Amazon raderar eböcker som redan är köpta


Tänkt dig att du precis köpt George Orwells 1984, börjat läsa och lagt ett bokmärke och gått och lagt dig. När du dagen efter ska läsa vidare och tittar på nattygsbordet så är boken borta. Någon har varit inne och tagit den och i stället lagt dit pengarna du betalade för boken.

Det hände användare av Amazons eboksläsare Kindle. De upptäckte plötsligt att deras inköpta böcker var borta. NY Times skriver:

Amazon says that this sort of thing is “rare,” but that it can happen at all is unsettling; we’ve been taught to believe that e-books are, you know, just like books, only better. Already, we’ve learned that they’re not really like books, in that once we’re finished reading them, we can’t resell or even donate them. But now we learn that all sales may not even be final.

Skälet sägs vara att rättighetsinnehavarna ansåg att Amazon bröt mot deras avtal, det vill säga att de piratade böckerna. EFF, Electronic Frontier Foundation, menar dock att oavsett överenskommelsen mellan Amazon och bokutgivaren, så gör fjärrraderingen ingen skillnad:

There is nothing about copyright law that required these deletions — if Amazon didn’t have the rights to sell the e-books in the first place, the infringement happened when the books were sold. Remote deletion doesn’t change that, and it’s not an infringement for the Kindle owner simply to read the book.

EFF noterar också att Amazon inte skriver något om fjärradering i avtalet när de säljer ebokläsaren till sina kunder.

Det vansinniga i det här är ju att Amazon faktiskt kan fjärradera böcker de sålt. Dels ska de såklart inte kunna göra någonting alls med kundens böcker utan att först fråga och få tillåtelse, dels så innebär ju blotta möjligheten att även en hackare skulle kunna börja massradera böcker.

Varför slår inte eböcker igenom större? Därför att kunderna vill ha samma möjligheter med sina elektroniska böcker som med sina vanliga. Rätten att när man är klar, ge bort den, låna ut den, eller sälja den vidare. Och såklart rätten att rätten att faktiskt få behålla den när den väl är köpt och hemburen (eller nerladdad). Innan det är så, kommer folk ignorera eböcker – eller hitta olåsta varianter som går att kopiera och allt annat. Det vill säga piratversioner – och så skapas nya pirater.

Kan man lita på Twitter (igen)

Jag läste i TT Spektras Twitterflöde om hur ett fejkat Twitterkonto som hävdades vara Zlatans fick genomslag i media. Men inte att det var fejk, istället handlade det om att flera tidningar gått på bluffen och valt att publicera uttalanden ur ”Zlantan”-flödet som om de vore sanna. Trots att det var ett tag sedan bluffen avslöjades:

För några veckor sedan skrev Hans Kullin om ett Twitter-konto som påstod sig vara Zlatan Ibrahimovics officiella. Kullin konstaterade snabbt att kontot var fejk.

Eftersom det var nyhetsbyrån AP som nu publicerade från fejkflödet så spred det sig ut i resten av media. Det där är ju lite vanskligt när nyhetsbyråerna inte kollar sina källor.

Bloggaren David Hylander drar slutsatsen:

AP-debaclet är genant och besynnerligt. Det är svårt att se någon annan förklaring till en sån total källkritisk genomklappning än en oförmåga att läsa av innehåll i sociala mediakanaler.

Japp, det känns ibland som media antingen är oreflekterat kritiska, eller oreflekterat positiva till sociala medier. Ingetdera är bra och det är dags för oss journalister att bli så internetmogna att vi vet vad vi pysslar med. En start är att tillämpa lite grundläggande källkritik.

Här är fejkkontot. Expressen skriver (rätt skadeglatt faktiskt – kanske läge att säga ”Wanja Lundby-Wedin”?) och Nyheter24.

Indisk spikmatta egentligen rysk

Jag skrev tidigare om spikmattan. Så här säger skaparen,” Om Mokshananda” – eller Jonathan Hellbom som han egentligen heter – till den:

– Jag mediterade i Himalayas berg och där fick jag idén, säger Om Mokshananda via telefon från New Dehli.

Hoppla! Men det slutar inte vid en uppenbarelse. Även tillverkningsprocessen bidrar:

Men vi tillverkar den genom gammal indisk kunskap om energi och geometri. Den tillverkas i en tempelfabrik och indiska kvinnor mediterar på den och välsignar den efteråt.

”Energi”? ”Geometri”? Herrejösses vilket dravel.

Fotbollslagen med i Pridetåget

Strax börjar Pride i Stockholm och tidigare har både polis och militär, traditionellt rätt homo-fientliga miljöer, gått med i tåget. Nu tycks ytterligare en gammal gayhatarbastion falla, när fotbollslagen Hammarby och AIK (Djurgården sa nej, men damlaget dyker upp. Varför herrarna inte dyker upp har varierat, men DN rapporterar att de har match) går med.

– Det är fantastiskt att de vill vara med. Det är första gången någon större idrottsklubb deltar, säger Stockholm Prides presschef Jessica W Sandberg.

– Det är ingen hemlighet att det finns en hård jargong med mycket homofobi inom sporten. Bög, kärring, fjolla och så vidare. Det är därför det här är så roligt.

Men hur ärligt är det egentligen?

Hammarbys Igor Armas hittades i en Facebookgrupp, som är emot att laget ska gå i Pride. Han ursäktar sig med att det är ett misstag –  att han klickar ”ja” till inbjudningar och inte förstått språket –  och säger sedan:

Vad tycker du om att Hammarby ska vara med i Prideparaden? – Jag tycker ingenting om det. Jag har inte så stor koll på det.

Om du inte tycker något och inte har ”så stor koll på det” – vad har du då där att göra? Pridetåget är en manifestation för något viktigt, särskilt nu är tex EU-landet Litauen lagstiftar emot alla opinionsyttringar som kan göra det lättare för HBT-personer. Då ska man fan stå upp för det.

Men jag vet inte – kanske lär sig idrottarna något i tåget. Ni övriga som går får passa på att berätta för dem varför de är där – så det får lite koll. Var snälla mot dem.

Och ett tips till Igor: Klicka inte ”ja” på allt som poppar upp på interwebs. Oavsett språk.

Sex datortjänster som bara borde få finnas i labbmiljö.

I dag skulle jag beställa taxi och av ren ryggradsreflex tryckte jag ”9” för ”telefonist” – alternativet var att bara läsa upp adressen i luren. Jag avskyr automatisk röstigenkänning – det slutar oftast med att jag står och hojtar ”Hornsgatan!” och får svaret ”Vill du ha en taxibil till(…) Torsgatan?, tryck ”1””. Samma sak på jobbet, där har vi en automatisk tjänst när man ska ringa till kollegor – och jag tycks alltid hamna fel. Nu har de dessutom bestämt att de ska avskaffa de riktiga telefonisterna för att den automatiska ”räcker”. Därför listar jag nu sex datortjänster som ännu inte är tillräckligt bra och därför inte ska användas på riktigt:

  • Kundtjänst-chatt. Telenor har ”Emma” som i bästa fall klarar av att öppna en sida som har lite avlägset med vad man undrade att göra, i värsta fall ger rena goddagyxkaft svar. Hos IKEA heter hon, för det är alltid en hon, ”Anna” också där har de gjort allt för att ge intryck av en riktig person, men utan att leverera annat än trams.
  • OCR (”Optical Character Recognition”) – alltså en teknik där man kan scanna in pappersutskrifter och få dem inlagda i till exempel ett Word-dokument. Det funkar hyggligt med datortext, det man tidigare kallade ”maskinskrivet” – dock sällan svenska tecken och man måste alltid, alltid, korrläsa efteråt. Med handskrivet fungerar det så dåligt att det borde vara förbjudet att hävda att det går.
  • Automatisk översättning. Även Google går bet och särskilt uselt är det när hela sajter använder det och hävdar att sidan är på flera olika språk.
  • Som tidigare nämnt, telefonväxlar och biljettbeställning. ”Vill du beställa en biljett till Alingsås” – Nej, jag sa ”Arlanda”. ”Vill du beställa en biljett till Skillingaryd?”
  • Handskrift som textinmatning. Tack och lov verkar det här vara på utdöende, men ni som har haft en Palm Pilot vet vad jag menar. Man var tvungen att långsamt skriva med en plastpenna i helt påhittade mönster och det blev ofta fel. Nuförtiden används det sällan, mobiltelefonerna har T9 och mer avancerade mediaenheter använder virtuella tangentbord.
  • Röststyrning av datorer och textinmatning med röst. Det funkar kanske i Star Trek, men inte i verkligheten. Roligaste sågningen av detta var en författare (vars namn jag glömt) som i en IDG-tidning ifrågasatte att recensenten Martin Appels höga betyg. Författaren menade att programmet var skräp. Hans sågning var dessutom skriven i textimatningsprogrammet som recenserats och var i princip obegriplig.

WTF? Varför vill folk köpa spikmattor?

Spikmattor är tydligen sommarens hetaste produkt. Varför? Jag förstår att folk kan uppleva viss kortsiktig känsla av välmående efter att ha legat på en spikmatta – det är väl som med kvaddlar, smärta släpper lös endorfiner som ger en kick. Men sommarens trendinköp lovar mer än kroppens eget knark:

Spikmattan hjälper idag 10 000-tals personer med ryggskott, träningsvärk, diskbråck, ischias, fibromyalgi, whiplash, stelhet, stress, kronisk värk, huvudvärk, frusen skuldra, reumatisk värk, sömnproblem etc.

Det var ingen dålig medicin… Det är såklart nys – det finns inga som helst belägg för att plastpiggar mot ryggen hjälper mot detta. Det är som vanligt ett sätt att blåsa folk på pengar. Men det är i varje fall miljövänliga:

Våra Spikmattor tillverkas i Sverige av återvinningsbar, livsmedelsklassad plast, TPE.
De är fria från skadliga mjukgörare. Avger inga skadliga ämnen vid hudkontakt.
Hygieniska, då de är tvättbara.

Dåså.

Träden och fåglarna dör av strålningen.

Peter Wahlbeck hävdar att fåglar och träd dör av mobiltelefonstrålning i en artikel i Aftonbladet:

Jag har aldrig sett så många döende träd som i år. De tappar först bladen i kronan och efter en tid dör hela trädet. Och i närheten står det en mobilmast.

Mig veterligen är det här nya rön – att mobilstrålning skulle kunna döda träd. Och fåglar. Peter Wahlbeck gör heller inte mycket för att förtydliga, han har inte fått med en enda källhänvisning. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att dänga in lite källor. Peter Wahlbeck har ju ändå orkat kontakta Aftonbladet, orkat formulera sina tankar i skriven text och sedan fått den publicerad. Varför passade han inte på att åtminstone i förbifarten nämna vilka källor han har till påståendena? Så hade den åtminstone varit läsvärt som annat än en artists lösa tyckande?

Under tiden, mer om strålning: STUK, Kgl Vetenskapsakademin, Tekniska Museet, samt från kritiskt håll, miljöjournalisten Mona Nilsson.

EDIT: Kanske var det det här Peter tänkte på?

Alarmbells ring for the sparrow. I Indien misslyckas sparvar att häcka i mobilmaster. Fast det är ju kanske ingen som höjer på ögonbrynen av – att det är farligt nära sändarna är ju ingen nyhet.