Appropå QR-koder… Microsoft Tag

Appropå QR-koder, som jag skrivit om i den senaste posterna, så upptäckte jag precis en ny följare på Twitter, @microsofttag. Det visade sig att Microsoft också vill ha en del av taggmarknaden och just nu betatestar en egen version, Microsoft Tag. Vad det verkar, jag har inte hunnit gräva djupt i det, har Microsoft lagt till mer funktionalitet i sitt format. Jag är dock inte helt övertygad om att världen behöver ytterligare en taggstandard. Tydligen är också Microsofts genom tiderna andra Iphone-app just en MS Tag-läsare.

För att göra det ytterligare lite krångligare så går det av någon anledning inte att signa upp med Chrome, men det funkade med Internet Explorer 8.

Icke desto mindre: Här är en tag som leder till den här bloggen:

En Microsoft Tag-tagg

Taggläsare finns till de flesta smartphones (Android, Iphone, Blackberry, Symbian och några till). Det är också en faslig massa avtalstext man bör läsa innan man gör taggar och innan man installerar appen (tex vill Androidappen skicka locationdata tillbaks till Microsoft som standard. Men det går att säga ”nej”).

På väg hem

Jag sitter på Chicagos O’Hareflygplats. Flighten hem går inte förrän om fem timmar och Chicagos internationella terminal är världens minsta. Det finns inget annat att göra än passa på och jobba lite…

Flygplatser. Här Chicagos.

SXSWi i nyckelord: Curator, Location, Layer, QR-code, Augumented Reality. Jag höll på att skriva ”Back Channel” också, men det känns som om det är något självklart i år. ”Curator” nämndes i var och vartannat seminarie och handlar om vårt ökande behov av personer och tjänster som väljer ut relevant material åt oss. Ingen ny idé, kallas också ”redaktör”. I år handlade det också om Twitter, om ”editors” i twitterverse som hjälper sina följare med länkar och källor. Location är väl kanske självförklarande, ”now everyone has access to their location for free using smartphones”. Kriget mellan Gowalla och Foursquare under festivalen handlar precis om det.  ”Layer” är ett sätt att se på nätet som bestående av lager. Lägger man ihop Location och Augumented reality så blir ”layer”-konceptet tydligt, där man kan filtrera informationen i olika ”lager”, ett för plats, ett för trafikinformation, ett för tweets i närheten, ett för var ens vänner är, ett för foton. QR-koderna har jag ju redan bloggat om, möjligen kan jag lägga till att Pia och jag såg en sportbil med QR-tag i fönstret. Vi diskuterade lite allihop om inte QR-taggar blir onödiga när tekniken för augumented reality sprider sig och så är det nog. Precis som AR markers, alltså små taggar man håller upp när man rör sig i en augumenterad verklighet (eller vad det heter på svenska), är de förmodligen bara en nödlösning på vägen.

Jag tror förresten vi alla var överraskade över hur pass mogen Augumented reality-tekniken verkar vara.  Ett proof-of-concept experiment jag gillade var skärpet som buzzade när bäraren tittade åt norr. Det var det enda det gjorde och experimentet visade att den lilla funktionaliteten gjorde det mycket lättare för folk att hitta. Det var också intressant att lyssna på hur de tänkte, att mobiltelefonen har två huvudsakliga begränsningar för att vara bra som augumented realitybärare, nämligen skärmstorlek och det faktum att man måste titta ner när man använder den, dvs skriver, osv. Riktig aug. kräver att man kan se rakt fram. De tog upp ett exempel där de jobbat med att använda kroppen för inmatning, alltså att delar av tex armen blir virtuella knappar. ”Skinput” kallade de det…

Jag tycker också det var upplyftande att se att Spotify omfamnar användarnas vilja att dela sin musik, sin musiksmak och sina musiklistor. Kan bli hur bra som helst.

En sista slutsats: Ett twitterkonto är ett alldeles utmärkt digitalt visitkort.

Nu segar det trådlösa nätet här så mycket att jag nöjer mig.

SXSW dag 5 sista dagen

SXSW 2010

Med en begynnande förkylning som gör att jag känner mig rätt… förkyld, har jag nu börjat packa för hemresan. Det snurrar lite, det är mycket information som jag ska försöka hantera när jag kommer hem. Dagen bjöd på två succéer, först lite otippat föredraget ”Playing with 140 Characters: Designing Games for Twitter”, som handlade om spel för Twitter (”A great Twitter game is a game that actually couldn’t be made without Twitter”). Förutom att den hade en panel som satt och studsade av iver i stolarna och som twittrade lika frenetiskt som publiken, så började den med en gruppövning. Vi fick alla varsit färgat kort när vi kom in och moderatorn Eric Zimmerman förklarade att vi under fem minuter skulle byta kort med varandra. Man fick bara byta kort med dem som satt omedelbart runt omkring en, inte resa på sig och målet var att är fem minuter hade gått så vann de som hade störst grupp av personer med samma färg på korten runt sig. I början trevande, på slutet satt alla och försökte räkna ut hur de skulle byta med varandra för att hamna i rätt grupp. Oerhört intressant med väldigt enkla förutsättningar. En av paneldeltagarna hade också utvecklat en applikation för att kunna analysera twitterflöden efter hashtags och definiera de olika deltagarna utifrån funktion. Han definierade till exempel ”hubs” som personer som twittrade ut mycket sammanfattande och fungerar som redaktörer för flödet, medan ”authorities” inte tog in så mycket, utan huvudsakligen levererade material, som ”källor”.

Dagens andra succé var keynoten av Spotifys VD Daniel Ek. Till skillnad från gårdagens flopp med Twitter så var Daniel en engagerad person som hade koll på vad han ville med sin tjänst. Vi fick dessutom se nästa version av Spotify som innehåller rejält med social-medier förbättringar, inte en dag försent.  Det slutade med citatet ”We want to see social discovery of music”, något som jag hoppas kommer vara Spotifys ledord framöver. Sen var det kul att se hur imponerad USA-publiken var över mobileappen. Som svensk och europé är det kul att någon gång vara före USA… (Backchannel här)

Tredje seminariet jag var på handlade om troll på internet ”Accountability’s Hot, Anonymity’s Not: Trumping the Trolls”. Det var min första ”core discussion” alltså att vi satt i ring och diskuterade om hur man hanterar framförallt kommentarer och dem som förstör. Det var lärorikt, även om det stundtals kändes som en stödgrupp för moderatorer ”Hej, jag heter Christian och jag är moderator”… En del av diskussionen handlade om vad ”anonym” är och en av deltagarna berättade att deras sajt hade börjat geotagga kommentarerna, något som hade dämpat trollandet, ”man vill inte skämma ut sin hemstad”. Populärt blev Steve Klabniks lösning där man inte bannar trollen, utan bara gör så att ingen ser deras postningar. De själva tror att de syns, och ser sina kommentarer som vanligt, men ingen annan ser det, en funktion som bland annat finns i BB-systemet Vbulletin. Steve visade sig trots sin unga ålder, 24 år, ha lång erfarenhet av troll och moderering och kom med bra synpunkter. Jag ska försöka se om han skrivit något om moderering på nätet.

Därmed dags att sova och därefter åka hem i morgonbitti. Precis när jetlaggen försvunnit.

SXSW dag 4

Händelserik dag. Jag började morgonen med att åka runt på University of Texas område med John Jennings, en kille jag spelat datorspel med sedan pass 2002, men aldrig träffat. Han bjöd på donuts, både efterätts- men också en förvånansvärt god matmunk, som i princip är en avlång munk med en vanlig varmkorv i.  Som en lite sockrigare sådan.

Sen var väl dagens stora händelse det episka fail som Twitters VD Evan Williams genomled i den keynote som han höll i. I en fullständigt packad sal, med två, eller tre ytterligare salar fyllda med folk som såg allt på storbildskärm, var förväntningarna höga. Det här skulle vara SXSW:s höjdpunkt. Det blev inte det, kan man säga. Det blev nästan fysiskt jobbigt. Först att han började med att droppa släppet av Anywhere, vilket lite kort innebär utökad twitterfunktionalitet inbäddad på andra sidor än Twitter.com:

A brief demo of @Anywhere showed off ”hovercards” that bring up Twitter information with a mouse-over, let readers or users connect with their Twitter accounts much like Facebook Connect, or explore more specific possibilities, like instantly following a newspaper columnist’s Twitter account by clicking on his or her byline.

Därefter vet jag inte riktigt vad han sa, annat än plattityder i stil med ”Vi lyckas eftersom vi ger duktiga människor bra förutsättningar”. Jaha? Det ironiska var att Twitters VD fick sin egen tjänst vänd emot sig då hela backkanalen #mondaykeynote blev en enda bashing av de två deltagarna på scen. Efter kanske en kvart började de första i publiken att droppa av och sen försvann hundratals i taget (det var en rejält stor sal). Det var nästan plågsamt framåt slutet, då ingen kunde missa att salen höll på att tömmas trots att samtalet fortfarande pågick på scen.

Det är inte lätt att hålla i en keynote

Vill någon plöja den sågande backkanalen så finns den i PDF, här.

Då var det precis tvärtom på seminariet ”Augmented Reality – Gimmicky Trend or Market-Ready Technology?”, där publiken på sina ställen till och med applåderade. Det var väl kanske inte den mest djupa analysen, men vi fick se några rejält intressanta demos. Jag ska lägga upp videoklipp när jag hunnit gå igenom tweetsen. Men det roliga var att panelen själv deltog i twittrandet och dessutom tog emot frågor via tweets, för dem som inte vågade ställa sig bakom micken. Jag upptäckte tex att en av dem som kommenterade och svarade på mina tweets var panelmoderatorn. Tillsammans seminariet om bilar jag såg i fredags, så känns det som om vi kommer få höra mycket om augumented reality de närmaste åren.

Mest intressant under dagen var annars panelen om framtidens bokpublicerande. Det handlade såklart om bokplattor och digitaliseringen av böcker. Dels var det intressant eftersom ingen tog upp de tekniska bristerna med plattorna, tex att skärmarna antingen är grå, som Kindle, eller upplysta, som Ipiad. Men jag undrar om USA kanske inte ser det som ett problem eftersom Kindle ju redan gjort succé, medan vi i Sverige inte har sett samma utveckling än. Dels var det intressant eftersom det verkar som om förlagsbranschen har samma diskussion om användargenererat material som journalistiken. Alltså den påstådda motsättningen, eller konkurrensen. mellan proffs och amatörer, mellan yrkesverskamma journalister och bloggare.  Panelen fick frågan om de såg den närvarande publiken som ”potentiella konkurrenter”. Panelen tyckte nog det, utom en som sa ”jag ser dem som möjliga samarbetspartners”. Det var också en intressant diskussion om vad ”en bok” egentligen är i en digital verklighet. Paneldeltagaren Kevin Smokler jämförde med filmindustrin och sa: ”Movie studios sell branded products that happen to begin as films.” och på samma sätt kan det vara med böcker.

Eftersom jag är trött och ska gå och lägga mig,  så avslutar jag med något helt annat, en bild av hur en baklucka också kan se ut. Nu dags att sova.
There, I fixed it!

There, I fixed it!

SXSW dag 3

Nu börjar det bli så fånigt många seminarier att jag knappt kommer ihåg vilka jag varit på. Det är också rätt mycket kringaktiviteter. Igår gick jag förbi Foursquare, som har spelat boll utanför Conference center sedan i fredags. Först igår fattade jag vad det var de spelade – Foursquare såklart. Kände mig lite dum att det tog tre dagar innan jag fattade…

Här kan du spela Foursquare!

I samma veva erbjöds jag en badge-tatuering och när jag nu samlat badges i tre dagar så är det klart att man vill ha en icke-virtuell också…

Mayor för sin arm

Mayor for sin arm

En annan iakttagelse är att hashtags används i tryck. Dels så har, som jag skrivit, varje seminarie sin egen hashtag som står utskriven på scen. Det gör att processen att få alla att använda samma såklart blir  mycket enklare och flödena kommer igång snabbare.  Om man har evenemang som är publika är det ett lysande sätt att knyta ihop publiken och få igång samtal. Men jag har också sett hashtags användas ute på stan för marknadsföring. Det är klart att när man har en festival där precis alla har antingen en laptop eller en internetansluten mobil, så är det tacksamt att använda hashtags för att samla konversationen.

Hashtags FTW!

Hashtags FTW!

Jag är också lite förvånad över hur mycket QR-koder används på affischer, på visitkort, på banderoller och till och med utanför festlokaler, för att publiken ska kunna direkt gå till en webbsajt för att få reda på vad som händer i lokalen och när. QR-koder har ju lite dåligt rykte i Sverige efter Aftonbladets monumentala fail att använda liknande koder i tidningen för några år sedan. De vann ju vad jag minns till och med pris för den satsningen, gjorde tishor och kampanjade rätt högljutt. Men sen tog det slut och nu hittar jag inga QR koder överhuvudtaget på sajten. Men det verkar som om största misstaget de gjorde var att de var för tidigt ute. Det är först våren 2010 som tillräckligt många har Smartphones som är tillräckligt enkla för att använda. Sen satsar Google och Android stenhårt på QR-koder och det hjälper nog till. Här i Austin syns de överallt och jag avslutar med ett spännande bildspel, fast utan själva spelet då:

QR-koder FTW (klicka för större bild)

Backchannelberoende

Under Danah Boyds keynote igår blev nätverket överbelastat eftersom alla satt och Twittrade och hade sig under tiden. Jag kände mig  ”döv” när jag plötsligt inte längre hade tillgång till vad alla omkring mig tyckte och tänkte. Jag har snabbt lärt mig uppskatta att dels hela tiden få synpunkter på det som händer på scen, men också att snabbt se vad andra i publiken väljer att lyfta fram i textform. När man bara har 140 tecken på sig så får man sovra och twitterflödet blir ett koncentrat av det som händer på scenen. Flera gånger har jag kommit på mig med att få förtydliganden, reflektioner och tankar via hashtaggflödet, som jag nu plötsligt inte fick. Det var som om en dimension försvann.

Nu fick jag nöja mig med att kolla flödet efter föreläsningen:

Det här tänkte publiken på när Danah Boyd pratade

SXSW dag 2

Ytterligare en dag färdig. Det är ju en internetfestival, och då är det ju passande att hålla kontakten hemmavid via… internet, sort of. Videoskype när man är långt hemifrån är fantastiskt. Igår stod jag i trapphuset på Hilton och tittade ut över Austins skyline. Det gjorde också de där hemma, eftersom jag hade videoskype igång och panorerade med laptoppen. Det är fantastiskt skönt att kunna prata i realtid med bild när man är på andra sidan jorden och saknar fru och barn. Det är en sak att kunna maila, men att prata direkt känns så ofattbart mycket närmare. Och med bild till så känns hem inte så långt bort. Det har dessutom funkat tekniskt bra utan en massa inställande och trixande. Jag är faktiskt förvånad över att Skype har varit såpass enkelt att använda.

Det börjar bli lite för högt tempo för att kunna beskriva alla seminarier, så jag sammanfattar lite istället. Gårdagen bjöd på en intressant paneldiskussion om Crowdsourcing – egentligen en genomgång av hela fenomenet, inklusive olika riskfaktorer, som till exempel crowd-fatigue, när man försöker crowdsourca, men gör det ogenomtänkt, så folk helt enkelt tröttnar.

Efter det följde bittra förlorares panel, rubriken var ”The real-time web, can it be realized” och bestod av deltagare från Microsoft (Windows Live), Google (Buzz), Gowalla och en moderator från sajten ReadWriteweb. De spenderade så mycket tid med att dissa Facebook och Twitter att en person i publiken till slut ställde sig upp och bad dem sluta. Och fick en applåd.

Hurra! Ett retweet!

Hurra! Ett retweet!

Det blir uppenbart att Twitter och Facebook redan svarat på frågan i seminariets rubrik, medan den här panelen inte hade en aning. Men det var intressant ur ett omvänt perspektiv. Det blir tydligt varför vare sig Google eller Microsoft lyckats ta sig in på Realtids-banan…

Bäst igår vad keynoten ”Opening Remarks: Privacy and Publicity”, med Danah Boyd. Hon är forskare och pratade om behovet av sekretess på nätet, att bara för att man publicerar sig publikt, betyder det inte att man gett ”ok” för alla att sprida materialet hur som helst: ”Just because people make content public, does not mean they want it to be publicized”. Hon sa också att sekretess inte handlade om att ha något att dölja, utan om viljan att ha kontroll över sitt material. Bland annat, det var en timme av konstanta idéer och för en gång skull utifrån fakta och inte tyckande.

SXSW dag 2, realtime

Jag sitter på ett seminarium med titeln ”Can the Real-time web be realized?”, med Gowalla, Google, Microsoft, Readwriteweb och tänkte att jag skulle vara lite realtime på bloggen också. Alltså bad jag en kvinna på raden bakom mig ta ett foto:

Realtime!

Alla twittrar dessutom hela tiden:

Twitterparadiset. Eller dito helvetet

Min multitaskförmåga är dock usel, så nu har jag inte hört vad de har sagt senaste fem minuterna.  Så är det i real time. Ftw.

SXSW dag 1

Första dagen på SXSW avklarad försöker jag sammanfatta intrycken. Jag hann precis med tre seminarier, Dude there is my car, Google in China och Time + Social + Location. What’s Next In Mobile Experiences?. I första seminariet talade panelen om en appstore för bilar -där man kan bygga upp sin instrumentbräda själv med hjälp av appar. Till exempel kan man tänka sig en appar för att hålla koll på hur man kör mest bränsleekonomiskt. Eller en med senaste Facebookflödet (varpå en person i publiken som sa sig representera ”försäkringsindustrin” frågade hur de såg på förare som facebookar när de kör…). En Wiredreporter i publiken frågade vad”location and sensorised vehicles” kunde innebära och fick som svar att man kan tänka sig appar där man via GPS:en i bilen gör en tävling med sina vänner om vem som kan köra ”grönast” en vecka. I och med att apparna i bilen, eller i din smartphone, får tillgång till både GPS och bilens alla sensorer går det att bygga appar som lägger ihop all data och skapar ett ”socialized green race” för dig och dina vänner.

Golvbloggande is the shit

Golvbloggande is the shit

Nästa generations bil GPS kan också ansluta till ditt sociala nätverk för att visa dig var dina vänner kört och vad de sett. På så sätt får man upp POI -point-of-interests- som vänner skapat istället för som idag sådana som GPS-företaget ansett relevanta.

Därefter tvärmissade jag bokläsningen om Backchannel, alltså hur hashtaggar i Twitter skapar en ”bakkanal” på konferenser och möten. Vilket var synd, för om det är något folk gör här under seminarierna så är det twittrar. Varje seminarie har den aktuella hashtaggen utskriven på pulpeten, så att ingen missar:

Hashtaggen för Google in China seminariet

Hur backkanalen kan påverka verkligheten runt omkring blev också tydligt när vi satt under Location-seminariet och jag plötsligt började se i #sxsw-flödet att Conference Center höll på att evakueras pga brand… Vi hörde inget, men jag visade Ulf Reneland, som också är med här, och vi funderade på om vi skulle gå själva. Flödet fylldes mer och mer av beskrivningar om hur tomt det var och att alla stod ute på gräsmattan… Inget hördes dock uppe hos oss i Ballroom B. Men sen började fler skruva på sig i lokalen och till slut sa en kvinna ”Jag är ledsen att avbryta er, men det twittras om ett brandalarm och de evakuerar, borde vi gå?”. Men ungefär samtidigt kom en vakt upp och det visade sig vara falsklarm. Men det var ändå intressant att det var Twitter som gjorde oss alla uppmärksamma på att det kanske brann i lokalen…

Föreläsningen om Google i Kina var intressant, men mer redovisande. Den gav åtminstone mig en bild av hur man ser på Internet i Kina, både ur ett myndighetsperspektiv, men också som användare. Föreläsaren var väl kritisk och sa att ”More chinese enjoy the net they have, than thinking of the net they should have” och menade att internet i Kina är mer en ”entertainment superhighway” än en ”information superhighway”. Bakgrunden till hela seminariet var såklart Googles tillkännagivande tidigare i år att de tänker lämna Kina om de måste fortsätta censurera sina tjänster.

Sista föreläsningen jag hann med var med bland annat med-grundaren av Foursquare. De var tre grabbiga och rejält självsäkra killar i panelen, jag tyckte de svarade dåligt på frågan varför man ska fortsätta att dela ut sin position till sina vänner, förutom för att få ytterligare en badge.  De pratade mycket om att de många location-tjänster som finns nu, Gowalla, Foursquare, BriteKite, Lifestream och whatnot måste samarbeta och dela data för att överleva och det blev också en intressant copyrightdiskussion om vem som äger rätten till en location: Kan en av tjänsterna hävda att de äger ”Austin Conference Center” som plats? Det hade förmodligen kunnat bli ett eget seminarium…

På plats för SXSW festivalen

Äntligen på plats i Austin, Texas för SXSW festivalen. Min första. Jag bor en halvmil utanför stan, men festivalen har en busstjänst som åker runt bland hotellen för att plocka upp folk, vilket är skönt eftersom hotellet ligger smack mitt i Kungens Kurva på steroider.

Jag är lite shellshocked av jetlag, nya omgivningar, upplevelsen av att ha lämnat en motorväg i bil över en liten gräsmatta (en ”avfart” som förövrigt var en stig. Det var alltså vanligt att folk valde att lämna motorvägen över gräsmattan som skiljde I35 från den lilla parallellgatan) för att undvika köer.

Från början var det inte meningen att busslinjen skulle gå till mitt hotell, utan tanken var att jag skulle gå två miles till ett grannhotell. Två miles sa de i varje fall, men det var fågelvägen. Efter att igår morse ha irrat runt i över en och en halv timme för att komma över Interstate 35 för att handla frukost på Wallmart inser jag att gator i Texas inte är lika gångvänliga som i Sverige, vilket hade gjort att den där 2 miles promenaden förmodligen hade tagit bortåt timmen, med alla bisarra omvägar för att hitta väl dolda övergångställen (där man har i stil med 45 sekunder på sig att sa sig över sex filer. Inget för gamlingar).

Nu var vi tre passagerare i bilen, en indier, en irländare som visade sig bo på Stora Essingen och gå på Hyper Island och jag.  Samt föraren, som inbjöd oss att: ”Feel free to roam my Ipod for music you like” och som bokstaverade ut ”EFFWHYYYIIII”, FYI när han berättade om var vi skulle av och annat. Det var en geekmobile.

Nu har jag också äntligen kommit in i ett område som har trådlöst internet. Jag kommer att stanna här. Jag lider med min telefon när den kopplas bort från 3Gdata-nätet.

Tyvärr glömde jag USB-sladden  på hotellet, jag hade tänkt ta med bilder, men det får bli ikväll eller i morgon. Nu väntar jag bara på att äntligen komma igång. Första seminariet: ”Dude, where is my car”.

Fredrik Federley (C) tror på en smutsig valrörelse i sociala medier

Fredrik Federley kommenterar på på sin blogg en SVD-artikel om hur valrörelsen kan tänkas påverkas av social medier. Han lyfter fram några punkter om hur partiernas anhängare kan tänkas agera. Rätt intressant, särskilt om man är journalist. Några exempel:

1. Kommentarer
Se till att ha hungriga personer som har tid att sitta och kommentera allt i evig tid. Ingen nyhetsartikel borde vara för liten för den som vill sätta bilden av ”folkets” åsikt. Fler och fler nyheter tillåter på nätet kommentarer efter. Fyll kommentarsfälten med beröm av de egna och spy galla över motståndarna.

Särskilt intressant är att fullkomligt lusa ner meningsmotståndarnas bloggar och i kommentarrna efter nyheter om meningsmotståndarna.

2. Chatta
När det är en chat kring ett ämne så placera ”rätt frågor” ur ditt perspektiv. En minister som kommer ifrån en chat kring dennes förslag och känner sig demoraliserad för det otroliga (organiserade?) motståndet från ”folket” är en vinst för motståndaren.

(…)
4. Twitter-konton
Registrera flera twitterkonton för att driva trafiken i önskad riktning. Många kommentarer åt samma håll skapar en bild av ”att alla tycker att minister xx eller parti y är galna och har fel”

(…)

8. När det stormar, lägg i en högre växel
Stormar det kring en meningsmotståndare kommer det att läggas i en högre växel. Elda på upprörda känslor i bloggar, insändare, chattrum, på twitter mm. I virrvarret av upprörda känslor och indignation kommer folk lätta på krav om sanningsenlighet mm och ryktesspridning får idealisk jordmån.

Läs resten på hans blogg. Det kan bli livat i kommentarsfälten när valet närmar sig…

”You cannot gain the trust of the Afghan population if you only talk to half of it.”

New York Times har en intressant artikel om arbetet i Afganistan:

”do’s and don’ts when talking to villagers in Afghanistan: Don’t start by firing off questions, do break the ice by playing with the children, don’t let your interpreter hijack the conversation.”

Det handlar om ansträngningar att nå kvinnor i Afganistan:

”Rural Afghan women, who meet at wells and pass news about the village, are often repositories of information about a district’s social fabric, power brokers and militants, all crucial data for American forces. On some occasions, Captain Pottinger said in an e-mail message, women have provided information about specific insurgents and the makers of bombs.

As part of their conversations with Afghan women, the Marines are to ask basic questions, including what is the most difficult problem facing the village. The answers will go into a database to guide the military and aid workers. As Ms. Kielpinski, the instructor, told the Marines, “If the population has told you that their biggest problem is irrigation and your unit does something about it, that’s a huge success.”

De har satt ihop team med kvinnliga soldater kan prata med afganska kvinnor, något som manliga soldater inte får. Deprimerande att det krävs speciella kvinnogrupper för att nå hela befolkningen. Men intressant att ansträngningar görs att faktiskt nå hela befolkningen. Tycker jag. Läs mer här.