DN sågar Interwebs i två dagar.

DN har antingen svår nyhetstorka, eller en rätt skev uppfattning om internet. De senaste två dagarna har de i varje fall gett uttryck för svårartat internetskepsis.

Igår inledde de med att på förstasidan (åtminstone i papperstidningen) långt efter övriga media, ta upp att IPRED-effekten ”står i sig”, utan att bidra med något annat nytt än det som redan sagts. De upprepar också branschens slutsats att de ”lagliga alternativen” ökar, utan att redovisa vilka lagliga alternativ eller hur de vet att dessa ökar.

Sedan ett rejält uppslag i kulturdelen om det stora monstret Google:

Google är det nya CIA och påstås ha såväl storhetsvansinniga planer som kraft och vilja att iscensätta dem. Och vad gäller de megalomana planerna är det väl bara att hålla med.

Författaren Stefan Lindberg vänder Googles effektivitet till något negativt:

Under arbetet med den här artikeln har jag inte bara kunnat googla både fan och hans moster, utan också, via Googles diverse påhakade projekt, följa influensans framfart över hemisfären och studera Prados konstverk så närgånget att jag sett detaljer i Velázquezdukarna som Velázquez öga aldrig uppfattade och kunnat bekräfta att det så kallade penishusets penis nu definitivt är borttagen.

Han skriver om hur Google ser allt och att det finns de på internet som tror att Google, (sökmotorn, inte företaget), till slut kommer bli medvetet om sig själv (alltså en ren plankning av storyn bakom Terminator 2) och ta över allt. Han får in att reklamen blir som i filmen Minority Report också ( han tar dock inte upp att det finns konspirationsteoretiker som tror att filmen Matrix är på riktigt.).

I ingressen ställer han frågan ”Vad skulle ”1984”-författaren George Orwell och de andra sagt om Google?”. Förmodligen ingenting. Man får nämligen skilja på frivilligt lämnad information och ofrivilligt. Det Orwell, ”och de andra”, talade om var när staten övervakar dig utan att du vet om det. Det Google gör är att använda information som du själv, nästan uteslutande, lagt upp. Att Google ”vet” vad du gör, för att du skrivit det på Facebook, och att myndigheterna vet vad du gör, för att FRA lyssnar av din internettrafik, är två skilda saker. Det ena kan du kontrollera, det andra inte. Det ena vet du om, det andra inte. Och lösningen på Googleövervakningen är enkel: Låt bli att posta på Facebook. Dra ur nätverkskabeln och sluta twittra. Genast blir du osynlig.

Idag skriver författaren Carina Rydberg i Söndagsdelen, förskrämt om Pirate Bay. Carina Rydberg som tidigare i våras skrev i sin Facebookgrupp ”Författare”, att någon hackat hennes Mac, i en ”fjärrstyrd virusattack” eftersom bara Mac-användare blir hackade eftersom de är ”Upphovsmän”.

Det finns säkert poänger i alla tre, IPRED kan ha haft en minskande effekt på illegal nerladdning (det vet vi när den varit i kraft i ett år och det går att göra en riktig jämförelse), Googles applikationer kan bli farliga, precis som Microsofts dito har blivit anklagade för hur länge som helst, Carina Rydbergs Mac kan ha utsatts för en hackerattack. Men genom att bara publicera dåligt underbyggda artiklar om hur läskigt internet är så ger man en skev bild. FUD, Fear, Uncertainty and Doubt, kallas det på på interwebs. Och det säger lite om hur publicisterna bakom, DN alltså, ser på internet.

Det har skrivits om det här, Marc Prensky (författare till boken Digital Game-Based Learning och grundare och VD för Games2Train.) talade redan 2001 om ”digitala invandrare” och ”digitala infödingar”. Invandrarna är alla vi som i hyggligt vuxen ålder mött internet. Infödingarna är våra barn, dem för vilka internet alltid funnits. En Digital invandrare ”kopplar upp sig till” internet. En inföding förstår överhuvudtaget inte frågan. Internet är alltid där. För den digitala invandraren finns alltid ett kulturgap, en svag accent, som syns:

There are hundreds of examples of the digital immigrant accent. They include printing out your email (or having your secretary print it out for you – an even ”thicker” accent); needing to print out a document written on the computer in order to edit it (rather than just editing on the screen); and bringing people physically into your office to see an interesting web site (rather than just sending them the URL). I’m sure you can think of one or two examples of your own without much effort. My own favorite example is the ”Did you get my email?” phone call. Those of us who are Digital Immigrants can, and should, laugh at ourselves and our ”accent.”

DN publicerar utifrån ett skrämt digitalinvandrarperspektiv. Precis hela tiden. Och jag inser att det är dags att byta tidning.

Unboxing, geekarnas favvosport

Unboxing är ett fenomen som jag plötsligt av någon anledning stöter på överallt. Det måste vara det geekigaste som finns – att spela in videos, eller ta fotoserier, av hur någon packar upp en pryl. Det är alltså ingen demonstration av någon ny hitech-apparat, eller recension eller så, utan det är själva handlingen, uppackandet av prylen. Och det är jättestort! Nätet vimlar av uppackande av Iphones, tvspel, bärbara datorer, exlusiva klockor – är det en teknisk pryl, så finns det en video av någon snubbe som packar upp dem. Unboxningen är milt tävlingsdriven – videoarna brukar vad det verka dyka upp precis, precis när en ny produkt lanserats. Då gäller det att vara först med att få ut uppackandet på nätet. Sen sitter folk och kollar och, förmodar jag, analyserar och längtar.

De är rätt enkla filmer, oftast bara en produkt som ligger utlagd på en filt, eller ett bord och så ser man två händer som packar upp samtidigt som en röst lite tankfullt berättar vad man alltså ser.

Jag bjuder på ett exempel från Interwebs. Någon har filmat uppackandet (I två delar för den hågade! Del 2) av den mobilmodell jag precis köpt. Notera att på fyra minuter har telefonen inte ens kommit ur skyddsfodralet paketet kom i:

Fler finns här. När jag får tid ska jag försöka genrebestämma. Vad gör en bra unboxing? Vad är viktigt att få med i en så komplett unboxing som möjligt? Finns det produkter man inte ska göra unboxingsvideos av? Om någon av er har några förslag, kommentera gärna.

Google lägger till möjligheten att söka efter fria bilder


Google har lagt till möjligheten att filtrera bildsökresultat på licenstyp, vilket är bra nyheter för alla bloggare – och andra som inte har råd att använda kommersiella bildbyråer för att bildsätta. Tittar man på Avancerad Bildsökning så har ett nytt fält dykt upp ”Användarrättigheter”, där man kan välja:

Najs för bloggarna, men Google höjer ett varnande finger:

There’s some fine print, of course. This feature identifies images that are tagged with licenses that authorize reuse. You’ll still have to verify that the licensing information is accurate. We can help you take the first step towards finding these images, but we can’t guarantee that the content we linked to is actually in the public domain, or available under the license

Läs mer på Google Blog.

Pirater: Pete Seeger, Boney M och Benny Andersson?

I går sommarpratade professorn, kompositören och radioprataren Roger Wallis om upphovsrätt. Han pratade om svårigheterna och svagheterna med global upphovsrätt och exemplifierade med en kenyansk kompositör som besöktes av västerländska storheter som Pete Seeger, och vår egen Benny Andersson. Med sig tog de hans låt ”Malaika”, eller ”Min ängel”:

– Vi fann förbluffande många fall där melodier skrivna i mindre, ekonomiskt fattiga länder, blev hits i USA eller Europa, men där den som skapat musiken fick nästan ingenting, trots registrering i internationella databaser.

– Den första registrerade kompositören av Malaika var en kenyan, Fadhili William. Han registrerade låten hos brittiska STIMM.

Låten blev en stor hit för Pete Seeger, Hep Stars, Boney M, Miriam Makeba. I den nordiska databasen för upphovsmän till stycket står bland andra Miriam Makeba, Boney M:s manager och en onämnd svensk.

Jag frågar mig lite, vad har gjorts för att se till att dessa stryks och rätt upphovsman får cred? Och har den ersättning som Fadhili William har rätt till retroaktivt sedan 60-talet betalats ut till hans familj? Enligt Roger Wallis dog han utfattig.

Samma sak gäller för Harry Belafontes hit ”Banana Boat Song”, som först registrerades av en lärare på Jamaica. Men pengarna går till Harry Belafonte(:s arvingar nu får man tänka)

här (pdf-länk) sa Roger Wallis på en konferens arrangerad av Center for Kultursamarbejde med Udviklingslandene i Köpenhamn:

It’s extraordinary that the system, even when you get it registered, even when you have the international conventions, doesn’t really seem to look after the interests of people in countries far away who don’t have the right sort of lawyers, or who can’t afford them.

Upphovsrätt, bara för de rika?

Lyssna själva (mp3-länk) på Sommar.

Reclaim the Dumpster. Guerilla pools!

Jag hittade följande guldkorn på en av mina favvobloggar boing boing. den ledde vidare till ReadyMade Magazine och jag citerar:

“I was in NYC last week and went to see [a friend’s] project,” Steve wrote me. “He is making pools out of dumpsters. But, it’s much bigger than that. He is having pool parties in Brooklyn on Fridays. You should see if he will let you write about it or come out to the parties.”

De gör alltså pooler av övergivna containers! I Brooklyn! Vilken lysande idé. Förutom att man skapar badmöjligheter i stadsmiljö, så reclaimar man det som på landskapsvenska kallas ”spillytor”:

We would like to do them in the parking lots of the strip malls and show people that with not too much expense you can creatively reuse what is basically considered urban detritus and make something really cool and fun and also fairly easy to put together.”

Hade kanske inte funkat i Sverige, vi har ju badbart vatten precis överallt.

Entartete Kunst – Politiker har alltid haft svårt att hålla fingrarna i styr


KD jobbar på att försöka hitta sig en nisch i Alliansen, så de inte riskerar att sväljas upp i en fusion mellan de borgerliga partierna. Nu är det dags för konsten. Göran Hägglund, denna sundhetens egna fyrbåk, säger:

Men jag har sagt, och säger det gärna igen, att mycket av den samhällskritiska kulturen i hög grad har kommit att antingen isolera sig i elitistiska obegripligeter eller provocera för provokationens egen skull.

Obegripligheter! Ve och fasa. Konst ska såklart vara tydlig och om den provocerar, ska det tydligt märkas ut på vilket sätt och vad provokationen avses ha för syfte. Annars drar vi in bidragen.

Det är ju i sig inte så jättechockerande att en Kristdemokrat inte vill ha såndär konstig modern konst. Värre blir det senare i Hägglunds inlägg:

De som ägnar hela eller delar av sina liv åt kulturen bär också med sig en del av vår historia. Det arv som berättar om varifrån vi kommer och vilka vi är. Det knyter ihop historien med nutid och framtid. Den skapar en gemensam identitet och trygghet, men har också förmågan att splittra och skapa oro.

Jag vet inte, men för mig ekar det här stycket rejält osund och sunkig nationalism. Och då börjar den nazistämpel som man ju gärna sätter på personer som vill villkora konstens uttryck, kännas som mer än bara ett retoriskt grepp.

Ny Spotifyutmanare

Jag snubblade över en ny (?) musiksajt á la Spotify:

http://listen.grooveshark.com/

Mitt intryck hittills är att det är en snabb, kompetent utmanare till Spotify. Med fördelen att man inte behöver installera något program för att kunna lyssna, vilket dels gör det enklare att lyssna, men också att man kan dela med sig till andra. Med Spotify finns ju alltid problemet att alla inte har fått en invite eller betalat. Samt att man måste ha programmet på plats och installerat. Nu kan man slänga in en länk i twitterflödet och mottagaren kan faktiskt lyssna. Men det ska bli spännande att se hur de klarar sig ekonomiskt.

Jag hittade förresten bara en barnlåt, men å andra sidan kanske den kan tjäna som en blinkning till andra musiksajter.

Mer spotifyreklam?

Är det förresten bara jag, eller har Spotify ökat reklamandelen för frilyssnarna? Eller, egentligen inte reklamen, det tycks fortfarande bara komma ett riktigt reklammeddelande per pass vecka eller så. Däremot upplever jag att antalet ”Köp ett Premiumkonto till Spotify” har ökat lavinartat senaste veckan. I så fall blir jag lite orolig, det kan betyda att Spotify har svårt att sälja reklamspottar. Och det tror jag är det största hotet mot tjänsten – freemium versionen måste gå runt på reklam och jag har svårt att se att Spotify kan klara sig på Premiumbetalande kunder alena.

Piratlyssnande på jobbet

Lyssnar du på dina egna CD:s på jobbet? Grattis, du är pirat.

Upphovsrättsorganisationen STIMs kommunikationschef Susanne Bodin säger till DN idag att det inte är okej att lyssna på medhavd musik på jobbet:

– En arbetsplats är inte privat och då ska man ha en licens om musik spelas så att upphovsrättsinnehavarna får betalt

Det spelar ingen roll om man har på sig hörlurar – och därmed garanterat bara exponerar musiken för den person som faktiskt redan betalt för den. Lyssnar man till exempel på sitt premiumbetalda Spotifykonto med lurar, så ska både företag och privatperson alltså slanta upp.

STIM kräver nu 40,000 om året av länsstyrelsen i Stockholm. Det är en del i en kampanj för att få 2900 företag i landet att betala för musiklyssnande anställda. Eller vänta, det krävs inte ens att de anställda faktiskt lyssnar på musik. Det räcker med att de har möjlighet till det. STIM är inte främmande att ställa krav till alla arbetsplatser med mer än 40 anställda som har datorer:

– Ja med stöd av upphovsrättslagen kan vi det om arbetsgivaren möjliggör musiklyssnande.

Lagar ger inte exakta svar på vad som är rätt och fel – det krävs tolkningar och resonemang för att tillämpa dem. Annars hade vi inte behövt domstolar, det hade bara varit att låta bägge parter i olika mål läsa texten och få svaret. Det är såklart frivilligt hur extrem tolkning man vill göra av en lag, åtminstone tills dess domstolen sagt sitt. STIM har precis visat exakt hur extrema de är.

Så skapas pirater.

EDIT: Lisa Olsson räknade på det:

Enligt SCB finns det ca 7000 företag med fler än 50 anställde, där tillkommer företagen med mellan 40 och 50 anställda på kanske 2000 och alla organisationer som inte räknas som företag. Vi är gott och väl uppe i över 10.000 företag och organisatoner som skulle vara potentiellt skyldiga att betala denna avgift.Vi pratar om 400 miljoner kronor årligen som STIM och SAMI anser att svenska företag är skyldiga dem.

Spotify börjar med ljudböcker

Spotifyutvecklarna skriver på sin blogg idag att de nu introducerar ljudböcker. Mot bakgrund av ljudbokens explosion de senaste åren, från att ha varit ett medium avsett främst för synskadade, till att bli var mans och kvinnas sagostund, är det såklart bra nyheter. Lite tråkigt att de börjar med något så smalt som Chris Andersson (kom igen, bara internetgeeks vet vem han är):

Wired Editor Chris Anderson has had a great influence on Spotify. His first book, The Long Tail, has been required reading in our office since day one and today we’re extremely excited to be working with him to bring another first to Spotify.

Sen kommer dock kickern:

Starting today Chris’ new book, Free: The Future of a Radical Price, will be made available to all UK users.

Seriöst. Är vi tillbaks i DVD-träsket igen? Det finns aldrig, ALDRIG, skäl att regionbegränsa material. Särskilt inte när man dessutom tar betalt för det (nepp, inte heller premium användare utanför Storbritannien får tillgång till boken).

Under tiden, kolla in Storytels variant. Svenskan tipsade.

Var var du då [insert major event here] hände?

The Guardian har lagt upp en video på hur tagmolnen för twitter förändrades under minuten då nyheten om Michael Jacksons död spred sig. Internet är ju annars rätt dåligt på historik:

Guardian gör också en rätt intressant iakttagelse:

”Where were you when you heard about Kennedy being shot?” (Media: radio, TV)

”Where were you when you heard about Princess Di?” (Media: radio, TV, text message, mobile phone call)

”Which messaging service did you hear about Michael Jackson’s death on?” (Facebook, Twitter, Twitscoop…)

Snart kommer sociala medier i någon form alltid vara svaret på ”Var hörde du det först?”. Heather Hopkins från Hitwise intelligence tillägger:

A good follow up might be, where did you turn after hearing about his death and how has that changed?