Att nätfostra sitt barn…

Jag har som jag tidigare nämnt en fyraårig dotter. Det innebär att jag under två-tre år sett avsnitt ur nästan all barn-tv som produceras: Teletubbies, Björne, Händige Manny, Dora Utforskaren och så vidare. Tre års tittande gör att man blir rätt duktig på hela genren och tre grejer blir efter ett tag rätt tydliga, en bra, två rejält problematiska. Jag tänkte ägna den här posten åt den första, positiva, och återkommer med de två problematiska.

Min dotter har alltså nyligen blivit fyra år och det har inneburit att hon numera internettar (nästan) själv. Jag började visa henne nätet redan som något år gammal, när hon var ett-två satt vi framför datorn och målade Jackson Pollock-målningar, det var tillräckligt enkelt för att även ett barn skulle klara av musrörelserna. Hon älskade också tidigt Radioapan över allt annat, trots att hon inte lyssnar på barnradio, men flashspelet ”Ljudjakten” var för komplicerat så där var det pappa som fick sitta och klicka för att leta sig runt i apavärlden.

Och numera är min dotter fullfjädrad datoranvändare. Efter att ha fått ett av de många ”Kalle Kunskap”-spelen så tog det henne pass fem minuter att plötsligt bemästra både mus och Windows. Hon startar nu utan problem själv datorn och sätter igång spelet. Och det finns massor av spel.

Barnvärlden är ju paradoxalt nog ohyggligt kommersiell – möjligheten till kringförsäljning av dockor, spel, klistermärken och så vidare ligger tidigt i planeringen och till exempel Dora-Utforskaren är även i tv till förväxling likt det dataspel man kan köpa. Jag var jävligt skeptiskt till det i början, men nu har jag svängt – min dotter kommer behöva vara duktig på att använda datorer och att hitta på internet. Förmodligen kommer nätet vara hennes största faktakälla i framtiden och då gäller det att vara van och ha verktyg för att sålla och veta hur man inte blir lurad, vare sig det gäller cancersjuka barn eller fotbollsstjärnor. Och efter att ha sett den raketutveckling hon genomgick efter att ha fått det där Kalle Kunskapspelet, inser jag att det är en bra väg in i nätvärlden. Spelen är dessutom, hävdar jag, bättre än tvprogrammen eftersom de tillför den interaktiva dimensionen. Framför TV-n får barnen något berättat för sig, de blir instruerade. Fem myror är fler än fyra elefanter var bra när jag var ung, men det handlade fortfarande om klassisk katederundervisning. I datorspelen, och på sidor som till exempel redan nämna Radioapan, arbetar barnen interaktivt – min dotter är lika aktiv när hon löser pussel i Kalle Kunskap, som när hon sitter och målar med vanlig vattenfärg.

Och när hon blir stor, kommer hon slå pappa på fingrarna när det gäller nätkoll. Jag ser fram emot det.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: