Svenska handlare skeptiska till e-bokläsare

Det verkar inte som om de svenska elektronikkedjorna är så intresserade av e-bokläsare:

– Vi har absolut ett intresse, men vi har inte fått några signaler än om att det finns någon särskild efterfrågan hos kunderna. Jag tror att det är lite tidigt, säger Anders Nilsen, vd på Elgiganten i Sverige.

Konstigt tycker jag. I USA går det ju lysande, är vi så annorlunda?

Nästa vecka släpper Barnes & Noble sitt svar på Amazons e-bokläsare Kindle, bilder finns här.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom om Ipred

Hovrätten slår fast att ePhone inte behöver lämna ut IPt till den FTP som blev det första ipred-ärendet i våras.

Så här skrev de i domen om hur de resonerade kring om verken verkligen var spridda:

På denna punkt var den avgörande frågan om det upphovsrättsligt skyddade materialet överförts till allmänheten eller endast till en begränsad krets. Eftersom det krävts inloggnings-uppgifter för att få del av filerna med ljudböckerna och det inte finns någon utredning om spridningen av inloggningsuppgifterna, anser hovrätten att det inte visats sannolika skäl för att ljudböckerna gjorts tillgängliga för allmänheten.
Hovrätten upphäver därför tingsrättens beslut om informationsföreläggande.

Det var väl precis det som många påtalade när anmälan kom i våras, att en lösenordsskyddad FTP kan vara precis vad som helst, en backup, en familjesamling, ett sätt att komma åt sitt eget material från hela världen. Länk till hovrättens pressmeddelande finns här.

EDIT: Nu har Svenska Förläggareföreningens VD uttalat sig (P3Nyheter):

– Jag kan inte kommentera det, men det är uppenbart att på den här servern har alla ljudboksförlagen funnits, alla kommersiella ljudböcker som någonsin tagits fram i Sverige har funnits där. Och de har inte funnits där för en persons enskilda bruk, utan det är tänkt, menar vi, för tillgängliggöra böckerna för en mycket stor mängd människor.

Och det kanske är där de missade målet. Lagstiftningen handlar om vad som är gjort, inte vad som är tänkt.

Läs även andra bloggares åsikter om

Aftonbladets nya – actionfilmsinnehåll som rubriker

Aftonbladet har gjort en formmässig innovation (nåja), de gör rubriker av handlingen i actionfilm (klipp ur dagens Aftonbladet.se):(Den undre är alltså en riktig nyhet). Jag tycker det ser märkligt ut, det ser ut som om det är en riktig nyhet och inte ett inslag i en film. Jag får känslan av att någon känt att ”Nehe, nu har vi för lite action bland nyheterna. Men hey! Vi kan ju alltid ta lite ur den där filmen vi köpt in.”. Onekligen ett sätt att fylla tiden fram till nästa spektakulära helikoptervärderån.

Det handlar om reklam för webonly-filmen The Rookie, en spinoff från 24 som hade premiär 2007. Aftonbladet har fått något slags ensamrätt i Sverige på att visa de mellan tre och tio minuter långa (”anpassade för webben”) webisodeavsnitten som gjorts av en av filmfotograferna från ”24”. Varför webbfilm inte kan vara mer än tio minuter lång berättar inte Aftonbladet.

Varför lyckas Google och Apple?

Därför:


Och därför misslyckades Vista:

Every time you want to leave your computer, you have to choose between nine, count them, nine options: two icons and seven menu items. The two icons, I think, are shortcuts to menu items. I’m guessing the lock icon does the same thing as the lock menu item, but I’m not sure which menu item the on/off icon corresponds to.

Läsplattan Kindle kommer till Sverige

Jag skrev tidigare om att Dan Browns senaste bok ,The Lost Symbol , har sålt bättre som e-bok än som ”vanlig” bok i USA. Skälet är läsplattan Kindle, den läsplatta som Amazon tagit fram själva. Nu kommer den till Sverige.

Kindle använder något som kallas e-bläck, vilket innebär att texten skapas av små mikrokapslar som med hjälp av elektrisk laddning formar sig som text. Fördelen är att man får en text som inte lyser, som vanliga skärmar, utan som känns mer som en ”riktig” text. De som vet något, hävdar att e-bläck är det som kommer göra att läsplattor blir något annat än bara en svartvit skärm.

Jag tror ju, som jag skrivit tidigare, att en bra läsplatta kommer revolutionera bokbranschen. Bokbranschen har ännu inte upplevt det som film- och musikbranschen gjort, digitalisering. Böcker är fortfarande analoga fysiska föremål som är omständiga att kopiera och tillverka, digitala böcker kommer ändra på det. För vissa kommer det vara ett problem att böckerna blir tillgängliga digitalt för en bred allmänhet. Storsäljarna kommer piratkopieras, Camilla Läckberg och Jan Guillou riskerar alltså att förlora på en bra läsplatta. Författare utanför topplistorna däremot kommer tjäna på den. Böcker som inte längre trycks eftersom det är för dyrt med en ny upplaga, kommer plötsligt bli tillgängliga för nya läsare. Förlagen kommer våga återutge äldre böcker eftersom risken är låg – man riskerar inte att sitta på kubikmeter av makulatur om det visar sig att ingen var intresserad. Och distributionen kommer bli i princip gratis – Kindle till exempel tar emot sina böcker via trådläst nätverk. Man beställer boken på internet och läser den sedan direkt i läsplattan. Smart.

Jag spekulerade tidigare om ett Spotify för böcker – där man mot en fast månadskostnad har tillgång till ett enormt bibliotek av böcker. Men det finns ju redan – Stockholms stadsbibliotek till exempel lånar ut e-böcker. Jag tittade därför på specifikationen för Kindle, för att se om jag kan läsa stadsbibliotekets böcker med den.

Men si, där hoppades jag för mycket. Stadsbiblioteket lånar nämligen ut sina böcker i skyddade mobi-filer och Kindle har bara stöd för oskyddade. Inte heller finns stöd för Adobe Digital Editions, det andra formatet som biblioteket använder.

Och det tror jag är största hindret mot läsplattor, att de låser in köparna i egna format. Amazon använder sitt format AZW och när man köper en bok så får man inte flytta över den till någon annan typ av läsare.

Det här gör en investering i e-böcker rätt riskabel – kommer jag kunna läsa mina fyrahundra böcker även om tio år? Hur ska jag göra om jag inte längre gillar Kindle utan vill byta till ett annat märke – förlorar jag då hela min boksamling (förmodligen)? För att inte tala om risken att bli av med böcker som man redan köpt. Tidigare i år raderade Amazon böcker som kunder redan köpt. De fick visserligen tillbaks pengarna.

Så frågan är om just Kindle står för revolutionen. Eller om vi får vänta lite till.

”Invites” det nya svarta.

För några år sedan var invites något som på sin höjd berörde en liten grupp utvecklare och deras kompisar.
”Invites”, för den som inte känner till det, är ett sätt att få tag på personer som kan testa ny programvara eller nya tjänster. Genom att få en ”invite” så får man möjlighet att testa innan något öppnas för en större allmänhet. Eftersom invites ofta sprids genom informella vägar och i begränsade grupper, så är det ett förhållandevis enkelt sätt att hitta bra personer som kan ställa upp och testa och ge feedback.

Invites blev känt för en större allmänhet med Spotify. Det krävdes, och krävs fortfarande, en invite för att få tillgång till gratisversionen av Spotify. I början var det svårt att få en invite, sedan blev det allt lättare (med bland annat fria invites om man hittade till en specifik IRC-kanal). Det startades till och med speciella sajter som gjorde det möjligt att få en invite. Sedan öppnades Premiumvarianten, där man betalar för access, och en Spotify-invite var inte längre lika viktig.

Förra veckan hade Twingly pressmöte för sin nya tjänst Twingly Channels och passade på att dela ut invites till dem som kom. Ungefär samtidigt delade Google ut 100,000 invites till sin nya tjänst Google Wave. Det intressanta var att vid bägge tillfällena fylldes Twitter och Facebook av folk som bad om invites. Inte främst programutvecklare, utan journalister, reklamare, folk från opinionsinstitut osv. Det gick så långt att folk började sälja invites på Ebay. Invites har blivit något mer än bara en inbjudan att testa något innan det släpps.

När invites inte längre gäller okända datorprogram utan framtida sätt för människor att kommunicera så blir det plötsligt viktigt att vara med tidigt. Genom att vara några månader före alla andra med kunskap om, säg nästa Facebook, så kan man ligga steget före konkurrenterna.

När tidningar inte längre är tidningar, utan ”Mediehus” och snart sagt alla som publicerar sig har en Facebook Page för att kommunicera med läsare eller kunder, så är varje vecka av försprång en konkurrensfördel. Och det gör en invite viktig. Fixa en invite är som att få starta loppet innan de övriga tävlande. Utöver det så är det självklart en egoboost att få en invite – det visar att man är någon.

Och under tiden fylls twitterfeedsen av ”Har någon en invite, snälla” från dem som blev utan.

"Invites" det nya svarta.

För några år sedan var invites något som på sin höjd berörde en liten grupp utvecklare och deras kompisar.
”Invites”, för den som inte känner till det, är ett sätt att få tag på personer som kan testa ny programvara eller nya tjänster. Genom att få en ”invite” så får man möjlighet att testa innan något öppnas för en större allmänhet. Eftersom invites ofta sprids genom informella vägar och i begränsade grupper, så är det ett förhållandevis enkelt sätt att hitta bra personer som kan ställa upp och testa och ge feedback.

Invites blev känt för en större allmänhet med Spotify. Det krävdes, och krävs fortfarande, en invite för att få tillgång till gratisversionen av Spotify. I början var det svårt att få en invite, sedan blev det allt lättare (med bland annat fria invites om man hittade till en specifik IRC-kanal). Det startades till och med speciella sajter som gjorde det möjligt att få en invite. Sedan öppnades Premiumvarianten, där man betalar för access, och en Spotify-invite var inte längre lika viktig.

Förra veckan hade Twingly pressmöte för sin nya tjänst Twingly Channels och passade på att dela ut invites till dem som kom. Ungefär samtidigt delade Google ut 100,000 invites till sin nya tjänst Google Wave. Det intressanta var att vid bägge tillfällena fylldes Twitter och Facebook av folk som bad om invites. Inte främst programutvecklare, utan journalister, reklamare, folk från opinionsinstitut osv. Det gick så långt att folk började sälja invites på Ebay. Invites har blivit något mer än bara en inbjudan att testa något innan det släpps.

När invites inte längre gäller okända datorprogram utan framtida sätt för människor att kommunicera så blir det plötsligt viktigt att vara med tidigt. Genom att vara några månader före alla andra med kunskap om, säg nästa Facebook, så kan man ligga steget före konkurrenterna.

När tidningar inte längre är tidningar, utan ”Mediehus” och snart sagt alla som publicerar sig har en Facebook Page för att kommunicera med läsare eller kunder, så är varje vecka av försprång en konkurrensfördel. Och det gör en invite viktig. Fixa en invite är som att få starta loppet innan de övriga tävlande. Utöver det så är det självklart en egoboost att få en invite – det visar att man är någon.

Och under tiden fylls twitterfeedsen av ”Har någon en invite, snälla” från dem som blev utan.

Det nya piratkriget 4

Hur ska upphovsmän orka att hålla på och hitta nya och kreativa sätt att sälja det som lätt kan kopieras. Hur ska de ha tid att författa, skriva och komponera?

Det är här förlagen kommer in. Idag är skivbranschen fokuserad på att sälja musik oerhört traditionellt -främst via CD-försäljning och vanlig marknadsföring (Annonser i bussar och tunnelbana till exempel) En person som Trent Reznor skulle lätt kunna döpa om sin verksamhet till ”Skivbolag 2.0” och signa upp andra artister.

Valve startade Steam som ett sätt att själva distribuera sina egna spel, framförallt Half Life 2. Idag finns mängder av icke-Valve spel tillgängliga via Steam, bland annat använder superjätten Electronic Arts dem för sina titlar och man kan argumentera för att Steam inte längre bara är ett självpubliceringssystem utan ett dataspelsförlag i sin egen rätt.

Snart slår läsplattorna igenom – i USA är Kindle redan en succé. På Amazon.com som ligger bakom Kindle säljer Dan Browns senaste bok bättre digitalt än som ”riktig” bok.

Tänk dig ett Spotify för böcker – där du betalar 99 spänn i månaden och får tillgång till samtliga titlar. I Sverige visas Nuut upp som ett exempel på läsplattor. Förmodligen är det mer pengar i det än musik – en låt lyssnar man fort på, men hur många böcker hinner man läsa på en månad? Trots det tror jag folk skulle betala 99 spänn för att ha ständig tillgång till de senaste böckerna.
Det skulle vara otroligt billigt för små författare att ge ut sina böcker – eftersom tryckkostnaderna är noll och det skulle ge möjlighet att hålla liv i äldre smalare titlar som annars gått ur tryck. Dessutom skulle det samtidigt gå att lägga på en social dimension – genom att användarna kan interagera med varandra i kommentarsfunktioner, betygfunktioner, tips, osv. Man kunde ha en rookie-del där nya författare får pröva vingarna. I och med att det inte kostar att trycka och ge ut, kan man göra så mycket mer.

Möjligheterna är enorma att hitta nya sätt att inte bara sälja de stora hittarna, utan också hitta sätt att föra fram det smala – det som Chris Andersson kallade ”Den långa svansen”.

Det nya piratkriget 3

Hur ska upphovsmän tjäna pengar när allt går att kopiera? Jag tänkte ge några exempel på försök som har gjorts att ta betalt för digitalt material, med varierande framgång.

Radiohead gjorde sig, extra, kända får några år sedan när de gav bort sitt album ”In Rainbows” med uppmaningen till fansen att de skulle betala så mycket, eller lite, de tyckte det var värt.

Det gick sådär verkar det som – de har återvänt till vanlig distribution:

”It was one of those things where we were in the position of everyone asking us what we were going to do. I don’t think it would have the same significance now anyway, if we chose to give something away again. It was a moment in time.”

De fick senare kritik för att de egentligen bara gjorde det för att få uppmärksamhet.

Nackdelen med en så enkel hantering, alltså att ge bort verken och uppmana folk att ge så mycket, eller lite, de vill är ju att det blir lite svårt att planera sin ekonomi. Man riskerar att reduceras till en tiggare.

Författaren Steven King hittade en annan väg, så tidigt som 2000. Han skrev sin bok ”The Plant”, kapitel för kapitel och tog en dollar per kapitel (som senare höjdes till två). Om tillräckligt många betalade, så fortsatte han skriva. Om för få gav pengar, skulle boken aldrig bli klar.
På så sätt skapade han ett incitament för konsumenterna att ge pengar. Det gick både bra och dåligt. Han satte en gräns på 75% – om färre än så betalade skulle han sluta. Efter fjärde delen sjönk andelen betalande till 46% och därmed tog det stopp. En femte och sjätte del som redan var skrivna släpptes också, men sedan dess har inga nya delar getts ut. Problemet var då att de som betalt (7 dollar för fem kapitel) blev arga för att de betalt för en bok som inte avslutats.

Att ha hot med som incitament kan slå tillbaks alltså.

Spotify använder gammal hederlig prenumeration för att få pengar: ”Betala en fast summa och konsumera så mycket du vill”. Men de har också en Freemiumtjänst, där man lyssnar gratis – men i gengäld måste lyssna på reklam. Spotify tycktes inte få riktig fart på annonsförsäljningen – Dagens Industri skrev tidigare i år att Spotify omsatte mindre än en liten pizzeria.

För att få in pengar behöver de alltså få folk att hoppa på Premiumerbjudandet som kostar 99 kronor i månaden och innebär att reklamen försvinner.
Därför är det kanske inte förvånande att Spotify i mobilen bara finns tillgänglig för dem som betalar de 99 kronor i månaden som det kostar. Det har å andra sidan vad det verkar blivit en stor succé. Spotify skiljer sig från vanliga onlinemusikaffärer i det att man aldrig laddar ner musiken och äger den. Man betalar alltså inte för själva ägandet, utan för lyssnandet. Att ha med sig all musik, utan att behöva synca, rippa och tagga som man ofta måste med mp3-samlingar och att kunna ha med all denna musik mobilt ger en närmast unik tillgänglighet. Konsumenterna tycks beredda att betala för denna tillgänglighet.

Ett nytt sätt att sälja dataspel lanserade dataspelstillverkaren Valve. De startade onlineaffären Steam, som var först med digital distribution av dataspel. Användarna installerar ett program, loggar in och sedan kan de köpa spel direkt digitalt. Men de erbjuder inte bara möjligheten att köpa spelen. Steam sköter nerladdandet, installerandet, ominstallerandet och hanterandet av spelen. För att installera ett spel man äger så högerklickar man på det och väljer installera. Vill man ta bort det gör man på samma sätt, men väljer ”ta bort”. Det gör det oerhört mycket bekvämare än det traditionella sättet med DVD-skivor. Dessutom uppdaterar Steam spelen automatiskt, något som ytterligare förenklar hanterandet. Även om man faktiskt laddar ner och installerar spelen, så liknar Steam Spotify – man upplever att ”spelen alltid finns där”, precis som med musiken och man slipper hålla reda på DVD-skivor (eller CD-skivor). Byter man dator kan man bara logga in på sitt Steamkonto och installera spelen igen. Nästa steg blir kanske att slippa nerladdningsdelen helt. Tekniken är på gång.

Doktoranden och debattören Rasmus Fleischer släppte i dagarna sin bok ”Det postdigitala manifestet”. Några missförstod hans ovilja att förse dem med en PDF-version och trodde att han inte ville ge bort den gratis. Vilket ju onekligen vore pikant eftersom han gjort sig känd som förespråkare av kopimi, viljan att kopieras. Men det var inte det Fleischer menade. Han menade att kopieringen i sig har ett värde och att det är bättre om fansen står för den. Han menar att något nytt skapas i själva kopieringsprocessen. Han tar betalt för pappersversionen, den analoga, och menar att PDF:en fyller ett annat syfte, att man hanterar boken annorlunda och läser den annorlunda:

För varje sålt pappersexemplar får jag viss procent av priset och oftast även en ny läsare. För en nedladdad pdf får jag visserligen inte ett öre och det är tveksamt om särskilt stor del av de nedladdade filerna ens blir ordentligt lästa innan de åter raderas. Å andra sidan kommer några av pdf:erna att förmå folk att beställa hem pappersprodukten för en bättre och mer långsiktig läsupplevelse. Andra personer, som redan har köpt och läst pappersboken, kommer att använda pdf-filen som smidigt referensmaterial.

Trent Raznor från Nine Inch Nails har hittat en liknande väg där han ger bort en viss del av sin produktion och säljer en annan. Med albumen Ghost 1-4 gav han lyssnarna flera olika alternativ att betala. Istället för att som Steven King hota fansen med att om de inte fortsätter betala, så får de inte hela produkten, så gav han olika fördelar beroende på hur mycket man var villig att betala. De första nio låtarna fanns som gratis nerladdning från hans sida. De övriga släppte han under en Creative Commons licens, som innebar att de som köpte dem fick dela dem hur de ville. Men för fem dollar fick man samtliga 36 spår och en 40-sidig PDF. För tio dollar fick man två cd-skivor och en sextonsidig bok. Sen tog han i. Han sålde en 75 dollars deluxbox, med en DVD, en blueray-skiva och en liten bok. Sen släppte han en 300 dollars ”ultra-deluxe limited edition package”. Den tillverkades bara i 2500 exemplar och alla signerades av Reznor. Samtliga sålde slut på under 30 timmar. 750,000 dollar på under 30 timmar, för musik som redan släppts gratis. Inklusive de andra paketen, sålde han för 1,6 miljoner dollar på en vecka. Det var bara ett exempel, han experimenterar med flera.

Modellen sammanfattas ”Connect With Fans (CwF) + Reason To Buy (RtB) = The Business Model ($$$$)”.

Trent Reznor gjorde också någon form av spel-historia när han som en av de första ”riktiga” artisterna skrev musik till dataspel – något som då hade rejält låg status – när han gjorde soundtracket till Quake. Inte bara det, spelet levererades med en CD som gick att spela i en vanlig CD-spelare. Man kunde alltså lyssna utan att spela spelet.

Ytterligare en som intresserar sig för hur fansen interagerar med honom är artisten Motoboy. När han upptäckte att fansen spelade i konserterna med sina mobilvideokameror gjorde han inte som andra artister – förbjöd kameror. Istället bad han fansen skicka in filmerna och så klippte han ihop dem till en ny musikvideo.

Trent Reznor verkar vara en av dem som anstränger sig mest för att hitta nya sätt att livnära sig på sin musik, genom att aktivera fansen. Frågan är om man kan kräva av alla att göra det. Vissa kanske bara vill eller kan skriva sina böcker, låtar eller filmmanus. Hur ska de ha en chans? Jag spekulerar lite i en sista avslutande post.

Det nya piratkriget 2

I en tidigare post försökte jag sammanfatta och exemplifiera hur klimatet hårdnar mellan upphovsmän och deras respektive försäljarorganisationer (skivbolag/bok- och spelförlag/filmbolag).

Jag slutade den posten med att konstatera att dragkampen handlar om konsumenternas pengar – hur ska man som upphovsman komma över dem, när nästan allt går att kopiera, enkelt och gratis? Finns det någon plats för skivbolag och förlag eller kommer alla sno/köpa direkt från upphovsmännen. Jag har hittat några olika sätt att tackla konsumenternas plånböcker.

Men först, varför piratkopierar folk? För att det är gratis? Tittar man på Piratebay, som fram tills nyss stått för lejonparten av all illegal fildelning, så är en sak rätt klar. Det är inte helt lätt att fildela med Bittorrentteknik. Vill man ha några få låtar av en artist så är torrenter helt enkelt inte särskilt praktiskt.

Om jag spaltar upp för och nackdelar med Piratebay-fildelning:

För:

  • Det är gratis.
  • Utbudet är stort.
  • Man hittar alla former av media på samma plats.
  • Avsaknaden av betalningskrav gör det enkelt och förhållandevis säkert
  • Det är snabbt – nya filmer och tv-avsnitt kommer upp fort på sajten.
  • Namngivningsstandard gör att det är lätt att hitta. Serienamn S01E2 Titel [Grupp] lär man sig fort.
  • Det finns ofta svensk text även till material som inte sänts i Sverige.

Emot:

  • Det är förhållandevis tekniskt krångligt.
  • Kvaliten varierar rejält. Det är svårt att veta vad man får. Vad är en cam? Vad är en TS?
  • Undertexterna är ofta horribelt dåliga.
  • Man måste ladda ner.
  • Olika format gör det krångligt för den ovane.

Sammanfattar man så går det att koka ner till ”Lågt pris i kombination med tillgänglighet är viktigare än hög kvalitet och enkelhet”.

DN hade i somras en stor artikel där de hävdade att för första gången i historien väljer konsumenterna bort bättre ljudkvaliteten:

Från stenkakan till vinylskivan till cd-skivan har ljudet kontinuerligt förbättrats. Men formatet som tog över efter cd blev varken högupplösta dvd-audio eller super audio-cd – utan en komprimeringsteknologi från 1991.

Komprimeringsteknologin är alltså välkända mp3. Fast de hoppade över två viktiga steg: Kassettbandet och hemmarullbandspelarna. Bägge möjliggjorde hemmakopiering, bägge hade sämre ljud än originalkällan (lp-skivor och cd-skivor). Kassettbandet blev så populärt att branschen myntade begreppet ”Hometaping is killing music”. I Sverige gick Tomas Ledin till storms ”Sluta knycka vår musik”, där han satte fokus just på kassettkopiering.

Trots riktigt usel ljudkvalitet så var kassettbanden alltså så populära att artisterna kände sig hotade. Samma sak med mp3 – det låter inte alltid särskilt bra, men det är populärt ändå. Tillgängligheten är viktigare än ljudkvaliten.

Jag tror samma sak gäller film- varför vill folk kolla på en film som kopierats genom att någon suttit med en hemmakamera i en biosalong och filmat av? Det ser fördjävligt ut. Svaret är tillgänglighet. Man får filmen kanske i förväg, utan att behöva lämna hemmet. Tillgängligheten är hög. Om tillgängligheten blir tillräckligt god, behöver filmen inte ens vara särskilt bra. Jag tycker jag ofta ser på forum på nätet hur folk pratar om att de laddat ner grejor de egentligen inte vet om de vill se/lyssna på/spela. Men eftersom tillgängligheten var hög, ladda de ner ändå.

Tittar man på TV-serier så har piratnerladdningen tvingat tv-bolagen i Sverige att tidigarelägga säsongsvisningarna här för att inte förlora tittare. Tidigare kunde det ta år innan populära tv-serier från USA visades i Sverige, idag handlar det om månader. Trots det laddar folk fortfarande ner och enligt sajten Torrentfreak ökar den illegala fildelningen av tv-serier. När Piratebay har avsnitten några timmar efter att de premiärvisades i USA, är det svårt att bli snabbare. Bloggen Second Opinion skrev om det i våras:

”Det är inte konstigt att hängivna Lost-fans laddar ner serien illegalt om möjligheten finns, istället för att sitta och vänta i två månader. TV-kanalerna agerar på ett sätt som gör att människor fildelar.”

Man tycks alltså kunna konkurrera med tillgänglighet. Men det är inte enda faktorn. Trots allt köper folk DVD-boxar, musik och dataspel, för att nämna tre exempel.

I nästa post ska jag försöka begripa även det.