Jag rippar min cd-samling till hårddisk. Är det lagligt?

30 juli, 2009

Jag har bestämt mig för att rippa hela min cd-samling och lägga den på hårddisken. Planen är att slippa ha en massa cd-skivor på hyllor som tar plats, och göra det lite enklare att lyssna. Det känns ju lite modernt och nio gånger av tio lyssnar jag ju ändå i mp3-spelare, då är det ju bekvämt att allt redan är klart. Jag har nu hållit på i två-tre dagar och börjar bli klar och inser att det här med att ha hela samlingen på hårddisken kräver att man säkrar för krascher. Vilket betyder att se till att ha det på två olika hårddiskar och synka däremellan. Därför har jag nu köpt programmet Allway Sync för en dryg hundring. Lysande program, men man är hela tiden livrädd att den ska få spatt och radera fel. Tack och lov kan man testköra innan man faktiskt börjar synkronisera.

Så nu har jag alltså min cd-samling i två versioner. Eller tre egentligen, om man räknar med själva CD-skivorna också. Och plötsligt känns det rätt meningslöst att ha de fysiska skivorna kvar. De tar upp plats och eftersom jag inte tänker ha dem uppe på hyllor, så kommer det bli ett gäng kartonger i förrådet i onödan. Därför har jag bestämt mig för att slänga det mesta. Då kommer den springande punkten:

Blir jag pirat nu? Jag kommer ju ha en massa mp3’or utan att kunna visa upp fysiska skivor.


Twitter redesignar i veckan

28 juli, 2009

Twitter, som ju hittills inte gjort sig kända för att själva utveckla tjänsten särskilt mycket, ska enligt Boomtown släppa ny sidlayout den här veckan:

People arriving at the new main homepage will be greeted by a search box, information on Twitter trends and a panoply of more specific information about how they can use Twitter.

Tydligen har de haft svårt att få nya besökare att fatta vad det går ut på, något som också Times varit inne på:

The one thing you can say for certain about Twitter is that it makes a terrible first impression. You hear about this new service that lets you send 140-character updates to your ”followers,” and you think, Why does the world need this, exactly? It’s not as if we were all sitting around four years ago scratching our heads and saying, ”If only there were a technology that would allow me to send a message to my 50 friends, alerting them in real time about my choice of breakfast cereal.”

En av Twitters grundare, Biz Stone säger till Boomtown:

“We have to turn a lot of awareness into engagement,” said Stone. “Our front page is not reflective of that right now.”

Thus, the San Francisco-based company has redone its homepage to be more interactive.

Said Stone: “We want it to show us as a place where people can discover what is going on in real-time and much more.”

Samtidigt har de lagt upp sajten Twitter 101 för att förklara hela mikrobloggsidén för framförallt företag. Titta själva här.

Fler skriver om Twitter. Now Public Media, Obsessable, IT24, Resume.

Jag passar på att lägga in en intervju från i juni med grundarna till Twitter, Biz Stone och Evan Williams:


Speaking of Nord Korea…

27 juli, 2009

När man talar om trollen, nu har Nordkorea fått sin första hamburgerrestaurang. Åtminstone enligt KTVZ.com, en sajt i Oregon i USA:

— You still can’t get a hamburger in Pyongyang, but the suspiciously similar ”minced beef and bread” is for sale at the North Korean capital’s first fast-food restaurant, a news report said Saturday.

Först 3G, sedan en internetsida och nu hamburgare. Var ska detta sluta?


Barntvproducenter hatar flickor

26 juli, 2009

Jag skrev tidigare om att jag efter tre år med barn-tv gjort tre som jag tycker viktiga iakttagelser. Den första handlade om att barn-tv ledde min dotter ut på internet och har gett henne sina första kunskaper om hur man hanterar en dator. Nu tänkte jag ta upp den andra, negativa: Barntvproducenter hatar flickor. Jag har lagt mig vinn om att min fyraåriga dotter ska slippa få se könsrollstereotypa barnprogram och att hon ska få så många program med flickor i riktiga huvudroller som möjligt. Jag vill att hon ska ha bra förebilder att identifiera sig med och på dagis har det redan börjat pratas (bland barnen alltså) om vad flickor får göra och vad pojkar får göra. Eller snarare vad de inte får göra (”Flickor har mjuka byxor, pojkar har hårda”, ”pojkar ska inte ha Pippikläder på sig heller!”).

Det har varit oerhört mycket svårare att hitta bra program med tjejer i huvudrollen än vad jag trodde. Det finns nämligen nästan inga. Jag har hittat exakt tre program med en flicka dels i huvudrollen och dels som inte tvingats in i en traditionell könsroll. Föga förvånande är den ena Pippi Långstrump. Den andra är Dora Utforskaren. Dora är en tjej som med tittarens hjälp ska utforska sin omvärld. Och den tredje Lilla prinsessan, som handlar om en liten nyfiken prinsessa i ett rätt märkligt slott. Samtliga tjejer, ingen av dem har som huvuduppgift att vara söta och omhändertagande, samtliga aktiva upptäckande. Jättebra (Dora hade jag lite svårt för från början eftersom serien av någon anledning precis som Händige Manny envisas med att blanda in engelska ord här och var. Men det kommer man över).

Sen är det slut på aktiva flickor i huvudrollen och är idel pojkar. Inte ens om man sänker kraven lite och nöjer sig med att det är en flicka i huvudrollen, stereotypa könsroller eller ej, så blir det särskilt många fler. Fifi och blomsterfröna– en yttepyttig blomflicka. Sen får man sovra i Disneys utbud efter några gamla klassiska prinsjägare som Den Lilla Sjöjungfrun, Askungen, Snövit och så vidare.

Därefter är det pojkar för hela slanten. Händige Manny, Meckar-Micke, Rorry, Piggly Winks Äventyr, Musse Piggs klubbhus, Fåret Shaun, Mumin, Martin Morning, Harry och Dinosaurierna, Richard Scarrys äventyr, Gerald McBoing Boing, Clifford – den stora röda hunden, Harleys Hittegods, Nalle Puh, Stanley, Postis-Per, Elias, Byggare Bob, Nicke Nyfiken, Jasper pingvinen. Samma sak för de senaste årens storfilmer, idel killar i huvudrollerna. Madgascar, Ice Age, Råttatouille, Bee, Shrek, Wall-E, Bilar, Hitta Nemo, Monsters Inc, Bolt och så vidare.

Visst, de har flickor med – men aldrig i huvudrollen, och aldrig särskilt många. Som bäst brukar det gå tre killar på en tjej.

Jag trodde att SVTs public-servicekanal Barnkanalen skulle vara bättre, men icke. Min slutsats är att de har så få serier med tjejer i huvudrollen eftersom det inte finns några. Och utifrån det konstaterar jag alltså, barntvproducenter hatar flickor.

Förödmjukande för alla år 2009.


Oproprortionerlig kunskap om Nordkorea

24 juli, 2009

Det är märkligt med internet. För något år sedan snubblade jag över en serie dokumentär-snuttar om Nordkorea från ett huvudsakligen internetbaserat tvprogram, ”The Vice guide to North Korea”. De var rätt dåligt gjorda och bestod mest av ett par killar som åkte runt i Nordkorea och filmade i låg upplösning. Men det gjorde mig märkligt intresserad av Nordkorea och ledde till ett par kvällars slösurfande efter mer fakta. Vilket i sin tur ledde till att jag nu plötsligt kan oproportionerligt mycket om Nordkorea.

Det är svårt att inte bli fascinerad av ett land som är slutnare än vad Östeuropa var under Kalla Kriget. Och med avgrundsskillnader i utvecklingsnivå. Å ena sidan presenterar de en skolbänk i trä med finessen att den, manuellt, kan höjas och sänkas som en fullständigt lysande uppfinning (se Viceguiden så förstår du) å andra sidan klarar de av att cyberattackera USA. Å ena sidan lever folk på landsbygden som på medeltiden. Å andra sidan så har landet nästan kärnvapen.

Internet är fantastiskt på det här viset – man kan plötsligt nörda ner sig helt i ett ämne och snabbt få mängder av ofta bra information. Och lära sig märkliga saker, som att Nordkorea fick sitt 3g-nät 2008 och att det hållits Jucheseminarier i Tanzania. Juche är alltså Nordkoreas egen variant av kommunism och borde rimligtvis inte vara intressant för någon annan. Icke.

När det gäller Nordkorea och internet har det sett mörkt ut. Nordkorea verkar alltid välja den extrema vägen:

While other restrictive regimes have sought to find ways to limit the Internet — through filters and blocks and threats — North Korea has chosen to stay wholly off the grid.

Där länder, som till exempel Iran eller Kina, tillåter en hårt censurerad Internetanvändning, har Nordkorea tidigare varit helt avskurna från nätet. Steven Merchato från CIA skriver i sin text ”Hermit Surfers of P’yongyang” om Nordkoreas intranät Kwangmyong:

Kwangmyong consists of a browser, an e-mail program, news groups, a search engine, and a file transfer system, programs developed by CSTIA.

Vad medborgarna gör på intra- och inter-nätet är inte så förvånande hårt kontrollerat:

Computers conducting Internet searches are more readily monitored than the photocopying machines that served to spread forbidden political tracts in the former Soviet Union. With Internet searches easily tracked and the penalties for political dissent grave, it is difficult to imagine scientists straying from technology sites. The same applies to the domestic Intranet, where technicians exchanging e-mail messages on political issues would run a serious risk of late-night knocks on the door by members of the security forces.

Numera har landet faktiskt en officiell hemsida (jag tror faktiskt det är den enda Nordkoreanska sidan på nätet) i underbar 1998-ish layout. Med ett eget forum (EDIT: Det visade sig att de precis gjort om forumet till en blogg. Nåja)! Och merchandise! Köp din egen Kim Jong-il knapp!

Det bisarra med forumet är att det tycks finnas västerländska anhängare till Nordkoreas Juche-filosofi. Eller också är det bara nordkoreansk propaganda. Spännande i vilket fall.

Fler intressanta Nordkorearesuser:

North Korean Economy Watch
”North Korea Uncovered ” – Google Earth med inlagd information, bilder och videos.


ID-kort för Twitter på gång

23 juli, 2009

Två fejkade twitterkonton har fått en del uppmärksamhet i media. För var det nyhetsbyrån AP som citerade fotbollspelaren Zlatans twitterflöde – men det var alltså en falsk Zlatan. Sedan var det den 14-årige cancersjuke pojken som fick flera kändisar att donera pengar, också det en påhittad person som twittrade.

För att slippa detta, testar nu Twitter verifierade konton:

To prevent identity confusion, Twitter is experimenting (beta testing) with a ‘Verified Account’ feature. We’re working to establish authenticity with people who deal with impersonation or identity confusion on a regular basis. Accounts with a Verified are the real thing!

Än så länge tycks det inte finnas något process för att verifiera sitt eget konto – det handlar vad jag förstår uteslutande om Twitter själva som kontaktar riktigt, riktigt kända personer och kollar att de verkligen ligger bakom twitterflödena:

We’re starting with well-known accounts that have had problems with impersonation or identity confusion. (For example, well-known artists, athletes, actors, public officials, and public agencies). We may verify more accounts in the future, but because of the cost and time required, we’re only testing this feature with a small set of folks for the time being. As the test progresses we may be able to expand this test to more accounts over the next several months.

Är man utsatt för att någon tagit ens identitet kan man anmäla det på Twitters sida via länken ovan.

Bra initativ tycker jag, men jag hoppas de hittar ett bättre sätt att bekräfta identiteter så att fler kan göra det. Oavsett om man är superstjärna eller bara vanlig privatperson är det viktigt att ingen kan sno ens identitet och allteftersom sociala medier blir mer och mer vanliga kommer det behövas möjligheter att snabbt och enkelt se om det verkligen är rätt person man har att göra med.


Att nätfostra sitt barn…

23 juli, 2009

Jag har som jag tidigare nämnt en fyraårig dotter. Det innebär att jag under två-tre år sett avsnitt ur nästan all barn-tv som produceras: Teletubbies, Björne, Händige Manny, Dora Utforskaren och så vidare. Tre års tittande gör att man blir rätt duktig på hela genren och tre grejer blir efter ett tag rätt tydliga, en bra, två rejält problematiska. Jag tänkte ägna den här posten åt den första, positiva, och återkommer med de två problematiska.

Min dotter har alltså nyligen blivit fyra år och det har inneburit att hon numera internettar (nästan) själv. Jag började visa henne nätet redan som något år gammal, när hon var ett-två satt vi framför datorn och målade Jackson Pollock-målningar, det var tillräckligt enkelt för att även ett barn skulle klara av musrörelserna. Hon älskade också tidigt Radioapan över allt annat, trots att hon inte lyssnar på barnradio, men flashspelet ”Ljudjakten” var för komplicerat så där var det pappa som fick sitta och klicka för att leta sig runt i apavärlden.

Och numera är min dotter fullfjädrad datoranvändare. Efter att ha fått ett av de många ”Kalle Kunskap”-spelen så tog det henne pass fem minuter att plötsligt bemästra både mus och Windows. Hon startar nu utan problem själv datorn och sätter igång spelet. Och det finns massor av spel.

Barnvärlden är ju paradoxalt nog ohyggligt kommersiell – möjligheten till kringförsäljning av dockor, spel, klistermärken och så vidare ligger tidigt i planeringen och till exempel Dora-Utforskaren är även i tv till förväxling likt det dataspel man kan köpa. Jag var jävligt skeptiskt till det i början, men nu har jag svängt – min dotter kommer behöva vara duktig på att använda datorer och att hitta på internet. Förmodligen kommer nätet vara hennes största faktakälla i framtiden och då gäller det att vara van och ha verktyg för att sålla och veta hur man inte blir lurad, vare sig det gäller cancersjuka barn eller fotbollsstjärnor. Och efter att ha sett den raketutveckling hon genomgick efter att ha fått det där Kalle Kunskapspelet, inser jag att det är en bra väg in i nätvärlden. Spelen är dessutom, hävdar jag, bättre än tvprogrammen eftersom de tillför den interaktiva dimensionen. Framför TV-n får barnen något berättat för sig, de blir instruerade. Fem myror är fler än fyra elefanter var bra när jag var ung, men det handlade fortfarande om klassisk katederundervisning. I datorspelen, och på sidor som till exempel redan nämna Radioapan, arbetar barnen interaktivt – min dotter är lika aktiv när hon löser pussel i Kalle Kunskap, som när hon sitter och målar med vanlig vattenfärg.

Och när hon blir stor, kommer hon slå pappa på fingrarna när det gäller nätkoll. Jag ser fram emot det.


%d bloggare gillar detta: