophile group was intent on luring children into their clutches by changing their profile pictures to child-friendly cartoon characters, the very last thing that they would desire is for the wider Facebook community to follow suit.

Jag kan tänka mig att rädslan för att utnyttjas av okända krafter kommer ur händelser som när Facebookgrupper kapades, det vill säga, man gick med i gruppen ”Heja Brage!” och plötsligt upptäckte man att man var med i ”Vi som gillar nazismen”. Ungefär.

Och nu sliter de (anonyma) administratörerna för ”Change your profile picture to a cartoon character campaign”  med att få bort pedofilryktet :

This Page Is Not A Pedophile Page Its Just Lots Of People Abused This Page That Made Issues World Wide

Vilket är ungefär lika effektivt som när dåvarande moderatledaren Bo Lundgren gick ut med att han ”minsann inte är tråkig”.

Under tiden frågar jag mig varför sådana här kampanjer får sån spridning? Visst, det kan ge viss uppmärksamhet åt  en bra sak, men jag tycker det finns en rejäl övertro på kraften i att folk klickar på ”gilla” och ändrar en bild. Signaturen Fruxo kommenterar på vemihelvete.se:

Det är Anton Abele-sjukan. Allting ska gillas, och plötsligt blir fullständig tomma handlingar (som att trycka på ”Like!” på nån hemsida) meningsfull kommunikation och en knytnäve i luften. Störtlöjligt, och idiotiskt.

(Om ni inte minns Anton Abele – läs Expressenartikeln här)Och är man osäker: stöd inte kampanjer som saknar tydlig avsändare. Googla. Fundera igenom vad som verkar rimligt.


Kanal 5 anlitar lurendrejare

3 december, 2010

Vad är det med världen? Först myntar känd författare begreppet ”Vetenskapstalibaner”, sen upptäcker jag att Kanal 5 enligt Aftonbladet håller på att spela in ett program där 70-talets största bluffmakare Uri Geller ska hitta ”Sveriges bästa magiker”. Alla som ger den mannen pengar borde åtalas. Missförstå mig inte, jag har inga problem med magiker som utför trick, så länge de inte gör anspråk på att de utförs på ett paranormalt sätt. Det gjorde, och gör, Uri Geller. Han tjänar pengar på att blåsa folk och alla som betalar honom hjälper till.

Så här går det när Uri Geller tvingas genomföra sina trick under kontrollerade former (orkar du inte se hela, spola in till 5.58-ish):

(Och tack vare interwebs så kommer Carson-haveriet aldrig glömmas bort)

Varför anlitade de inte Henrik Fexeus istället – som tvärtemot Geller ägnar sig åt att faktiskt utbilda folk i kritiskt tänkande (kolla tex på Youtube)?

EDIT: Kanal 5’s avgående utvecklingschef Sara Goldensohn kastar in tunga artilleriet:

– Jag har träffat honom så mycket och suttit på så många restauranger med Uri Geller. Och jag kan inte förklara vad han gör.

Jamendåså.

Faktoider kommenterade också, likaså Orsakverkan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


%d bloggare gillar detta: