Att twittra för röster (The Barack Obama Effect)


Många talade om att Barack Obama introducerade sociala media som verktyg i politiskt kampanjarbete och i Sverige ville inte politikerna vara sämre. Framförallt socialdemokraterna gick ut hårt som nya pigga och på plats på Interwebs.

Så här i Almedalstider tittar jag därför nu på Mona Sahlins twitterflöde. Borde ju vara fullt ös – närkontakt med väljarna och allt sånt. Senaste posten? 7 juni, alltså valdagen. Sen är det dött. Annars hade jag trott att intresset åtminstone skulle vakna när alla är på Gotland och liksom bara kollo-pratar politik nätterna igenom.

Andra partiledare som twittrar, eller inte (senaste inlägget inom parentes):

Lars Ohly (idag)
Fredrik Reinfeldt (noll tweets – trodde jag hade gjort fel först)
Gudrun Schyman (idag)
Maria Wetterstrand (inga)
Göran Hägglund (nope)

Carl Bildt trodde jag förresten var självskriven, men icke. Däremot twittrar Anna Maria Corazza Bildt – och hon fortsatte efter valet:

Anna Maria Corazza Bildt (igår)

Tittar på mr president Obama-jamas.
Senaste posten 27 juni, och ett hyggligt aktivt flöde. Kanske är det så att om man väljer att använda Twitter för att vinna val, så tröttnar man om man gör ett katastrofalval? Både Reinfeldt och Sahlin fick skit för att ha gjort katastrofval och bägge tycks ha lagt ner. Ja Reinfeldt fixade tydligen konto, men tröttnade sen. Eller så är det ett fejkkonto. Barack Obama däremot gick det bra för och där twittras det som aldrig förr.

Nu ska sägas att Obama förmodligen inte gör precis alla tweets själv, men min tanke är att det inte är helt smart att bara twittra när man vill ha något (röster alltså). Risken är att det känns lite påklistrat och att folk inte riktigt tar engagemanget på allvar. Och då är Piratpartiet där som små lemmlar och snor dem. Rösterna alltså.

How twitter will change the way we live


Time magazine har publicerat en fantastisk artikel om Twitter. Bland annat börjar de:

The one thing you can say for certain about Twitter is that it makes a terrible first impression. You hear about this new service that lets you send 140-character updates to your ”followers,” and you think, Why does the world need this, exactly? It’s not as if we were all sitting around four years ago scratching our heads and saying, ”If only there were a technology that would allow me to send a message to my 50 friends, alerting them in real time about my choice of breakfast cereal.”

Precis så känner jag varje gång jag ska försöka förklara för någon vad mikrobloggande är. Skribenten Steven Johnsson försöker bena ut hur något på ytan så litet och begränsat kan bli så intressant:

In the past month, Twitter has added a search box that gives you a real-time view onto the chatter of just about any topic imaginable. You can see conversations people are having about a presidential debate or the American Idol finale or Tiger Woods — or a conference in New York City on education reform.

Hur man med hjälp av sökfunktioner och filter kan få komprimerade flöden som det är oerhört fascinerande att följa. Bara de senaste veckorna har två sinsemellan olika händelser stått för flera Lennart Hyland ögonblick i den sociala mediavärlden, Iranvalet och Michael Jacksons död.

Time skriver (och här är alltså själva Lennart Hyland momentet)

For as long as we’ve had the Internet in our homes, critics have bemoaned the demise of shared national experiences, like moon landings and ”Who Shot J.R.” cliff hangers — the folkloric American living room, all of us signing off in unison with Walter Cronkite, shattered into a million isolation booths.

We still have national events, but now when we have them, we’re actually having a genuine, public conversation with a group that extends far beyond our nuclear family and our next-door neighbors. Some of that conversation is juvenile, of course, just as it was in our living room when we heckled Richard Nixon’s Checkers speech. But some of it is moving, witty, observant, subversive.

Det är spännande tider att leva i. Och som avslutning tipsar jag om sajten hashtags.org – som samlar och visar mikroblogginlägg kring populära händelser.

Håller IPRED-effekten i sig eller inte?

Tidigare skrev bland annat E24 att IPRED effekten, det vill säga det megatapp som skedde i samband med IPRED-lagens ikraftträdande, nu mattats av och att vi är tillbaks till tidigare nerladdningsnivåer. Nu säger Per Strömbäck (som ökat sin närvaro i media från typ två till tio på en tiogradig skala) att det har den inte:

Snart har tre månader gått och trafiken över internet ökar igen. Men den är ännu långt ifrån de nivåer som noterades före Ipredlagen.
– Nu ligger vi kring 75 gigabit per sekund. Det motsvarar höstens nivåer, och ökningstakten är ungefär densamma som då. Men det kan lika gärna hänga samman med att fler använder lagliga tjänster.

Jag vet inte riktigt hur nätnerladdningsvanorna ser ut, men i de publikmätningar jag har haft anledning att hantera, och de är ett par stycken, så brukar regeln vara att alltid jämföra motsvarande perioder. Det vill säga, jämföra april 2009 med april 2008, höst 2009 med höst 2008 och så vidare. Och tittar man då på Netnodgrafen över hur trafiken sett ut de senaste två åren:

och jämför april med april, så ser det inte så jätteolika ut. Däremot tycks förra hösten varit en extrem nerladdningsperiod.

Om man jämför mars med samma månad förra året så är det rätt stor skillnad. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig under hösten – om Sverige tankar lika mycket som förra året. Eller om förra höstens aktivitet var ett undantag.

EDIT: Den här posten länkar till originalgrafen – så den uppdateras allteftersom.

Ammning och digital radio


Det är något med att ha fått fem sex dagar ledigt – man börjar se paralleller hela tiden. Här kommer en till.

Amning. Ett ämne jag fram tills dess jag fick min dotter inte hade några starka åsikter om. Det har engagerat mig ungefär lika mycket som hur ofta och länge man bör ta kisspaus till exempel. Jag skulle säkert kunna kallprata någon minut om optimal kissning, men utan särskilt mycket glöd. Samma sak med amning. Döm om min förvåning när jag fick barn och insåg att ammning, där är man antingen för, eller nåttslags monster. Det går liksom inte att bara stillsamt säga ”jag gillade flaskmatning, för det var najs att sitta med sin dotter”. Jag hade saknat att se soluppgången klockan fyra på morgonen i september, om min dotter inte hade flaskmatats. Och det var rätt praktiskt när vi skulle börja med barnvakt, eftersom min dotter inte var så knusslig med vem som stod för käket.

Linna Johansson upptäckte också det där – fast det är knepigare att förhålla sig neutral till amning om man är kvinna.

Samma sak tycks det vara med Digital Radio. Det brukar poppa upp sådär var tredje år, att Sveriges radioproducenter också vill vara digitala, precis som TV fått bli. Det tycks ju fungera i England, Norge, Danmark och Tyskland, så varför inte? Inte för att jag är sådär jätteengagerad, men jag kan nog kallprata om det några minuter om det krävs. En EPG till radio skulle tex vara najs och det har man ju inte sett i FM-radion. Men samma sak här, det står en hel hjälmförsedd armé beredd att omedelbart gräva diken framför en och börja skjuta argument. Och plötsligt ser någon argt på en med en blick som liksom George W Bush:s säger ”Med oss eller mot oss!”.

I DN tex, skriver Marcus Boldemann om DAB, som ett av de olika systemen för digital radio heter. Han kan liksom inte låta bli att trots intervjuformen, ge sig in och kommentera lite själv. Och lägga till en faktaruta om, inte DAB, utan webbradio. Och avsluta med lite mer om webbradio. Hjälmen sitter där, spaden är redo. Även IDGs Daniel Goldberg skriver och även där är webbradion alternativet. Jag vet inte, har han lyssnat på webbradio i skärgården? Inte jag heller. Marknaden har inte behagad lägga några mobilmaster där jag har landställe.

Sådär, det var fem minuter. Dags för kisspaus.

Experter inte alltid experter


I DN skriver Junilistans gamle partiledare, Nils Lundgren, tillsammans med en kollega, Marian Radetzk, om klimathotet. Eller som rubriken lyder ”Klimatlarmet sågas av tunga ekonomer”. Och jag slås av vilka paralleller det tycks finnas mellan olika konspirationsteorirörelser. De tycks ofta ha talespersoner med expertis, men inom helt fel område. De är ofta pensionerade, något som anges som en styrka eftersom de kan ”säga som det är utan att vara rädd för konsekvenserna”. De pratar ofta om att de säger ”sanningen som ingen annan vågar säga”. Tidigare skrev jag kort om trutherrörelsen, vars två mest kända talesmän är en pensionerad teologie professor David Griffin, och Steven Jones, en numera pensionerad professor i fysik. Ingen av dem är vare sig arkitekter, brandingenjörer eller rivare. Det har inte hindrat dem att uttala sig skarpt, högröstat och i väldigt drastiska ordalag om hållfasthetslära, byggkonstruktion, brandförlopp, brandteknik, demoleringsteknik och om militära sprängämnen. Gärna med rejäla kängor åt dem med expertis inom området som redan uttalat sig. Ofta genom att säga att det finns en dold politisk agenda.

Nu skriver alltså pensionerade (check!) ekonomerna (fel område, check!) Lundgren och Radetzk om klimathotet. Här är några formuleringar:

Enligt dem tillåts inga andra uppfattningar komma fram. (enda som säger sanningen, check!)

Nu har jag gått igenom frågan grundligt och vill peka på felaktigheterna i vad som sägs från FN:s klimatpanel, IPCC, svarar Nils Lundgren. (känga åt experter med adekvat bakgrund, check!)

Marian Radetzki har inga sådana hänsyn. Han betonar i stället hur de som äldre nationalekonomer kan säga vad yngre forskare inte vågar. (pensionär som kan säga sanningen, check!)

Detta har inträffat i IPCC, som främst är ett politiskt organ och styrt av byråkrater. (dold politisk agenda, check!)

Same, same.

Fler skriver: Expressen, DN, DN igen

Vågar man lita på Twitter?

Efter den första euforin har nu flera tidningar, bland annat DN och SR, börjat mana till viss försiktighet i läsandet av det enorma twitterflöde som väller in under olika hashtaggar om valet i Iran. Såklart. Man ska alltid vara källkritiskt, det gäller både när lobbygrupper presenterar ”nya undersökningar”, precis som det gäller saker publicerade av förhållandevis anonyma källor. Kanske behövs det påpekas när en medietyp är ny – men förhållningssättet skiljer sig inte från hur man ska läsa allt man stöter på.

DN skriver:

Ambinder påpekar att det finns gott om desinformation i flödet, som en återkommande uppgift om att Ahmadinejad planerar mord. Det ofiltrerade Twitter innehåller guldkorn inbäddade i skräp, tycker Ambinder, som ger rådet att inte bedöma twittrarnas trovärdighet efter hur många anhängare de har på sajten utan snarare efter hur lite de ifrågasätts och hur mycket de refereras till av andra.

Några enkla saker att titta efter när det gäller Twitter (Ambinder ovan har fler):

  • Blir du misstänksam mot en person, eller vill källkritiskt bedöma den, läs hela personens flöde – vad skriver hon/han om? Gör en bedömning av helheten – titta inte bara i hashtagflödet.
  • Är en person ny? #iranelection fylls just nu av personer som reggade sig i typ går. Varning för fuskkonto!
  • Svarar personen på tilltal? Lobbygrupper tenderar att vara väldigt fokuserade på envägskommunikation. De talar, men lyssnar mindre ofta.
  • Titta i personens posthistorik – finns det personliga tweets, eller är det bara argumentativa postningar i ämnet? Verkar det finna en person bakom, eller verkar det mest vara åsikter? Man måste inte vara personlig i sina tweets, men ett störkonto kommer förmodligen inte lägga upp en massa personlig trivia i sitt flöde. Titta också om personen twittrar om olika ämnen eller bara ett.
  • Är personen ny och har dessutom förvånansvärt många som följer dem? Alla som twittrat vet att det oftast tar ett tag att bygga upp ett stort entourage. Om man inte heter Paris Hilton. Eller arbetar för VEVAK.
  • Följer den några andra? För att skicka ut desinformation behöver man inte följa någon, det räcker med att använda rätt hashtag. Därför skippar många lobbygrupper det steget.
  • Verkar personen duktig på Twitter – det vill säga använder de konventioner som finns? En lobbygrupp måste såklart inte vara usel på att twittra, men när fokus ligger på att störa, eller desinformera, så är det inte säkert att man bryr sig om att lära sig allt det där fantastiska med sociala medier.
  • Titta på vilka personen följer/blir följd av och gör samma bedömning av dem. Det måste inte vara så att bara för att man har ett följe som twittrar exakt samma sak och på exakt samma sätt så är det något skumt, men lobbygrupper arbetar gärna med att skapa spökföljen.

Fler tips? Har jag fel? Kommentera gärna.

Uppdaterat: Mymlan tipsar om trovärdiga mikrobloggare:

Om man inte orkar sortera i det ständigt uppdaterade flödet finns några twittrare som är extra bra att följa. StopAhmadi är en, iran09 en annan. Andra är Mohamad Reza, Parastoo, en ung iransk kvinna, och persiankiwi. Naturligtvis finns också oppositionsledaren Mousavi på Twitter

Tackar!

Mikrobloggar för demokrati i Iran

Det har varit en spännande dag i Twittervärlden. Valet i Iran har ifrågasatts och det har varit kravaller i landet. Rejält begränsad tillgång till internet har gjort att folk sliter med att hitta aktiva proxyservrar att ansluta genom för att komma ut. Mikrobloggandet har använts för att få ut nyheter från landet och för att rapportera om situationen på plats. Mediets snabbet utnyttjas maximalt och det är en magnifik upplevelse att lägga upp en hashtagsökning och genast få en varning att det tillkommit massor av tweets sedan sökningen var klar. Vilket var någon mikrosekund sedan. Samtidigt är snabbheten farlig – under dagen spreds till exempel ett rykte att hashtagen #IranElection hade spärrats av regimen i Iran, ett rykte som visade sig vara felaktigt. Twitter bestämde sig också för att skjuta på ett tidigare planerat underhållsarbete för att inte störa möjligheten för folk att meddela sig – något som ledde till att nertiden istället hamnade under peakhour i USA.

While that essentially means Twitter will be offline during some peak hours in the US, it’s the right move given the circumstances. The company realizes its service is proving a critical communications tool at a crucial time in a nation well-known for censorship, and by ensuring it’s as accessible as possible, it’s doing all it can to help.


Samtidigt dök flera nya tjänster upp. Bland annat en mashup mellan Google Maps och Twitter, där man kunde se på kartan varifrån folk twittrade, och vad. En speciell tweetaggregering dök också upp på Iran Unrest Twazzup och Helsingborgs dagblad la upp en Flickrsökning som bildspel över bilder från Iran:

Twitter hashtaggar #tehran #IranElection. Några inlägg:

WOTN The flood of International Tweeters using #IranElection helps make more difficult the finding of inside Iran tweeters using it.

socialmatt RT @mashable U.S. Government Asks Twitter to Stay Up for #IranElection Crisis http://bit.ly/5Cade (via @tweetmeme)

RandiLu maybe i’m just a skeptic, but is @tehranbureau legit?

semaforic A good blog (from within Iran) on the events and movement in Iran: http://www.rottengods.com #IranElection

Betydligt viktigare än annat jag bloggat om senaste dagarna.

Henrik Pontén på Dreamhack 2009

Henrik Pontén på Dreamhack 2009. Jösses. Min respekt för mannen växte genast. Men det som gör mig allvarligt oroad och ledsen är att den här frågan är så infekterad att det inte går att ha något så enkelt som en frågasvar-diskussion utan att någon fjortonåring kastar tomater. Titta själva:

Allvarligt, du får chansen att ställa en fråga till Henrik Pontén, kanske den person som mest frontat i upphovsrättsdebatten. Du står på en scen i en miljö där typ alla håller med dig och du har all chans i världen att ställa relevanta frågor. Vad frågar du då? ”När dina barn laddar ner, räcker det med utegångsförbud då?”

Meh.

Laserpekare är förövrigt uppenbarligen the shit bland kidsen nuförtiden. Fett coolt att lysa på talande huvuden på en storbildskärm.

Se mer.

Och om någon hittar Dreamhacks egen film, inbäddbar, hör av er i kommentarsfältet.

EDIT: Här är den. Minus coola laserpekare och röster i periferin som säger ”Han har en bög brevid sig”

EDIT Igen, nu börjar tidningarna skriva: Expressen, DN

Och bloggarna: Eva-Lena, Jami och pandorna, Mina moderata karameller, Piratpartisten, Dataspelsbranschen (som alltså bloggar om Pers egen upplevelse från scenen…)

Wesserbisser

I min strävan att bli mindre mästrande och mindre av en besserwisser, vill jag härmed tipsa om ett inslag i Ring P1. Det handlar om begreppet ”större”, involverar Piratpartiet (bara det ett skäl att blogga om det!), och i korthet så ringde Mats Palm in till Tomas Tengby och var ”ingen språkpolis”, men ville ändå diskutera att någon hade sagt ”Befolkningen har blivit större”. Det irriterade Mats (”har befolkningen ökat i vikt?”).

Sån är i varje fall inte jag (det heter fö inte sekundmeter, utan meter per sekund).

Ondska.se var källan och har ljudklippet.

Datorspel schmatorspel

Varför kallas organisationen Dataspelsbranschen förresten? Jag har alltid trott att det heter datorspel?

EDIT: Efter lite investigooglande inser jag nu att dataspel är en accepterad term. Och att kalla det ”datspelsbranschen” istället för ”datorspelsbranschen” makes sense om man även har hand om tv-spel och handkonsoller.

Jag har också insett att jag har en jävligt mästrande ton i flera av mina inlägg. Det är förmodligen något jag måste jobba med.

Piraterna dödade det svenska musikundret! (2)


Per Strömbäck svarade mig och det var såpass intressant att jag väljer att svara i en ny post – annars har kommentarerna en förmåga att försvinna i bakgrunden när det gäller bloggar. Dessutom blev det ett så långt svar…

Hej Christian – tack för beröm och bra fråga. Det svenska musikundret är beteckningen på rekordåren strax efter millennieskiftet då svenska artister gjorde segertåg på topplistor världen över. Det beskrevs i ekonomiska termer eftersom det byggde på en kalkyl att Sverige var ett av de största musikexportländerna i förhållande till folkmängden, i klass med USA och Storbritannien. Sedan dess har den svenska musikbranschens ekonomi (ja, inklusive artisternas!) havererat totalt och med den de svenska utlandsframgångarna.

Och då definierar vi det ”svenska musikundret” olika. Du talar egentligen om cd-försäljning, inte ”musikundret” i konstnärliga termer (eftersom jag vill hävda att det görs lika mycket intressant svensk musik idag som det gjorde för tio år sedan. Om inte mer. Dessutom är det ju inte unikt för svensk musik – all cd-försäljning går ju ner – men skriver man ”det svenska musikundret” så riskerar man att folk uppfattar det som något speciellt för svensk musik. Svensk musik lever och har hälsan och en av faktorerna som brukar nämnas som unikt för Sverige är tillgången till den kommunala musikskolan.).

Hade du istället skrivit ”Piraterna dödade cd-försäljningen” hade jag varit mer böjd att hålla med dig. Åtminstone när det gäller effekten – det finns väl ingen som argumenterar emot att cd-försäljningen minskar – men kanske inte när det gäller orsaken. Och jag tycker din egen bransch är ett alldeles utmärkt exempel på det – mer om det nedan. Jag tror att det ligger ett annat skäl bakom skivbolagens misslyckande. Den har varit nästa obstinat motståndare till att digitalisera sin distribution mot sina kunder. Tvärtom gör de allt för att motverka den.

Ett exempel är när SonyBMG la ett rootkit på sina cd-skivor som äventyrade säkerheten för miljontals datorer. Sonys rootkit gick ut på att begränsa möjligheterna att installera musik på andra datorer, men skadade istället datorerna. Det slutade med att Sony fick återkalla de skivor som sålts.

Ett annat privat exempel är när jag köpte Foo Fighters One By One till min fru. När hon skulle lyssna på den på jobbet funkade det inte. Efter en hel del felsökande framgick det att den inte gick att spela på Macar. Det slutade med att jag laddade ner en rippad version från nätet för att hon skulle kunna lyssna (och hade det varit en torrent så hade det inneburit att jag bidragit till den illegala spridningen av verket). Så skapas pirater.

Det är symtomatiskt att inget de två första seriösa digitala distributionsalternativen startats av den egna branschen. Istället var det datortillverkaren Apple som 2003 startade Itunes Music Store, trots en motsträvig bransch, där de bland annat hotades av stämning av skivbolaget Apple. Music Store var enligt dem själva den största försäljaren av musik i USA 2008. Det andra exemplet är såklart den streamade tjänsten från Spotify, startad av datorkillarna Daniel Ek och Martin Lorentzon. Även den motarbetas av branschen. Men det intressanta är alltså varifrån initiativen kommer.

Bakom tanken att ”Pirater dödar branschens lagliga alternativ” ligger inställningen att man aldrig kan tävla med ”gratis” – att ”gratis alltid är bäst”. Jag hävdar att det är fel och ett exempel på det är de svenska Public Servicebolagen. De finansieras via en TV-avgift, men även om man inte betalar den så får man in SVT:s och SR:s kanaler utan problem. Man kunde ju tänka sig att tittarna skulle ha tvingats använda ett programkort för att kunna titta, liksom andra betalkanaler, men idag går det att se SVTs utbud på vilken fribox som helst (Formellt är ju avgiften för innehav av TV-mottagaren). Samma sak med radio – man kan förutom vilken FM-radio som helst, också lyssna via Wifiapparater som Argons iNet och via 3G mobilnätet. Tillgängligheten är extremt hög och risken att bli påkommen med att inte betala är inte bara minimal utan obefintlig. Straffen för påkomst, såvida man inte är kulturminister, är ringa. Trots det betalar majoriteten av befolkningen sin tv-licens. Gratis är uppenbarligen inte alltid bäst.

Ett annat positivt exempel är som jag tidigare nämnt Pers egen bransch, dataspelsbranschen. När jag spelade datorspel på 80-talet, till C64 och Spectrum, var piratkopieringen extrem. Jag tror inte att jag under åren 1983-89 såg ett riktigt köpt spel – allt kopierades. Speltillverkarna slet för att hitta sätt att stoppa det, det var koder man var tvungen att mata in, små snurror med nycklar och i ett fall minns jag att manualen var tryckt på rött papper för att försvåra kopiering i kopieringsapparater. Jag kan tänka mig att ett av skälen till att alla kopierade var att alla var typ tretton år och hade inte så mycket pengar direkt. Nuförtiden spelar ju gudbevars även 37-åringar och de tenderar ju att ha mer pengar. Men jag menar att det finns fler skäl.

Spelbranschen har helt enkelt redan från början varit mer positiva till att möta sin publiks behov. Ett av de första exemplen var när ID Software i början av 90-talet testade det förhållandevis nya konceptet ”Shareware”. De började släppa gratisversioner av sina spel, där man fick testa några av puffrorna och några av banorna utan att betala en spänn. Vilket gjorde att kunderna kunde testa spelet innan de köpte. Intressant nog var det ungefär samtidigt som ID insåg att de inte behövde en extern distributör, Apogee, utan kunde sköta det själva.

Ett annat exempel har jag redan bloggat om, Gabe Newell som 2003 släppte Steam, en plattform som idag har fler än 20 miljoner användarkonton. Något som fö ledde till en konflikt med deras distributör Vivendi/Sierra (Man anar nästan ett mönster…).

Ett tredje exempel är vår svenska speltillverkare Dice som med spelet Battlefield: Heroes börjar testa gratisspel, där de istället ska få in pengar via ingame annonsering och mikrobetalningar, där man billigt kan köpa små tillägg, nya kläder, spelarutseenden och så vidare.

Ett fjärde exempel är spel som World of Warcraft där man betalar en månadsavgift för att få spela online.

Fler exempel finns, EA har testat nerladdning (och är numera också representerade i Steams katalog), Microsoft gör det, även om jag tycker att de gör det på fel sätt.

Dessutom har dataspelsbranschen förstått något som skivbolagsbranschen inte greppat: Att sänka priserna, rejält, på äldre produkter. När det gäller pc-spel kan man inom ett halvår hitta spelen för halva priset, eller billigare, medan skivbolagen fortfarande tar 159 spänn för en skiva från 80-talet.

Jag skulle alltså vilja hävda att Dataspelsbranschen är betydligt piggare på att testa och experimentera (och därmed att ta risker) än skivbranschen – och att det har betalat sig. Vad jag förstått är branschen på väg att gå om, om den inte redan har det, filmindustrins omsättning. Trots all piratkopiering så går det, hävdar jag, att hitta nya affärsmodeller och distributionssätt och om skivbolagen hade varit lika tidiga som dataspelstillverkarna så är jag övertygad om att branschens ekonomi hade sett annorlunda ut.

Och jisses vilken lång bloggpost det här blev.

Piraterna dödade det svenska musikundret!

Per Strömbäck, som jag annars håller för en av få vettiga och nyanserade branschföreträdare, inte minst eftersom han företräder en bransch som faktiskt anpassat sig efter sina kunder och aktivt hittar nya sätt att distribuera sin produkt digitalt, är ute och cyklar. Så här säger han i SvD idag med anledning av Dreamhack 2009:

Piraterna dödade det svenska musikundret. De driver fram övervakning på internet. Och de håller kvar Sverige i digital stenålder genom att sabotera övergången till lagliga digitala tjänster.

Per – på vilket sätt är det svenska musikundret dött? (Sen blir det ju en hönan eller ägget diskussion om vem som orsakade vad när det gäller övervakning på internet). Du menar kanske att de svenska skivbolagens affärer går sämre alt är ”dödade”? För såvitt jag kan se produceras det lika mycket ny intressant svensk musik nu som förr.

Jocelyn Brown stämmer Snap!

I kategorierna ”extremt långsint” och ”svårt att få tummen ur” hittar vi Jocelyn Brown. Det är hon som låter ”Heeeeeyyy” (bland annat) i Snap!:s 90-tals låt ”The Power”. Nu så här 19 år senare stämmer hon Snap! på 10 miljoner pund för att de snodde samplingen utan tillstånd. 10 miljoner är hälften av vad låten beräknat spelats in.

I’ve got the Power indeed.

Läs mer hos NME (Svenska Dagbladet skrev också, men de verkar inte ha lagt upp notisen på nätet).