Leksaksbloggen där barn recenserar leksaker

Jag letade på nätet efter en ”robot”, eftersom min dotter önskar sig en sådan (som kan prata och gå) i julklapp. Jag misstänker att det kommer sig av att hon sett filmen Robotar, vilket väl också ger en hint av vilken typ av robot det handlar om. I vilket fall snubblade jag över bloggen Leksakerna på nätet, där Johan bloggar eftersom:

Jag har skapat denna blog för jag är intresserad av att ta reda på vad barnen tycker om de leksakerna som de får av sina föräldrar. Är det så att vi föräldrar vet bäst vilken leksaks som “mitt” barn vill ha eller kan det vara så att vi ser till oss själva vilken leksaks som vi helst själva skulle leka med.

En fantastisk blogg, med kopiöst många ambitiöst testade leksaker, där bloggarens egna och bekantas (?) barn är testpatruller. Som vanligt när jag springer på något genialt blir jag irriterad över att jag inte kom på det själv.

Twitgoo tar över dina bilder och släpper dem helt fria

Nu har jag kollat med jurister och det verkar mycket riktigt som att Twitgoos avtal innebär att bilder man twittrar ut släpps helt fria för alltid.

Vill du behålla kontroll över dina bilder kan det alltså vara en bra idé att hitta en annan tjänst.

Däremot tycks Photobucket, som äger Twitgoo, ha ett annat avtal för övriga Photobucket. Där står det:

After you remove your Content from the Photobucket Website we will cease distribution as soon as practicable, and at such time when distribution ceases, the license to such Content will terminate. If after we have distributed your Content outside the Photobucket Website you change the Content’s privacy setting to ”private,” we will cease any further distribution of such ”private” Content outside the Photobucket Website as soon as practicable.

Nostalgisöndag: Dokumentär om Netscapes sista dagar.

2000 slutfördes dokumentären Code Rush. Den handlade om webbläsarföretaget Netscapes sista dagar i slutet av Dotcom-eran och visades på amerikanska PBS. Sedan dess har den varit gömd i arkiven.

Nu (eller nåja, i somras), valde skaparen, David Winton att släppa den fri (under Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 3.0):

They’re encouraging everyone to use the documentary in new ways, remixing or reusing the footage for any non-commercial use.

För er som var med under Netscapes uppgång och fall är det en fantastisk upplevelse att se företaget från insidan under slutet när det till slut såldes till AOL. Läs mer om varför skaparna släpper den fri (inklusive råmaterialet) här.

Ladda ner filmen i hög kvalitet här, eller titta direkt:

(Vill ni sedan fortsätta Internetnostalgin, rekommenderar jag P3 Dokumentärs ”IT-Bubblan”. Finns att ladda ner här.)

Läs även andra bloggares åsikter om

Mobilspel producerade i Nordkorea

Jag upptäckte precis att Nordkorea har en Youtubekanal för att visa upp de spel till mobiler de tar fram (eller Nordkoreas företag Nosotek för att vara exakt).

Här är ett exempel:

Så här skriver de på sin officiella sida (DPRK=Democratic People’s Republic of North Korea):

In DPRK, software engineers are selected from the mathematics elite and learn programming from the ground-up, such as assembler to C+, but also Linux kernel and Visual Basic macros.

Among them, Nosotek has attracted the cream of local talent as the only company in Pyongyang offering western working conditions and Internet access.

Mot bakgrund av att de inte har allmän mobiltelefoni, 2009 fanns 69,000 3G abonnemang i hela Nordkorea, så är det ju intressant att de lägger pengar på spel…

EDIT: Deras företagsmotto är ”Secrecy, Skills, Dedication”. ”Secrecy”? För mobilspel?

Läs mer om Nordkorea och nätet här.

Inlägg på Fansidor på Facebook försvinner

Jag har försökt få ordning på ett antal Fansidor på Facebook. Fansidor är alltså företags alternativ till vanliga personliga sidor. Jag gillar fansidor, bortsett från att jag tycker att det är jönsigt att kalla dem som väljer att följa en sådan sida för ”fans”.

Men till skillnad från de personliga sidorna, så tycker jag inte att fansidorna känns helt stabila. Inlägg från ”fans”, alltså personer som följer sidan, kommer och går och jag har till och med varit med om att andra sidors postningar dyker upp på dem jag ansvarar för. Det här med att fans inlägg försvinner är extra allvarligt eftersom det kan upplevas som om folk blir censurerade. När man upptäcker att ett inlägg är borta så är det ju rimligt att tro att det är administratörerna som tagit bort det, inte att sajten själv trollat bort det.

Jag har försökt felanmäla det här, men för att vara en plats som fokuserar helt på kommunikation är det magnifikt svårt att få någon reaktion från företrädare för Facebook.

Sajten Mashable tycks ha haft mer tur när det hände dem i oktober. Men de fick beskedet att felet var löst. Vilket inte tycks stämma (Alternativt så missar jag något i funktionaliteten. Typ någon ”göm inlägg”-funktion.)

Det visade sig att jag inte är den enda som har upplevt bekymmer med försvunna poster, på diskussionssidan för ”Facebook Pages” skriver fler. Trots det, ingen reaktion från Facebook.

Och jag kan för mitt liv inte begripa att Facebook, av alla sajter, inte förstår vikten av att kommunciera med sina användare. Hade jag varit Facebook hade jag naturligtvis svarat i tråden. Förutom det självklara, att faktiskt lösa problemet.

Är det någon annan som någonsin fått kontakt med Facebook?

Läs även andra bloggares åsikter om

Grupper utan admin kapas på Facebook

Jag fick följande länk i ett (re) tweet från Mymlan:

Min kära fru upptäckte just att jag var medlem i en Facebook-grupp med namnet “Vi behöver hjälp mot svenskfientligheten” – en grupp av Sverigedemokraterna för Salem-demonstrationerna. Hon blev förvånad, och det blev jag med: inte har jag gått med i den gruppen?

(…)

Slutsats: jag och andra har på något sätt kidnappats in i gruppen.

Sky News skrev om det här i början av månaden. Då var det en grupp som kallar sig ”Control your info” som tog över hundratals grupper för att visa på en miss i hur Facebook hanterar adminrättigheter för grupper. Det handlar om att grupper på Facebook som överges och därmed saknar admin, kan tas över av vem som helst:

They found if the administrator of a Facebook group leaves, any user can appoint themselves as a replacement.

Hundreds of groups have been affected, all receiving the same warning: ”Hello, we hereby announce that we have officially hijacked your Facebook group

Det var aktuellt i svenska media för ett tag sedan också, då en grupp mot övergrepp på barn kapades och gjordes om till en pedofilisida.

Tills dess att Facebook fixar det här är det alltså en bra idé att kolla igenom vilka grupper man tillhör…

EDIT: Enligt MacDanne så är det redan fixat:

Facebook har nu spärrat möjligheten att ta över grupper. Om en grupp blir utan administratör, så kan ingen längre ta över gruppen. Det gick tills för några dagar sedan, så denna spärr är ganska ny.

Läs även andra bloggares åsikter om


Vem äger bilder man delar på Twitter?

Allt arbete med att tolka Facebooks regler fick mig nyfiken på vad som gällde för Twitter. Jag brukar dela bilder jag tar med min mobiltelefon med hjälp av ett program som heter Twidroid. Eftersom Twitter är helt textbaserat betyder det att mina bilder först hamnar på en annan sajt och därefter läggs en länk upp i mitt Twitterflöde.

Men vilka regler gäller? Jag var tvungen att testladda upp en bild för att se var den hamnade. Det visade sig att Twidroid använder Yfrog. Yfrog i sin tur använder vad det verkar ImageShack, åtminstone är det Imageshacks användaravtal som gömmer sig under Yfrogs Terms & Conditions:

Vad står det alltså i ImageShacks avtal? Först vad man inte får posta, pornografi, nakna kroppar, bilder man inte har upphovsrätt till osv. Sista raden är möjligen inte helt oproblematisk för företag som twittrar. Man får inte ladda upp:

Files intending to harass or spam, or promote anything for commercial profit.

Sen vad det gäller upphovsrätt är avtalet rätt klart:

All files are copyright to their respective owners. ImageShack directs full legal responsibility of files to their respective users. All other content copyright ImageShack. ImageShack is not responsible for the content any uploaded files, nor is it in affiliation with any entities that may be represented in the uploaded files.

Ägarna har all copyright, ImageShack är inte ansvariga för något. Glasklart.

En annan vanlig värdsajt för bilder till Twitter är Twitpic. De förbehåller sig rätten att visa och distribuera bilderna på Twitpic och ”anslutna sajter”:

Copyright

By uploading your photos to Twitpic you give Twitpic permission to use or distribute your photos on Twitpic.com or affiliated sites

All images uploaded are copyright © their respective owners

Man kan kanske undra vad ”anslutna sajter” är, men vill man vara snäll avses säkert förhållanden som Yfrog/ImageShack, alltså två sajter som samverkar. Det jag saknar är det Facebook har, en klausul om vad som händer om jag tar bort min bild. Får de trots det fortsätta att ”använda och sprida” mina bilder då?

En tredje vanlig bildvärdsajt för Twitter är Twitgoo. Deras avtal liknar det Facebook hade tidigare, det vill säga långt, detaljerat och inte helt lätt att följa:

Twitgoo does not claim any ownership rights in the text, files, images, photos, video, sounds, musical works, works of authorship, applications, or any other materials (collectively, ”Content”) that you post on or through the Twitgoo Services. By displaying or publishing (”posting”) any Content on or through the Twitgoo Services, you hereby grant to Twitgoo and other users a non-exclusive, fully paid and royalty-free, worldwide, limited license to use, modify, delete from, add to, publicly perform, publicly display, reproduce and translate such Content, including without limitation distributing part or all of the Site in any media formats through any media channels. Content will be publicly available, and Twitgoo and other Users may copy or display Content outside of the Twitgoo Services through the quick link feature or through any other display mechanisms.

De nöjer sig inte med att ge sig själva rätten att ”använda, ändra, ta bort från, lägga till, visa och reproducera” etc de bilder man lägger upp. De lägger även till ”other users”.

Såvitt jag kan begripa innebär det något i stil med public domain, alltså i princip helt fritt användande av vem som helst, vilket kanske inte alla är medvetna om.


Man vaknar ur koma efter 23 år – men är det på riktigt?

Flera tidningar (Ab, Exp, DN tex) har i veckan rapporterat om Rom Houben som legat i koma i 23 år. Som genom ett under har läkare nu upptäckt att han varit vaken hela tiden och nu kan han alltså kommunicera med omvärlden (Se film här eller här).

Eller inte?

Skeptikern, James Randi, grundare av James Randi Educational Foundation, skriver på sin blogg:

This is yet another obvious example of abysmal, practiced, purposeful ignorance by medical personnel – including Dr. Snyderman and her staff who prepared this piece. I cannot understand how anyone, professional medical person or layman, can continue to believe that the farce known as ”Facilitated Communication” [FC] represents anything other than a fantasy that was begun back in 1977, when an Australian woman named Rosemary Crossley came up with the idea that autistic persons could express their thoughts via a keyboard when their hand was ”supported” by what she called a ”facilitator.” In 1989, Douglas Biklen, a sociologist and professor of special education at Syracuse University, eagerly took up her cause, and as a result vast sums were donated to SU by friends and family members of autism victims – money that was simply wasted in futile ”research.”

James Randi har gjort sig känd för sin envisa kamp att avslöja scharlataner och lurendrejare, och för sin belöning på 1 miljon dollar till den som kan upprepa paranormala förmågor under kontrollerade former. Han skriver om tekniken som används:

The ”facilitated communication” process consists of the ”facilitator” actually holding the hand of the subject over the keyboard, moving the hand to the key, then drawing the hand back from the keyboard! This very intimate participatory action lends itself very easily to transferring the intended information to the computer screen. In the video you have just viewed, it is very evident that (a) the ”facilitator” is looking directly at the keyboard and the screen, and (b) is moving the subject’s hand. The video editing is also biased, giving angles that line up the head of the subject with the screen, as if the subject were watching the screen.

Lite som leken med ouijabord, eller som vi i Sverige säger ”Anden i glaset”. Läser man The Skeptic Dictionary om Facilitated Communication står det:

Most skeptics believe that the only one doing the communication is the facilitator. The American Psychological Association has issued a position paper on FC, stating that ”Studies have repeatedly demonstrated that facilitated communication is not a scientifically valid technique for individuals with autism or mental retardation” and describing FC as ”a controversial and unproved communicative procedure with no scientifically demonstrated support for its efficacy.”

Det hela skulle alltså kunna vara ett rent påhitt, där offret är komatosa Rom Houben. Ser man på tv-inslagen  känns det ju inte osannolikt.

Vem äger bilder och delat material som man postar på Facebook?

EDIT 26 november 2012: Eftersom det här inlägget sprids just nu vill jag bara skriva en kort rad om att Facebook egentligen inte gjort några ändringar sedan det skrevs när det gäller hur sajten hanterar upphovsrätt. Däremot är det inte längre bara 150 miljoner användare. Nu är det 1 miljard aktiva användare.  /C

Jag har alltid haft för mig att man i princip ger upp alla rättigheter när man postar bilder på Facebook. Jag tror det beror på att jag läste det på nätet någonstans runt 2007. Nu har jag ägnat några dagar åt att faktiskt ta reda på vad som gäller och jag blev förvånad hur enkelt avtalet ser ut. Och förhållandevis ofarligt.

Det kan inte vara lätt att formulera ett avtal som fungerar för 150 miljoner användare jorden över. Senast i februari i år blev folk arga när Facebook ändrade en paragraf vilket tycktes innebära att även om man raderade sitt konto så hade Facebook rätt att använda material från kontot, i all framtid. Och det känns ju lite olustigt som användare.

Problemet med juridiska texter är att de inte kan täcka allting. Skulle de göra det skulle de bli enorma, oöverskådliga och svårbegripliga. Å andra sidan, görs de korta och koncisa blir de samtidigt generella och knepigare att tolka.

Det här vet ju såklart Facebooks grundare om. När det stormade i februari skrev därför Mark Zuckerberg ett svar på kritiken ”On Facebook, People Own and Control Their Information” (läs det här).

I korthet säger han att det inte handlar om att de vill kunna använda materialet för alltid, utan att det har att göra med hur Facebook fungerar. Om man skickar ett meddelande till någon skapas två kopior, en hos avsändaren och en hos mottagaren. Om avsändaren sedan avslutar sitt konto, vill Facebook slippa ta bort det även hos mottagaren:

Our philosophy is that people own their information and control who they share it with. When a person shares information on Facebook, they first need to grant Facebook a license to use that information so that we can show it to the other people they’ve asked us to share it with. Without this license, we couldn’t help people share that information.

Avtalet har ändrats sedan februari förra året. I sin FAQ – Freqently asked questions – skriver Facebook numera:

Do I retain the copyright and other legal rights to material I upload to Facebook?
Yes, you retain the copyright to your content. When you upload your content, you grant us a license to use and display that content. For more information please visit our Terms of Use, which contain information about intellectual property, as well as your privileges and responsibilities as a Facebook user.

Lagar och avtal är alltså inte exakta, man måste tolka dem och ibland gissa vad de som skrivit dem egentligen är ute efter. Om man vill dela bilder och annat på Facebook, måste man därför bestämma sig för hur ond eller god man tror Facebook är.

Man får alltså fundera över vad man tror att Facebook menar med ”use and display”. En snäll tolkning är att det handlar om att de måste ha rätt att visa upp det på sajten på olika sätt, annars blir ju funktionen meningslös. Det är också i linje med vad Mark Zuckerberg skriver på sin blogg.

Läser man sedan deras Användarvillkor (”Terms of Use”) kan man läsa:

You own all of the content and information you post on Facebook, and you can control how it is shared through your privacy and application settings.

Vidare står det:

For content that is covered by intellectual property rights, like photos and videos (”IP content”), you specifically give us the following permission, subject to your privacy and application settings: you grant us a non-exclusive, transferable, sub-licensable, royalty-free, worldwide license to use any IP content that you post on or in connection with Facebook (”IP License”). This IP License ends when you delete your IP content or your account unless your content has been shared with others, and they have not deleted it.

Det innebär i princip att beroende på hur man ställer in sina sekretessinställningar så har Facebook rätt att använda fotona. Denna rätt upphör när man plockar bort bilderna (med undantag från delat material, precis som Zuckerberg skriver i sin blogg).

Men den betyder alltså inte att Facebook på något sätt tar över äganderätten till bilden. Det är det ”Non-exclusive” betyder. Hade det istället stått ”an exclusive… worldwide license to use all IP content” hade det inneburit att Facebook satt på alla rättigheter till bilden.

Det man kan vara orolig för är detta ”license to use”. Kan de ge bort mina bilder till annonsörer? Facebook skriver i sitt avtal:

We do not give your content or information to advertisers without your consent.

Kort och koncist.

Februariavtalet såg ut så här:

You hereby grant Facebook an irrevocable, perpetual, non-exclusive, transferable, fully paid, worldwide license (with the right to sublicense) to (a) use, copy, publish, stream, store, retain, publicly perform or display, transmit, scan, reformat, modify, edit, frame, translate, excerpt, adapt, create derivative works and distribute (through multiple tiers), any User Content you (i) Post on or in connection with the Facebook Service or the promotion thereof subject only to your privacy settings or (ii) enable a user to Post, including by offering a Share Link on your website and (b) to use your name, likeness and image for any purpose, including commercial or advertising, each of (a) and (b) on or in connection with the Facebook Service or the promotion thereof.

När det publicerades blev det alltså en webbävning. En Facebookgrupp skapades, såklart, med målet att få till stånd en ändring av Användarvillkoren. Någon gång under våren svarade Facebookmedarbetaren Barry Schnitt gruppen (läs hela brevet på gruppens sida):

We do need certain licenses in order to facilitate the sharing of your content through our service. That’s where the Terms of Use come in. The fact that you’ve raised the questions you have is proof that we haven’t done a good job explaining these licenses in the actual language of the document. In fact, as we were working to answer your questions, we realized the new version of the Terms might technically permit some of the hypothetical situations people have offered.
(…)
In the meantime, we’ve decided to revert to the old Terms as we work to address this.

De nya reglerna från februari 2009 blev alltså kortvariga och i augusti dök en ny version upp, rejält förkortad. Det är det avtalet som gäller idag. Jämför man med februariavtalet är det tydligare, kortare och de detaljerade avsnitten om att kunna ändra på, översätta, anpassa etc är borttagna.

Personligen tycker jag det är helt rimliga vilkor. Jag ger dem rätt att hantera bilder på Facebook, det är själva idén med hela Facebook. Om jag inte vill visa mina bilder kan jag ställa in mina säkerhetsinställningar så att de inte visas och då får Facebook enligt sitt avtal inte sprida bilderna. Och de kommer inte ge mitt material till annonsörer utan att fråga först.

Til syvende og sidst handlar det om hur ond/god man tror Facebook är. Hur viktigt är det att vara på Facebook och hur orolig är man för att bilderna ska användas på fel sätt.

CNET skrev om Facebook när reglerna ändrades i februari i år:
Facebook: Relax, we won’t sell your photos.

Efter fadäsen med februari-avtalet satte Facebook upp en särskild sida för diskussioner om Användarvillkoren. Den hittar du här. En intervju med Barry Schnitt publicerad på Sitepoint finns här.

Läs även andra bloggares åsikter om

Läs också vad som gäller på Twitter

LOLspeak FTW!

Jag gillar internet-memes. Internet har varit allmängods så länge att det nu finns en gememsam kultur och fenomen som utvecklats uteslutande på nätet. LOLspeak är ett exempel.

LOLspeak är en blandning av vanliga felstavning på nätet (”teh” istället för ”the” tex), att skriva som det låter (”dat” istället för ”that”), överanvändadet av utropstecken (!!!!!!!), vanliga förkortningar (”LOL” såklart, ”WTF!, OMG!”) och ersättandet av bokstaven ”S” med ”Z” (”Animulz”). I grunden är LOLspeak ett sätt att driva med hur engelskspråkiga tonåringar tenderar att uttrycka sig på nätet.

En del av LOLspeakkonventionerna har att göra med själva skrivprocessen att göra. Vanligt är till exempel att meningar slutar med ”!!!!!111111111”. Det beror på att man efter att ha dragit iväg fem-sex utropstecken, tappar skifttangenten så att det blir ettor istället. Detta har sedan vidareutvecklats till att faktiskt skriva ut ettan: ”!!!!!!!1111oneoneone”.

Presto, ett Internet-meme är fött. Här är Bibeln översatt till LOLspeak (Klicka för större bild):


När man sedan tillämpar LOLspeak på slumpmässigt googlade bilder av söta katter så är ännu ett Internet-meme fött – LOLcat:


Se fler LOLkatter:
I can haz cheezeburger

Läs mer om LOLspeak:
Lolspeak 101

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Hur äldre män får mat

Vad skönt att leva 2009. Förutom Twitter, Facebook, Smartphones, mobilt bredband, högupplöst film och allt annat fancy, känns det skönt att jag kan fixa mat själv.

Jag handlade nämligen på Konsum idag. Framför mig i kassan stod en dam, 80+. Hon vankade oroligt av och an, och när det var hennes tur, lyfte hon upp en kartong färdigmat efter en annan. Till slut stod fem stycken ”Dafgårds Grillbitar” i en hög på bandet och damen vände sig nervöst till kassörskan:

– Är de bra de här? Är de goda?

Kassörskan vred på sig besvärat och efter någon sekund:

– Nej, ska jag vara ärlig är jag inte så förtjust i de där.

– Jaha, men är de något att ha, vad kostar de? Jag har fyra kuponger.

Nu var det två kassörer på plats. De kom överens om att ”De funkar”. Damen såg inte ut att vara helt säker på vad det innebar att Grillbitarna ”funkade”, men det fick passera.

– Ja, då har maken något så han klarar sig när jag är bortrest.

Kassörskan:

– Ja, det är ju tur, karlar klarar ju inte alltid sånt.

Bam. Där bakom stod jag, ”karl”, med fyra månaders bebis i vagn, barnmat, blöjor, toapapper, middag på bandet och snart på väg att hämta fyraåring på dagis. Jag kände mig plötsligt något alldeles ofattbart kompetent. Ställ mig brevid damens make så är jag MacGyver. Jag behärskar inte bara mejeridisk och barnhylla, utan även klockan och småbarnskläderskoordination.

Fan va skönt att leva 2009. Inte bara ur ett större perspektiv, att det är bra för samhället att män kan fixa ihop middag själva. Jag sätter mig också in i farbrorns synvinkel. Han är så vilsen i livet att när frun reser bort tvingas han livnära sig på mikrat segt hackat nötköttsbottenskrap med pressad potatis och ”ärtor”. Och tantens – tänk vad hon kunde ägnat tiden åt om hon slapp utfordra hjälplös man.

Varför kan man ta bort sina Facebookkommentarer?

Varför kan man ta bort kommentarer man gjort på Facebook? Visst, jag förstår själva funktionen och jag har använt den flera gånger. Ibland skriver man fel, är otydlig, hårdare än vad man avsåg eller har för många stavfel, då vill man gärna ändra.

Men Facebook i sin vishet har ju gjort att man inte bara får e-postaviseringar när man lämnar en kommentar, de har också sett till att kommentaren inkluderas i mejlet. Då blir ju hela ”Ta bort” funktionen meningslös.

Rätt sätt hade såklart varit om e-postaviseringen bara innehöll just en avisering ”Nu har någon kommenterat ditt inlägg”. Så får man kolla själv.

Läs även andra bloggares åsikter om

Snälla Google, städa bland tjänsterna!

Jag har en mobiltelefon med Android som operativsystem. Alltså Googles egna mobiloperativ. Det betyder att min telefonbok är samma som min kontaktlista på Gmail. Jättebra eftersom det innebär att jag kan lägga till och ta bort nummer vid datorn, istället för att sitta och knappa i mobilen, och jättebra eftersom jag kan köpa ny telefon utan att behöva kopiera över en massa kontaktuppgifter.

Men eftersom Google aldrig sätter ihop sina olika tjänster, utan mest klistrar ett ”Google” över, så är min telefonbok ett myller av märkliga poster. Det beror på att jag förutom Google i telefonen också använder Picasa för mina foton och testar Google Wave.

Picasa har en smart funktion för att känna igen ansikten. Det betyder till exempel att jag kan välja att visa alla bilder som min dotter är med i. Jättefint. Google är nästan Applebra på det sättet – de hittar finurliga funktioner som man gärna använder.

Google Wave å andra sidan är bara i testfasen än, men det är alltså en tjänst som ska ersätta chatt, mail, snabbmeddelanden och så vidare. Säkert jättebra.

Var för sig är dessa tre, telefonbok via Gmail, Picasa och Google wave jättebra. Men eftersom Google består av något så fint som en ”platt organisation”, så tycks ingen ha tänkt på vad som händer när någon använder dem allihop. Det betyder att jag nu i min telefonbok har nästan hela min dotters dagisklass (eftersom jag lagt till deras ansikten i Picasa). Jag kan inte ringa ”Noel”, 3,5 år, men hans namn finns med i min telefonlista. På samma sätt finns ”tweety-wave@appspot.com” med (det är alltså en Google Wave kontakt man använder för att twittra med).

Dessutom lägger telefonen själv till alla som ringer som inte redan är med i telefonboken. Detta leder till en gröt av helt ointressanta, ofta felaktiga, kontaktuppgifter, varav ett helt gäng är dubletter (till exempel klarar Google inte av att koppla ihop flera exakt likadana namn till en post, istället bidrar varje program, Picasa, Wave och Gmail, med varsin).

Effekten blir att jag nu funderar på att sluta använda både Picasa och Wave för att hålla telefonlistan ren. Allt detta för att Google inte vill ha chefer.

Läs även andra bloggares åsikter om