Flyttkort!

Eftersom en gratis WordPressblogg är lite begränsad och eftersom de börjat lägga in annonser i texterna, och rätt fult inlagt, så har jag nu flyttat hela bloggen.  Den huserar nu på egen domän på http://gillinger.se. Följ med över!

Sexuella hot har inget med sex att göra

Jan Guillou chattade med läsarna på Aftonbladet om näthat förra veckan och så här skrev han då:

En ofrånkomlig iakttagelse, när Aftonbladet i onsdags presenterade en kavalkad av hot och näthat som riktas mot våra kvinnliga kolumnister, var just det dominerande inslaget av frustrerad sexuell längtan. Våta drömmar, alltså.
Några av de värst trakasserade och hotade är ju påfallande vackra kvinnor, åtråvärda långt bortom unga sverigedemokraters manliga resurser.

Det kokar ner lite till att skälet till att det finns ett hat mot kvinnor är för att unga sverigedemokrater är fula och sexuellt frustrerade. Det är såklart nonsens. Sexuellt hot har inget med sex att göra. Precis lika lite som att män våldtar utifrån ett otillfredställt sexuellt behov, så ”näthatar” folk utifrån det. Hatarna består heller inte bara av unga singel-män.

Hatet mot kvinnor i kommentarsfält, mail, via telefon och SMS handlar om makt. Makten att bestämma vem som får synas, höras och vems åsikt som får komma till tals. Det är ett medel för att få makt över någon och att med den makten få tyst på denna. Inget annat.

Sexuella hot, och alla andra hot, är ett hot mot yttrandefriheten eftersom folk blir rädda och tystnar. Det är farligt att trivialisera det till att handla om kåta unga killar (och riskerar att folk drar slutsatsen att lösningen på hatet är att alla hatarna får flickvän).

Jan Guillou vill bemöta näthatet och vill inte att det ska få stå oemotsagt. Så här säger han:

Lämna inte walkover till hatarna

Bara en vecka efter att en rektor i en högstadieskola tyckt det var humor att dekorera toaletterna med kvinnoförnedring så har en trailer från Uppdrag Granskning plötsligt orsakat något slags kollektivt internetuppvaknande.

Jag är lite överraskad över att alla verkar så nyvakna. Jag är inte så förvånad över det testamente kvinnorna i SVT’s trailer läser upp.

När jag var radioproducent var kvinnohatet legio. Kvinnliga programledare i allmänhet och unga kvinnliga programledare i synnerhet provocerade bara genom att existera och ta plats.

Helvete vad med lösenord!

Jag sitter på över hundra lösenord. Det är ett meck, eftersom effekten av allt lösenordsjonglerande blir att jag antingen väljer ett och samma lösenord till allt, vilket vore ett problem när tex Twitter blev hackat förra veckan (har du bytt lösen?), eller att jag gör lättare och lättare lösenord hela tiden. Inget är särskilt bra.

Men det finns en hyggligt smidig lösning: att använda ett lösenordskassaskåp.

Kärnan i samtliga är att man använder ett eget personligt lösenord för att komma åt en databas i vilket man har alla sina lösenord. Det gör att man kan ha mycket mer komplicerade lösenord till exempelvis Facebook, eftersom man inte behöver komma ihåg det.

Olika programvara har olika finesser, just nu använder jag till exempel själv 1Password (https://agilebits.com/onepassword) som integrerar sig med webbläsaren. När jag ska logga in på en tjänst klickar jag bara på en nyckelikon i webbläsaren och matar in min personliga kod. Sen klickar jag på ”Facebook” och presto, loggas jag in. Mitt lösenord ser jag inte och det är just nu 32 tecken långt, blandade stora och små bokstäver, siffror och specialtecken. Det är alltså rätt svårknäckt.

Andra alternativ är open source projekten Keepass (http://keepass.info/) och Passwordsafe (http://passwordsafe.sourceforge.net/).

Det finns risker med ett lösenordsskåp också, alla ägg i en korg och allt sånt: Knäcks ditt personliga lösen så får hackaren tillgång till alla dina lösen, glömmer du ditt personliga lösen kommer du inte åt dem själv och du måste våga lita på att själva lösenordskassaskåpsprogrammet inte försöker sno dina lösen.

Men just nu är de, tycker jag, den absolut minst dåliga lösningen. Hur gör du?

Näthatet och kommentarsfältsskulden

Sommaren 2011 fick stora delar av media-Sverige något slags kollektivt kommentarsfältskrupp och flera sajter stängde sina kommentarsfält helt. Orsaken stavades ”näthat” och just då handlade det om efterdyningar efter Breviks massmord i Norge. Många skrev, jag också.

Men det var inte första gång ”näthatet” diskuterades, bara något halvår tidigare hade Marcus Birro blivit lurad av TV3 och orsakat en liten storm som slutade med att han avgick från Twitter. typ.

Ni vinner! Grattis Betner och alla andra hatets lakejer! Jag lägger ner detta. Detta blir sista texten. Hej då.—
Marcus Birro (@MarcusBirro) January 19, 2011

Han kom tillbaks sedan kanske ska tilläggas.

Sam Sundberg skrev då i januari 2011 alldeles utmärkt på SvD.se:

Det redaktionella ansvaret för ”näthat”

”Vad vore Ku Klux Klan utan kåpor” skriver journalisten och författaren Katarina Mazetti i en ledare i Örnsköldsviks allehanda. Den delas friskt i mina sociala medierflöden just nu med tillropen ”Äntligen någon som säger ifrån mot näthatet”. Jag vet inte om jag håller med om den slutsatsen.

Bakgrunden till Mazettis text är att hon i början av månaden skrev en text i tidningen Ica-Kurien.  Det ledde till en storm i kommentarsfältet som stängdes efter i runda slängar 600 kommentarer (jag hann inte se dem innan hela fältet avpublicerades och stängdes). Ica-Kurien, ”en snäll livsstilstidning med huvudsakligen mogen kvinnlig läsekrets.” hade plötsligt blivit måltavla för galna SD’are? Alla skakade på huvudet. Katarina Mazetti tror det är en konspiration:

Ett klassiskt exempel på en organiserad nätmobb, och det kan drabba var och när som helst. Det visade sig att flera välkända järnrörssajter och främlingsfientliga bloggar varit på bettet redan samma förmiddag och uppmanat sina läsare att reagera genom att höra av sig till Ica-Kuriren.

Men det handlar inte om reaktioner på en snäll livstilstext. Det handlar om en polemiserande text med udden riktad mot dem som använder begreppet ”svenskhet” för sin politiska agenda. Gott så, men då kanske man inte ska bli förvånad över att polemik uppstår?

Skriver man ”Om sådant här läser man ibland på internetsajten Avpixlat, en sajt som ger samma symtom som vinterkräksjukan” så kanske det inte är helt otroligt att Avpixlatfansen blir upprörda? Jag har skrivit tidigare att ”Som man ropar får man svar”. Ropar man argt på sverigedemokrater så kommer sverigedemokraterna ropa argt tillbaka.

Netflix kan visa vad du tittat på på Facebook!

Aftonbladet och SvD publicerade en gemensam rewrite på en amerikansk nyhet, där Aftonbladet valde en rubrik som gjord för att få folk lite mer internetfobiska:

Oeh noes! Folk kommer se att jag tittat på The Twilight Saga!

Klickade man så hamnade man på SvD Näringsliv med den marginellt mer sansade rubriken ”Nu kan Netflix och Facebook samarbeta”. Hualigen. Ingressen lyder:

Nu är det fritt fram för bolag som Netflix att dela användares tittarhistorik (lista över filmer användare tittat på) på sociala tjänster som Facebook. Detta efter att en integritetsskyddslag i USA har uppdaterats.

Jösses! Nu kommer alla se vad det är jag tittar på på Netflix och det är inget jag kan göra åt det!

Srsly, man har kunnat dela sin Netflixhistorik (eller ”Netflix har kunnat dela din historik” om man vill göra det mer internetfobiskt) på Facebook sedan tjänsten kom till Sverige. Det här är inget nytt.

Det framgår tydligt på Netflix supportsidor att det bara handlar om USA (klicka för större bild):

Och delandet sker inte i hemlighet. Du får själv välja om du vill koppla ihop ditt Netflixkonto med Facebook eller inte. Du kan också själv koppla isär dem, eller välja själv om du inte vill dela vissa filmer.

Men när man ska rewrita en amerikansk artikel om något så trivialt som något teh internetz, så kanske det är för jobbigt att kolla sånt.