De osynliga tittarna. Och succéerna.

Hur mäter tv-bolagen sina tittare? Hur definierar de ”succé”? Förmodligen genom tittarundersökningar, dels genom telefonsamtal, dels genom mediamätare av olika slag, där hushåll får en apparat som mäter exakt vad de tittar på och när.

Men sånt fungerar ju bara när folk tittar på tv. De som laddar ner då? Syns de? Nej, det gör de ju såklart inte och ur kommersiell synvinkel är det helt rimligt. TV-bolagen säljer, tvärtemot vad många tror, inte tv-program till tittare, de säljer tv-tittare till annonsörer. Ju fler tittare, desto dyrare annonser. Det i USA otroligt populära arrangemanget Super Bowl till exempel, innebär vråldyra annonser eftersom det är så många tittare. I maj rapporterade Reuters:

– NBC Universal, a unit of General Electric Co, plans to say next week that the entry price for a 2009 Super Bowl 30-second ad will be $3 million, the Wall Street Journal said on Tuesday.

3 miljoner dollar för 30 sekunder tv. Då förstår man att annonsörer är viktiga.

Men. Det finns såklart en konstnärlig vinkel också. För vad händer när man lägger en tv-serie konstant mot en brottarsuccé som tex American Idol? Jo, såklart, det blir få tittare när alla kollar på Susan Boyle, eller vem nu USAs motsvarighet är. Betyder det att serien är dålig? Såklart inte, det betyder bara att tv-bolaget inte lyckats presentera den på ett sådant sätt att tittarna blir nöjda. Vad gör tittarna då? De hittar ett alternativ. TV-tittare väljer i allt högre utsträckning on-demand, särskilt när det inte är viktigt med direktsänt (som tex med tävlingar och sport) och finns det inte lagliga on-demand alternativ, så finns det ju alltså olagliga. Men eftersom annonsörerna inte bryr sig om hur många som kollar på tv-serien, de bryr sig ju om hur många som kollar på deras reklam, så slutar de köpa annonstid när ingen tittar på dem. Och då går tv-serien plötsligt dåligt.Trots att folk rent konstnärligt uppskattar serien. De är bara flexibla nog att inte titta just när tv-bolaget vill. Vad händer? Jo, tv-bolaget lägger ner serien.

Visst, det kanske inte var just Super Bowl som dödade Reaper i exemplet ovan, men ni fattar. Min poäng är att när tv-bolaget väljer om de ska förnya eller lägga ner en serie så tittar de inte på nerladdningar på Piratebay. Eftersom att ha många Piratebaytittare inte betalar några räkningar för tvbolagsbossarna, på Piratebay är annonserna effektivt borttagna. Detta gör att det finns ett rejält mörkertal av ”dolda” tittare. Och ”dolda” succéer.

Något som gör att tv-bolagen plötsligt överraskas av att internet kokar över av fans som vill rädda ”sin” serie – Jericho ett hyggligt aktuellt exempel på en serie som förnyades en säsong efter en internetkampanj. Hoppsan! tänkte tv-bolagsbossarna, här fanns det visst tittare trots allt. Så kör den en säsong till, men trots alla dessa hojt på nätet så tycks inte tittarsiffrorna gå upp. Eftersom de inte mäter alla tittare, bara dem som tittar på det sätt tv-bolaget bestämt att de ska. Å så läggs serien ner igen.

Men det finns andra mätsätt. Tittar man tex på TV Tomes topplista över sci-fi serier så motsvaras den inte alls av aktuella tittarsiffror. På TV Tome röstar man nämligen och då räknas plötsligt även fritittande pirater.

Och då tänker jag att om jag vore tv-bolagsboss skulle jag ägna åtminstone pass 20% av min vakna tid åt att fundera ut ett sätt att fånga upp de där ”dolda” tittarna.

Dags för medieträning för Piratpartiet?

Rickard Falkvinge i Aftonbladet:

I maj kom nästa spektakulära inlägg. På sin Facebooksida berättade partiledaren att han raggade tjejer inför valturnén: ”Letar runt efter trevliga tjejer att sova hos när jag åker runt till olika städer i Sverige. Mys gör underverk för stridsviljan och entusiasmen …”

Falkvinge hamnade i blåsväder.

– Jag skrev ju bara vad jag höll på med. Jag hade letat upp gamla flammor för att bo hos och ha sex med under resan. Jag har en sexualitet. Det är väl inget konstigt med det, säger han.

Det är ju ett rent bisarrt uttalande. Det är tråkigt att små nya partier alltid lyckas säga rena tokerier när de pratar med media, jag menar hur svårt kan det vara? Man kan väl tänka sig att ett vettigt råd till framtida partitalespersoner vore att hålla isär politisk aktivism och sexualitet. Åtminstone när man uttalar sig officellt.

EDIT: Ja, det finns ju en del internetvinklar på det där också. Transparens – hur öppen kan man vara på sin Facebookprofil? Kan man skilja på Facebook-privat och Facebook-officiellt? Visst, men nu var det ju en nästan fantastisk sammanblandning av officellt och privat liv Rick lyckades med. Han skrev ju inte om en semesterresa direkt.

Det var i varje fall ett kul inlägg att tagga.

Radera Stayfriends

Detta virus, jag förstår inte vad de som kom på Stayfriends har för plan. ”Vi bombarderar alla som registrerar sig hos oss med fullständigt irrelevant information och ignorerar all utveckling som internet genomgår”.

Jag förstår inte riktigt vad StayFriends ser som sin uppgift. Facebook har sedan länge tagit över som ”hittadinagamlavänner”-tjänst. StayFriends tar dessutom betalt för funktioner som är gratis på Facebook.

Jag kan inte tänka mig att någon registrerar sig på nytt nuförtiden, men vi var väl några stycken som skaffade konto pre-Fb.

Så här gör man för att avregistrera sig. Hoppas jag, jag har precis försökt själv:

Logga in med din e-postadress och ditt lösenord. Välj ‘Hjälp’ i menyn till vänster.
Välj ‘Din registrering hos StayFriends’, sedan ‘Avsluta medlemskap’ och frågan ‘Hur kan jag säga upp mitt medlemskap hos StayFriends?’ 

Eller:

Om du har glömt dina inloggningsuppgifter, svara på detta e-post och ge oss några av de följande uppgifterna, så radera vi ditt medlemskap åt dig:

– Namn och efternamn
– Födelsedag
– E-postadressen, du registrerade dig med
– Skola
– Årgång
– Kommun

Så. Då kanske man slipper få mail av typen ”Känner du igen Frippe Kuling, som gick i din skola pass fem år efter du slutade?”.

 

EDIT Mars 2011: Enligt christer i kommentarsfältet nedan, ligger ”hjälp” nu längst ner på sidan.

Mycket vill ha mer

Jag läste hos IDG att bägge sidorna i Piratebay rättegången överklagar. Jag förstår att Piratebaygänget gör det. 30 mille och fängelse slipper man ju gärna (och Anakata vill nog gärna slippa den där drog-domen som han också fick samtidigt…). Men varför i hela friden vill multinationella företag som alltså lyckats få fyra unga män att tvingas skaka galler och bli skyldiga 30 miljoner kronor, överklaga? Vad vill de ha mer? Hur fattiga är de? Det börjar ju bli lite Kalle Anka – hej, vi vill inte ha 30 miljoner. Vi vill ha trettio billioner. Nej! Fillioner!

De vet ju ändå att de aldrig kommer få mer än så mycket pengar som han knäckebrökillen har.

Att rösta på Piratpartiet


Jag förstår att många funderar på att rösta på Piratpartiet i EU-valet eftersom det är ett bra sätt att ge de övriga tvärtysta partierna en spark i aschlet så att de förstår att prioritera frågan om integritet och rättsäkerhet på internet – för att inte tala om att börja ta en riktig diskussion om vad syftet med upphovsrätt egentligen är.

Men tänk efter – invalda ledamöter sitter i fem år. Fem år. Det var inte förrän jag insåg att det fortfarande sitter Junilistanledarmöter i det där parlamentet som jag förstod hur lång tid det är. Jag var helt övertygad om att Junilistan lagt ner sedan länge.

Tänk på det när ni proteströstar på PP. De kommer fortfarande sitta där 2014. Och de har inga andra åsikter än upphovsrättsåsikter.

Att visa film för barn.

Nu när divx och xvid alltså inte tar fart eftersom ingen kommersiell aktör tar digital distribution på allvar, så är man ju hänvisad till DVD-skivor – detta analoga artonhundratals format. Har ni försökt hyra en barnfilm någon gång?

Hågade föräldrar därute vet vad jag pratar om. DVD-skivan har en akilleshäl – den blir lätt repig. Av alla gånger jag hyrt barnfilm har jag aldrig – aldrig – fått en hel skiva. De är alltid repiga. I bästa fall är de repiga på ett sådant sätt att man åtminstone får se huvudelen av filmen. Det enda som händer är att spelarejäveln plötsligt hoppar över 25 minuter som om det vore ett taskigt klipp. Sådana fel undgår de flesta treåringar, men som vuxen blir man lätt irriterad. I värsta fall innebär det att skivan är ospelbar.

Men även om man köper filmen, och förvarar den oklanderligt inom lås och bom, i mörkrum, lätt kyld och med kontrollerad lufttemperatur, så är det fortfarande inte lätt att visa en lagligt köpt DVD-skiva för sagda treåring.

Treåringar är nämligen inte särskilt tålmodiga. Jag skulle till exempel spela en Pippifilm för min dotter, ur serien ”SF Klassiker”. Nu handlar det alltså om en film jag betalt för. Den är inte rippad, eller på annat sätt förändrad – den spelas såsom SF tänkte sig att den skulle spelas. Målgruppen är alltså barn tre till, tja, tolv?

Först kommer filmen ”Piracy is Stealing”. På engelska, så man får väl dra slutsatsen att barnen inte är målgruppen. Frågan är vem som är det – de versioner av Pippifilmerna som ligger på Piratebay har sällan den här lilla snutten. Och jag har ju betalt för den.

Sedan kommer en varningstext. Den går inte att spola förbi.Där varnas för att filmen inte får visas på oljeriggar eller i fängelser. Mer treåringsfattiga miljöer kan jag inte tänka mig, men likfan ska eländet visas innan barnen äntligen kan få se Pippi spöa Kling och Klang. Som förmodligen ligger bakom den här texten.

Dessutom innehåller den direkta fel – man får visst göra personliga kopior av sina DVD-skivor.

Nåja, sedan har vi alltså tvingats igenom ett antal minuter av information om att vi inte får piratkopiera filmen vi precis köpt, och då börjar pass fem minuter av reklam för andra filmer.

Vid det här laget har min dotter tröttnat och sitter och skriver att hon vill se Pippi ”NUUU” och hennes tokstressade pappa hamrar frenetiskt på fast-forwardknappen på fjärrkontrollen och ångrar att han inte laddade ner filmen istället, så att han hade kunnat fått fortsätta äta middag i fred med en nöjd dotter istället.

Så skapas pirater.

Konstfack igen

Det var tydligen inte dataspelsmusik som gjorde att Magdalena Nordins verk stoppades, utan att hon klippt ur en Paris Hiltonmusikvideo. Det vore förstås billigt att ifrågasätta om en P.H-video har verkshöjd, så jag låter bli.

SVD skrev tidigare och idag Aftonbladet:

Och kanske finns det ändå lite rebell-attityd hos vårens enda riktiga konst-offer, Magdalena Nordin, som först stoppades från att delta i utställningen eftersom hon snott bilder ur en Paris Hilton-video. När kameran i förbifarten zoomar in Mein Kampf i hennes hemmagjorda trance-video Caramelldansen med Maggan och Sune känns det i alla fall som någon vill jävlas lite med allt självupptaget allvar som klämmer åt som ett spännbälte över årets Konstfacksutställning.

Man får ligga i om man vill syssla med kommenterande konst.

Redan de gamla grekerna

Inget nytt under solen. Redan 1979 skulle musikvärlden dö – då var det ”den levande musiken” som skulle gå under, och därmed tvinga dansbanden till Arbetsförmedlingen. Allt på grund av ”discon”:

Det är ju en del argument man känner igen:

Den nya tekniken har kommit för att stanna. Och den har också många fördelar när det gäller att stimulera fram ett musikliv, ett musikintresse och annat. Men, det får inte utvecklas till ett alternativ till ett arbetstillfälle som konkurrerar ut den levande musiken.

Sa Yngve Åkerberg från Musikerförbundet.

En intressant grej, i inslaget, som är från Rapport, berättas att Sveriges Radio betalade 32 kronor per minut för att spela låtar. Då var Sveriges Radio enda radioföretaget i Sverige och man kan ju tänka sig att en låt som spelades där fick rätt stor spridning. Eller om man så vill, att inte spelas av Sveriges Radio borde ha varit katastrof för ett band. Trots det betalade alltså SR 32 spänn per minut, eller i runda slängar 100 spänn för en hel låt. Det blir rätt rejäla summor.

Så gnäller man själv över att behöva betala 150 spänn för en CD. Det framtår ju som ett fynd plötsligt.

Konstcensur

Jag skrev tidigare om att Konstfack stoppade en elev från att ställa ut sitt verk på elevernas vårutställning. Skälet var att rektorn var rädd att bryta mot upphovsrätten eftersom Magdalena Nordins verk innehåller dataspelsmusik. Min poäng var att rädslan för att begå upphovsrättsbrott nu är så stor att folk börjar självcensurera sig, det krävs inte ens ett hotfullt brev från Antipiratbyrån längre. Nu har jag sett affischerna för utställningen och inser att jag tänker på den som fullständigt ointressant, eftersom jag vet att den är filtrerad av andra skäl än rent konstnärliga. Jag blir ändå glad att läsa att Anna Odells fejkade psykos faktiskt kom med. Det hade väl förmodligen varit etter värre att stoppa den, eftersom de kontroversiella momenten ju redan var genomförda.

Jag tycker inte det var världens bästa idé Anna hade, hade jag fortfarande jobbat som mentalskötare hade jag förmodligen blivit vansinnig. Men om man är rädd för att korsa gränsen så kommer man aldrig göra något nyskapande.

Den fattiga filmbranschen

Jag förstår inte varför film- och musikbranschen har så bråttom att de idag kräver in 12 av de 30 miljoner som tingsrätten dömde de åtalade i Piratebay-rättegången att betala. De vet ju precis som alla andra att domen är överklagad och att det kommer ta år innan en slutgiltig dom faller. Man undrar ju, är de så fattiga att de måste ha 12 miljoner på störten? Håller de på att gå i konkurs?

Kanske ska vi ordna en insamling?

//EDIT: Här finns en juridisk bakgrund. Fast jag undrar fortfarande varför de stressar på så. Förmodligen är svaret, ”För att de kan”.

Missbruk av upphovsrätten – Old School

DN skrev i går om striden om samplingstekniken – alltså att artister tog snuttar ur äldre låtar och använde i sina egna:

Och rättighetsindustrin gick till motattack, krävde såväl låtskrivarcredit som royalties så fort minsta bråkdel av en gammal inspelning hördes i en ny.

En strid jag trodde var klar och vunnen – samplingstekniken utvecklas och ingen höjer idag på ummm… öronen när de hör samplade snuttar i nya låtar. Men ack så jag bedrog mig:

På sitt album ”Soy sauce” (Cooking Vinyl/Bonnier Amigo) har nu enmansbandet Mexican Institute of Sound gjort sin egen version. Utan den centrala samplingen och med ny text på spanska. Ingen kan höra minsta spår av Stones i denna brölande, mariachipräglade ”Sinfonia agridulce”, men Mick Jagger och Keith Richards står ensamma som kompositörer.

Det är helt bisarrt.

Glömde Spotify på

Det blir ibland märkligt när man glömmer Spotify på. Jag skulle kort lyssna på den gamla 80-talsdängan ”Safety Dance”. Satte på, sen fick jag ett mail jag var tvungen att lyssna på och sen fortsatte jag pilla med en Powerpointpresentation och rätt snart hade jag glömt att Spotify var på. Nu vaknade jag till och inser att jag precis lyssnat igenom en hel radda versioner av denna förhållandevis kackiga låt.

En märklig känsla av att vara marinerad i Men without hats infinner sig.

Bloggare är inte journalister

Jag förstår inte att alla gnäller på bloggarna för att de inte skriver som drivna journalister. ”Det mesta är bara smörja” och så vidare. So? Om tvåtusen personer plötsligt på eget initativ bestämmer sig för att börja skriva så säger det sig självt att allt inte kommer bli bra. Däremot kommer förmodligen antalet riktigt bra texter bli fler jämfört med om det bara var 20 personer som på eget initativ bestämde sig för att börja skriva.

För att göra en jämförelse: ”Det svenska popundret”. Sverige har, menar många, för sin befolkningsmängd oproportionerligt många internationella popkändisar. Förklaringen sägs vara den kommunala musikskolan. Det är helt enkelt vansinngt enkelt och billigt för vilken unge som helst att sätta sig och få organiserad undervisning i vilket musikinstrument som helst. Vilket betyder att massor av kids börjar lira panflöjt, eller whathaveyou. Det här framhålls som något bra – det är ingen som säger att ”Det mesta av svensk musik är smörja”, bara för att avslutningskonserten med ortens nior lät som om någon plågade katter.

Samma logik borde tillämpas på bloggandet.