Jag rippar min cd-samling till hårddisk. Är det lagligt?

Jag har bestämt mig för att rippa hela min cd-samling och lägga den på hårddisken. Planen är att slippa ha en massa cd-skivor på hyllor som tar plats, och göra det lite enklare att lyssna. Det känns ju lite modernt och nio gånger av tio lyssnar jag ju ändå i mp3-spelare, då är det ju bekvämt att allt redan är klart. Jag har nu hållit på i två-tre dagar och börjar bli klar och inser att det här med att ha hela samlingen på hårddisken kräver att man säkrar för krascher. Vilket betyder att se till att ha det på två olika hårddiskar och synka däremellan. Därför har jag nu köpt programmet Allway Sync för en dryg hundring. Lysande program, men man är hela tiden livrädd att den ska få spatt och radera fel. Tack och lov kan man testköra innan man faktiskt börjar synkronisera.

Så nu har jag alltså min cd-samling i två versioner. Eller tre egentligen, om man räknar med själva CD-skivorna också. Och plötsligt känns det rätt meningslöst att ha de fysiska skivorna kvar. De tar upp plats och eftersom jag inte tänker ha dem uppe på hyllor, så kommer det bli ett gäng kartonger i förrådet i onödan. Därför har jag bestämt mig för att slänga det mesta. Då kommer den springande punkten:

Blir jag pirat nu? Jag kommer ju ha en massa mp3’or utan att kunna visa upp fysiska skivor.

Twitter redesignar i veckan

Twitter, som ju hittills inte gjort sig kända för att själva utveckla tjänsten särskilt mycket, ska enligt Boomtown släppa ny sidlayout den här veckan:

People arriving at the new main homepage will be greeted by a search box, information on Twitter trends and a panoply of more specific information about how they can use Twitter.

Tydligen har de haft svårt att få nya besökare att fatta vad det går ut på, något som också Times varit inne på:

The one thing you can say for certain about Twitter is that it makes a terrible first impression. You hear about this new service that lets you send 140-character updates to your ”followers,” and you think, Why does the world need this, exactly? It’s not as if we were all sitting around four years ago scratching our heads and saying, ”If only there were a technology that would allow me to send a message to my 50 friends, alerting them in real time about my choice of breakfast cereal.”

En av Twitters grundare, Biz Stone säger till Boomtown:

“We have to turn a lot of awareness into engagement,” said Stone. “Our front page is not reflective of that right now.”

Thus, the San Francisco-based company has redone its homepage to be more interactive.

Said Stone: “We want it to show us as a place where people can discover what is going on in real-time and much more.”

Samtidigt har de lagt upp sajten Twitter 101 för att förklara hela mikrobloggsidén för framförallt företag. Titta själva här.

Fler skriver om Twitter. Now Public Media, Obsessable, IT24, Resume.

Jag passar på att lägga in en intervju från i juni med grundarna till Twitter, Biz Stone och Evan Williams:

Speaking of Nord Korea…

När man talar om trollen, nu har Nordkorea fått sin första hamburgerrestaurang. Åtminstone enligt KTVZ.com, en sajt i Oregon i USA:

— You still can’t get a hamburger in Pyongyang, but the suspiciously similar ”minced beef and bread” is for sale at the North Korean capital’s first fast-food restaurant, a news report said Saturday.

Först 3G, sedan en internetsida och nu hamburgare. Var ska detta sluta?

Barntvproducenter hatar flickor

Jag skrev tidigare om att jag efter tre år med barn-tv gjort tre som jag tycker viktiga iakttagelser. Den första handlade om att barn-tv ledde min dotter ut på internet och har gett henne sina första kunskaper om hur man hanterar en dator. Nu tänkte jag ta upp den andra, negativa: Barntvproducenter hatar flickor. Jag har lagt mig vinn om att min fyraåriga dotter ska slippa få se könsrollstereotypa barnprogram och att hon ska få så många program med flickor i riktiga huvudroller som möjligt. Jag vill att hon ska ha bra förebilder att identifiera sig med och på dagis har det redan börjat pratas (bland barnen alltså) om vad flickor får göra och vad pojkar får göra. Eller snarare vad de inte får göra (”Flickor har mjuka byxor, pojkar har hårda”, ”pojkar ska inte ha Pippikläder på sig heller!”).

Det har varit oerhört mycket svårare att hitta bra program med tjejer i huvudrollen än vad jag trodde. Det finns nämligen nästan inga. Jag har hittat exakt tre program med en flicka dels i huvudrollen och dels som inte tvingats in i en traditionell könsroll. Föga förvånande är den ena Pippi Långstrump. Den andra är Dora Utforskaren. Dora är en tjej som med tittarens hjälp ska utforska sin omvärld. Och den tredje Lilla prinsessan, som handlar om en liten nyfiken prinsessa i ett rätt märkligt slott. Samtliga tjejer, ingen av dem har som huvuduppgift att vara söta och omhändertagande, samtliga aktiva upptäckande. Jättebra (Dora hade jag lite svårt för från början eftersom serien av någon anledning precis som Händige Manny envisas med att blanda in engelska ord här och var. Men det kommer man över).

Sen är det slut på aktiva flickor i huvudrollen och är idel pojkar. Inte ens om man sänker kraven lite och nöjer sig med att det är en flicka i huvudrollen, stereotypa könsroller eller ej, så blir det särskilt många fler. Fifi och blomsterfröna– en yttepyttig blomflicka. Sen får man sovra i Disneys utbud efter några gamla klassiska prinsjägare som Den Lilla Sjöjungfrun, Askungen, Snövit och så vidare.

Därefter är det pojkar för hela slanten. Händige Manny, Meckar-Micke, Rorry, Piggly Winks Äventyr, Musse Piggs klubbhus, Fåret Shaun, Mumin, Martin Morning, Harry och Dinosaurierna, Richard Scarrys äventyr, Gerald McBoing Boing, Clifford – den stora röda hunden, Harleys Hittegods, Nalle Puh, Stanley, Postis-Per, Elias, Byggare Bob, Nicke Nyfiken, Jasper pingvinen. Samma sak för de senaste årens storfilmer, idel killar i huvudrollerna. Madgascar, Ice Age, Råttatouille, Bee, Shrek, Wall-E, Bilar, Hitta Nemo, Monsters Inc, Bolt och så vidare.

Visst, de har flickor med – men aldrig i huvudrollen, och aldrig särskilt många. Som bäst brukar det gå tre killar på en tjej.

Jag trodde att SVTs public-servicekanal Barnkanalen skulle vara bättre, men icke. Min slutsats är att de har så få serier med tjejer i huvudrollen eftersom det inte finns några. Och utifrån det konstaterar jag alltså, barntvproducenter hatar flickor.

Förödmjukande för alla år 2009.

Oproprortionerlig kunskap om Nordkorea

Det är märkligt med internet. För något år sedan snubblade jag över en serie dokumentär-snuttar om Nordkorea från ett huvudsakligen internetbaserat tvprogram, ”The Vice guide to North Korea”. De var rätt dåligt gjorda och bestod mest av ett par killar som åkte runt i Nordkorea och filmade i låg upplösning. Men det gjorde mig märkligt intresserad av Nordkorea och ledde till ett par kvällars slösurfande efter mer fakta. Vilket i sin tur ledde till att jag nu plötsligt kan oproportionerligt mycket om Nordkorea.

Det är svårt att inte bli fascinerad av ett land som är slutnare än vad Östeuropa var under Kalla Kriget. Och med avgrundsskillnader i utvecklingsnivå. Å ena sidan presenterar de en skolbänk i trä med finessen att den, manuellt, kan höjas och sänkas som en fullständigt lysande uppfinning (se Viceguiden så förstår du) å andra sidan klarar de av att cyberattackera USA. Å ena sidan lever folk på landsbygden som på medeltiden. Å andra sidan så har landet nästan kärnvapen.

Internet är fantastiskt på det här viset – man kan plötsligt nörda ner sig helt i ett ämne och snabbt få mängder av ofta bra information. Och lära sig märkliga saker, som att Nordkorea fick sitt 3g-nät 2008 och att det hållits Jucheseminarier i Tanzania. Juche är alltså Nordkoreas egen variant av kommunism och borde rimligtvis inte vara intressant för någon annan. Icke.

När det gäller Nordkorea och internet har det sett mörkt ut. Nordkorea verkar alltid välja den extrema vägen:

While other restrictive regimes have sought to find ways to limit the Internet — through filters and blocks and threats — North Korea has chosen to stay wholly off the grid.

Där länder, som till exempel Iran eller Kina, tillåter en hårt censurerad Internetanvändning, har Nordkorea tidigare varit helt avskurna från nätet. Steven Merchato från CIA skriver i sin text ”Hermit Surfers of P’yongyang” om Nordkoreas intranät Kwangmyong:

Kwangmyong consists of a browser, an e-mail program, news groups, a search engine, and a file transfer system, programs developed by CSTIA.

Vad medborgarna gör på intra- och inter-nätet är inte så förvånande hårt kontrollerat:

Computers conducting Internet searches are more readily monitored than the photocopying machines that served to spread forbidden political tracts in the former Soviet Union. With Internet searches easily tracked and the penalties for political dissent grave, it is difficult to imagine scientists straying from technology sites. The same applies to the domestic Intranet, where technicians exchanging e-mail messages on political issues would run a serious risk of late-night knocks on the door by members of the security forces.

Numera har landet faktiskt en officiell hemsida (jag tror faktiskt det är den enda Nordkoreanska sidan på nätet) i underbar 1998-ish layout. Med ett eget forum (EDIT: Det visade sig att de precis gjort om forumet till en blogg. Nåja)! Och merchandise! Köp din egen Kim Jong-il knapp!

Det bisarra med forumet är att det tycks finnas västerländska anhängare till Nordkoreas Juche-filosofi. Eller också är det bara nordkoreansk propaganda. Spännande i vilket fall.

Fler intressanta Nordkorearesuser:

North Korean Economy Watch
”North Korea Uncovered ” – Google Earth med inlagd information, bilder och videos.

ID-kort för Twitter på gång

Två fejkade twitterkonton har fått en del uppmärksamhet i media. För var det nyhetsbyrån AP som citerade fotbollspelaren Zlatans twitterflöde – men det var alltså en falsk Zlatan. Sedan var det den 14-årige cancersjuke pojken som fick flera kändisar att donera pengar, också det en påhittad person som twittrade.

För att slippa detta, testar nu Twitter verifierade konton:

To prevent identity confusion, Twitter is experimenting (beta testing) with a ‘Verified Account’ feature. We’re working to establish authenticity with people who deal with impersonation or identity confusion on a regular basis. Accounts with a Verified are the real thing!

Än så länge tycks det inte finnas något process för att verifiera sitt eget konto – det handlar vad jag förstår uteslutande om Twitter själva som kontaktar riktigt, riktigt kända personer och kollar att de verkligen ligger bakom twitterflödena:

We’re starting with well-known accounts that have had problems with impersonation or identity confusion. (For example, well-known artists, athletes, actors, public officials, and public agencies). We may verify more accounts in the future, but because of the cost and time required, we’re only testing this feature with a small set of folks for the time being. As the test progresses we may be able to expand this test to more accounts over the next several months.

Är man utsatt för att någon tagit ens identitet kan man anmäla det på Twitters sida via länken ovan.

Bra initativ tycker jag, men jag hoppas de hittar ett bättre sätt att bekräfta identiteter så att fler kan göra det. Oavsett om man är superstjärna eller bara vanlig privatperson är det viktigt att ingen kan sno ens identitet och allteftersom sociala medier blir mer och mer vanliga kommer det behövas möjligheter att snabbt och enkelt se om det verkligen är rätt person man har att göra med.

Att nätfostra sitt barn…

Jag har som jag tidigare nämnt en fyraårig dotter. Det innebär att jag under två-tre år sett avsnitt ur nästan all barn-tv som produceras: Teletubbies, Björne, Händige Manny, Dora Utforskaren och så vidare. Tre års tittande gör att man blir rätt duktig på hela genren och tre grejer blir efter ett tag rätt tydliga, en bra, två rejält problematiska. Jag tänkte ägna den här posten åt den första, positiva, och återkommer med de två problematiska.

Min dotter har alltså nyligen blivit fyra år och det har inneburit att hon numera internettar (nästan) själv. Jag började visa henne nätet redan som något år gammal, när hon var ett-två satt vi framför datorn och målade Jackson Pollock-målningar, det var tillräckligt enkelt för att även ett barn skulle klara av musrörelserna. Hon älskade också tidigt Radioapan över allt annat, trots att hon inte lyssnar på barnradio, men flashspelet ”Ljudjakten” var för komplicerat så där var det pappa som fick sitta och klicka för att leta sig runt i apavärlden.

Och numera är min dotter fullfjädrad datoranvändare. Efter att ha fått ett av de många ”Kalle Kunskap”-spelen så tog det henne pass fem minuter att plötsligt bemästra både mus och Windows. Hon startar nu utan problem själv datorn och sätter igång spelet. Och det finns massor av spel.

Barnvärlden är ju paradoxalt nog ohyggligt kommersiell – möjligheten till kringförsäljning av dockor, spel, klistermärken och så vidare ligger tidigt i planeringen och till exempel Dora-Utforskaren är även i tv till förväxling likt det dataspel man kan köpa. Jag var jävligt skeptiskt till det i början, men nu har jag svängt – min dotter kommer behöva vara duktig på att använda datorer och att hitta på internet. Förmodligen kommer nätet vara hennes största faktakälla i framtiden och då gäller det att vara van och ha verktyg för att sålla och veta hur man inte blir lurad, vare sig det gäller cancersjuka barn eller fotbollsstjärnor. Och efter att ha sett den raketutveckling hon genomgick efter att ha fått det där Kalle Kunskapspelet, inser jag att det är en bra väg in i nätvärlden. Spelen är dessutom, hävdar jag, bättre än tvprogrammen eftersom de tillför den interaktiva dimensionen. Framför TV-n får barnen något berättat för sig, de blir instruerade. Fem myror är fler än fyra elefanter var bra när jag var ung, men det handlade fortfarande om klassisk katederundervisning. I datorspelen, och på sidor som till exempel redan nämna Radioapan, arbetar barnen interaktivt – min dotter är lika aktiv när hon löser pussel i Kalle Kunskap, som när hon sitter och målar med vanlig vattenfärg.

Och när hon blir stor, kommer hon slå pappa på fingrarna när det gäller nätkoll. Jag ser fram emot det.

Amazon raderar eböcker som redan är köpta


Tänkt dig att du precis köpt George Orwells 1984, börjat läsa och lagt ett bokmärke och gått och lagt dig. När du dagen efter ska läsa vidare och tittar på nattygsbordet så är boken borta. Någon har varit inne och tagit den och i stället lagt dit pengarna du betalade för boken.

Det hände användare av Amazons eboksläsare Kindle. De upptäckte plötsligt att deras inköpta böcker var borta. NY Times skriver:

Amazon says that this sort of thing is “rare,” but that it can happen at all is unsettling; we’ve been taught to believe that e-books are, you know, just like books, only better. Already, we’ve learned that they’re not really like books, in that once we’re finished reading them, we can’t resell or even donate them. But now we learn that all sales may not even be final.

Skälet sägs vara att rättighetsinnehavarna ansåg att Amazon bröt mot deras avtal, det vill säga att de piratade böckerna. EFF, Electronic Frontier Foundation, menar dock att oavsett överenskommelsen mellan Amazon och bokutgivaren, så gör fjärrraderingen ingen skillnad:

There is nothing about copyright law that required these deletions — if Amazon didn’t have the rights to sell the e-books in the first place, the infringement happened when the books were sold. Remote deletion doesn’t change that, and it’s not an infringement for the Kindle owner simply to read the book.

EFF noterar också att Amazon inte skriver något om fjärradering i avtalet när de säljer ebokläsaren till sina kunder.

Det vansinniga i det här är ju att Amazon faktiskt kan fjärradera böcker de sålt. Dels ska de såklart inte kunna göra någonting alls med kundens böcker utan att först fråga och få tillåtelse, dels så innebär ju blotta möjligheten att även en hackare skulle kunna börja massradera böcker.

Varför slår inte eböcker igenom större? Därför att kunderna vill ha samma möjligheter med sina elektroniska böcker som med sina vanliga. Rätten att när man är klar, ge bort den, låna ut den, eller sälja den vidare. Och såklart rätten att rätten att faktiskt få behålla den när den väl är köpt och hemburen (eller nerladdad). Innan det är så, kommer folk ignorera eböcker – eller hitta olåsta varianter som går att kopiera och allt annat. Det vill säga piratversioner – och så skapas nya pirater.

Kan man lita på Twitter (igen)

Jag läste i TT Spektras Twitterflöde om hur ett fejkat Twitterkonto som hävdades vara Zlatans fick genomslag i media. Men inte att det var fejk, istället handlade det om att flera tidningar gått på bluffen och valt att publicera uttalanden ur ”Zlantan”-flödet som om de vore sanna. Trots att det var ett tag sedan bluffen avslöjades:

För några veckor sedan skrev Hans Kullin om ett Twitter-konto som påstod sig vara Zlatan Ibrahimovics officiella. Kullin konstaterade snabbt att kontot var fejk.

Eftersom det var nyhetsbyrån AP som nu publicerade från fejkflödet så spred det sig ut i resten av media. Det där är ju lite vanskligt när nyhetsbyråerna inte kollar sina källor.

Bloggaren David Hylander drar slutsatsen:

AP-debaclet är genant och besynnerligt. Det är svårt att se någon annan förklaring till en sån total källkritisk genomklappning än en oförmåga att läsa av innehåll i sociala mediakanaler.

Japp, det känns ibland som media antingen är oreflekterat kritiska, eller oreflekterat positiva till sociala medier. Ingetdera är bra och det är dags för oss journalister att bli så internetmogna att vi vet vad vi pysslar med. En start är att tillämpa lite grundläggande källkritik.

Här är fejkkontot. Expressen skriver (rätt skadeglatt faktiskt – kanske läge att säga ”Wanja Lundby-Wedin”?) och Nyheter24.

Indisk spikmatta egentligen rysk

Jag skrev tidigare om spikmattan. Så här säger skaparen,” Om Mokshananda” – eller Jonathan Hellbom som han egentligen heter – till den:

– Jag mediterade i Himalayas berg och där fick jag idén, säger Om Mokshananda via telefon från New Dehli.

Hoppla! Men det slutar inte vid en uppenbarelse. Även tillverkningsprocessen bidrar:

Men vi tillverkar den genom gammal indisk kunskap om energi och geometri. Den tillverkas i en tempelfabrik och indiska kvinnor mediterar på den och välsignar den efteråt.

”Energi”? ”Geometri”? Herrejösses vilket dravel.

Fotbollslagen med i Pridetåget

Strax börjar Pride i Stockholm och tidigare har både polis och militär, traditionellt rätt homo-fientliga miljöer, gått med i tåget. Nu tycks ytterligare en gammal gayhatarbastion falla, när fotbollslagen Hammarby och AIK (Djurgården sa nej, men damlaget dyker upp. Varför herrarna inte dyker upp har varierat, men DN rapporterar att de har match) går med.

– Det är fantastiskt att de vill vara med. Det är första gången någon större idrottsklubb deltar, säger Stockholm Prides presschef Jessica W Sandberg.

– Det är ingen hemlighet att det finns en hård jargong med mycket homofobi inom sporten. Bög, kärring, fjolla och så vidare. Det är därför det här är så roligt.

Men hur ärligt är det egentligen?

Hammarbys Igor Armas hittades i en Facebookgrupp, som är emot att laget ska gå i Pride. Han ursäktar sig med att det är ett misstag –  att han klickar ”ja” till inbjudningar och inte förstått språket –  och säger sedan:

Vad tycker du om att Hammarby ska vara med i Prideparaden? – Jag tycker ingenting om det. Jag har inte så stor koll på det.

Om du inte tycker något och inte har ”så stor koll på det” – vad har du då där att göra? Pridetåget är en manifestation för något viktigt, särskilt nu är tex EU-landet Litauen lagstiftar emot alla opinionsyttringar som kan göra det lättare för HBT-personer. Då ska man fan stå upp för det.

Men jag vet inte – kanske lär sig idrottarna något i tåget. Ni övriga som går får passa på att berätta för dem varför de är där – så det får lite koll. Var snälla mot dem.

Och ett tips till Igor: Klicka inte ”ja” på allt som poppar upp på interwebs. Oavsett språk.

Sex datortjänster som bara borde få finnas i labbmiljö.

I dag skulle jag beställa taxi och av ren ryggradsreflex tryckte jag ”9” för ”telefonist” – alternativet var att bara läsa upp adressen i luren. Jag avskyr automatisk röstigenkänning – det slutar oftast med att jag står och hojtar ”Hornsgatan!” och får svaret ”Vill du ha en taxibil till(…) Torsgatan?, tryck ”1””. Samma sak på jobbet, där har vi en automatisk tjänst när man ska ringa till kollegor – och jag tycks alltid hamna fel. Nu har de dessutom bestämt att de ska avskaffa de riktiga telefonisterna för att den automatiska ”räcker”. Därför listar jag nu sex datortjänster som ännu inte är tillräckligt bra och därför inte ska användas på riktigt:

  • Kundtjänst-chatt. Telenor har ”Emma” som i bästa fall klarar av att öppna en sida som har lite avlägset med vad man undrade att göra, i värsta fall ger rena goddagyxkaft svar. Hos IKEA heter hon, för det är alltid en hon, ”Anna” också där har de gjort allt för att ge intryck av en riktig person, men utan att leverera annat än trams.
  • OCR (”Optical Character Recognition”) – alltså en teknik där man kan scanna in pappersutskrifter och få dem inlagda i till exempel ett Word-dokument. Det funkar hyggligt med datortext, det man tidigare kallade ”maskinskrivet” – dock sällan svenska tecken och man måste alltid, alltid, korrläsa efteråt. Med handskrivet fungerar det så dåligt att det borde vara förbjudet att hävda att det går.
  • Automatisk översättning. Även Google går bet och särskilt uselt är det när hela sajter använder det och hävdar att sidan är på flera olika språk.
  • Som tidigare nämnt, telefonväxlar och biljettbeställning. ”Vill du beställa en biljett till Alingsås” – Nej, jag sa ”Arlanda”. ”Vill du beställa en biljett till Skillingaryd?”
  • Handskrift som textinmatning. Tack och lov verkar det här vara på utdöende, men ni som har haft en Palm Pilot vet vad jag menar. Man var tvungen att långsamt skriva med en plastpenna i helt påhittade mönster och det blev ofta fel. Nuförtiden används det sällan, mobiltelefonerna har T9 och mer avancerade mediaenheter använder virtuella tangentbord.
  • Röststyrning av datorer och textinmatning med röst. Det funkar kanske i Star Trek, men inte i verkligheten. Roligaste sågningen av detta var en författare (vars namn jag glömt) som i en IDG-tidning ifrågasatte att recensenten Martin Appels höga betyg. Författaren menade att programmet var skräp. Hans sågning var dessutom skriven i textimatningsprogrammet som recenserats och var i princip obegriplig.

WTF? Varför vill folk köpa spikmattor?

Spikmattor är tydligen sommarens hetaste produkt. Varför? Jag förstår att folk kan uppleva viss kortsiktig känsla av välmående efter att ha legat på en spikmatta – det är väl som med kvaddlar, smärta släpper lös endorfiner som ger en kick. Men sommarens trendinköp lovar mer än kroppens eget knark:

Spikmattan hjälper idag 10 000-tals personer med ryggskott, träningsvärk, diskbråck, ischias, fibromyalgi, whiplash, stelhet, stress, kronisk värk, huvudvärk, frusen skuldra, reumatisk värk, sömnproblem etc.

Det var ingen dålig medicin… Det är såklart nys – det finns inga som helst belägg för att plastpiggar mot ryggen hjälper mot detta. Det är som vanligt ett sätt att blåsa folk på pengar. Men det är i varje fall miljövänliga:

Våra Spikmattor tillverkas i Sverige av återvinningsbar, livsmedelsklassad plast, TPE.
De är fria från skadliga mjukgörare. Avger inga skadliga ämnen vid hudkontakt.
Hygieniska, då de är tvättbara.

Dåså.

Träden och fåglarna dör av strålningen.

Peter Wahlbeck hävdar att fåglar och träd dör av mobiltelefonstrålning i en artikel i Aftonbladet:

Jag har aldrig sett så många döende träd som i år. De tappar först bladen i kronan och efter en tid dör hela trädet. Och i närheten står det en mobilmast.

Mig veterligen är det här nya rön – att mobilstrålning skulle kunna döda träd. Och fåglar. Peter Wahlbeck gör heller inte mycket för att förtydliga, han har inte fått med en enda källhänvisning. Jag förstår inte att det ska vara så svårt att dänga in lite källor. Peter Wahlbeck har ju ändå orkat kontakta Aftonbladet, orkat formulera sina tankar i skriven text och sedan fått den publicerad. Varför passade han inte på att åtminstone i förbifarten nämna vilka källor han har till påståendena? Så hade den åtminstone varit läsvärt som annat än en artists lösa tyckande?

Under tiden, mer om strålning: STUK, Kgl Vetenskapsakademin, Tekniska Museet, samt från kritiskt håll, miljöjournalisten Mona Nilsson.

EDIT: Kanske var det det här Peter tänkte på?

Alarmbells ring for the sparrow. I Indien misslyckas sparvar att häcka i mobilmaster. Fast det är ju kanske ingen som höjer på ögonbrynen av – att det är farligt nära sändarna är ju ingen nyhet.

Förlåt, DN dissar interwebs i tre dagar ska det vara.

I dag kom det en Googleskraj artikel igen i DN. Håkan Lindgrens artikel på sidan fyra i kulturdelen börjar med rubriken ”Google hälsar på. Bolaget vet redan allt om oss med vi reagerar inte”. Illustrationen är en bild på Googles kamerabil som ”scannar av gatorna i jakt på nya vinklar”. Det handlar alltså om ”Streetview”, att Google lägger till 360 graders bilder i gatuplan i stora städer. De har precis börjat fota i Sverige, här dock omkörda av Hitta.se som kom igång med sin variant ”Gatubild” tidigare i år. Han skriver:

Vad håller Google på att utvecklas till? Kamerabilen utanför mitt fönster visar att de inte bara är en hjälpsam sökmotor. Google vet vad vi söker efter på nätet, de har vår e-post (om vi har Gmail), våra bloggar (Blogger ägs av dem), våra videor (Youtube), de har kartor och satellitbilder över hela planeten och vill komma åt innehållet i all världens böcker.

So? Vill du inte hittas av Google, använd inte Gmail, använd Yahoo, Hotmail, Mail.com, @home eller någon av de andra av den uppsjö gratis eposttjänster som finns. Eller gör som en majoritet av internetanvändare, använd den eposttjänst du fick med ditt internetabonnemang.

Blogg-kommentaren förstår jag inte. Det är ju inte bara Google som ”har våra bloggar” – alla med internetanslutning ”har våra bloggar”. Det är därför man publicerar blogginlägg, till skillnad från att till exempel skriva in dem i en pappersdagbok. För att folk ska läsa dem. Gillar man inte Blogger kan man hyra in sig på vilket webbhotell som helst, med till exempel WordPress. Samma sak med videos. Gillar man inte Youtube finns det flera andra tjänster – Bambuser, Qik, Videobay (snart i varje fall), Daily Motion, och så vidare.

Det här är ju inget nytt. Microsoft till exempel har haft monopol på våra datorer sedan tidigt 90-tal. De har, till skillnad från Google, tillgång till våra egna hårddiskar, de har patent på filsystemen som vi använder – även om vi inte använder Windows – och vi använder deras program för att skriva alla våra dokument (Word), sköta vår ekonomi (Excel och Money), de indexerar våra hårddiskar och vi låter dem uppdatera våra datorer automatiskt utan att vi vet vad som händer. Vore Microsoft elaka skulle de kunna kartlägga allt vi gör på våra datorer. Inklusive sådant vi gör med Googles tjänster.

En av mina bekanta sa 1994 att han aldrig skulle koppla in ett modem i sina datorer, eftersom ”en nätansluten dator är inte längre din egen”. Jag vet inte om han ändrat sig, har han det inte skulle han kunna skriva artiklar åt DN. Men i sak har han rätt – vill man vara riktigt, riktigt säker på att man är hemlig, ska man dra ur jacket ur väggen. Och använda Linux, gärna en riktigt obskyr variant. Och helst inte ha några vänner som kan tänkas Facebooka att man träffats.

Samtidigt pågår en kamp om riktig integritet, om de uppgifter vi inte, till skillnad från bloggar, videos, telefonlistor och annat, offentliggör själva med flit. Mot FRA-övervakning, IPRED, Datalagringsdirektiv och telekompaket. Men eftersom allt detta är så hopplöst sammankopplat med vita medelåldersmän som tittar gratis på Lost, så passerar det DN obemärkt.