Hur står det till med kontrollen i App Store?

Jag har varit rätt kritisk mot Androids app-affär, Market (eller ”Google Play” som den heter numera), till förmån för Apples App Store. Men även solen har sina fläckar. När jag letade efter appar till min snart sjuåriga dotter dök den här upp (klicka för större bild):

Bli kär i lärandet ditt brev!

Det här är klassisk Android Market-svenska, alltså någon asiatisk app som blivit automatöversatt för att säljas globalt. Men där vet man ju att inga appar kollas och att man får ta allt för vad det är, i praktiken en hög självpublicerat material där man verkligen måste vara kritisk innan man köper.

App Store däremot skryter med sin säkerhet och hårda kontroll. Frågan är hur hård den egentligen är. Den här appen riktar sig till barn och under ”Språk” står det tydligt ”Svenska”. Vad värre är, det är en app som har som specifikt syfte att lära barn läsa och skriva. Då kan man liksom inte ha en text som avslutas med meningen ”Små lära sig alfabetet kombinerar lärande med kul!”.

Ett annat exempel, där det är själva App Store som verkar ha sovande redaktörer, är spelkategorierna.  Bland dem hittar man massor av spel i kategorin ”Åtgärd”. Åtgärdsspel alltså:

Ahh att få koppla av med lite hederlig "åtgärd"

Det är såklart en maskinöversättning av ordet ”Action”. Android Market-varning alltså. Ser sådär bra ut tycker jag.

South by Southwest, SXSW 2012, del 4, sista delen

Ett sista spår från SXSW 2012 hänger ihop med det jag skrev i inlägg två, det sas en del om hur man anpassar webben till att fungera flera olika skärmstorlekar, inte bara den stationära datorns. Alltså ett sätt att istället för att göra olika….webb..ar? så gör man en enda sajt som sedan anpassar sig utifrån vilken typ av skärm besökaren har. Det brukar kallas responsiv design och är ett buzzword även utanför Austin. Jag är inte mycket till webbdesigner, eller kodare, så jag lämnar det med att konstatera att idén om flera olika webb…ar? tycks förlora mark.

I korthet var SXSW 2012 spretigare än någonsin, större än någonsin och trängre än någonsin.

Jag undrar också om den kanske håller på bli för stor för sitt eget bästa, själv fick jag ägna ett par timmar varje dag bara åt att försöka sätta ihop ett medvetet schema. Jag undrar om inte seminarierna riskerar att bli urvattnade när mer än dubbelt så många paneler ska försöka fylla samma mängd dagar.

Nästa år ändrar också speldelen, det som kallats ”Screenburn”, namn till ”SXSW Gaming” och möjligen innebär det att den på sikt bryts ur och får en alldeles egen festivaldel.

Ska jag dra några slutsatser så är det att den mobila, sociala webben har mognat och att Big Data kommer bli större och större. Det finns massor av (gratis) data därute och det gäller att hitta vettiga sätt att göra nya tjänster av den. För oss journalister innebär det att databasjournalistik kommer bli mer och mer intressant.

Personligen tar jag förutom kunskapen från seminarierna också med mig det spännande i att åka från hotellet på morgonen i plus fem graders värme och regn, och återvända i plus tjugosju och solsken.

Inte bara solsken på interwebs. Foto Karin Svanholm

Jag tar med mig vikten av att ha en barnvagn till sina puffror,

Att också getter behöver rastas då och då,

och att även en buss behöver en kapten.

¨

På bryggan

En fantastisk festival på det hela taget. Jag avslutar med en bild på framtidens annonssystem, ett system som fullständigt korrekt identifierar mig som ”young adult male”. Jag hoppas jag får se annonser om skateboards, ringsignaler, Lunarstorm och annat som vi ungdomar gillar.

South by Southwest, SXSW 2012, del 3

Ett annat intressant spår var det faktum att det produceras oerhörda mängder data på nätet. På SXSW handlade det mycket om hur vi kan utvinna denna data och använda den på olika sätt.

Paul Lemere höll till exempel i seminariet ”Data mining music” om vad man kan göra med metadata från musiktjänster på nätet. Under rubriken ”I got 1 million songs in my pocket, now what?” kritiserade han bland annat de rekommendationstjänster som finns på nätet, ni vet ”De som lyssnade på det här bandet, gillade också de här banden”. Han tyckte de var förutsägbara och hade gjort ett eget sätt som innebar att man analyserade hur musiken faktiskt lät och utifrån det skapade rekommendationer, vilket skapade helt andra, och mer överraskande, förslag. Förmodligen relevantare också, det var i varje fall meningen.

Han visade också Spotifyappen Boil the frog som genom att kombinera databasen ”Millon song dataset” tar fram ”avancerade spellistor”:

Boil the Frog  is a Spotify App that will create playlists that gradually take you from one music style to another.  It is like the proverbial story of the frog in the pot of water. If you heat the water gradually, the frog won’t notice and will happily sit in the pot until it becomes frog stew.  With Boil the Frog  you can do the same thing musically.  Create a playlist that gradually takes your pre-teen from Miley Cyrus to Miles Davis, or perhaps more perversely the Kenny G fan to Cannibal Corpse.

Fantastiskt roligt och jag satt hela kvällen och gjorde spellistor som bland annat tog mig från Enya till In Flames (Spotifylänk) tex. Appen är inte officell än dock. Lemeres seminarium visade rätt bra att musikjournalistik har en hel del att vinna på att använda databasjournalistiska metoder.

Ett annat Big data-ish seminarium var ”Recognize This! Ethics of Mobile Face Tagging” som handlade om ansiktsidentifiering och ansiktsigenkänning (Facial recognition & Face recognition). När alla knallar omkring med en mobiltelefon som inte bara kan fotografera, utan också ansiktstagga bilder, vad får det för konsekvenser? Hur gör man för att få vara anonym när ens ansikte identifieras, taggas och sprids kontinuerligt av dina vänner  i sociala medier?

Ett exempel är Viewdles app Social Camera som gör det lätt att tagga vänner i foton man tar innan man lägger upp dem på till exempel Facebook:

Viewdle SocialCamera – Beta from Viewdle on Vimeo.

För journalister kommer det här få konsekvenser. Vi pratar till exempel ofta om hur mobiltelefonerna har möjliggjort att det blir svårt för diktaturer att hemlighålla förtryck i landet. När alla har telefoner och kan både fota och sprida bilderna blixtsnabbt så kommer nyheterna ut.

Men baksidan av myntet är att regimerna själva i realtid kan söka och massbehandla bilderna utifrån metadata, till exempel söka bara på foton tagna med mobiltelefon på en viss plats, och därefter snabbt knyta ihop ansikten i hundratusentals bilder för att ringa in vilka de är som deltar i protesterna, hur de rör sig och med vilka de syns.

Plötsligt blir alla ofrivilliga mobila CCTV-övervakare. Det ställer större krav på journalistiskt behandling, där man som journalist måste lära sig hur man rensar bilder från metadata och ser till att ta bort ansikten.

Skydda dina vänner med Obscura Cam

Ett exempel på hur det kan gå till är Androidappen Obscura Cam, som gör att man automatiskt kan dölja ansiktet på människor som är med på bilder eller filmer, innan man sedan sprider dem (Google Play-länk).

Ett tredje exempel var ”Gaming the Environment for Positive Change with Philippe Cousteau”. Förutom att Philippe Cousteau var väldigt förtjust i att både synas och höras, vilket seminarietiteln kanske visar, så var det ett intressant showcase hur University of Virginia tagit fram ett spel som använder de ofantliga mängder data som finns om miljön i Chesapeake Bay-området. Syftet är att få folk bättre medvetna om hur beslut i olika områden i samhället påverkar miljön.

The Game allows players to take the roles of stakeholders, such as farmers, developer, watermen, and local policy-makers, make decisions about their livelihoods or regulatory authority; and see the impacts of their decisions on their own personal finances, the regional economy, and watershed health.

Foto av Jane Haley, University of Virginia

Ett slags Sim-Chesapeake Bay helt enkelt. Det här med att mängden tillgänglig data på nätet ökar explosionsartat och hur man kan använda den på olika sätt är något som kommer bli än mer intressant framöver, bland annat inom det som kallas databasjournalistik.

South by Southwest, SXSW 2012 del 2

En stor skillnad mot SXSW 2010 var att det mobila nätet nu är något helt självklart och att fokuset skiftar från nätet på datorer till nätet i smartphones och tablets/ipads/slates/whatnot. Vilket kan låta som en självklarhet, men definitivt inte var det 2010, precis innan ipad:en släpptes.

Ladda din mobil i låsbart skåp

I år var det mer fokus på innehåll än teknik, förutom möjligen seminariet ”The Mind & Consciousness As an Interface”, som handlade om hur långt tekniken kommit för att styra verkligheten med hjärnan. Här är ett exempel:

Vem vill inte kunna vifta på öronen på riktigt? Ett annat exempel på det från årets festival var cykeln man växlar med tankekraft (mer här).

Bortsett från den sci-fiutvikningen, som bjöd på bilder på uppsågad skalle klockan halv tio på morgonen, yum, så handlade åtminstone mitt festivalbesök väldigt lite om teknik.

Det är rätt tydligt att det sociala nätet nu har mognat och att fokuset mer börjar hamna på vad allt ska vara bra för. För tre år sedan fanns det inte så mycket kunskap om varför man skulle vilja ”checka-in” överallt, det vara bara coolt att man kunde. Nu räcker det inte längre.

Yay! Ett cykelställ!

Man kan jämföra lite med hur nätet, eller synen på nätet, var 1998 och hur den sedan var 2001. Innan bubblan räckte det med att finnas på nätet så var allt tipp-topp, när bubblan sprack hade folk lärt sig att man måste ha ett syfte också.

Där någonstans tog SXSW sin avstamp, åtminstone i de seminarier jag hamnade på. Det känns rätt skönt faktiskt, att hela den mobila revolutionen tillsammans med den sociala webben  nu går in i en mer mogen fas, där man kanske slipper överdrivet halleluja-ropande, men kanske också de moralpaniska utbrotten som fortfarande syns här och där när den sociala webben nämns.

Ett exempel på ”lärdomar vi gjort och nu blickar vi framåt”-tänk var Grindr-skaparen Joel Simkhai som i seminariet What’s ‘The Next Big Thing’ in Social Networking? berättade hur man gör för lyckas, typ. Han menade bland annat att de dolda minoriteterna har stor hjälp av sociala tjänster:

Han pekade på ett antal framgångsfaktorer, det intressantaste kanske var att det inte direkt var några nyheter. Utgå från ett problem – i hans fall var det ”hur hittar jag andra som är homosexuella?” och se om du kan lösa det bättre än någon annan. Inga konstigheter.

Han menade att det finns fyra ingredienser som krävs för en ny tjänst: Unikt innehåll, regelbundna användare, enkelhet och kritisk massa. Det sista handlar om att det finns en brytpunkt i mängden användare som man måste uppnå för att tjänsten ska fungera. En social tjänst bygger på att ”alla” är där. Joel Simkhai sa att det nuförtiden går att ”fuska”, genom att koppla sin nya tjänst nära en gammal befintlig, till exempel Facebook.

Den obligatoriska legohögen. Eftersom vi är kreativa.

Fortsätter i del 3.

South by Southwest, SXSW 2012 Del 1

Sist ut på nätet förmodligen tänkte jag försöka sammanfatta mina intryck från årets megainternetfestival, South By Southwest, SXSW. SXSW var ursprungligen en musikfestival i Austin, Texas, men senaste åren har den internetfokuserande delen, Interactive, vuxit explosionsartat.

Många har sammanfattat sina intryck av årets festival, men till skillnad från när jag var i Texas förra gången 2010, så är det mycket svårare att hitta en röd tråd, ”trenden”, sammanfattningen i några få meningar. Alla har sin egen bild av vad som är hot 2012.

Hot 2012 är älgfyllda khoidammar.

2010 var det Foursquares år, ”location” var det stora buzzwordet och det var mycket hi-tech: augumented reality och det coola med att smartphone-intåget innebar att alla gick omkring med en massa sensorer i fickan: gps, rörelsesensorer, kameror och allt sånt. Det var mycket framåtblickande och inte så lite evangelistiskt.

Vad var The Thing 2012? Ingen aning. Jag försökte hitta något gemensamt hos alla dem som sammanfattat och rapporterat, men det var få röda trådar.

Det finns ett skäl till det.

Lite siffror först, så här har antalet besökare ökat de senaste tre åren:

SXSW Interactive 2010:14,251 (12% från andra länder än USA)

SXSW Interactive 2011:19,364 (10% från andra länder än USA)

SXSW 2012: Inga siffror klara än, men jag har sett några uppskattningar på uppåt 25,000

Jag roade mig med att jämföra programmet från 2010 med programmet från 2012.

Söndagen den 14 mars 2010 kunde man klockan 11:00 välja mellan 25 olika seminarier och workshops, som alla fick plats på en sida. Jag själv gick på ”What if your phone had five senses”. På söndag klockan 11.00 2012 var det 56 fördelat på fem sidor (och jag valde ”Are we Killing Social with Social?”).

I år var det därför mycket mer utspritt, ett seminarie kunde vara på ett hotell i ena änden av city, följt av ett som var i andra änden. Det blev helt enkelt mycket mer logistik och planering för att få ihop sitt schema. Ibland fick jag hoppa över ett intressant seminarie helt enkelt eftersom det låg i andra änden av stan. Och rätt ofta kom man ändå inte in, eftersom lokalen var full till bristningsgränsen.

Det gäller att vara först

Det här gör att SXSWi 2012 är mycket mindre homogent än det var 2010. Så den här sammanfattningen får bli utifrån de seminarier jag råkade gå på, delar av skicklighet, delar av ren tur.

Fortsätter i del 2 som kommer senare.

Ett fartyg sjunker och plötsligt är året 1912

Jag har fascinerat tittat på vilka gamla värderingar som lockas fram när ett fartyg sjunker. I DN på morgonen för olyckan kunde jag läsa om kaoset under evakuerandet av passagerare att:

”Han berättar att kvinnor och barn skulle få gå i livbåtarna först, men många män ville följa med sina familjer”.

Ja förmodligen hade de en kalender som det stod ”2012″ på, medan rederiets egen skrev ”1912″. Dagen efter totar DN ihop lite bakgrund om fartyget, under den slagkraftiga rubriken ”Otursförföljt fartyg”. Där slås det fast att:

”Vid sjösättningen den 7 juli 2006 i just Civitavechhia lyckades man inte krossa den flaska champagne med vilket ett fartyg normalt ”döps”. Ett illavarslande tecken enligt gammal sjötradition”.

Avgör fartygsöden

En uppgift som alltså anses så viktig att den placeras i en faktaruta. I övrig hade fartyget varit med om att kollidera med en kaj, det var allt.

Och idag skriver Aftonbladet om den allt mer hatade kaptenen om vad som upprör mest. Det är inte det faktum att hans befäl förde fartyget på grund och sedan fick det att sjunka och människor att dö, utan:

En man som nu blir kallad inkapabel – men framför allt feg, ryggradslös och helt utan ära.

Han var inte en gentleman utan ärolös. När jag lägger ihop de här tre texterna tonar bilden av ”mannen” fram som en som i krisläge kan skiljas från sin familj, i en värld där otur är en faktor att ta med i beräkningen och där män ska stå rakryggat på halvdäck, tillsammans får jag förmoda, sippandes på en konjak samtidigt som bandet spelar ”Närmare Gud till dig”. Kort sagt 1912, inte 2012.

Varför? Hur kan fartygsromatik och en hundra år gammal mansroll fortfarande spela in när en modern verksamhet kraschar och professionellt räddningsarbete ska genomföras?

Dataspel ökar aggressiviteten

I morse i SVT hölls ytterligare en i den ändlösa raden debatter om huruvida datorspel skapar massmördare eller inte. Men den här var anmärkningsvärd av flera skäl.

Det ena som vara anmärkningsvärt var att en forskare från KI och överläkare från Astrid Lindsgrens sjukhus avslöjade ett oerhört förakt för samhällsvetenskaplig forskning.

Det andra var att han höll med sin debattmotståndare – även om jag inte är säker på att han själv förstod det.

Diskreta brandsläckare

I min jakt på julklappar sprang jag förbi det här gänget designade brandsläckare för dryga 1200 spänn på Åhléns. Här är det något som tänkt till ordentligt.

”Gud vad tråkiga brandsläckare är, bara röda hela tiden. Rött, rött rött”.

Kanske borde de tänkt ett varv till. Varför är brandsläckare alltid röda? En hint.

Man har drygt två minuter på sig att börja bekämpa en lägenhetsbrand. Det man vill hitta snabbt då är brandsläckaren. Då kommer de här ljushuvudena på den smarta idén att göra släckare i lägenheternas motsvarighet till camouflagefärg. Bra där.

Battlefield 3 igen

Jag försökte spela igen i veckan. I tisdags hade jag nattat barn och fixat klart allt för att få lite tid över. Men när jag försökte starta spelet fick jag beskedet att det inte var installerat. Så kvällen ägnades istället åt att ladda ner igen. Eller tja, datorn laddade ner, själv gjorde jag annat.

I onsdags var det dags för ett nytt försök. Då fick jag istället beskedet från Origin, alltså EA’s Steamkopia, att jag inte hade någon internetanslutning. En googling avslöjade både att Origin hade fel, jag hade visst internetanslutning, och att jag inte var ensam om problemet. Origin var nere. No game for you!

Jag hade såklart förstått att fungerande nätverksanslutning krävdes för att spela online. Men för singelplayer? Allvarligt EA, jag förstår att Steams framgångar gör att ni också vill ha en bit av downloads-kakan. Men gör det rätt då. Att kräva att singleplayer-spelare loggar in på onlinetjänsten för att kunna spela med sig själva är en riktigt dålig idé. Något som Steam insett för flera år sedan:

"Offline". Look into it EA.

På torsdagen skedde tredje försöket och då funkade det. Men inte förrän jag uppdaterat EA’s webbläsarplugin. Och jag är inte jätteimponerad. Jag är småbarnsförälder. Det är meckigt för mig att få tid att spela och när jag väl fixat det, tid alltså, vill jag just spela.

Med Battlefield 3 tar det ett tag att komma igång. Först ska man alltså klicka på genvägen. Då startas Origin. Eller Origin Beta snarare, det är vad det verkar faktiskt inte en skarp produkt . Vilket ytterligare får mig att undra, kräver verkligen Electronic Arts att betalande kunder använder deras betaprodukter?500 spänn för ett spel i beta alltså?

Srsly? Beta?

Origin i sin tur startar webbläsaren. Där jag till slut får starta själva spelet. Sen följer såklart en ändlös räcka av logotypanimeringar från de företag som varit inblandade. Såklart går de inte att ESC:a sig förbi dem, man måste kolla på skiten varje gång.

Därefter stannar skärmen av någon anledning med ett ”Press enter”. Vad i helvete är meningen med det? Jag har redan klickat två gånger för att få spela, tror EA att jag medan jag tittade på alla deras loggor ändrat på mig?

Sen måste jag åter välja om jag ska fortsätta eller börja om eller whatnot. Sen följer ytterligare en laddningsperiod, först därefter kan jag faktiskt spela. Tänk vad enkelt det kunde vara, bara en ”Quickplay”-genväg på skrivbordet som startar spelet där man var senast. Det är inte kärnkirurgi vi pratar om här direkt.

Resultatet av det här är att jag inte spelat BF3 särskilt mycket än. Vilket är synd, det verkar vara bra grafik.

Tidslöst kvinnostopp

SR Minnen grävde upp lyssnarstormen som uppstod när första kvinnliga nyhetsuppläsaren gjort premiär:

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3557023

Man kan skratta åt det idag, men sen fundera över om vi kommit så långt. När det gäller kvinnliga huvudroller i tecknad barnfilm skulle jag vilja hävda att vi är kvar på exakt samma nivå. När de finns, måste de döljas genom trixia titlar.

Ulla Hamilton raderar ekorrar i sin blogg

Stackars Ulla Hamilton blev lurad av di elaka företagarna. Hon hade ingen aning om att Stureplanssvampen skulle krönas av reklam för en biofilm inte. Hon skriver ledset på sin ”blogg” att hon på plats:

”valde att visa god min och sedan be mina medarbetare att ta reda på hur tillstånden ser ut.”

Det var dock inte värre än att hon 20 november gick hem och bloggade hur kul det var och la upp den här bilden  (cachad version), som avlänkades från inlägget idag, men fortfarande ligger kvar om man vet var den är.

Hon döpte till och med bilden till ”Alvin” så så jävla omedveten var hon inte.

Skämmiga korrar (Foto josephzohn)

Battlefield 3 – värsta installationsupplevelsen någonsin

Igår fick jag Battlefield 3, äntligen, och satte genast igång att installera. Det var otroligt omständigt. Jag tror jag presenterades för säkert fem-sex EULA’s, som jag inte läste, den installerade jag vet inte hur många komponenter – som inte var spel – inklusive Origin, EA’s Steam-dödare. Som för säkerhets skull installerade sig själv två gånger.

Naturligtvis vill Origin autostartas med Windows och om den här trenden där varje spelutgivare ska ha sin egen lilla Appstore håller i sig, kommer aktivitetsfältet vara fullt snart. Snälla utgivare, tänk mobiltelefon: inte kommer varje app med en egen Appstore? Lika lite som vi vill ha det i våra telefoner vill vi ha det i vår dator.

Nu har jag en ikon på skrivbordet för ”Battlefield 3″. Det vanliga när man klickar på en sådan är att spelet startar. Det är ju en rätt rimlig förväntning. Men inte. När jag klickar öppnar istället Origin. Där jag bara kommer till spelkatalogen (som i mitt fall är rätt tom och bara innehåller BF3 och en gammal BF2EU-forces som jag köpte för 200 år sedan). Sen måste jag klicka igen.

Då tänker man ju att spelet borde börja? Nepp. Då startar istället webbläsaren med inte mindre än tre flikar. På den tredje fliken kan jag välja att starta spelet. Hur i helvete tänkte EA och Dice här? Tre klick, med start av två program som överhuvudtaget inte har med spelet att göra?

Sen startar spelet och kraschar efter typ fem minuter, så jag har fortfarande bara tagit mig pass 200 meter fram i ett tunnelbanetåg. En snabb googling visar att jag inte är den enda. Och eftersom jag är vuxenspelare och har barn så har jag inte tid att felsöka så spelet  får ligga tills de patchat klart det.

Bra där.

Är Röda Korset antisemitiskt?

Det här dök upp på Facebook, en judisk vän hade sett att Röda Korset förutom korset accepterade även islams skära, men inte den judiska Davidstjärnan. Det visade sig vara det här inlägget på bloggen Pophöger som var orsaken.

Den hade upptäckt att den judiska delen av Röda Korset, Magen David Adom, inte fick använda Davidstjärnan utanför Israel. Istället använder de den rätt fula och icke-religiösa Röda Kristallen:

Jag tyckte det kändes märkligt att en stor NG-organisation som Röda Korset skulle vara så uppenbart diskriminerande mot en medlem att jag blev tvungen att investigoogla lite. Är Röda Korset antisemitiskt?

Nej, visade sig väl svaret vara, däremot redigt inkonsekvent. Eller pragmatiskt, beroende på hur man ser det. Så här ligger det till:

Ursprungssymbolen Korset blev officiell symbol 1863, men är inte det kristna korset. I varje fall var det tydligen inte tänkt så. Istället hade det med Schweiz att göra:

Since the emblem was to reflect the neutrality of the armed forces’medical services and the protection conferred on them, the emblem adopted was formed by reversing the colours of the Swiss flag.

Switzerland’s permanent neutral status had been firmly established in practice for several years, and had been confirmed by the Treaties of Vienna and Paris in 1815. Furthermore, the white flag was and remains a symbol of the wish to negotiate or to surrender; firing on anyone displaying it in good faith is unacceptable.

Men de muslimska länderna uppfattade, inte helt otippat,  det ändå som just en religiös symbol och ville följdaktligen använda skäran. Vilket de fick. Dessutom fick nuvarande Iran rätten att använda Lejonet och solen, även om den inte är i bruk längre.

Presto, tiden går och allt fler vill ha egna symboler. Internationella Röda korset känner att det finns behov av ytterligare en ny mer neutral symbol:

By the 1990s, there was also concern about respect for the neutrality of the red cross or red crescent in certain difficult conflic ts. In 1992, the then president of the ICRC called publicly for the creation of an additional emblem devoid of any national, political or religious connotation.

Sen tar det ytterligare lite tid och inte förrän så sent som 2005 lyckas man komma överens om ”Kristallen” ovan. Det hela resulterar i ”Protokoll 3″ som godkändes 2007.

Därför får alltså inte Magen David Adom använda en röd Davidsstjärna, trots att det alltså redan finns ett kors och en skära. Eftersom den ena, korset, alltså inte är en religiös symbol, fast alla uppfattar den som det, och den andra, skäran, är en kompromiss för att den första fanns, trots att den alltså inte var en religiös symbol. Istället hänvisas de till New Age-Kristallen (som alltså inte är en New Age-symbol, men come on! ”Kristallen”?!)

Vilket Magen David Adom har accepterat.

Personligen tycker jag att man då kan fråga sig, om Röda Korset alltså fattat att det här med religiösa symboler inte är någon hit, att det kan vara bra att använda en neutral symbol och att både korset och skäran uppfattas som, och i åtminstone ena fallet är, just religiösa symboler – varför arbetar man då inte för att sluta använda korset (och skäran) och låta alla använda Kristallen?

EDIT: Fel av mig, Halvmånen är inte heller en religiös symbol, utan från början tydligen en hednisk symbol. Så då har vi alltså två symboler, korset och halvmånen, som bägge uppfattas som religiösa, i ett sammanhang där man redan från början insåg vikten av att uppfattas som neutral och opartisk. Ett rejält mega-fail alltså. Tack Magnus för påpekandet.

Det går visst att se säkerhetsnivå på FB-poster

Det visar sig att det visst går att se vilken säkerhetsnivå Facebookposter har (tvärtemot vad jag skrev i förra posten). Det är bara att hålla muspekaren över den lilla symbolen vid varje inlägg så visas rättigheterna (klicka för större bild):

I det här fallet är inlägget alltså helt publikt och därför kommer alla kommentarer också bli det.  Symbolerna ändrar sig också beroende på nivå. En jordglob betyder ”offentlig”, två små figurer betyder ”vänner”, ett kugghjul betyder att det delas efter en egendefinierad lista. På så sätt kan man rätt snabbt själv avgöra om man vill kommentera eller inte.

Tack Josefina för att du visade det här tricket.

”Facebook skrämmer mig”

Den senaste tidens Facebookförändringar har skapat en hel del oro bland användarna. I helgen publicerade till exempel Dave Winer bloggposten Facebook is scaring me. Han tar huvudsakligen upp två problem.

Det första är osäkerheten kring det nyinförda passiva delandet. Nu när allt vi ”läser” ”lyssnar på” och ”tittar på” (läs mer om ”Frictionless sharing” och ”Facebook Gestures” här), automatiskt syns i vårt flöde, så är frågan hur det hamnar på Facebook. Hur vet Facebook att jag precis lyssnat på Nick Borgen på Spotify? Hur vet de att jag läst en artikel på Washington Post?

Det andra är osäkerheten kring vad Facebook vet om mig när jag surfar på resten av internet. Måste jag logga ur Facebook innan jag surfar någonstans? Räcker det?

Det här ledde till en omfattande diskussion på nätet, en diskussion som fortfarande pågår. Jag tänkte jag skulle sammanfatta lite slutsatser som började utkristallisera sig framåt söndagkvällen.

Det passiva delandet, ”frictionless sharing”, att det visas vad jag läser, lyssnar- och tittar på på Facebook kräver ett godkännande. Du måste installera någon form av app och godkänna att den får posta i ditt flöde. Det räcker inte med att bara surfa runt på nätet. Läs mer vad en Facebooutvecklare svarade på Hacker News . Just nu finns det huvudsakligen tre appar man själv kan testa. Spotify (där man egentligen lägger till appen inifrån Spotify genom att klicka på ”Connect to Facebook”), The Guardian och Washington Post.

Installerar du någon av dessa appar och genom dem läser, eller lyssnar, så kommer det dyka upp i ditt Facebookflöde. Men alltså inte om du läser en artikel på Aftonbladets vanliga webbsida, för att ta ett exempel. Vill du sluta visa vad du läser hos The Guardian är det bara att ta bort appen. Det gör du så här:

Klicka på pilen uppe i högra hörnet i Facebooks sidhuvud:

Välj ”Privacy Settings” och därefter ”Apps and websites”.  Hitta appen och välj ”Edit”. Därefter kan du välja ”Remove” (klicka för större bild):

Däremot visade det sig att Facebook, åtminstone teoretiskt, kan följa en användares surfande på nätet. Skribenten Nik Cubrilovic analyserade de cookies som Facebook lämnar hos användarna och skrev ett blogginlägg om det:

Even if you are logged out, Facebook still knows and can track every page you visit. The only solution is to delete every Facebook cookie in your browser, or to use a separate browser for Facebook interactions.

Och om du går in på en sida där det finns ett Facebook-element, till exempel en ”Like”-knapp, så kan Facebook teoretiskt se att du besöker den även om du inte klickar på knappen, eller vad det nu är för Facebookelement som finns där. Detta alltså förutsatt att du varit inloggad på Facebook.

Det här är naturligtvis inte bra, och idag (måndag) svarade en anställd på Facebook på kritiken och menade att de cookies som Facebook skapar används för att spåra intrångsförsök. Läs mer hos Mashable,  och på IDG.se.

Det finns idag inga indikationer på att Facebook faktiskt försökt spåra folk på ett otillbördigt sätt och förra veckan svarade också Facebook på de nordiska Datainspektionerna när de frågade hur Facebook hanterade skyddet för användarnas integritet. Läs svaret här (PDF-länk): . Man får alltså helt bestämma sig för om man litar på Facebook eller inte.

För den som är osäker så finns det tillägg till webbläsaren som aktivt förhindrar Facebook att ens teoretiskt spåra dig:

GetFaceOff (Chrome)

Facebook Disconnect (Chrome)

Facebook Beacon Blocker (Firefox)

Ghostery (Firefox)

Ghostery (Chrome)

Fast det är klart, då gäller det att man litar på tilläggen…

En annan oro var hur kommentarer syntes i den nya tickern. Ett meddelande spred sig på Facebook både på engelska och på svenska. Något i stil med:

VÄNLIGEN gör mig en tjänst och flytta musen över mitt namn här, vänta på rutan för att ladda och sedan flytta musen över ”Prenumerera” länken. Bocka sedan av ”Kommentarer och gillar”.

Jag skulle verkligen vilja att mina kommentarer till vänners och familjers inlägg inte offentliggörs, tack! Skicka vidare detta om du inte vill att varenda grej du skriver ska synas på höger sida i ”Ticker Box” så alla kan se!

Jag postar detta inte bara för mig själv, men också så att mina vänner och familj vet att be andra att göra detsamma om de inte vill att deras varje steg på Facebook ska synas. Tack!

Det handlar om att det är svårt att överblicka vad som visas för vem av kommentarerna och har att göra med Facebooks nyinförda listor. Listorna gör att man kan välja mer vem som ska se ens uppdateringar. Man väljer under varje status:

Om man kommenterar ett inlägg som är publikt, eller märkt med ”Vänners vänner”, så kommer den kommentaren visas för originalpostaren och alla andra som kommenterat inlägget. Vilket är helt rimligt. Men det kommer också visas för alla deras vänner. Det betyder att det dyker upp uppdateringar i tickern mellan dina vänner och personer du inte har en aning om vilka de är. Vilket kanske inte alla vill.

Problemet är att det inte går att se på en post vilken säkerhetsnivå den har. Lösningen är därför att alla slutar använda ”Vänners vänner”-inställningen och den något jobbiga lösningen att tydligt säga när man postar något publikt. Eller att alla utgår från att allt man kommenterar är helt öppet.

Läs mer på Naked Security.

EDIT: Det sista är fel, det går visst att se vilken rättighetsnivå ett inlägg har. Jag skriver hur här.