Deep Purple fällda för att ha piratat sig själva

Den 15 juni bestämde en domstol i den ryska staden Rostov-on-Don att bandet Deep Purples musik hade framförts i ett liveuppträdande utan tillstånd från upphovsmännen. Och så får det ju inte gå till. Det märkliga var att bandet som uppträdde var… Deep Purple.

Domstolen slog fast att Deep Purple framfört musiken utan upphovsrättligt tillstånd vid en konsert 2008, trots att de alltså själva har upphovsrätten till musiken. Bakgrunden var att bandet inte hade licens för att uppträda av den ryska upphovsmannaorganisationen NGO, något som alla utländska band som uppträder i Ryssland måste ha. Skälet är att NGO företräder utländska artister och ser till att deras rättigheter inte bryts.

Följden blev att Deep Purple fälldes för att utan tillstånd ha framfört sin egen musik och därmed ska de betala 1000$ per framförd låt till…. rättighetsinnehavarna. Alltså till sig själva.

Minus kommission till NGO såklart. Smart affärsidé.

Läs mer: Lowering the bar, Russia Today, Techdirt

Vuxenvärlden söker kontakt

Konflikten när det gäller piratkopiering brukar ofta presenteras som en kulturkrock mellan en generation som lärt sig internet i vuxen ålder och en generation som är uppvuxen med den. Jag tyckte det här var samma sak.

Igår när jag var ute passerade jag ett bygge vid Hornstull i Stockholm, med ett träplank runt. Längs hela planket satt följande A4 uppsatt:

Där står alltså ”Graffiti – Du som är duktig och erkänd graffitimålare, kontakta gärna platskontoret för uppdrag.”. Avsändare är byggbolaget JM och ”Åsa” och ”Jonas”. Det är fint på något sätt – att trots att planket redan var nerbombat så har JM bestämt sig för att det är bättre att prata med kidsen än att ringa polisen.

Dialog är bra och jag önskar Åsa och Jonas lycka till. Jag hoppas det blir en fin målning. Och visst vore det bra om musik- och filmindustrin sträckte ut liknande händer mot alla fildelande kids? Istället för att ryggrads-stämma alla.

Hur mår Spotify?

Jag undrade i en tidigare post om Spotify är kort om pengar. Nu skriver DI att Spotify fördubblat sin förlust och att:

Bolaget omsätter mindre än en liten pizzeria.

När man läser summorna så känns det lite som ett blast from the past. Under dot.com eran brukade företagen värderas högt, men prestera lågt:

Där står det klart att Spotify, som i Financial Times nyligen värderades till nära 2 miljarder kronor, blöder. Omsättningen på 725.000 kronor är lägre än en mindre pizzerias och täcker inte på långa vägar kostnaderna på knappt 33 Mkr. Resultatet blev minus 31,8 Mkr, att jämföra med minus 16 Mkr för 2007.

Den främsta skillnaden mot tex legendariska boo.com och andra väl att Spotify faktiskt har en verksamhet igång redan. Som tycks populär. Det gäller bara att få den lönsam.

Läs mer här.

Internet – en dynghög av skräp

Internet är en dynghög full av skräp. Det är hur enkelt som helst att lägga upp vad som helst, och lura skjortan av trötta slösurfare. Internet har fött rörelser som ”Truthers” – personer som hävdar att 9/11 attackerna utfördes av USA själva, eller New World Order, eller ”de onda judarna”. Rörelsen har presenterat dynga som ”Loose Change”, en film som Vanity Fair sa ””just might be the first Internet blockbuster”. Den har för övrigt visats, flera gånger till och med, i tramskanalen ”TV4 Fakta”.

Eller ”Birthers” – en rörelse av knäppskallar som hävdar att Barack Obama inte är amerikan och därför inte har rätt att vara president. De knäppaste av dem hävdar att rymdvarelser ligger bakom tillsättandet av Obama, som deras nickedocka (”puppet”). Vilket snurrar till logiken rejält. Om rymdvarelser, eller en hemlig global organisation, tillsatte presidenten, varför skulle de ha valt en icke-amerikan?

Sen finns det resten av tokstollarna, förintelseförnekare, scientologer, homeopater och spikmatteförsäljare.

Tack och lov är det lika enkelt för vettiga röster att göra sig hörda på internet. Det är det som är så fantastiskt med internet, att trots att tokstollarna sprider sina lögner så finns det alltid någon där som kreativt och sakligt förklara hur man gör för att förstå och värdera det man läser. Hade internet inte funnits, hade det inte varit lika enkelt att bemöta galenskaperna. Jag tänkte därför visa tre bra internetpublicerade videofilmer som lär ut kritiskt tänkande i internetåldern. Jag har krympt dem lite för att de ska få plats i blogglayouten, men dubbleklicka så får ni dem åtminstone i Youtubes originalformat.

Först ståupparen Dara O’Briain:

– ”Herbal medicine has been around for thousands of years”. Indeed it has, and then we tested it all, and the stuff that worked became ”medicine”.

– Anyone can call themselves ”Nutritionist”, right. ”Dietician” is the legally protected term. ”Dietician” is like ”Dentist”, and ”nutritionist” is like ”Toothyologist”.

Nummer två kommer från Brian Dunning – en radiopratare som gör en podcast om kritiskt tänkande, ”Skeptoid”. Han har dessutom gjort en 40 minuter lång film om just kritiskt tänkande, ”Here be dragons”. Det märks lite att han inte är helt van vid att synas, han viftar mycket med händerna och av någon anledning har han satt sig så att han behöver solglasögon i början av filmen. Men innehållet är vettigt:

Den finns också nerladdningsbar i DVD format här.

Nummer tre heter The Baloney Detection Kit, med internetkändis-skeptikern Michael Shermer. Michael Shermer är grundaren av den utmärkta tidningen Skeptic, och författare till bland annat ”Why people believe weird things”.

Saker som irriterar mig 1

En sak som irriterar mig just nu är när press, framförallt krönikörer, känner för att såga internet. De börjar alltid på exakt samma sätt ”Det finns många bra saker med sociala medier/Facebook/Internet” och fortsätter raskt med 2000 tecken som kan sammanfattas i ”Det var bättre förr”. När folk pratade med varandra. När folk gick på teatern och umgicks ”på riktigt”. När inte kreti och pleti höll på och skrev. När man kunde dra sig tillbaks till biblioteket och avnjuta Tolstoj i skinnfotöljen. Utan allt trams.

Mer substans än ”det var bäst förr” och ”vad ska det (alltså Facebookandet eller whatever) vara bra för?” blir det aldrig. Så trött och tråkigt.

Under tiden fortsätter resten av världen att twittra, facebooka, videofilma och blogga.

Ett exempel (som triggade mig att skriva det här). Och tidigare i den här bloggen här.

Snabba cash

Jag läser i Aftonbladet, Expressen, SVD, tja i alla tidningarna att Magnus Uggla är sur (”ursinnig”) på Spotify för att ersättningen han får därifrån är så låg. Tidigare har tydligen även Bob Dylan lyft sin musik från tjänsten och även Petter har uttalat sig kritiskt.

Alla vill ha cash med en gång, ingen vill ta någon risk. Ingen vill vara först. Däri ligger väl lite av musikbranschens problem – man vill ha den färdiga lösningen som gör att alla betalar fullpris och inte piratkopierar nu, utan att behöva gå igenom en dyr utvecklingsfas först.

För trots att det känns som om Spotify funnits ett tag, så är det en tjänst som knappt lämnat test-stadiet. Och jag spekulerade tidigare i att Spotify ännu inte säljer särskilt mycket reklam – som är den enda intäkt bolaget får från freemiumtjänsten.

Det kommer ta ett tag innan Spotify är lönsamt, men om alla stora artister lämnar tjänsten så kommer intäkterna bli ännu lägre, vilket kommer leda till att fler artister försvinner, vilket leder till lägre intäkter och så vidare. Någon måste helt enkelt ta utvecklingskostnaderna.

Frågan är vem som ska göra det om inte stora, rika, artister som Magnus Uggla och Bob Dylan (och Petter, han är väl inte direkt utfattig) gör det.

Jag tror att i slutändan kommer snålheten slå tillbaks.

Vem behöver virusskydd?

Det här har mött mig ett par gånger senaste året när jag installerat program, att man måste stänga av antivirusskyddet först:

Det är ju en jättebra idé, att tvinga användarna att stänga av antivirusskyddet varje gång de ska installera något. Toppen, verkligen.

Hur tänker de? Och det handlar inte om obskyra hemmahackare – exemplet ovan är från installationen av synkprogrammet som kom med min mobiltelefon, en HTC Magic.

För resultatet om fler slöa programmerare kräver avaktivering av antivirusskydd blir ju att folk vänjer sig vid att stänga av det när de installerar program. Och då kommer ju virustillverkarna lära sig att för att smitta en dator med virus så räcker det med att be användarna stänga av skyddet. Och vips, så är antivirusprogram helt meningslösa.

Kommer Apple godkänna Spotify i Ipone?

Spotify i mobiltelefonen är precis vad som behövs för att få folk att sluta piratladda ner musik – enda skälet att ladda ner är ju att man vill ha tillgång till musiken jämt och dessutom kunna lägga den på mp3-spelare och ta med sig. Spotify idag går ju bara att lyssna på en nätansluten dator och det blir sällan särskilt portabelt. Man tar inte gärna med sig sin laptop ut när man ska ut och jobba till exempel.

Med Spotify i mobilen tillgodoses bägge behoven – telefonen är liten och mobil och med 3G anslutning kan man lyssna nästan överallt. För de tillfällen då man inte har täckning, till exempel om man flyger, så kommer Spotify göra det möjligt att tillfälligt spara låtar på telefonen så man kan lyssna offline. Presto, ingen anledning att masslagra mp3-or.

Det är dessutom en bra tjänst för mobiltelefonoperatörerna eftersom det innebär att de kan sälja fler bredbandsabonnemang till sina kunder.

Men först måste alltså Spotify ut till mobilerna och företaget bakom siktar just nu på att dyka upp på två typer av mobiltelefoner: Iphone och Androidtelefoner. Iphone vet väl alla vad det är, Android är Googles svar – ett system som är fritt och som vilka mobiltelefontillverkare som helst kan använda. En Androidtelefon är väldigt lik en Iphone i hur man kan använda den (Läs mer om Android här) och Spotify har redan gjort en demonstration hur Spotify fungerar:


Den kom i våras och länge trodde alla att Spotify snart skulle dyka upp på i mobilen. Tidigare i somras skickades så Iphonevarianten in till Apple för godkännande. Det stora frågetecknet är såklart om Apple tänker godkänna Spotify. Och det är inte självklart. Apple har byggt upp sin affärsmodell för iphone, itouch och sina ipods kring programmet Itunes och Itunes store, där man kan köpa musik och film till sin spelare. Man köper alltså låtarna som sedan laddas ner till spelaren – eller mobilen. Och om Spotify sopar undan behovet av att ladda ner och spara så faller hela idén bakom Itunes store. Det är inte bara en konkurrent till Apple, det är en helt annan affärsmodell och, säger många, framtidens affärsmodell.

Så, nu väntar vi alltså bara på ett besked från Apple. Under tiden rapporterar IDG att Spotify gått om Itunes Music Store:

Sedan lanseringen i oktober 2008 har Spotify fått en miljon användare i Sverige och för skivbolag som Sony BMG och Universal innebär detta att Spotify gått om Apples iTunes Music Store vad gäller digitala inkomstkällor.

Veckans spam…

Kul, nu kommer Nigeriabreven på svenska! (något som aktualiserar ett av mina tidigare inlägg)

Uppmдrksamhet

Jag Patrick KW Chan verkstдllande direktцr och Chief Financial Officer av Hang Seng Bank Ltd, Hongkong.
Jag har en lцnsam verksamhet fцrslag har ett gemensamt intresse av att dela med dig;
det handlar om цverfцring av en stor summa pengar.
Jag fick din referens i mitt sцkande efter nеgon som passar min fцreslagna affдrsrelationen.
Om du дr intresserad av att arbeta med mig kontakta mig genom min privata e-post (mrpatrickchan61@yahoo.com.hk) fцr ytterligare information

Din fцrsta reaktion pе detta brev kommer att uppskattas.


Patrick Chan
E-post: mrpatrickchan61@yahoo.com.hk
Den lite ryska tonen känns betryggande, även i ämnesraden:
"affдrsidй"
Allvarligt, jag har svårt för automatiskt översatta texter. Ska jag få spam vill jag antingen ha korrekt översatt sådan. Eller poetiska, som det här jag fick i juni:
In a beautiful pea-green boat Far and few, far and few, gargle


Oprah stäms på triljoners filjoners för bokstöld…

… eller inte?

Flera tidningar (E24, Affärsvärlden, DagensPS och Cleveland Leader tex) rapporterar att Oprah Winfrey stäms på en rekordsumma pengar för plagiat i sin bok ”Pieces of my soul”. E24 skriver tex:

I sin stämningsansökan skriver David Lloyd Goffe att ”… Oprah Winfrey har sålt 650 miljoner kopior av sin bok för 20 dollar styck vilket blir 1,2 biljoner dollar…” vilket motsvarar cirka 8,6 biljoner kronor.

Förutom att Lloyd Goffe’s förnamn är olika på olika nyhetssajter (”David”, ”Damian”, ”Damon” – i stämmningsansökan står det ”Damon”.) och att 650 mille x 20 inte är 1,2 biljoner, så skulle 650 miljoner sålda böcker betyda att samtliga 307212123 amerikaner köpt minst två ex var.

Det tycks heller inte finnas någon ”Pieces of my soul” av Oprah Winfrey.

Damon tycks dessutom ha stämt Oprah redan 2008. Och Will Smith har även han blivit stämd av Damon för samma brott (Copyright infringement). Den stämningen är ännu märkligare:

In a similar vein, Mr. Goffe filed a suit against NBC and actor Will Smith. In that suit, filed last month in Washington, D.C., Mr. Goffe declared:

My life is been recorded and broadcasted since 2003 via satellite/cable network Bravo/Bravo 2, whose parent company is NBC/Universal, as well as the internet under the title ‘the will smith show’ and previously ‘real world.'”

Det hela verkar alltså vara ett klassiskt paranoia/stalkerfall. Trams alltså, om än tragiskt sådant. Och stämningen mot Oprah lades ner den 31 juli:

In a brisk two pages, Judge Lamberth dismissed a copyright infringement case brought by a resident of the Bronx named Damon Lloyd Goffe

Precis som Goffes exakt likadana stämning förra hösten.

Uppdaterat: Aftonbladet tycks ha helt raderat sin artikel. Synd, jag tycker att det hade varit bättre att uppdatera den.

Uppdaterat igen. Nehe, det var Klick som tagit bort artikeln. E24 har ju den fortfarande kvar och länkas från Aftonbladets förstasida.

John Hughes är död

Regissören John Hughes har blott 59 år gammal dött i en hjärtattack. Jag hade rätt dålig koll på vem han var, men hans filmer tog mig genom 80-talet. Min kompis Filip och jag satt och såg på hans filmer som en spegel av vad vi själva upplevde och förmodligen hade det varit mycket jobbigare att ta sig igenom de där åren utan Breakfast Club, Sixteen Candles och Pretty in Pink. Dessutom upptäckte jag Jesus & Mary Chain via Some Kind of Wonderful där The Hardest Walk (Spotifylänk) spelades när huvudpersonen gick över en bangård. Jag tyckte det var fruktansvärt tufft.

Som vanligt på interwebs är det någon kreativ person som satt ihop en tribut-video:

Finfina erbjudanden

Jag har i tidigare poster gnällt över DNs sena och fientliga journalistisk om internet och att det börjar bli dags att byta. Jag har därför testat SvD i en helgprenumeration i ett halvår och upptäckt att SvD generelllt är piggare på att skriva om internet och sociala medier. Dessutom är deras artiklar oftast skrivna av genuint intresserade skribenter – där DN känns som om man satt vilken tomte som helst som börjar hela skrivandet med ”Jaha, vad har vi här då? Vad är det häringa internet för någonting?”. Det känns helt enkelt lite mossigt.

Nu går min halvårsprenumeration ut och då fick jag ett oslagbart erbjudande:

Att läsa vetenskapsdebattartiklar

Nu har miljöhotskeptikerna börjat skriva igen. Alltså de som är skeptiska till att det är människornas påverkan som är orsaken till att jorden blir varmare. Ibland också mot att det ens stämmer att jorden faktiskt blir varmare. Det är en komplicerad vetenskap, det där med klimat och meterologi är inte så enkelt, så det kan vara svårt att veta vem som har på fötterna när debattartiklarna står som spön i backen. Men även om man inte är klimatforskare så finns det några varningsflaggor man kan titta efter när man ska bedöma en debattörs trovärdighet. Jag skrev om det tidigare, men det skadar aldrig att vara tydlig. Så, här är några tecken jag brukar titta efter när jag försöker vara källkritisk.

  • Har författaren rätt bakgrund – det vill säga är expert, eller åtminstone utbildad, inom rätt område? (Det är inte helt ovanligt att personer som är utbildade inom ett område, till exempel ekonomi, uttalar sig bergssäkert inom ett annat.)
  • Är författaren aktiv inom sitt fält? (… eller var det på 70-talet? Kunskap är färskvara och bara för att man var expert 1984 betyder det inte att man vet vad som händer 2009.)
  • Använder författaren sin titel för att styrka sina argument (”Auktoritetsbevis”)? ”Som docent vet jag”, ”Flera professorer säger att”. (Att ha en titel kan tyda på att man vet vad man pratar om, men det är ingen garanti. Återigen, inom vilket område?)
  • Använder författaren ”anekdotiska bevis”? Alltså påståenden i stil med ”Jag träffade en gång en forskare som sa att…” eller ”Jag minns att somrarna var mycket varmare/kallare förr” (Anekdotiska bevis är rätt vanliga men har inget som helst vetenskapligt värde)
  • Hävdar författaren att motståndarna styrs av en politisk, ofta dold, agenda? (Det finns många konspirationsteoretiker därute…)
  • Gör sig författaren till språkrör för en ”dold majoritet”? ”Massor av forskare tycker som jag egentligen” (Pratar man för andra ska man så klart tydligt redovisa exakt vilka dessa är)
  • Hävdar författaren att de som tycker som han motarbetas, eller till och med censureras? (Bara för att ingen tar en på allvar, betyder inte att man har rätt)
  • Lyfter författaren fram några källor till sina påståenden så att läsaren själv kan läsa vidare?
  • Använder författaren negativa bevis? ”Jag har inte hittat någon som säger emot” (Man har inte rätt bara för att ingen säger emot.)

Oavsett område, det kan handla om miljö, strålning, 911 för att nämna några exempel, brukar det dyka upp avvikande röster som har några saker gemensamt: de uttalar sig tvärsäkert om ett område de inte är aktiva inom (ingenjör uttalar sig om meterologi, professor i teologi uttalar sig om hållfasthetslära tex). Ofta är de pensionerade och det anges som ett skäl till varför de tillhör en minoritet som uttalar sig ”Jag har inget arbete att förlora, därför kan jag säga som det är”. Ibland hänvisar de till källor, ibland inte. I de fall de hänvisar till källor är dessa ofta personer som tillhör samma kritiska grupp som de själva – det blir alltså något av en ”käll-rundgång”, där ett fåtal personer hänvisar till varandra. Ofta är gruppen ”titelsjuk”, det vill säga lyfter fram titlar, trots att dessa egentligen inte har med saken att göra (Att vara professor i teologi betyder inte att man är bättre än andra på att bedöma hållfasthetslära till exempel).

Det betyder inte att de har fel. Att ”alla forskare” säger något betyder inte att de har rätt. Däremot betyder det att den som tycker att majoriteten har fel, måste ha extra mycket på fötterna, ”Extraordinary Claims Demand Extraordinary Proof” brukar det heta.

Och om källan är en pensionerad professor inom helt fel område, som skriver artiklar utan källor och kryddar den med tvärsäkra anklagelser mot riktiga experter så är risken stor att man inte kommer hitta några extraordinära bevis där.