Google raderade Piratebay.org-länken av misstag

Tydligen var bortplockandet av Piratebay.org från sökresultaten ett misstag:

”Google received a (Digital Millennium Copyright Act) take-down request that erroneously listed Thepiratebay.org, and as a result, this URL was accidentally removed from the Google search index,” Google said in a statement. ”We are now correcting the removal, and you can expect to see Thepiratebay.org back in Google search results this afternoon.”

Later, Google updated it’s statement: ”The removal appears to be an internal error and not part of a DMCA request.”

Läs mer hos CNET och Joinsimon.

Det nya piratkriget

Sedan den stora urladdningen i och med IPRED och Piratebayrättegången har, tycker jag, fokus flyttat från krig mot piratkopierare, till inbördeskriget mellan upphovspersonerna, författare och musiker, regissörer och deras respektive förläggare och skivbolag. Jag tänkte försöka sammanfatta lite, om inte annat för min egen skull.

Att kreatörer krigar med dem som ska ge ut deras verk är inget nytt, jag skrev om att Jan Guillou var den första som bröt med sitt förlag när han 1999 lämnade Norstedts och började ge ut sina böcker själv. Hans skäl var att han tyckte han fick för lite av vinsten.

Trent Reznor från banden Nine Inch Nails, ger ut sina verk själv, och Techdirts Mike Masnick kallar hans affärsmodell för ”CwF + RtB=$$$”, vilket utläses ”Connect with Fans, give Reason to Buy = Earn money”. Trent ger bland annat bort sin musik, men säljer sedan luxuösa boxversioner med god förtjänst. För att nämna ett exempel.

Valve – datorspelsutvecklarna bakom Half Life, hamnade i konflikt med sin utgivare Vivendi, när de började distribuera sina titlar digitalt via nerladdningstjänsten och onlineaffären, Steam.

Magnus Uggla blev förbannat på Spotify, men kanske främst sitt eget skivbolag, när han upptäckte dels att han inte fick så mycket per spelad låt som han trodde, dels upptäckte att hans eget skivbolag ägde andelar i Spotify. Som alltså inte betalade tillräckligt. Han lovade att dra tillbaks alla sina låtar från Spotify (men i skrivande stund finns de kvar…)

Linda Skugge – har grundad sitt eget förlag, Vulkan, med print-on-demand som affärsidé och skrev under hösten en debattartikel där hon argumenterade för att förlagen inte klarar av att anpassa sig till den nya verkligheten.

Unni Drougge återtog kontrollen över sina böcker från sitt förlag och gav bort dem på USB-minnen på Bokmässan. Har nu börjat publicera sig på Vulkan.

Spelaffärer i Europa hotade med att bojkotta Sonys nya bärbara spelenhet, PSGo, eftersom alla spel till den levereras digitalt. De var helt enkelt missnöjda med att sälja en hårdvara när de senare inte kunde tjäna pengar på att sälja spel till den.

På en konferens jag var häromdagen hörde jag dessutom att Författarförbundet och förläggarna är oense om Googles bokprojekt (läs mer om det här). Författarförbundet, som alltså företräder författarna (duh!), är positiva, förläggarna negativa. Jag googlade när jag kom hem och hittade en artikel i SvD som stödjer detta:

Författarförbundets åsikt, förmedlat av dess ordförande Mats Söderlund, är att Google gynnar författarna mer än det avtal som Bonniers själva erbjuder sina författare gör. Svenska förläggarföreningen säger å sin sida att Googles affärsmetod är helt orimlig – ska alla svenska böcker hamna i Googles arkiv utan att en enda svensk författare eller förlag har kontaktats? Ja, Förläggarföreningen menar till och med att hela upplägget strider mot Bernkonventionen.

Författarna ser en chans att tjäna pengar, förläggarna förmodligen en risk att få mindre av dem. Bokbranschen har ju annars varit relativt förskonad från det som film- och skivbranschen ”drabbats” av, alltså digital piratkopiering. Det är lätt att fildela en låt eller film, svårare med en bok. När läsplattorna slår igenom stort, och det är tror jag bara en tidsfråga, så hamnar de i samma sits som alla andra. Amazon i USA satsar stenhårt på sin populära läsplatta Kindle, även om det inte är helt utan problem – i somras fick de kritik för att de fjärrraderade redan sålda böcker från användarnas läsplattor.

Och alltihop handlar om pengar. Varifrån ska de komma, vem ska få dem och hur mycket? Jag tänkte försöka sammanfatta även det, men nu har den här posten blivit så lång, att jag får återkomma senare i en ny.

Vådan av att köpa spel i förväg

Jag älskar ju Steam eftersom det är ett så fantastiskt bekvämt sätt att inte bara köpa utan också hantera (installera/avinstallera/flytta osv) dem. Dessutom har de ett piggt sätt att bedriva kampanjer – ibland släpper de till exempel spel helt gratis under en begränsad period, gamla spel får påtagliga prisnedsättningar och så vidare.

Före sommaren så släpptes ett Red Faction-paket som innebar att om man förbeställde Red Faction Guerilla, så fick man föregångarna i serien, alltså ettan och tvåan gratis och omedelbart. Dessutom tror jag att priset var nersatt – man fick alltså alltihop billigare än om man skulle köpt bara RFG när det väl släppts.

Problemet var att jag totalt glömde bort att jag hade köpt det – först igår kom jag ihåg och när jag tittade efter så låg det mycket riktigt där tillgängligt för nerladdning.

Och jag som i en månads tid svurit över att inget nytt fanns på spelfronten. Jag måste börja skriva ner när jag köper grejor i förväg.

Google plockar bort Piratebay.org

Idag plockade Google bort Piratebay.org ur sökresultaten. Kvar finns dock scamsajten ”Piratebay.com”, som ser ut som en torrentsajt, men som tar betalt för medlemsskap och förmodligen lurar av sina besökare pengar för ingenting.

Googles bortplockande av Piratebay riskar alltså att leda trafik till lurendrejare och URL-jackare, vilket i förlängningen gör nätet till en osäkrare plats. Man kan naturligtvis argumentera för att folk får hålla koll på vilka sajter de besöker. Å andra sidan, om man behöver googla efter ”Piratebay”, så är man förmodligen inte jättedatorvan och ett lätt byte för den skrupelfrie.

Vilket gör internet en mindre säker plats.

Och frågan är hur Google gör med sin ”egen Piratebay”. Alltså möjligheten att söka efter just torrents. Så här till exempel. Om syftet är förhindrande av spridandet av piratkopierat material måste det väl vara viktigare att ta bort ”torrent” som sökfilter, än att ta bort ”Piratbay.org”?

Jag måste säga att Googles handterande av det här känns väldigt… planlöst genomfört? Utan riktigt mål? Och poängen är alltså, börjar man plocka bort en sak, så blir frågan genast, varför just det och inte något annat? Varför Piratebay.org, men inte torrentsök? Varför finns Piratebay.com kvar, en sajt som försöker blåsa besökarna på pengar OCH möjliggöra samma fildelning som överallt annars? Varför det ena, men inte det andra?

Vill man vara snäll så kanske man ska tolka det som ett tecken på att Google egentligen inte vill plocka bort sökresultat, utan bara gör det när de absolut tvingas till det.

EDIT: Enligt IDG kan det vara porrbranschen som ligger bakom bortplockandet. Dåså, då är nätet säkert igen.