Its not alright: Lily Allen piratkopierar

29 september, 2009

Lily Allen har gjort sig känd med låten Fuck You (Spotifylänk). Hon har nu också aktivt tagit ställning mot piratkopiering. Det enda hon glömde var att inte piratkopiera själv.

Det började med att hon startade en antipiratblogg som hon kallade ”Its not alright” (som nu är tömd på innehåll, men Google cache har fortfarande det mesta kvar…). Tillsammans med bland annat James Blunt argumenterade hon bland annat för lagstiftning som gör det möjligt att banna misstänkta piratkopierare från internet:

The debate on digital music piracy is reaching a critical point as Peter Mandelson and the government move to legislation that will tackle unlawful file sharing. The industry’s had a say, the ISPs have had a say and some artists – through the Featured Artists Coalition have had a say. But I don’t agree with them. Do you?

Sen rapporterade sajten Techdirt.com att hon på sin egen sajt hade lagt upp blandband (ja, eller vad man kallar det nuförtiden) med andra artisters material. Hon fildelade helt enkelt utan upphovsrättsinnehavarnas tillstånd. Hon lyckades dessutom med konststycket att sno hela texter, några i inscannade PDF-er, samt en hel text från Mike Masnick (som jag fö bloggade om här), vilket innebar att hon även piratade hans material. Varpå hon svarade:

Ett svar som gör det tydligt att hon inte förstår problemet. Man kan inte å ena sidan starta en kampanj för att misstänkta piratfildelare ska kunna stängas av från internet, å andra sidan tycka att det räcker med att det är ”uppenbart” att man inte försökt sno, samt en ursäkt i versaler.
Och om inte ens kampanjande artister förstår det, hur ska vanliga konsumenter göra det?

Sista, kanske, kapitlet kom när artisten Dan Bull gjorde en video med ett öppet brev till Lily:

Läs även andra bloggares åsikter om ,


Google: Apple förbjöd vår app

28 september, 2009

Jösses, jag inser att jag var så fokuserad på att förstå ”molnet”s vara eller icke-vara när det gäller mobiltelefoner, att jag missade detta fantastiska uttalande (jag citerade det till och med…):

We worked closely with Apple to bring Latitude to the iPhone in a way Apple thought would be best for iPhone users. After we developed a Latitude application for the iPhone, Apple requested we release Latitude as a web application in order to avoid confusion with Maps on the iPhone, which uses Google to serve maps tiles.

Vad säger Google egentligen? ”Vi ägnade tid åt att utveckla en app till Iphone, i nära samarbete med Apple, men när vi var klara så bad Apple oss ändå att skita i den och istället göra en hemsida.”

Mot bakgrund av Apples småhemliga process för att godkänna applikationer, så måste det här vara årets omskrift av ”Apple förbjöd vår app”. Man anar en hel del nävar knutna i fickorna hos Googlebloggarna.

Det är förövrigt den andra Google-appen som Apple stoppar. Den förra var Google Voice.

EDIT: Google Latitude är alltså en applikation som gör att man kan se på en karta var ens kompisar är.


Inget ont om Cdon.com

27 september, 2009

Efter att ha mailat sex-sju gånger började jag bli redigt trött på att inte få något svar från CDon.com. Inte funkade deras lösenordsåterställning heller.

Till slut testade jag att skicka mitt meddelande till kundtjänst från jobbet istället. Och si! Det kom fram och några minuter senare hade jag en person från CDon.com i luren som fixade mitt konto. Jag gissar på att felet ligger i något spam-filter hos min internetleverantör. Så shame on them!
(…kollar snabbt igenom mina egna spamkorgar för att vara säker på att det inte är jag själv som gjort fel)


Nordkorea-tortyr

27 september, 2009

Jag skrev tidigare hur internetsurfande gett mig oproportionerligt stor kunskap om Nordkorea. Nordkorea är förmodligen världens konstigaste land och det flödar underliga nyheter och fenomen ur deras statliga medier. En av de mera smaklösa är deras oregelbundna ”återföreningar” av anhöriga som skiljts åt av uppdelningen av landet efter Koreakriget. Nu är det dags igen. Aftonbladet skriver om att Nordkorea tillåtit hundra släktingar att träffas igen:

Det blev känsloladdade scener när ett hundratal åldrande sydkoreaner på lördagen åkte över gränsen till Nordkorea för att möta anhöriga de inte träffat på årtionden.

Det kan ju tyckas godhjärtat av Nordkorea. Men det handlar såklart inte om ”återförening”. De nordkoreaner som deltar återvänder efter mötet hem igen och sydkoreanerna får åka tillbaks till Sydkorea. Det är bara ett sätt att skapa PR för landet – här hade vi kallat det ett ”media-event” med syfte att skapa lite positiv uppmärksamhet när inget annat finns att rapportera.

Men för de inblandade måste det vara ren tortyr. De får träffas kort, för att sedan åter skiljas åt. Och nu börjar de bli så gamla att det förmodligen är för evigt.


Det nya piratkriget

24 september, 2009

Förmodligen är det för att jag håller utkik, men jag tycker att diskussionen om förhållandet mellan upphovsmän och respektive försäljarorganisationer (jag fortsätter från mitt tidigare inlägg…) har ökat.

Nu skriver Linda Skugge, kanske inte så förvånande, om förlagens oförmåga att ta till sig den nya digitala verkligheten. Hon hoppas att förlagen inte gör samma misstag som skivbolagen gjorde i början av seklet:


Bokförlagen är i dag i samma läge som skivbolagen var i början av 2000-talet. Digitaliseringen av böcker kommer göra det svårare att kontrollera affärskedjan. Vem som helst förstår att det får långtgående konsekvenser, och effekterna blir inte mildare för att man håller för öronen.
(…)
Det finns bara en
sanning och den är bitter, kära vänner. Bokbranschen kommer inom kort att se helt annorlunda ut. Var lite innovativa för en gångs skull.

Precis som Unni Drougge och Jan Guillou har Linda Skugge blivit självpublicist i och med egna print-on-demandförlaget Vulkan. Nu kommer inte Linda Skugge med några direkt revolutionerande nya idéer, det handlar väl mest om att hon är övertygad om att hon kan göra det förlagen gör, fast bättre. Och det är väl bra.

En annan självpublicist är Trent Reznor från Nine Inch Nails. Han däremot experimenterar vilt. Hans förmåga att få betalt för sin musik, trots att han ger bort den gratis, var föremål för en smått lysande femtonminutersföreläsning på musikmässan Midem i våras. Som dessutom filmades. Föreläsaren, Michael Masnick, menar att affärsmodellen för att tjäna pengar på konstnärliga verk sammanfattas i ”CwF+RtB=$$$$”, vilket ska utläsas som ”Connect with Fans, give Reason To Buy”. Han tar upp att Trent Reznor lyckades sälja CD-boxar för 300 dollar styck, trots att han redan gett bort låtarna.

Se den, det är värt det:


Cloudcomputing – allt ska finnas på webben

24 september, 2009


Allt fler programtillverkare siktar in sig på att de datorprogram vi använder i framtiden kommer ligga i ”molnet”, den poetiska omskrivning för ”på någon annans dator” som blivit så populär. Tanken är helt enkelt att man istället för att installera allt på sin egen dator, kör det via en webbläsare från en webbserver någon annanstans.

Google ligger väl kanske längst fram med sina webbapplikationer – Google Docs, en ordbehandlare man kör i webbläsaren, Google Calendar, en kalender och så vidare.
Microsoft ligger lite efter, men är på väg att erbjuda sitt Officepaket i en onlineversion. Samtidigt har bildlagring flyttat ut på nätet, med Picasa Webalbum, Flicr, och så vidare. Det tycks som om ”molnet” är framtiden.

Intressant nog tycks utveckligen på mobiltelefonerna gå precis åt andra hållet. Iphone gjorde succé med sin App Store, några hävdar till och med att App Store är huvudorsaken till Iphonesegertåget. Nu vill alla mobiltillverkare öppna egen affär. Google/Android har sin ”Market”, Nokia har Ovi Store, Microsoft har Marketplace, Blackberry har App World. Alla med ett syfte: att göra det enkelt för användarna att ladda ner och installera program på sina telefoner. Raka motsatsen till molnet-idén och tanken att allt ska köras via en webbläsare alltså.

Det är till och med så att när Google inte fick ut sin lokaliseringstjänst Google Latitude som app till Iphone, utan istället tvingades göra den till en webbapplikation som kördes i Iphones webbläsare Safari, så bemöttes det med ilska hos användarna. Trots att Google försökte få det till att det var något bra:

We worked closely with Apple to bring Latitude to the iPhone in a way Apple thought would be best for iPhone users. After we developed a Latitude application for the iPhone, Apple requested we release Latitude as a web application in order to avoid confusion with Maps on the iPhone, which uses Google to serve maps tiles.

Så här var några av reaktionerna på Googles Mobilblogg:

Oh good grief. Give me a native app over a web app PLEASE! Or build in Latitude functionality into the official Maps app.

Brilliant work Google! Absolute stupidity from Apple. Haven’t Apple learned anything from the whole Apps debacle and giving users what they actually want!

I agree, this is almost useless and I was sooo looking forward to it. No matter what anyone says – web apps are painful compared to a native app due to latency pulling stuff of the net.

This web app is too slow on the iPhone 3G.

De tar upp flera skäl till varför man hellre vill ha en applikation istället för en webbsida – framförallt att hela meningen med Latitude är att man ska kunna följa varandra geografiskt och då måste programmet kunna vara igång hela tiden – och inte bara när man besöker en webbsida.

Varför är molnet bra för datorer, men uppenbarligen inte bra för mobiler?


Även författare vill ha sin bit av kakan

23 september, 2009

Jag skrev igår att när kriget mot konsumenterna börjar mattas av så står kampen om pengarna istället mellan mediaproducenterna, alltså dem som gör datorspelen, filmerna och musiken – och deras försäljare, alltså skivbolagen, filmbolagen och de stora spelförlagen. Idag skriver Unni Drougge att hon tagit tillbaks rätten att ge ut sina böcker från sitt förlag och att hon istället väljer att ge ut dem på on-demandsajten Vulkan. Hon tänker dessutom ge bort sina samlade verk på bokmässan, prydligt lagrade på USB-minnen.

Inte så otippat att just Unni Drougge skulle göra det, hon har ju tidigt profilerat sig som piratvän, men intressant ändå.

Paradoxalt nog var det väl Jan Guillou som var först när han avslutade samarbetet med Nordstedts för att istället starta eget under Piratförlaget. Så här sa han till Aftonbladet 1999, samma år som Napster startades:

– Förlagen tar in fem gånger så mycket pengar som författaren. Det förnekar förläggarna, de går bara med på att de tar in tre gånger så mycket.

Att vara försäljare av media och kultur är uppenbarligen svårt, när man har både producenter och konsumenter mot sig. Men samtidigt har de ju lyckats hålla sig kvar i tio år, så uppenbarligen fyller de ett behov. Kanske handlar det om något så enkelt som att acceptera en mindre del av kakan. Så här presenterades Piratförlaget:

På det nya förlaget, som drivs av journalisten Sigge Sigfridsson, delar författare och förlag lika när inkomsterna är täckta.

Alltså enligt Jan Guillou en minskning från fem gånger så mycket, till lika mycket. Då, 1999, slog förlagen ifrån sig kritiken om att ta för stor andel, med att de använde pengarna till att satsa på debutanter och att därmed hjälpa nya talanger. Idag sägs det ofta att den billiga digitala distributionen gör det möjligt för vem som helst att publicera sig, oavsett om det gäller spel, böcker, musik eller film. Förmodligen kommer det ändå krävas professionell hjälp för att slå igenom bruset – och där kanske de stora förlagen hittar sin roll.


%d bloggare gillar detta: