Att twittra för röster (The Barack Obama Effect)

29 juni, 2009


Många talade om att Barack Obama introducerade sociala media som verktyg i politiskt kampanjarbete och i Sverige ville inte politikerna vara sämre. Framförallt socialdemokraterna gick ut hårt som nya pigga och på plats på Interwebs.

Så här i Almedalstider tittar jag därför nu på Mona Sahlins twitterflöde. Borde ju vara fullt ös – närkontakt med väljarna och allt sånt. Senaste posten? 7 juni, alltså valdagen. Sen är det dött. Annars hade jag trott att intresset åtminstone skulle vakna när alla är på Gotland och liksom bara kollo-pratar politik nätterna igenom.

Andra partiledare som twittrar, eller inte (senaste inlägget inom parentes):

Lars Ohly (idag)
Fredrik Reinfeldt (noll tweets – trodde jag hade gjort fel först)
Gudrun Schyman (idag)
Maria Wetterstrand (inga)
Göran Hägglund (nope)

Carl Bildt trodde jag förresten var självskriven, men icke. Däremot twittrar Anna Maria Corazza Bildt – och hon fortsatte efter valet:

Anna Maria Corazza Bildt (igår)

Tittar på mr president Obama-jamas.
Senaste posten 27 juni, och ett hyggligt aktivt flöde. Kanske är det så att om man väljer att använda Twitter för att vinna val, så tröttnar man om man gör ett katastrofalval? Både Reinfeldt och Sahlin fick skit för att ha gjort katastrofval och bägge tycks ha lagt ner. Ja Reinfeldt fixade tydligen konto, men tröttnade sen. Eller så är det ett fejkkonto. Barack Obama däremot gick det bra för och där twittras det som aldrig förr.

Nu ska sägas att Obama förmodligen inte gör precis alla tweets själv, men min tanke är att det inte är helt smart att bara twittra när man vill ha något (röster alltså). Risken är att det känns lite påklistrat och att folk inte riktigt tar engagemanget på allvar. Och då är Piratpartiet där som små lemmlar och snor dem. Rösterna alltså.

Annonser

How twitter will change the way we live

29 juni, 2009


Time magazine har publicerat en fantastisk artikel om Twitter. Bland annat börjar de:

The one thing you can say for certain about Twitter is that it makes a terrible first impression. You hear about this new service that lets you send 140-character updates to your ”followers,” and you think, Why does the world need this, exactly? It’s not as if we were all sitting around four years ago scratching our heads and saying, ”If only there were a technology that would allow me to send a message to my 50 friends, alerting them in real time about my choice of breakfast cereal.”

Precis så känner jag varje gång jag ska försöka förklara för någon vad mikrobloggande är. Skribenten Steven Johnsson försöker bena ut hur något på ytan så litet och begränsat kan bli så intressant:

In the past month, Twitter has added a search box that gives you a real-time view onto the chatter of just about any topic imaginable. You can see conversations people are having about a presidential debate or the American Idol finale or Tiger Woods — or a conference in New York City on education reform.

Hur man med hjälp av sökfunktioner och filter kan få komprimerade flöden som det är oerhört fascinerande att följa. Bara de senaste veckorna har två sinsemellan olika händelser stått för flera Lennart Hyland ögonblick i den sociala mediavärlden, Iranvalet och Michael Jacksons död.

Time skriver (och här är alltså själva Lennart Hyland momentet)

For as long as we’ve had the Internet in our homes, critics have bemoaned the demise of shared national experiences, like moon landings and ”Who Shot J.R.” cliff hangers — the folkloric American living room, all of us signing off in unison with Walter Cronkite, shattered into a million isolation booths.

We still have national events, but now when we have them, we’re actually having a genuine, public conversation with a group that extends far beyond our nuclear family and our next-door neighbors. Some of that conversation is juvenile, of course, just as it was in our living room when we heckled Richard Nixon’s Checkers speech. But some of it is moving, witty, observant, subversive.

Det är spännande tider att leva i. Och som avslutning tipsar jag om sajten hashtags.org – som samlar och visar mikroblogginlägg kring populära händelser.


Håller IPRED-effekten i sig eller inte?

25 juni, 2009

Tidigare skrev bland annat E24 att IPRED effekten, det vill säga det megatapp som skedde i samband med IPRED-lagens ikraftträdande, nu mattats av och att vi är tillbaks till tidigare nerladdningsnivåer. Nu säger Per Strömbäck (som ökat sin närvaro i media från typ två till tio på en tiogradig skala) att det har den inte:

Snart har tre månader gått och trafiken över internet ökar igen. Men den är ännu långt ifrån de nivåer som noterades före Ipredlagen.
– Nu ligger vi kring 75 gigabit per sekund. Det motsvarar höstens nivåer, och ökningstakten är ungefär densamma som då. Men det kan lika gärna hänga samman med att fler använder lagliga tjänster.

Jag vet inte riktigt hur nätnerladdningsvanorna ser ut, men i de publikmätningar jag har haft anledning att hantera, och de är ett par stycken, så brukar regeln vara att alltid jämföra motsvarande perioder. Det vill säga, jämföra april 2009 med april 2008, höst 2009 med höst 2008 och så vidare. Och tittar man då på Netnodgrafen över hur trafiken sett ut de senaste två åren:

och jämför april med april, så ser det inte så jätteolika ut. Däremot tycks förra hösten varit en extrem nerladdningsperiod.

Om man jämför mars med samma månad förra året så är det rätt stor skillnad. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig under hösten – om Sverige tankar lika mycket som förra året. Eller om förra höstens aktivitet var ett undantag.

EDIT: Den här posten länkar till originalgrafen – så den uppdateras allteftersom.


Ammning och digital radio

24 juni, 2009


Det är något med att ha fått fem sex dagar ledigt – man börjar se paralleller hela tiden. Här kommer en till.

Amning. Ett ämne jag fram tills dess jag fick min dotter inte hade några starka åsikter om. Det har engagerat mig ungefär lika mycket som hur ofta och länge man bör ta kisspaus till exempel. Jag skulle säkert kunna kallprata någon minut om optimal kissning, men utan särskilt mycket glöd. Samma sak med amning. Döm om min förvåning när jag fick barn och insåg att ammning, där är man antingen för, eller nåttslags monster. Det går liksom inte att bara stillsamt säga ”jag gillade flaskmatning, för det var najs att sitta med sin dotter”. Jag hade saknat att se soluppgången klockan fyra på morgonen i september, om min dotter inte hade flaskmatats. Och det var rätt praktiskt när vi skulle börja med barnvakt, eftersom min dotter inte var så knusslig med vem som stod för käket.

Linna Johansson upptäckte också det där – fast det är knepigare att förhålla sig neutral till amning om man är kvinna.

Samma sak tycks det vara med Digital Radio. Det brukar poppa upp sådär var tredje år, att Sveriges radioproducenter också vill vara digitala, precis som TV fått bli. Det tycks ju fungera i England, Norge, Danmark och Tyskland, så varför inte? Inte för att jag är sådär jätteengagerad, men jag kan nog kallprata om det några minuter om det krävs. En EPG till radio skulle tex vara najs och det har man ju inte sett i FM-radion. Men samma sak här, det står en hel hjälmförsedd armé beredd att omedelbart gräva diken framför en och börja skjuta argument. Och plötsligt ser någon argt på en med en blick som liksom George W Bush:s säger ”Med oss eller mot oss!”.

I DN tex, skriver Marcus Boldemann om DAB, som ett av de olika systemen för digital radio heter. Han kan liksom inte låta bli att trots intervjuformen, ge sig in och kommentera lite själv. Och lägga till en faktaruta om, inte DAB, utan webbradio. Och avsluta med lite mer om webbradio. Hjälmen sitter där, spaden är redo. Även IDGs Daniel Goldberg skriver och även där är webbradion alternativet. Jag vet inte, har han lyssnat på webbradio i skärgården? Inte jag heller. Marknaden har inte behagad lägga några mobilmaster där jag har landställe.

Sådär, det var fem minuter. Dags för kisspaus.


Experter inte alltid experter

24 juni, 2009


I DN skriver Junilistans gamle partiledare, Nils Lundgren, tillsammans med en kollega, Marian Radetzk, om klimathotet. Eller som rubriken lyder ”Klimatlarmet sågas av tunga ekonomer”. Och jag slås av vilka paralleller det tycks finnas mellan olika konspirationsteorirörelser. De tycks ofta ha talespersoner med expertis, men inom helt fel område. De är ofta pensionerade, något som anges som en styrka eftersom de kan ”säga som det är utan att vara rädd för konsekvenserna”. De pratar ofta om att de säger ”sanningen som ingen annan vågar säga”. Tidigare skrev jag kort om trutherrörelsen, vars två mest kända talesmän är en pensionerad teologie professor David Griffin, och Steven Jones, en numera pensionerad professor i fysik. Ingen av dem är vare sig arkitekter, brandingenjörer eller rivare. Det har inte hindrat dem att uttala sig skarpt, högröstat och i väldigt drastiska ordalag om hållfasthetslära, byggkonstruktion, brandförlopp, brandteknik, demoleringsteknik och om militära sprängämnen. Gärna med rejäla kängor åt dem med expertis inom området som redan uttalat sig. Ofta genom att säga att det finns en dold politisk agenda.

Nu skriver alltså pensionerade (check!) ekonomerna (fel område, check!) Lundgren och Radetzk om klimathotet. Här är några formuleringar:

Enligt dem tillåts inga andra uppfattningar komma fram. (enda som säger sanningen, check!)

Nu har jag gått igenom frågan grundligt och vill peka på felaktigheterna i vad som sägs från FN:s klimatpanel, IPCC, svarar Nils Lundgren. (känga åt experter med adekvat bakgrund, check!)

Marian Radetzki har inga sådana hänsyn. Han betonar i stället hur de som äldre nationalekonomer kan säga vad yngre forskare inte vågar. (pensionär som kan säga sanningen, check!)

Detta har inträffat i IPCC, som främst är ett politiskt organ och styrt av byråkrater. (dold politisk agenda, check!)

Same, same.

Fler skriver: Expressen, DN, DN igen


Rensa ut! Städa! Sortera!

17 juni, 2009

Fan, då har bloggen inneburit att jag inte bara måste storstäda hemma, på hårddisken utan nu också i fucking bloggen. Jag menar vad är taggen ”kassett” för något? Varför taggade jag upp ett inlägg med ”finansiering”?

Jag får sortera det där. Så fort jag hinner. Alldeles strax. Jag ska bara spela lite till.


Vågar man lita på Twitter?

17 juni, 2009

Efter den första euforin har nu flera tidningar, bland annat DN och SR, börjat mana till viss försiktighet i läsandet av det enorma twitterflöde som väller in under olika hashtaggar om valet i Iran. Såklart. Man ska alltid vara källkritiskt, det gäller både när lobbygrupper presenterar ”nya undersökningar”, precis som det gäller saker publicerade av förhållandevis anonyma källor. Kanske behövs det påpekas när en medietyp är ny – men förhållningssättet skiljer sig inte från hur man ska läsa allt man stöter på.

DN skriver:

Ambinder påpekar att det finns gott om desinformation i flödet, som en återkommande uppgift om att Ahmadinejad planerar mord. Det ofiltrerade Twitter innehåller guldkorn inbäddade i skräp, tycker Ambinder, som ger rådet att inte bedöma twittrarnas trovärdighet efter hur många anhängare de har på sajten utan snarare efter hur lite de ifrågasätts och hur mycket de refereras till av andra.

Några enkla saker att titta efter när det gäller Twitter (Ambinder ovan har fler):

  • Blir du misstänksam mot en person, eller vill källkritiskt bedöma den, läs hela personens flöde – vad skriver hon/han om? Gör en bedömning av helheten – titta inte bara i hashtagflödet.
  • Är en person ny? #iranelection fylls just nu av personer som reggade sig i typ går. Varning för fuskkonto!
  • Svarar personen på tilltal? Lobbygrupper tenderar att vara väldigt fokuserade på envägskommunikation. De talar, men lyssnar mindre ofta.
  • Titta i personens posthistorik – finns det personliga tweets, eller är det bara argumentativa postningar i ämnet? Verkar det finna en person bakom, eller verkar det mest vara åsikter? Man måste inte vara personlig i sina tweets, men ett störkonto kommer förmodligen inte lägga upp en massa personlig trivia i sitt flöde. Titta också om personen twittrar om olika ämnen eller bara ett.
  • Är personen ny och har dessutom förvånansvärt många som följer dem? Alla som twittrat vet att det oftast tar ett tag att bygga upp ett stort entourage. Om man inte heter Paris Hilton. Eller arbetar för VEVAK.
  • Följer den några andra? För att skicka ut desinformation behöver man inte följa någon, det räcker med att använda rätt hashtag. Därför skippar många lobbygrupper det steget.
  • Verkar personen duktig på Twitter – det vill säga använder de konventioner som finns? En lobbygrupp måste såklart inte vara usel på att twittra, men när fokus ligger på att störa, eller desinformera, så är det inte säkert att man bryr sig om att lära sig allt det där fantastiska med sociala medier.
  • Titta på vilka personen följer/blir följd av och gör samma bedömning av dem. Det måste inte vara så att bara för att man har ett följe som twittrar exakt samma sak och på exakt samma sätt så är det något skumt, men lobbygrupper arbetar gärna med att skapa spökföljen.

Fler tips? Har jag fel? Kommentera gärna.

Uppdaterat: Mymlan tipsar om trovärdiga mikrobloggare:

Om man inte orkar sortera i det ständigt uppdaterade flödet finns några twittrare som är extra bra att följa. StopAhmadi är en, iran09 en annan. Andra är Mohamad Reza, Parastoo, en ung iransk kvinna, och persiankiwi. Naturligtvis finns också oppositionsledaren Mousavi på Twitter

Tackar!


%d bloggare gillar detta: