Nätmobbning

Hur är det här inte nätmobbning? (valda citat ur ett helt blogginlägg. EDIT: AB har plockat bort det. Så nu får man läsa här istället.):

Mitt problem är Jonas Karlsson. Han har ockuperat mitt vardagsrum i snart två veckor och nu har jag samlat ihop till en replik.

På rasterna i mellanstadiet hoppade han hopprep med tjejerna medan grabbarna spelade boll.

I högstadiet köpte han en cykel med bockstyre samtidigt som klasskompisarna skaffade moped.

Jonas gick ut med 4,8 i gymnasiet och var klart störd över detta, men tvåan i gympa var orubblig.

Efter ett par trevande försök med det motsatta könet gifte han sig vid 27 års ålder och blev av med oskulden på smekmånaden, en fjällvandring i Norge.

Hans stora fritidsintressen är att binda flugor till sitt flugfiske

  • Kvinnoförakt (”hoppar hopprep med tjejerna”) – check
  • Förakt för avvikande (cykel istället för tuff moped som riktiga killar har) –check
  • Kunskapsförakt (4,8 herrejösses) – check
  • Nördförakt (töntig hobby – flugfiske) –check

Och avslutningsvis alla mobbares främsta signum (ur kommentarsfältet):

Kom igen, jag skojar ju.

  • Skuldbeläggande av dem som tar åt sig (å egen eller andras vägnar) –check

Och, kan man tillägga, skrivet ur en maktposition(på redaktionell plats på en av Sveriges största kvällstidningar) – check.

Twitter hackat?

I går kväll fick jag plötsligt mängder med DM från olika twitterkontakter. Det märkliga var att samtliga såg exakt likadana ut och innehöll ett klassiskt porrspam.

Eftersom det drabbat så många så drar jag slutsatsen att det inte handlar om att enskilda kontons passwords hamnat på vift, utan att det är något hos Twitter som är orsaken. DM:et var ju på engelska så det verkar inte rikta sig mot svenskar specifikt. Kanske är det twitters kontodatabas som läckt?

Någon annan som vet mer?

EDIT: Några rapporterar om ett phishing-DM som ska ha cirkulerat? Jag vet dock inte vad det ska ha innehållit.

Uppdaterat: En gissning är att phishing-DM:et innehöll en länk som ledde till en app som auktoriserades för kontot. Det innebär att det inte räcker att byta password för att säkra sitt Twitterkonto – man måste också blockera applikationen:

Titta under fliken ”connections” som man hittar under ”settings” och gå igenom godkända tredjeparts applikationer. Hittar du något du inte känner igen: Stoppa.

Fler tips finns här:

http://chelpixie.com/blog/2009/11/02/recovering-from-twitter-phishing/

If you have gotten your Twitter account hacked because you’ve clicked on a phishing scam link, here’s how to get it cleaned up. Otherwise you might find yourself on lists you don’t want to be on.

Edited to add: Also, periodically check your sent tweets to see what your account has been doing without you! (Hat tip to @cspenn.)

Step 1: Stop clicking the links that get you hacked in the first place. Even if you know the person, consider the message that’s accompanying the link. If it sounds suspicious it probably is.

Step 2: No seriously. Stop.

Step 3: If you are still logged into your account, log out.

Step 4: Clear your browser cache and close out of it completely. (If you have numerous tabs open and don’t want to lose them? Save them as a group in a folder.)

Step 5: Re-open your browser, go to Twitter and change your password. No, don’t use the same password.

Step 6: Go to settings -> connections. Revoke access to any OAuth permissions that are suspicious or that you aren’t actually using. Remember these hacks almost always require you to login or give them permission via OAuth, make sure you trust the companies/people you grant permissions.

Uppdaterat igen: Det verkar alltså ha varit en klassisk phishingattack. Deepedition skriver om det:

http://deepedition.com/2010/02/26/nej-hacka-inte-pa-hax0r/#comment-36946338

Sociala medier hjälper fastfrusna resenärer

Appropå klag på SJ och SL så är såklart Twitter fullt av folk som står fastfrusna och väntar på bussar och tåg som aldrig kommer. Eller sitter på tågen som har tvärstannat av oklara skäl, försenade oklart hur länge, där resenärer missat oklart hur många byten.  Och det är oklart om man kommer fram.

Konduktörerna vet inget, och trafikinformationen har kraschat både via telefon och via internet.

Då är det rätt spännande att följa twitterflödet med tågresenärer som taggar sina inlägg med tågnummer. Det är helt genialt. Sitter man på ett tåg och har wifi eller 3g-anslutning är det bara att följa hashtaggflödet för sitt tåg och kolla vilka andra som sitter på samma tåg. Man ser också vilka som är på väg att gå på tåget längre fram och alla kan dela all information de har med varandra. Och hålla humöret uppe. Lysande!

Resenär på SJs tåg 539 (Nässjö-Malmö) ger trafikinfo

Eva Åberg har skrivit bra om det där här, så jag ordar inte mer om det. Men.

Det är det här exakt det som Googles Buzz borde vara bra på. För dem av er som inte testat Google Buzz så som det är tänkt, alltså i mobilen, så innebär det att man kan mikroblogga på en karta. Det ser ut så här:

Här Buzzas det friskt

De små pratbubblorna är alltså buzzinlägg och klickar man på ett så kan man läsa och kommentera det. Tyvärr känner Buzz inte av själv när någon buzzar något i närheten, men det är ju en baggis för Google att fixa. Då skulle man automatiskt kunna få en notification varje gång någon buzzar inom, säg, en kilometers radie.

Jag är övertygad om att det skulle fungera perfekt för just den här situationen, alltså när många människor som inte känner varandra behöver utbyta information utifrån geografisk placering. Man delar för några timmar tåg, busshållplats, trafikkö, eller varför inte demonstrationståg.

Kom igen Google. Res er på fem vetja.

Många som gnäller på SJ och SL just nu…

Jag ser det snöar, jag ser det snöar

…eller ”klagar” om man vill välja något mindre värdeladdat. Vanligaste frågan i år, som alla år ”Hur kunde de överraskas?”, ”Snö kommer ju varje år? Och så blir folk sura över att SJ (och SL i Stockholm) inte förberett sig bättre.

Det är såklart så att vare sig SL eller SJ överraskas varje år av att det blir snö och kallt. Det har räknat på det och håller den beredskap som är ekonomiskt gångbar. Det är klart att det skulle gå att bygga ett transportsystem som är helt okänsligt för snö och kyla.  Men det skulle kosta. Man kan till exempel värma rälsen med el (något som redan görs för växlarna), på samma sätt som man gör med nedgrävda vattenledningar. Är man mer ambitiös kunde man också bygga spåren i kompositmaterial som inte är lika känsligt för kyla som stål. Eller lägga all räls i tunnel. Eller använda maglevtåg.

Är man mer traditionell skulle man kunna anställa kadrer av säsongsarbetare som har dygnetruntberedskap från, säg, november till april, redo med skyfflar och borstar. Problemet är inte lösningarna, problemet är kostnaderna.

Om 4 av 5 vintrar inte är snörika, och om det handlar om risk för ett par dagar per år med allvarliga störningar så är kostnaden  inte motiverad. Folk skulle bli mycket mer förbannade över att betala 200 spänn per SL-resa hela året, istället för 30 spänn som det är nu, för att slippa komma några timmar sent ett par dagar om året.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Utgivarbevis, bloggar och PUL

Få har väl missat storyn om Jesper som fotade ett par civilpoliser vid Hornstull och fick valet att antingen radera bilderna eller tas in för urinprov för hitte-på-knarkinnehav. Poliserna svarade med att polisanmäla Jesper och en av åtalspunkterna intresserade mig. Den handlar om misstänkt brott mot PUL, Personuppgiftslagen. I anmälan (som hittas i sin helhet på Jespers blogg) beskrivs vad poliserna ansåg vara ett brott mot lagen. I redogörelsen nämns att Jesper ska ha sagt att han skulle publicera bilderna på en sajt som har utgivarbevis. Och har man utgivarbevis finns ansvarig utgivare och då ska alltså publiceringen räknas som journalistiskt sådan, något som är tillåtet enligt PUL.  Anmälarna, alltså poliserna, menar att Jesper sedan publicerade den någon annanstans, på en blogg. Den har inte utgivarbevis, därför är det inte journalistik och därmed brott mot PUL.

Så långt anmälan.

På Wikipedia står det om PUL och journalistisk publicering:

Kravet är att materialet är avsett för publicering i grundlagsskyddad media.

Men såvitt jag förstår spelar det ingen roll om publiceringen sker på YGL-skyddad mediaplats, dvs sådan som har utgivarbevis och därmed en ansvarig utgivare.  Högsta Domstolen har prövat PUL (B 293-00 Riksåklagaren mot Börje Ramsbro). Börje Ramsbro startade en sida uteslutande för att kritisera Nordbanken, men den saknade utgivarbevis. För detta polisanmäldes han för brott mot PUL.

Han friades sedemera av Högsta Domstolen och på sidan 10 står det:

”Det syfte för webbsidan som angets på denna och som Börje Ramsbro utvecklat i målet måste mot den angivna bakgrunden anses ligga väl inom ramen för ett journalistiskt ändamål att informera, utöva kritik och väcka debatt om samhällsfrågor av betydelse för allmänheten. I vad mån sedan webbsidan kan anses motsvara godtagbar standard enligt de kriterier som man brukar använda när man värderar etablerad journalistisk verksamhet saknar i sig betydelse för bedömningen”

Eller nerkokat, det spelar ingen roll om sajten har utgivarbevis eller inte. Åtminstone inte för PUL.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Internet 2010

Facebook populärare än mat sedan 2007

När tidningen Internetworld hade sin tävling om Topp -100 webbsidor i vintras skrev jag att det kändes väldigt otidsenligt. En generell webbtävling 2009 där Spotify inte kunde vinna eftersom de inte har en ”hemsida” kändes väldigt otidsenlig.

Jag har sedan dess försökt sätta fingret på förändringen. Då skrev jag att jag tycker att nätet 2009 är så mycket mer än hemsidor. Men det kändes inte som hela sanningen. Nu tror jag att jag ringat in vad det är; det som sker är att hemsidans funktion förändras. tidigare var hemsidor internet, nu är de bara en av många delar. Och den förändringen är monumental.

Hemsidans funktion har varit att presentera ett material. Med sidhuvud, val av typsnitt, layout och innehållstruktur så presenterade man ett paket. Hade man flera sidor, handlade det om en sajt istället, med en förstasida där man hälsade hej och välkommen. Majoriteten av besökarna börjar läsa på första sidan och fortsatte sedan därifrån. Det hela fungerade som vilken tidning som helst.

Så är det inte längre. Färre och färre kommer till sajter och enstaka sidor via en förstasida. Under några år nu har det varit sökmotorerna som varit ingång till internetmaterial: Man har googlat och hittat något helt enkelt.

Nu håller även det på att förändras. Fler och fler publicerar sig i flöden: Vanligast är på Facebook, men Twitter ligger väl som god tvåa. Bägge premierar korta inlägg, vilket innebär att om man vill säga något längre så får man posta en länk. Länkarna leder sedan någonstans – till traditionella hemsidor och sajter där man kan skriva längre. Flöden har också den fördel att det är enkelt att presentera i mobiltelefoner. Det är därför det finns hundratals Twitter- och Facebookappar. Mobiltelefoner funkar helt enkelt bra med flöden (och till exempel positioneringstjänster som Foursquare skulle tappa mycket av sin attraktionskraft utan ett Facebook att sprida checkinsen i)

Allteftersom vänjer sig folk vid att följa flöden (den egna Facebooksidan är ju egentligen ett flöde av andras poster) och slutar gå direkt till ”hemsidor”. Vilket innebär att hemsidor som färdigt ”paket” börjar bli ointressanta. Fokus hamnar istället på de enstaka beståndsdelarna, artikeln, blogginlägget, videoklippet. Det hela kokar ner till det delbara. Går det att dela ut? Då är det intressant. Det spelar ingen roll hur sajten eller sidan ser ut, det viktiga är om det går att sprida ut i mina flöden.

Sajterna reduceras, eller omformas, till värdplatser för material, till hostingsajter – ett ställe där man lagrar innehåll för att sedan presentera det någon annanstans (eller låta någon annan göra det). Det viktiga blir inte längre att ha en snygg sajt med prydlig navigation, utan att se till att det material man vill nå ut med är just delbart.

Delbart och flöden. Tillsammans tror jag det är webben det närmaste åren. En tjänst har kombinerat bägge vilket förmodligen är ett genidrag, Facebook. Som jag tror bara har nått början av sin utveckling (Google däremot står fortfarande och stampar. Buzz eller inte.).

Jag är inte helt vän med WordPress än…

Men det kommer väl. Just nu funderar jag på hur jag ska ändra profilbild (där till höger under ”Vem bloggar här”). I kontrollpanelen kallas den ”Gravatar”. Vad är en ”Gravatar” och hur ändrar jag den? När jag försöker får jag bara upp ett fönster som säger ”Stäng det här fönstret om det inte stänger sig själv”. Och det känns ju inte helt rätt.

EDIT: Det löste sig genom att gå direkt till Gravatar.com

WordPress, du började med att krascha helt samma dag jag byter. Nu gör du det svårt för mig att fixa avatar. Skärpning.

Please Robme.com använder Foursquare för att hitta offer

Inga tjuvar härDen brittisk sajten Please Rob Me använder bland annat Foursquare för att visa hur positionieringstjänster kan användas av tjuvar för att hitta tomma lägenheter och hus. Ytterligare en fara med internet alltså och till exempel Metro skrev om det. Och det är klart, berättar man var man är så vet ju tjuvar också det. Om de följer en på Foursquare. Men som bloggen Waxy.org visar så är fenomenet inte nytt. Redan 1977 varnades det för att sätta in begravningsannonser i tidningen, eftersom tjuvarna då förstod att hemmen stod tomma. Och 1983 gavs rådet att inte säga ”Jag är inte hemma” på telefonsvararen, utan ”Jag kan inte svara just nu”, för att lura potentiella inbrottstjuvar.

Inget nytt under solen alltså.

EDIT: Och som en av kommentarerna på Waxy skriver:

You know, if you aren’t constantly updating the Web with your status, it can only mean that you are traveling so far away from home that you can’t get (or afford) a good Internet connection.

Thieves will notice this and rob your home in your absence.

Nu kan man fuska i GPS också

Jag gillar Foursquare och positionering. För den som inte fått chansen att prova är Foursquare en tjänst där man via sin mobils GPS/Wifi-positionering kan visa för sina vänner var man är någonstans. Det är dels lek, man vinner medaljer ”badges” och samlar poäng, men målet för Foursquare är att nå en bredare massa och göra det till en användbar tjänst. Så här skriver Foursquare själva:

People use foursquare to ”check-in”, which is a way of telling us your whereabouts. When you check-in someplace, we’ll tell your friends where they can find you and recommend places to go & things to do nearby. People check-in at all kind of places – cafes, bars, restaurants, parks, homes, offices.

You’ll find that as your friends use foursquare to check-in, you’ll start learning more about the places they frequent. Not only is it a great way to meet up with nearby friends, but you’ll also start to learn about their favorite spots and the new places they discover.

När man är den som checkat in flest gånger, blir man dess borgmästare ”Mayor”. Vilket, åtminstone i USA, kan ha sina fördelar:

It may sound a little silly until you see the list of places that are offering freebies to our mayors – free coffees, free ice-cream, free hotel stays – it pays to be a foursquare loyalist and check-in whenever you go!

Men allt det här bygger ju på att systemet funkar. Och nu har en användare visat att det är rätt lätt att fuska. Jim Bumgardner, programmerare som har bloggen KrazyDad började med att bli Mayor för Nordpolen:

At some point last week, I devolved into a 12 year old hacker, and I spent many spare hours (and my computer’s spare cycles) abusing the system with a set of scripts operating fake accounts. Not only did I add new venues like the North Pole, but I started persistently checking into coveted landmarks, like the Statue of Liberty.

Han kom på att det ganska lätt går att skicka vilka koordinater som helst till Foursquare för att på så sätt lura systemet. Inte bara det, det går att checka in och ut ur ställen via skript, alltså små datorprogram, automatiskt.

Eventually I amassed a huge number of mayorships, spread among multiple accounts, including the Statue of Liberty, Mount Rushmore, the Lincoln Memorial, Stonehenge and the Taj Mahal, as can be seen inthis screen snapshot.

Bumgardners program gjorde att han fritt kunde låsa upp nya badges, bli mayor där han själv ville och han avslutade med att:

Finally, I started giving people free sailboats. I found that if you checked into a venue tagged “boat,” you automatically get the awesome “I’m on a boat” badge; and unlike the other badges, it only requires a single check-in. So I started identifying high-traffic places via the above Twitter search, and then adding the tag “boat”. Suddenly, visitors to metropolitan airports and various sports arenas got free sailboats for Valentine’s Day.

Varför är detta ett problem? Tja, förutom att det förstör det roliga för alla vanliga användare, så innebär det att Foursquare får svårare att professionaliseras. Vilket ställe skulle, som bilden ovan, vilja ge bort fri öl till en person som tycks vara där ofta, om det visar sig att det bara handlar om fusk?

Sen var det rätt friskt skrivet. Plus att en av Foursquares grundare ger sig in och kommenterar.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Twitter=Stödord FTW!

Kommer ni ihåg i skolan, att lärarna alltid sa att man skulle skriva ”stödord”? Tror jag hörde ordet ”stödord” regelbundet från 7:an till 9:an, sen försvann det. Stödord skulle man använda när man skulle hålla föredrag, för att slippa titta ner hela tiden och läsa innantill.”Stödord” var också något man skulle använda när man antecknade under lektionerna. Vi hade till och med en NO-lärare som ibland lät oss använda våra anteckningar på skriftliga förhör – bara för att uppmuntra oss att skriva stödord under lektionerna.

Nu är de tillbaks, stödorden. Twitter är utan tvekan världens bästa stödordapplikation. Jag twittrar under nästan alla offentliga möten jag är på. Jag har min telefon framför mig och efter varje anförande, så twittrar jag ut vad som sas. Från början handlade det om att se till att andra som följer mitt twitterflöde skulle få del av vad jag såg och hörde. Men jag upptäckte snart att jag kunde använda det själv när jag åter satt bakom min kontorsstol och skulle försöka sammanfatta vad mötet/konferensen/föreläsningen handlat om.  Plötsligt blir det glasklart vad det var de menade hela tiden i skolan med allt tjatet om ”stödord”. Twitter=stödord. Jag skrev i princip hela mitt EBU-inlägg utifrån det jag twittrade på plats. Its the shit. Några korta rader om centrala punkter gör att man snabbt får ihop exakt vad som hände och twitters begränsning på 140 tecken gör att man alltid skriver sammanfattande redan från början.

Wunderbar.