Piraterna dödade det svenska musikundret! (2)


Per Strömbäck svarade mig och det var såpass intressant att jag väljer att svara i en ny post – annars har kommentarerna en förmåga att försvinna i bakgrunden när det gäller bloggar. Dessutom blev det ett så långt svar…

Hej Christian – tack för beröm och bra fråga. Det svenska musikundret är beteckningen på rekordåren strax efter millennieskiftet då svenska artister gjorde segertåg på topplistor världen över. Det beskrevs i ekonomiska termer eftersom det byggde på en kalkyl att Sverige var ett av de största musikexportländerna i förhållande till folkmängden, i klass med USA och Storbritannien. Sedan dess har den svenska musikbranschens ekonomi (ja, inklusive artisternas!) havererat totalt och med den de svenska utlandsframgångarna.

Och då definierar vi det ”svenska musikundret” olika. Du talar egentligen om cd-försäljning, inte ”musikundret” i konstnärliga termer (eftersom jag vill hävda att det görs lika mycket intressant svensk musik idag som det gjorde för tio år sedan. Om inte mer. Dessutom är det ju inte unikt för svensk musik – all cd-försäljning går ju ner – men skriver man ”det svenska musikundret” så riskerar man att folk uppfattar det som något speciellt för svensk musik. Svensk musik lever och har hälsan och en av faktorerna som brukar nämnas som unikt för Sverige är tillgången till den kommunala musikskolan.).

Hade du istället skrivit ”Piraterna dödade cd-försäljningen” hade jag varit mer böjd att hålla med dig. Åtminstone när det gäller effekten – det finns väl ingen som argumenterar emot att cd-försäljningen minskar – men kanske inte när det gäller orsaken. Och jag tycker din egen bransch är ett alldeles utmärkt exempel på det – mer om det nedan. Jag tror att det ligger ett annat skäl bakom skivbolagens misslyckande. Den har varit nästa obstinat motståndare till att digitalisera sin distribution mot sina kunder. Tvärtom gör de allt för att motverka den.

Ett exempel är när SonyBMG la ett rootkit på sina cd-skivor som äventyrade säkerheten för miljontals datorer. Sonys rootkit gick ut på att begränsa möjligheterna att installera musik på andra datorer, men skadade istället datorerna. Det slutade med att Sony fick återkalla de skivor som sålts.

Ett annat privat exempel är när jag köpte Foo Fighters One By One till min fru. När hon skulle lyssna på den på jobbet funkade det inte. Efter en hel del felsökande framgick det att den inte gick att spela på Macar. Det slutade med att jag laddade ner en rippad version från nätet för att hon skulle kunna lyssna (och hade det varit en torrent så hade det inneburit att jag bidragit till den illegala spridningen av verket). Så skapas pirater.

Det är symtomatiskt att inget de två första seriösa digitala distributionsalternativen startats av den egna branschen. Istället var det datortillverkaren Apple som 2003 startade Itunes Music Store, trots en motsträvig bransch, där de bland annat hotades av stämning av skivbolaget Apple. Music Store var enligt dem själva den största försäljaren av musik i USA 2008. Det andra exemplet är såklart den streamade tjänsten från Spotify, startad av datorkillarna Daniel Ek och Martin Lorentzon. Även den motarbetas av branschen. Men det intressanta är alltså varifrån initiativen kommer.

Bakom tanken att ”Pirater dödar branschens lagliga alternativ” ligger inställningen att man aldrig kan tävla med ”gratis” – att ”gratis alltid är bäst”. Jag hävdar att det är fel och ett exempel på det är de svenska Public Servicebolagen. De finansieras via en TV-avgift, men även om man inte betalar den så får man in SVT:s och SR:s kanaler utan problem. Man kunde ju tänka sig att tittarna skulle ha tvingats använda ett programkort för att kunna titta, liksom andra betalkanaler, men idag går det att se SVTs utbud på vilken fribox som helst (Formellt är ju avgiften för innehav av TV-mottagaren). Samma sak med radio – man kan förutom vilken FM-radio som helst, också lyssna via Wifiapparater som Argons iNet och via 3G mobilnätet. Tillgängligheten är extremt hög och risken att bli påkommen med att inte betala är inte bara minimal utan obefintlig. Straffen för påkomst, såvida man inte är kulturminister, är ringa. Trots det betalar majoriteten av befolkningen sin tv-licens. Gratis är uppenbarligen inte alltid bäst.

Ett annat positivt exempel är som jag tidigare nämnt Pers egen bransch, dataspelsbranschen. När jag spelade datorspel på 80-talet, till C64 och Spectrum, var piratkopieringen extrem. Jag tror inte att jag under åren 1983-89 såg ett riktigt köpt spel – allt kopierades. Speltillverkarna slet för att hitta sätt att stoppa det, det var koder man var tvungen att mata in, små snurror med nycklar och i ett fall minns jag att manualen var tryckt på rött papper för att försvåra kopiering i kopieringsapparater. Jag kan tänka mig att ett av skälen till att alla kopierade var att alla var typ tretton år och hade inte så mycket pengar direkt. Nuförtiden spelar ju gudbevars även 37-åringar och de tenderar ju att ha mer pengar. Men jag menar att det finns fler skäl.

Spelbranschen har helt enkelt redan från början varit mer positiva till att möta sin publiks behov. Ett av de första exemplen var när ID Software i början av 90-talet testade det förhållandevis nya konceptet ”Shareware”. De började släppa gratisversioner av sina spel, där man fick testa några av puffrorna och några av banorna utan att betala en spänn. Vilket gjorde att kunderna kunde testa spelet innan de köpte. Intressant nog var det ungefär samtidigt som ID insåg att de inte behövde en extern distributör, Apogee, utan kunde sköta det själva.

Ett annat exempel har jag redan bloggat om, Gabe Newell som 2003 släppte Steam, en plattform som idag har fler än 20 miljoner användarkonton. Något som fö ledde till en konflikt med deras distributör Vivendi/Sierra (Man anar nästan ett mönster…).

Ett tredje exempel är vår svenska speltillverkare Dice som med spelet Battlefield: Heroes börjar testa gratisspel, där de istället ska få in pengar via ingame annonsering och mikrobetalningar, där man billigt kan köpa små tillägg, nya kläder, spelarutseenden och så vidare.

Ett fjärde exempel är spel som World of Warcraft där man betalar en månadsavgift för att få spela online.

Fler exempel finns, EA har testat nerladdning (och är numera också representerade i Steams katalog), Microsoft gör det, även om jag tycker att de gör det på fel sätt.

Dessutom har dataspelsbranschen förstått något som skivbolagsbranschen inte greppat: Att sänka priserna, rejält, på äldre produkter. När det gäller pc-spel kan man inom ett halvår hitta spelen för halva priset, eller billigare, medan skivbolagen fortfarande tar 159 spänn för en skiva från 80-talet.

Jag skulle alltså vilja hävda att Dataspelsbranschen är betydligt piggare på att testa och experimentera (och därmed att ta risker) än skivbranschen – och att det har betalat sig. Vad jag förstått är branschen på väg att gå om, om den inte redan har det, filmindustrins omsättning. Trots all piratkopiering så går det, hävdar jag, att hitta nya affärsmodeller och distributionssätt och om skivbolagen hade varit lika tidiga som dataspelstillverkarna så är jag övertygad om att branschens ekonomi hade sett annorlunda ut.

Och jisses vilken lång bloggpost det här blev.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: