Cykel-uland

30 september, 2010

Sverige är ett u-land för cyklister och ett av främsta skälen är att trafikplanerarna saknar kompetens att hantera cykel som fordon och som transportmedel. Cykeln i Sverige har fortfarande ställningen som ett slags fritidssysselsättning där man åker på fina naturutflykter i lugnt tempo. Vilket kanske var sant på, jag vet inte tidigt 30-tal? Idag används cykeln som ett transportmedel, precis som moped, motorcykel eller för all del bil, där målet inte är att långsamt glida fram och titta på utsikten. Och när trafikplanerarnas arbete krockar med verkligheten så sker olyckor. En 80-kilos cyklist som kommer farande i över 40 kilometer i timmen är livsfarlig för fotgängare det fattar vem som helst. Trots det blandas fotgängare och cyklister i körbanorna, även i stadsmiljö.

Andreas Grass förstår att det vore farlig om han krockade med någon som gick när han cyklar. Han valde därför att istället utsätta sig själv för risken att bli påkörd och köra ute i bilvägbanan. Det skulle han inte ha gjort – han blev nämligen mycket riktigt påkörd av en road-ragedrabbad 70-årig bilförare. Som friades, men Andreas fälldes och fick betala böter (vilket samtidigt innebär ett förtydligande: det är okej att köra på cyklister i vägbanan).

Andreas har alltså från och med nu ingen möjlighet att säkert cykla dit han är på väg – cyklar han på cykelbanan, där det finns fotgängare, riskerar han dels att skada eller rentav döda någon, dels att bli dömd för detta. Cyklar han i vägbanan riskerar han att själv bli skadad, eller dödad, samt dömas för detta. Damned if you don’t, damned if you do.

Det är så jävla puckat. Särskilt som lösningen är så enkel: Gör cykelbanorna till just cykelbanor. Det ska inte gå att missa att det är en cykelbana och den ska vara helt skiljd från fotgängare. Med trottoarkant eller räcke. Inte med liten tunn vit linje (som försvinner på vintern med snön, och som åtminstone i Stockholm fylls i oerhört sparsamt)

Samtidigt gick moderaterna (eller ”nya” moderaterna som de fortfarande efter fem år vill bli kallade) till val på bättre cykelvägar. Jag håller inte andan.

Jorå, sörrö. Visst.

Aftonbladet skrev (här också) och det gjorde också Expressen (här också).

Annonser

Snart riktig app-butik till Android?

25 september, 2010

Jag fick det här mailet idag:

Hello,

We’re writing to inform you about some changes to Android Market that require your attention.

Over the next few weeks, we’ll be adding paid apps support for additional countries. If you have selected to publish your paid apps to all locations and intend to support all new locations as we expand the number of supported countries for paid apps, you don’t have to do anything. If you have selected to publish your paid apps to all locations but intend to only target the currently supported 14 countries, please update your location selections to target these specific countries.

Please look for follow-up emails when we introduce paid apps support for specific additional countries in the coming weeks. At that time, you’ll have the option to target these specific countries.

Thanks, and we look forward to continue working with you on Android
Market.

Sincerely,
The Android Market Team

Google, Inc.
1600 Amphitheatre Parkway
Mountain View, CA 94043

Det vore ju i så fall på tiden får man säga. Telefonerna har funnits i Sverige i mer än ett år utan möjlighet att köpa appar.

EDIT: Flera rapporterar nu att de börjat åtminstone se betal-apps. Något verkar Google pyssla med, jag ser visserligen bara gratisappar, men det har blivit en salig röra. Plötsligt visas olika språkversioner som egna appar – jag har fem-tio ”Gmail”-appar, alla på olika språk.


Google Instant 4 Dummies

21 september, 2010

Två videos för att förklara idén bakom Google Instant:


Appfredag: Glympse, äntligen praktisk geolokalisering

17 september, 2010

Jag har börjat tröttna på Foursquare (och Gowalla). Det var kul första halvåret att checka in och utvecklingen verkade gå framåt. Men sex månader är en evighet och ingenting har egentligen hänt med tjänsterna sedan starten. Förutom att Foursquare verkar ha bestämt sig för att det är viktigare att hjälpa storföretag att ge rabatt (något som fått en del tidningar att magnifikt överdriva Foursquares betydelse), än att faktiskt hitta en social tjänst som bygger på plats och rörelse. Att checka in på Foursquare börjar kännas ointressant och trivialt och efter så lång tid utan några egentliga förändringar av tjänsten, så har jag svårt att tro att det finns några kreativa idéer alls hos utvecklarna. Tråkigt.

Yay! Discount på Gap, huzzah!

Därmed inte sagt att geolocation är dött, det finns de som har användarna i fokus och inte Starbucks. Enter Glympse. Glympse är en app både till Android och Iphone som i korthet går ut på att man delar med sig av var man befinner sig (”Share your where”). Det finurliga är att det sker i realtid, man kan faktiskt se hur dem man följer rör sig på en karta i realtid, och att det går att styra över precis hur länge de ska kunna göra det.

Where you at Lord Vader?

På bilden ovan är jag den grå kulan och den jag följer den gröna pilen. Pilen pekar i den riktning som den jag följer rör sig. Den aktuella Glympsen gäller i fyra timmar, sen kan jag inte längre se personen. Det är smidigt att starta och skicka glympsar och efter ett tag upptäckte jag att jag faktiskt har riktigt, praktisk användning för den.  Ska du träffa någon på stan och snabbt vill hitta henne eller honom, men slippa hålla på och försöka förklara exakt var du står? Skicka en Glympse som bara gäller i en kvart. Ska du ut och gå i mörkret och känner dig skraj, be någon följa dig så vet de var du är. Det är en fullständigt lysande tjänst, den är praktiskt användbar och förutom att skicka glympsar till varandras telefoner, kan man också lägga upp dem på Facebook eller Twitter.


Datorspel på film ingen hit

17 september, 2010

I dagens DN Kultur har icke-datorspelande recensenten Mårten Blomkvist upptäckt det vi andra redan visste, att datorspel sällan gör sig särskilt bra på bio. Det nya som Mårten B introducerar är att det är spelvärldens eget fel. Han skriver:

”(…)Men för en som själv inte spelar undrar jag varför en bransch där det finns så mycket resurser, och där det ingår mycket filmskapande, är nöjd med att framstå som totalt imbecill och primitiv när den visar sig på bio”.

Det är alltså spelindustrins fel att filmmakarna gör kackiga filmer. Tänk om man hade sagt samma sak om böcker som blir film? Att det är förlagsbranschens fel, eller kanske till och med författarnas, att filmversionen alltid är sämre än boken?

Och om man vänder på det, är det filmindustrins fel att datorspel som Robocop, Lost och Matrix blev så usla? Så klart inte. Det handlar om att spel, böcker och film är helt olika kulturella uttryck, med helt egna förutsättningar. Och att det inte med självklarhet går att överföra det ena till det andra.

Och då är jag framme vid pudelns kärna, min rättsmäktiga indignation. Ingen skulle någonsin påstå att det är författarnas fel att filmversioner nästan alltid är sämre än bokförlagan. Att någon vill hacka på datorspel beror på att branschen, trots att den nu alltså gått om filmindustrin i storlek, fortfarande betraktas som något slags leksaker för små 13-åriga pojkar.

Jag förmodar att det är en mognadsprocess, både film och tv var ju med om samma sak, teater och radio var länge lite finare. Jag förmodar att det kommer ta några år till innan det finns tillräckligt många datorspelande recensenter för att genrekompetensen ska bli tillräcklig stor för att förstå även datorspel.


Det hemliga sällskapet ”Scenen”?

14 september, 2010

Fler och fler rapporterar om det hemliga fildelningsnätverket ”Scenen”, med stort ”S”. Det är alltså namnet på ett specifikt hemligt nätverk, som sysslar med olaglig distribution av piratkopierad film. Aftonbladet drar till och med att kalla det ”ett hemligt sällskap”, som om det vore Frimurarna eller Illuminati det handlade om. Förbannat läskiga grejor och Aftonbladet uppgraderar därför det hela för säkerhets skull från ”sällskap”, till ”den superhemliga organisationen” i texten.

Hela tiden med namnet ”Scenen”, med stort ”S”.

Jag vet inte, det kanske faktiskt finns en releasegrupp som kallar sig ”Scenen”,  kanske består den av särskilt meglomaniska medlemmar. Men såvitt jag förstår är det inte en specifik releasegrupp som avses när man talar om ”scenen” (med litet ”s” alltså), utan hela subkulturen, ”Fildelningsscenen”. Att likna vid demoscenen, dvs folk som gör konstnärliga demos som från början följde med piratkopierade spel till hemdatorer, warezscenen, alltså folk som (illegalt) kopierar och sprider programvara. Eller föralldel skejtarscenen eller machinimascenen.

Alltså i princip ”scenen” som synonym för ”subkulturen” eller ”alla som håller på med samma sak”. Inte som ett namn på en specifik grupp utövare inom området.

Jag undrar nu varför svenska journalister envisas med att uppgradera en ”scen” bland många till ”Scenen” (såvida det alltså inte finns en storhetsvansinnig releasegrupp som valt att kalla sig just ”Scenen”). Jag börjar bli osäker, trots att jag är så säker. Har jag fel? Finns det en grupp därute som lagt monopol på uttrycket ”Scenen” för just fildelning?

Fler skriver om ”Scenen”:

Ekot, Aftonbladet, P3 Nyheter, DN,


Iphone är dödsdömd. Its true!

13 september, 2010

Om releaseaktiviteter är någon bra indikator, så ser det mörkt ut för Windows Mobile 7. Varför gör alltid Microsoft så jönsiga saker när de ska släppa sina produkter? Det senaste exemplet: Windows Mobile 7 är nästan klart (RTM – Ready to market) och då väljer de att göra ett begravningståg med Iphone i. Se bilderna här.

Ja visst, precis.  Iphone är dödsdömd, vi tror er. Lika mycket som vi organiserade Homewarming parties när Windows 7 släpptes:

Varför, Microsoft? Hur svårt kan det vara?

Neowin skrev och har fler bilder.


%d bloggare gillar detta: