Its not alright: Lily Allen piratkopierar

Lily Allen har gjort sig känd med låten Fuck You (Spotifylänk). Hon har nu också aktivt tagit ställning mot piratkopiering. Det enda hon glömde var att inte piratkopiera själv.

Det började med att hon startade en antipiratblogg som hon kallade ”Its not alright” (som nu är tömd på innehåll, men Google cache har fortfarande det mesta kvar…). Tillsammans med bland annat James Blunt argumenterade hon bland annat för lagstiftning som gör det möjligt att banna misstänkta piratkopierare från internet:

The debate on digital music piracy is reaching a critical point as Peter Mandelson and the government move to legislation that will tackle unlawful file sharing. The industry’s had a say, the ISPs have had a say and some artists – through the Featured Artists Coalition have had a say. But I don’t agree with them. Do you?

Sen rapporterade sajten Techdirt.com att hon på sin egen sajt hade lagt upp blandband (ja, eller vad man kallar det nuförtiden) med andra artisters material. Hon fildelade helt enkelt utan upphovsrättsinnehavarnas tillstånd. Hon lyckades dessutom med konststycket att sno hela texter, några i inscannade PDF-er, samt en hel text från Mike Masnick (som jag fö bloggade om här), vilket innebar att hon även piratade hans material. Varpå hon svarade:

Ett svar som gör det tydligt att hon inte förstår problemet. Man kan inte å ena sidan starta en kampanj för att misstänkta piratfildelare ska kunna stängas av från internet, å andra sidan tycka att det räcker med att det är ”uppenbart” att man inte försökt sno, samt en ursäkt i versaler.
Och om inte ens kampanjande artister förstår det, hur ska vanliga konsumenter göra det?

Sista, kanske, kapitlet kom när artisten Dan Bull gjorde en video med ett öppet brev till Lily:

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Google: Apple förbjöd vår app

Jösses, jag inser att jag var så fokuserad på att förstå ”molnet”s vara eller icke-vara när det gäller mobiltelefoner, att jag missade detta fantastiska uttalande (jag citerade det till och med…):

We worked closely with Apple to bring Latitude to the iPhone in a way Apple thought would be best for iPhone users. After we developed a Latitude application for the iPhone, Apple requested we release Latitude as a web application in order to avoid confusion with Maps on the iPhone, which uses Google to serve maps tiles.

Vad säger Google egentligen? ”Vi ägnade tid åt att utveckla en app till Iphone, i nära samarbete med Apple, men när vi var klara så bad Apple oss ändå att skita i den och istället göra en hemsida.”

Mot bakgrund av Apples småhemliga process för att godkänna applikationer, så måste det här vara årets omskrift av ”Apple förbjöd vår app”. Man anar en hel del nävar knutna i fickorna hos Googlebloggarna.

Det är förövrigt den andra Google-appen som Apple stoppar. Den förra var Google Voice.

EDIT: Google Latitude är alltså en applikation som gör att man kan se på en karta var ens kompisar är.

Inget ont om Cdon.com

Efter att ha mailat sex-sju gånger började jag bli redigt trött på att inte få något svar från CDon.com. Inte funkade deras lösenordsåterställning heller.

Till slut testade jag att skicka mitt meddelande till kundtjänst från jobbet istället. Och si! Det kom fram och några minuter senare hade jag en person från CDon.com i luren som fixade mitt konto. Jag gissar på att felet ligger i något spam-filter hos min internetleverantör. Så shame on them!
(…kollar snabbt igenom mina egna spamkorgar för att vara säker på att det inte är jag själv som gjort fel)

Nordkorea-tortyr

Jag skrev tidigare hur internetsurfande gett mig oproportionerligt stor kunskap om Nordkorea. Nordkorea är förmodligen världens konstigaste land och det flödar underliga nyheter och fenomen ur deras statliga medier. En av de mera smaklösa är deras oregelbundna ”återföreningar” av anhöriga som skiljts åt av uppdelningen av landet efter Koreakriget. Nu är det dags igen. Aftonbladet skriver om att Nordkorea tillåtit hundra släktingar att träffas igen:

Det blev känsloladdade scener när ett hundratal åldrande sydkoreaner på lördagen åkte över gränsen till Nordkorea för att möta anhöriga de inte träffat på årtionden.

Det kan ju tyckas godhjärtat av Nordkorea. Men det handlar såklart inte om ”återförening”. De nordkoreaner som deltar återvänder efter mötet hem igen och sydkoreanerna får åka tillbaks till Sydkorea. Det är bara ett sätt att skapa PR för landet – här hade vi kallat det ett ”media-event” med syfte att skapa lite positiv uppmärksamhet när inget annat finns att rapportera.

Men för de inblandade måste det vara ren tortyr. De får träffas kort, för att sedan åter skiljas åt. Och nu börjar de bli så gamla att det förmodligen är för evigt.

Det nya piratkriget

Förmodligen är det för att jag håller utkik, men jag tycker att diskussionen om förhållandet mellan upphovsmän och respektive försäljarorganisationer (jag fortsätter från mitt tidigare inlägg…) har ökat.

Nu skriver Linda Skugge, kanske inte så förvånande, om förlagens oförmåga att ta till sig den nya digitala verkligheten. Hon hoppas att förlagen inte gör samma misstag som skivbolagen gjorde i början av seklet:


Bokförlagen är i dag i samma läge som skivbolagen var i början av 2000-talet. Digitaliseringen av böcker kommer göra det svårare att kontrollera affärskedjan. Vem som helst förstår att det får långtgående konsekvenser, och effekterna blir inte mildare för att man håller för öronen.
(…)
Det finns bara en
sanning och den är bitter, kära vänner. Bokbranschen kommer inom kort att se helt annorlunda ut. Var lite innovativa för en gångs skull.

Precis som Unni Drougge och Jan Guillou har Linda Skugge blivit självpublicist i och med egna print-on-demandförlaget Vulkan. Nu kommer inte Linda Skugge med några direkt revolutionerande nya idéer, det handlar väl mest om att hon är övertygad om att hon kan göra det förlagen gör, fast bättre. Och det är väl bra.

En annan självpublicist är Trent Reznor från Nine Inch Nails. Han däremot experimenterar vilt. Hans förmåga att få betalt för sin musik, trots att han ger bort den gratis, var föremål för en smått lysande femtonminutersföreläsning på musikmässan Midem i våras. Som dessutom filmades. Föreläsaren, Michael Masnick, menar att affärsmodellen för att tjäna pengar på konstnärliga verk sammanfattas i ”CwF+RtB=$$$$”, vilket ska utläsas som ”Connect with Fans, give Reason To Buy”. Han tar upp att Trent Reznor lyckades sälja CD-boxar för 300 dollar styck, trots att han redan gett bort låtarna.

Se den, det är värt det:

Cloudcomputing – allt ska finnas på webben


Allt fler programtillverkare siktar in sig på att de datorprogram vi använder i framtiden kommer ligga i ”molnet”, den poetiska omskrivning för ”på någon annans dator” som blivit så populär. Tanken är helt enkelt att man istället för att installera allt på sin egen dator, kör det via en webbläsare från en webbserver någon annanstans.

Google ligger väl kanske längst fram med sina webbapplikationer – Google Docs, en ordbehandlare man kör i webbläsaren, Google Calendar, en kalender och så vidare.
Microsoft ligger lite efter, men är på väg att erbjuda sitt Officepaket i en onlineversion. Samtidigt har bildlagring flyttat ut på nätet, med Picasa Webalbum, Flicr, och så vidare. Det tycks som om ”molnet” är framtiden.

Intressant nog tycks utveckligen på mobiltelefonerna gå precis åt andra hållet. Iphone gjorde succé med sin App Store, några hävdar till och med att App Store är huvudorsaken till Iphonesegertåget. Nu vill alla mobiltillverkare öppna egen affär. Google/Android har sin ”Market”, Nokia har Ovi Store, Microsoft har Marketplace, Blackberry har App World. Alla med ett syfte: att göra det enkelt för användarna att ladda ner och installera program på sina telefoner. Raka motsatsen till molnet-idén och tanken att allt ska köras via en webbläsare alltså.

Det är till och med så att när Google inte fick ut sin lokaliseringstjänst Google Latitude som app till Iphone, utan istället tvingades göra den till en webbapplikation som kördes i Iphones webbläsare Safari, så bemöttes det med ilska hos användarna. Trots att Google försökte få det till att det var något bra:

We worked closely with Apple to bring Latitude to the iPhone in a way Apple thought would be best for iPhone users. After we developed a Latitude application for the iPhone, Apple requested we release Latitude as a web application in order to avoid confusion with Maps on the iPhone, which uses Google to serve maps tiles.

Så här var några av reaktionerna på Googles Mobilblogg:

Oh good grief. Give me a native app over a web app PLEASE! Or build in Latitude functionality into the official Maps app.

Brilliant work Google! Absolute stupidity from Apple. Haven’t Apple learned anything from the whole Apps debacle and giving users what they actually want!

I agree, this is almost useless and I was sooo looking forward to it. No matter what anyone says – web apps are painful compared to a native app due to latency pulling stuff of the net.

This web app is too slow on the iPhone 3G.

De tar upp flera skäl till varför man hellre vill ha en applikation istället för en webbsida – framförallt att hela meningen med Latitude är att man ska kunna följa varandra geografiskt och då måste programmet kunna vara igång hela tiden – och inte bara när man besöker en webbsida.

Varför är molnet bra för datorer, men uppenbarligen inte bra för mobiler?

Även författare vill ha sin bit av kakan

Jag skrev igår att när kriget mot konsumenterna börjar mattas av så står kampen om pengarna istället mellan mediaproducenterna, alltså dem som gör datorspelen, filmerna och musiken – och deras försäljare, alltså skivbolagen, filmbolagen och de stora spelförlagen. Idag skriver Unni Drougge att hon tagit tillbaks rätten att ge ut sina böcker från sitt förlag och att hon istället väljer att ge ut dem på on-demandsajten Vulkan. Hon tänker dessutom ge bort sina samlade verk på bokmässan, prydligt lagrade på USB-minnen.

Inte så otippat att just Unni Drougge skulle göra det, hon har ju tidigt profilerat sig som piratvän, men intressant ändå.

Paradoxalt nog var det väl Jan Guillou som var först när han avslutade samarbetet med Nordstedts för att istället starta eget under Piratförlaget. Så här sa han till Aftonbladet 1999, samma år som Napster startades:

– Förlagen tar in fem gånger så mycket pengar som författaren. Det förnekar förläggarna, de går bara med på att de tar in tre gånger så mycket.

Att vara försäljare av media och kultur är uppenbarligen svårt, när man har både producenter och konsumenter mot sig. Men samtidigt har de ju lyckats hålla sig kvar i tio år, så uppenbarligen fyller de ett behov. Kanske handlar det om något så enkelt som att acceptera en mindre del av kakan. Så här presenterades Piratförlaget:

På det nya förlaget, som drivs av journalisten Sigge Sigfridsson, delar författare och förlag lika när inkomsterna är täckta.

Alltså enligt Jan Guillou en minskning från fem gånger så mycket, till lika mycket. Då, 1999, slog förlagen ifrån sig kritiken om att ta för stor andel, med att de använde pengarna till att satsa på debutanter och att därmed hjälpa nya talanger. Idag sägs det ofta att den billiga digitala distributionen gör det möjligt för vem som helst att publicera sig, oavsett om det gäller spel, böcker, musik eller film. Förmodligen kommer det ändå krävas professionell hjälp för att slå igenom bruset – och där kanske de stora förlagen hittar sin roll.

Fildelningen ökar, IPRED-effekten har kommit av sig. Eller?

I somras pratade branschförespråkare om att IPRED har fått den illegala nerladdningen minskat så mycket att man kunde tala om en ”IPRED-effekt”. Nu är hösten här och det börjar gå att jämföra.

Och det verkar som om september börjar dåligt (om man vill att piratandet ska minska alltså) om man menar att Netnodgraferna är ett bra mätverktyg för just illegal nerladdning (jag har lagt till den röda linjen för tydlighets skull):


Det stora tappet i mars-april tillskrivs alltså IPRED-lagen som infördes då. Men jämför man september 2009, med september 2008, alltså före och efter, så är trafiken kraftigare idag än för ett år sedan.

Det vore intressant att jämföra med absoluta siffror och inte bara ett suddigt diagram.

Affärer vägrar sälja Sonys nya konsoll

Aftonbladet skriver om att återförsäljarna bojkottar Sonys nya bärbara spelkonsol, PSGo. I intervjuer säger affärsinnehavarna att det är det faktum att PSGo inte kommer använda fysiska spel, utan bara nerladdningsbara – den kommer alltså förlita sig helt på digital distribution:

– PSP Go kommer bara att fungera med nedladdning av spel och därför anser vi inte att det är intressant för oss att stötta konsolen, säger representanter för danska Coolshop till spelsajten Comon.

Bloggen Joystiq sammanfattar:

(…)well, selling games is how game stores typically make money.

Man kan ju förstå deras inställning. Det är bättre med apparater som man kan sälja dyra cartridges, dvd-er, UMDer och allt vad det heter till. Men tittar man på resten av mediakonsumtionen är det väl rätt tydligt att all rörelse går från fysiska exemplar till digitala.

Det är ju inte första gången som spelproducenterna clashar med återförsäljarna över konkurrensen mellan digitala distribution och fysisk, redan 2002 stämde spelförlaget Vivendi spelproducenten Valve, när Valve introducerade den digitala plattformen Steam (förövrigt en fantastisk gåva till mänskligheten). Vivendi försökte helt enkelt i domstol förbjuda Valve att distribuera Half Life 2 digitalt via Steam. Domslutet gick helt emot Vivendi.

Det är såklart jobbigt med förändring, särskilt när den slår direkt mot själva affärsidén. Frågan är om det går att hindra genom att på det här sättet hålla för öronen och blunda (å andra sidan tycks mest handla om Nederländerna och Danmark).

Samtidigt är det intressant. Det började med att konsumenterna tröttnade på fysisk konsumtion och började använda Napster, Limewire, Kazaa, Piratebay, ja i stort sett varenda ny lösning för digital distributions som kom. De som tjänar pengar på de fysiska enheterna började dra folk till domstol.

Efter nio-tio skakiga år (om man räknar sen Napstertiden) så har nu konsumenterna på allvar börjat kunna köpa digitalt direkt och får vara ifred. I princip får man kanske säga, vi väntar på nerläggningen av Piratebay och öppnandet av Voddler. Nu när det inte längre är lika lätt att hacka på konsumenterna för att de ”konsumerar fel”, så måste de inblandade ge sig på varandra istället. Så ger sig Magnus Uggla på sitt skivbolag Sony BMG och nu bojkottas alltså PSP Go.

Personligen hoppas jag PSP Go blir en succé, jag är övertygad om att framtidens spel är nerladdade. Eller till och med streamade – så slipper man ständigt köpa ny hårddisk.

Allting flyter

Flöden, flöden, flöden. I veckan snodde Facebook ytterligare en Twitter-funktion, ”@”-taggen för att tala direkt till andra. Nu väntar jag bara på hashtags och möjlighet att filtrera efter dessa så att man kan göra rss-flöden av enstaka ämnen. Sedan är Facebook helt i kapp Twitter och man får väl gissa att något av dem måste ge upp. Fler och fler jag känner kopplar ändå ihop de olika sajterna så att samma meddelande publiceras på alla och då är ju frågan vad man ska ha flera till. Förutom att göra annonsörer glada kanske.

Möjligtvis är det detta Google har insett och försökt möta med Google Wave som vad det verkar ska lanseras närmaste veckorna. Jag hoppas innerligt att det inte blir ytterligare en sajt som alla rusar över till bara för att alla andra rusade över. Ibland känns det som om sociala medier får oss alla att bete oss som en flock tokiga kajor som hysteriskt flyger mellan olika landningspunkter. För att sedan lika snabbt dra vidare.

Men så är det en trött söndag också.

Cdon.com var är ni?

Jag beställde en CD på Cdon.com i augusti. Några veckor senare fick jag ett epost om att leveransen var försenad. Sen gick veckorna och Spotify i mobilen kom, så jag har jag egentligen inget behov av den där skivan. Nu försöker jag avboka. Men inte får jag några svar på mina epostmeddelanden inte. Inte heller fungerar deras lösenordsåterställning (ja, jag har naturligtvis glömt bort mitt password, men så är det när man använder sajten bara enstaka gånger.).

Finns någon kvar i företaget? Hallå?

Det är ju en av de absolut mest avskräckande faktorerna när man handlar online – företag som inte svarar på epost. När jag betalar online vill jag inte bara vara säker på att jag faktiskt får vad jag köper, jag vill också vara säker på att om något blir fel – varan finns inte, varan är trasig, det är fel vara och så vidare – så ska det vara lätt och enkelt att snabbt få hjälp.

Vi får väl se hur det går för CDon. Idag skickar jag ett mail till.

Twitter är inte en RSS-läsare.

Jag har senaste tiden argumenterat mot att som journalist använda Twitter till att sprida RSS-feeds. Man tar alltså sitt RSS-feed av till exempel nyheter och skickar till ett Twitterkonto. Eftersom de flesta publicerade nyheter inte är teckenbegränsade, blir effekten ett meddelande som klipps av efter 140 tecken. Det ser ofta obegripligt ut.

Jämför BBC:

med Danmarks Radio:

Danmarks Radio twittrar ”på riktigt”, det vill säga anpassar posterna efter mediet, medan BBC bara skickar ut sitt RSS-flöde, som alltså egentligen är avsett för publicering någon annanstans (I det här fallet på deras blogg).

Personligen tycker jag alltså att man ska respektera mediet och genren och alltså inte autofeeda. Förutom att feedade tweets blir avklippta och obegripliga, kommer de dessutom ofta i ett helt annat tempo än manuella postningar. Jag har följt autofeedade konton som stötvis fyllt hela mitt flöde och därmed förstört hela idén med att följa flera personer.
Risken är dessutom att Twitter bestämmer sig för att det är spam. Häromdagen uppdaterade de sitt användaravtal, bland annat klausulen om just spam, där de förbehåller sig rätten att ändra vad som räknas som spam:

*Spam: You may not use the Twitter service for the purpose of spamming anyone. What constitutes “spamming” will evolve as we respond to new tricks and tactics by spammers.

Läser man vilket beteende som just nu kan räknas som spam hittar man:

If your updates consist mainly of links, and not personal updates;
If a large number of people are blocking you;

Risken finns, inbillar jag mig, att Twitter till listan lägger till massiva RSS-feeds.

Min slutsats är att Twitter inte är en RSS-läsare. Vad tycker ni?

Att avboka en biobiljett

Jag köpte biobiljetter på SFs sajt i går. Det skulle jag inte ha gjort. Jag upptäckte nämligen att jag har föräldramöte på dagis samma dag (mental note, nästa gång kolla almanackan först).

Nu försöker jag förgäves avboka biljetten. Först letar jag på SFs sajt. Längst ner hittar jag ”avboka biljett”. När jag klickar där möts jag av att tjänsten ”inte är tillgänglig förrän i morgon”. I morse trodde jag att det berodde på att tjänsten var nere av någon anledning. Men nu undrar jag om det kanske berodde på att SF har helgstängt på sajten – för nu på eftermiddagen så fungerar det utan problem.

Nåja, det fanns en epostadress så jag mailade istället. Jag hittade inget bokningsnummer, så jag skickade alla nummer jag hittade i min bokningsbekräftelse för säkerhets skull. Men när jag kollade efter svar nu på eftermiddagen så har jag fått ett mail med ämnesraden ”Frånvaro, autosvar: Avboka biljetter”:

Hej!

För närvarande har vi hög belastning och därför kan svaret på ert e-postmeddelande dröja ett flertal dagar. Om ni behöver ett snabbare svar rekommenderar vi er att ringa till oss på 08-56 26 00 00.

Med vänliga hälsningar,

SF Bio AB
SF Bio Biljetter/Kundtjänst
Tel dir: 08-56 26 00 00
http://www.sf.se

Jösses, jag ringde såklart numret istället. Men det har inte öppet annat än mellan 10 och 18, så det var försent. Så nu får jag vänta tills i morgon och hoppas på att jag får tag i någon på gängse telefontid.

Men då går jag ju såklart in på ”Avboka biljett” igen – som nu alltså fungerar. Men där hittas ingen reservation med mina uppgifter. Jag misstänker att det har att göra med att det bara fungerar för ”Reservationer” och jag köpte ju online – jag reserverade inte bara. Men jag vet inte, det står ingenstans vad jag kan se.

Ska det vara så krångligt att göra något så enkelt?

EDIT: Hittade på sajten:

Har du köpt biljetterna via vår hemsida och ännu inte hämtat ut dem så kan du ringa SF Bio kundtjänst och be dem återlösa biljetterna. Kundtjänst har öppet 10.00 – 18.00 varje dag. När kundtjänst har stängt återlöses biljetter endast i kassan.

Det känns ju jättemodernt. Resten av nätet klarar av att avbeställa köp online, varför klarar inte SF av det?

Pengar rullar in som de ska, det går bra nu…

Man undrar ju lite vad det ska vara bra för, det här bloggandet, twittrandet, Facebookandet och allt det här med ”sociala medier”. Men nu har det börjat löna sig. Kolla här, min första sociala medier-baserade vinst, en sprillans Desert Black – Golden Heart:

Jag vann nämligen en tävling i Facebookgruppen ”Vattenpipan.com’s vänner”. Jag är barnsligt glad.